Nyanser och framåtblick

Publicerad 2016-12-29 09:08:12 i Allmänt,

Efter en god natts sömn har gårdagens funderingar haft möjlighet att sjunka in. Resonemanget jag förde igår är, inser jag, ett ganska farligt ssådant. Som jag ser det finns här två perspektiv att anlägga. För det första är "tröst i meningslöshet" endast tillämpbart för ett fåtal situationer, som jag kanske inte riktigt lyckades definiera igår. Främst menade jag tankar och känslor som är svåra att spåra och inte direkt knutna till något praktiskt i vår omvärld, där det är svårt eller problematiskt att rent fysiskt göra någonting åt sina funderingar. Om tankesättet tillämpas i vidare mening, alltså på situationer där man faktiskt har en verklig möjlighet eller till och med plikt att agera, då leder det helt fel. Vi finner oss då i en situation där vi kapitulerar inför de utmaningar som står framför oss - kedjade under himlens oändliga tyngd och bundna till vår egen litenhet. Och så ska det inte vara.
 
För det andra är tankesättet per definition en egocentrisk skapelse. Vad jag tolkar som trivialt och obetydligt behöver inte vara det för alla. Det innebär att det jag med hänvisning till stjärnorna lägger bakom mig kan betyda massor för någon annan, varför försiktighet här måste tillämpas. Detta resonemang hänger ihop med det ovan så tillvida att handling oftast är att föredra framför passivitet - det är arbete som för människan framåt. I en global värld där allt angår alla måste jag trots det hålla fast i det meningsfulla i meningslösheten. Vi kan inte ensamma rädda världen och när orken för dagen tagit slut finns ändå alltid mer att göra. Att då titta upp mot stjärnorna är ett av de bättre sätten att finna lugn och vila, givet att du lagt manken till under dagen.
 
Med denna uppmaning till handling skulle jag kunna passa på att blicka framåt, in mot 2017. Som gårdagstexten antydde har 2016 lämnat mycket skit efter sig, varför det finns mycket att göra nästa år. Jag ser fram emot ett år i humanismens tecken, där främlingsfientlighet och rasism trycks tillbaka under tyngden från begrepp som respekt och tolerans. Medmänsklighet är ett något urvattnat men välbehövligt ord i tider som dessa och säger oss något viktigt. Det går aldrig att vinna en argumentation mot högerpopulism och -extremism, än mindre tysta dess företrädare genom motdemonstrationer och höga skrik. Men det går att bygga ett samhälle där dessa idéer är överflödiga, där människor lever ett någorlunda gott liv sida vid sida och där ingen yttre fiende behövs. Utmaningarna är stora både för politiken och ekonomin och kommer kräva stora reformer under många år. Globala bekymmer så som klimatfrågan och ekonomisk ojämlikhet kräver globala svar, något som i sin tur innebär praktiska svårigheter för demokratin. Med dessa svar på plats ser jag stora möjligheter till att världen ska bli en bättre plats att leva på. Förhoppningsvis kan utmaningarna i sig vara något att samlas kring och bli ett steg i rätt riktning. Nationalismen har rimligen svårt att hantera riktigt bra samarbeten över gränser.
 
På ett mer personligt plan ser jag fram emot ett år av intressanta och givande studier i nationalekonomi samt en hel del övrigt läsande och skrivande. Dessutom upprätthåller jag mitt stående nyårslöfte att bli bättre på att tala med människor jag inte känner - det ger väldigt mycket och kostar väldigt lite.
 
Om bara några minuter ska jag bege mig till Borås för en fika tillsammans med några gamla gymnasiekompisar. Det känns som att var väldigt länge sedan vi tog studenten, snart tre år sedan, men det brukar aldrig ta lång tid att komma ikapp. Okonstlade människor är bland det bästa jag vet, de gör tillvaron så mycket enklare. Ha nu en fortsatt bra dag och ta hand om er!
 
 
// AGCH
 

Dags att summera...

Publicerad 2016-12-28 21:40:36 i Allmänt,

...ett år som varit en riktig berg- och dalbana. Jag minns knappt hur det började. Mycket plugg har det förstås varit, många utmanande kurser men allt har än så länge gått bra. Hösten var tuff med långa förkylningar och mycken trötthet, men också den fick ett skönt slut. Ett mycket lärorikt och utmanande sommarjobb inom äldrevården som gav många insikter, och så vidare.
 
Det var det korta historien. Om vi ska gå på djupet, och då vet ni att politik väntar, måste Brexit och Trump upp för bearbetning. Många inlägg detta år har dock redan handlat om dessa både omtumlande händelser, varför jag nu nöjer mig med att nämna dem. 2016 går till historien som det år då populism förenat med utbrett kunskapsförakt på allvar blev en kraft i politiken, där demokratin blev spelplan för ibland direkt demokratifientliga agendor. Än vet vi ingenting om vad Trumps administration kommer göra med världen, men många yttranden av och runt omkring Trump väcker oro. Parallellt med utvecklingen i USA ser vi hur främlingsfientliga och rasistiska krafter vinner mark i Sverige och Europa, där högerextremisten Norbert Hofer var snubblande nära att vinna presidentvalet i Österrike samtidigt som Front Nationals ledare Marine le Pen i Frankrike ligger bra till i Frankrikes dito. I Sverige har tonläget i den offentliga debatten tagit flera steg i otäck riktning i och med att Public Service och de stora tidningarna alltmer anammat högerextrem retorik och obetänksamt låtit företrädare för rasistiska grupper oemotsagt tala ut. 2016 var inget roligt år, i varje fall inte politiskt.
 
Stämningen i omvärlden påverkar mig så till vida att humöret delvis hänger samman med nyheternas rubriker. Det gör tillvaron något svängig - extra mycket så eftersom delar av mina studier har kopplingar till världspolitiken. För att då och då komma undan Ekots sändningar använder jag olika typer av verklighetsflykt, något som är både bra och dåligt. Dåligt eftersom man känner sig disorienterad och till slut ganska ensam när man på olika sätt vänder sig ifrån sin omvärld, bra eftersom man tillfälligt finner vila från händelser som ibland är jobbiga att ständigt exponeras mot. Musik, Pokémon och viss läsning är typexempel på sysslor som alla haft sin roll att spela under året.
 
Apropå musik. 2016 har berövat världen många skickliga och omtyckta musiker - Prince, David Bowie och George Michel kommer aldrig ta ton igen. Ännu ett namn som gått i graven, om än mer bildligt eftersom ingen person lämnat jordelivet här, är Kent. Jag har aldrig varit något jättefan av rockbandet från Eskilstuna. Deras enligt mig bästa skiva ligger inne på rummet och jag har mina favoriter på Spotify, men jag började inte gråta när deras död förkunnades på Facebook. Allteftersom hösten gått har jag ändå börjat inse att gruppen också inom mig kommer lämna lite av ett tomrum.
 
För ungefär en och en halv månad sedan var Sara och jag i Mölmö och såg Kents allra sista spelning i Sveriges tredje största stad. Det var en på många sätt speciell upplevelse; bandet bjöd på ett av de mest välregiserade och bokstavligt talat ödesmättade gigg jag någonsin varit på. Kanske vore allt annat konstigt med tanke på omständigheterna, men det var ändå en imponerande uppvisning. Sveriges största rockband är störst av en anledning och även om det inte var den bästa spelning jag varit på är det en jag sent kommer glömma.
 
Efter nästan två timmar av populariserade indiehits (bara det är en bedrift) framförda med klinisk musikalisk precision hade bandet ännu inte riktigt tagit planet upp i luften. Då ljuder ur högtalarna de första, försiktigt skälvande ackorden till "Mannen i Den Vita Hatten", avslutningsspåret på skivan Du, jag och Döden och en av mina absoluta favoritlåtar. Under vad jag tror var närmare tio minuter tryckte Kent in sitt budskap i mig - detta var första och enda gången jag skulle höra en av mina allra käraste låtar på riktigt. Och det berör.
 
Mannen i Den Vita Hatten är på skiva 6:37 lång. En till en början lågmäld och ängslig skapelse som exploderar ut i natten och väcker tonårsfunderingar kring liv, vänskap, kärlek och död. Funderingar som jag, trots min beaktansvärda ålder av 21 (inte tonåring), fortfarande dras med dagligen. Det är för mig en koncentrerad och kraftfull biografi som någon annan skrivit åt mig, ett förkroppsligande av känslor jag känner och tankar jag tänker. Ofta tänker jag att jag är för gammal för sånt tjafs, att jag borde satsa på min personliga utveckling och framtida arbetsliv och inte ödsla energi på att våndas över diverse sociala relationer. Det med viss rätt, för det kommer inte mycket konstruktivt ur det förutom det något ynkliga i att då och då tillåta sig tycka synd om sig själv. Nu är jag är ingen socialdarwinist som hatar svaghet utan tycker själv det kan vara befriande att låta sig försvinna ner i en låt eller film och gråta över något jag egentligen borde gråtit över tidigare, men man mår inte bra av ältande. Och som i ett magiskt trick, ett trollslag av skaparen, går låten mot sitt slut och ställer allt till rätta.
 
Någonstans där vill jag avsluta 2016. Med att se upp mot stjärnorna och konstatera att vi alla är väldigt små. Vad vi gör idag och i morgon betyder egentligen inte så mycket, vi är ändå bara små insekter i en glasburk ständigt sökandes meningen med livet. Där, i burken, ska vi slåss för en dräglig tillvaro och för ett gott liv, men vi måste också se utanför glasväggarna. Först då kan man släppa meningslösa funderingar över beslut som förmodligen ingen annan än en själv bryr sig om, först då kan man se bortom de svarta nyhetsrubrikerna och hitta det hoppfulla i tillvaron. Och om mening inte står att finna i glasburken är det ingen stor grej. Det kan låta knäckande men för mig är det en tröst. Vi ska alla en gång dö.
 
 
 
 
 
// AGCH
 
 

En julens klagosång

Publicerad 2016-12-24 13:00:00 i Allmänt,

 
Med stora ögon jag ut genom fönstret titta
Där faller regn och grön är marken
Är det verkligen jul, jag endast barmark hitta
Glöm en juletur med tomtesparken
 
Frågan är då, ska den gamle mannen komma
Och skänka klappar till oss fromma
Eller stannar hen hellre hemma en dag som denna
Och tar sig en flaska glögg, må hända
 
Här inne är allt förberett
Klappar inslagna och ljusen tända
Men regn och värme stämning skända
Och göra julen den grövsta oförrätt
 
Utan snön blir julen aldrig hel
Spektaklet liknar mest ett skådespel
Där gran och tomtar ränner om varandra
Och alla andra för misären klandra
 
 
Så, nu har jag klagat färdigt och kan gå över till riktigt julefirande. Trots det trista vädret - god jul på er alla! =D


// AGCH
 

Fuldans!

Publicerad 2016-12-20 10:18:29 i Allmänt,

I många situationer man möter i livet är man i någon annans blickfång. Inte så att andra tittar på en direkt, men de skulle göra det om man stack ut. Det här är samhällets tysta uppfostran; vi lär oss att vara som alla andra, liksom villkorligt dömda att bli utstirrade om vi gör något som inte förväntas av oss. Så finner vi genom anpassningen gemenskap i gruppen, men vi stänger också dörren för gott agerande som inte passar in. Dans och musik är något som jag skulle säga ofta faller inom den kategorin.
 
Varför då detta? Min teori är att dans och musik är något man gör på fritiden. I övrigt, under den tiden som spenderas på seriösa sysslor som arbete eller studier, ska man helst inte hålla på med musik och än mindre rörelser till densamma. Detta går mig lite emot eftersom jag gärna vill vara en lekfull prick som inte tar tillvaron så seriöst. På handelshögskolan blir detta väldigt tydligt, där studier = framtida arbete och därför verkar vara gravallvarligt. Då kan man tänka sig att jag bara skulle strunta i det och plocka fram flöjten, men så enkelt är det inte. De sociala konventionerna runt omkring mig håller liksom fast mig. Är det respektlöst att bryta tystnaden när andra sitter och tittar på sina datorskärmar eller skulle det kanske bli uppskattat? Skulle folk titta snett på en när de går förbi eller skulle de tycka det var ett roligt inslag i vardagen?
 
Det är svåra frågor som inte har något svar. Förmodligen finns det en och annan som skulle störa sig grovt och andra som skulle uppskatta det högt, men någon generell inställning står nog inte att finna. På grund av min vaga känsla att det är fel får jag istället leva ut mina mer lekfulla instinkter på andra platser (än så länge, en dag ska jag visst ta mod till mig och trotsa lite tystnad). Om jag inte känner för att spela flöjt fungerar det alltid att sätta igång någon annan musik och skutta runt lite. Att kalla det dans vore att förolämpa de som behärskar koordinerade rörelser till musik, men det fyller i varje fall den funktionen. Att släppa loss utan att bry sig om vad andra tycker och tänker och leva ut lite känslor inte endast via fingrarna på tangentbordet utan med hela kroppen. Det är befriande.
 
Under veckan med musikhjälpen blev jag påmind om ett ord för det här. Där fanns ett gäng som dansade fuldans, alltså ingen specifik dans utan rörelser tagna ur luften endast syftandes till att lätta upp stämningen och ha det kul. Idén är förmodligen inte ny, men ändå revolutionerande på sitt eget geniala vis. I en värld så styrd av konventioner och osynliga sociala lagar och regler blir fuldansen ett sätt att bryta sig loss och på allvar vara sig själv för en stund. Även om det inte alltid sker offentligt, vilket det ju egentligen borde för att få bästa möjliga spridning, blir de privata stunderna där musiken möter kroppen väldigt betydelsefulla.
 
Vad ska man då lyssna på för musik för att uppnå maximal effekt? Tja, det är upp till var och en efter tycke och smak men jag skulle rekommendera något taktfast, svängit och melodiöst med mycket driv. Vad sägs om det här?
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Innebandy

Publicerad 2016-12-17 17:49:35 i Allmänt,

Den här helgen har hittills, som rubriken antyder, präglats av innebandy. Igår spelade en god vän match med Södra Vings A-lag och idag var det lillebrorsans tur. Deras lag spelade mot Alingsås och jag fick sitta i sekretariatet. En till chanser och spel mycket jämn match slutade 3-4 till Alingsås efter att deras målvakt gjort ett par heroiska räddningar. Erik var också väldigt duktig och kunde inte göra mycket åt de bollar som hamnade i nätet bakom honom. 
 
Innebandy är inte bra för mig. Visserligen är det förtjusande roligt att titta på, med det snabba tempot och snabba matchvändningarna, men varje gång jag tittar vill jag ut på planen. Just nu har jag inget lag att spela i och jag betvivlar att jag hade hunnit med en allvarlig comeback, men gnistan finns där än. Jag känner spelarnas nervositet och spänning i mig när de går ut på planen, känner känslan hos målvakten som just tagit ett friläge eller släppt in ett skott från lite för långt håll. Jag vill vara med. Nu när det känns avlägset får jag nöja mig med den bitterljuva känslan att titta på från sidan, men det är faktiskt mer än uthärdligt när folk jag känner är med och spelar.
 
Att sitta i sekretariatet kan verka enkelt, vilket det på sätt och vis också var. Jag slapp sköta klockan, men att skriva upp rätt namn, nummer och tid varje gång det blir mål kräver trots allt lite koncentration. Nu känner jag mig ganska kraftlös, men huruvida det beror på min lilla insats i Hökerum vet jag inte. Kanske beror det på att värmen i mitt rum är så tryckande...
 
Hoppas ni har en bra helg, på återseende!
 
 
// AGCH

Musikhjälpen och vikten av utbildning

Publicerad 2016-12-15 09:27:00 i Allmänt,

Musikhjälpen är ett arrangemang som Sveriges Radio och SVT och då kanske främst P3 kör varje år för att uppmärksamma och samla in pengar till något speciellt ändamål. Konceptet går ut på att låta folk skänka pengar genom att önska låtar som sedan spelas i radio. Detta sänds dessutom live dygnet runt på antingen radio eller SVT play. Årets ämne är barns rätt att också i krig få tillgång till utbildning.

Med lite dåligt samvete kan jag konstatera att de flesta aktioner av denna typ går mig förbi, men det här tycker jag är riktigt bra. Skolan är grunden för den mesta fattigdomsbekämpning och är extra viktig i konfliktområden, som annars riskerar att fastna i stagnation och underutveckling också efter att konflikten tagit slut.

Få företeelser berövar människor liv och välstånd på ett så brutalt sätt som krig. Att det dessutom ofta drabbar redan fattiga områden gör inte saken bättre. Konflikterna i Kongo, Uganda, Syrien och andra någorlunda fattiga länder hjälper inte direkt situationen till det bättre, i länder vars befolkning också utan våldet i vissa fall kämpar för att överleva.

För att förstå varför utbildning är så viktigt måste man också ha en bild av hur fattigdom ofta uppkommer. I utvecklingsekonomisk litteratur, som försöker förklara varför fattigdom uppkommer och hur den ska bekämpas, lyfts ofta problem med staters styrning och förvaltning upp. Korruption och andra typer av politik som tjänar till att berika makten ekonomiskt på andras bekostnad skapar system som till sin natur håller människor kvar i fattigdom. Exempel kan vara regler kring vem som får låna pengar, regler kring import och köp av utländsk valuta eller rena stölder av skattepengar.

Till detta kan i många fall läggas den så kallade naturresursförbannelsen, som många länder i Afrika söder om Sahara är en del av. I länder som Kongo och Zambia finns det så gott om naturresurser (diamanter och olika typer av mineraler respektive koppar) att myndigheter och privata aktörer i dessa länder satsar allt på utvinning av dessa råvaror. Exporten skapar stora intäkter för staten, men eftersom det stora flertalet invånare befinner sig inom jordbruket får dessa inte del av vinsterna. Lägg till det att de statliga pengarna i högre utsträckning går till att stabilisera regeringens maktposition än att investera i tillväxtskapande utbildning och infrastruktur (vägar, internet) och vi inser att fattigdomsbekämpning i dessa länder är svårt. De stora naturtillgångarna skapar alltså strukturer som kraftigt missgynnar fattigdomsbekämpning trots att de skulle kunna vara en källa till utveckling och välstånd.

Korruption och den så kallade naturresursförbannelsen är alltså två i sig inte helt oberoende orsaker bakom den bitvis långsamma utvecklingen i Afrika. Motsatsen finner vi i östra Asien, där utvecklingen i breda, arbetskraftsintensiva sektorer som industrin gjort att det välstånd som skapats spridits bättre över stora delar av befolkningen. Sydkorea och Kina är två länder som genom satsningar på just industrin lyckats lyfta levnadsstandarden markant.

För fattigdomsbekämpningen kan utbildning spela en rad roller. Det stora problemet korruption skulle kunna härledas till någon form av demokratiskt underskott, där pengar snarare än lagar och regler styr hur myndighetsutövning går till. Kunskap är ju som bekant makt och genom utbildningen får människor ett medel för att ställa krav på makthavare. På sikt kan det bidra till att skapa strukturer i samhället som gynnar tillväxt snarare än den centrala politiska maktens berikande av sig själv. Nu är fenomenet korruption betydligt mer än brist på utbildning, men det är åtminstone en faktor som man inte bör bortse från.

För många afrikanska länder, inte sällan konfliktdrabbade, kan utbildning också spela en annan mer direkt ekonomisk roll. Genom att bredda befolkningens kunskaper öppnar man också dörren för andra sektorer än endast jordbruk och utvinning av diverse naturresurser. När konflikten upphört kan de unga som genomgått utbildning stå för en kunskapsbas som i sin tur kan möjliggöra tillväxtskapande investeringar. Om man på så vis lyckas gå runt ensaktorsekonomin, som främst berikar de som kontrollerar naturresurserna, kan det välstånd som skapas komma det stora flertalet till del.

Nu är det ju självklart inte bara barn i konflikter som behöver utbildning. Också i låglöneländer som Bangladesh skulle utbildning kunna spela en stor och viktig roll för att lyfta människors levnadsstandard, även om resonemangen kring hur kanske inte skulle se exakt likadana ut som i fallet Kongo.  Att rikta uppmärksamheten mot just barn i krig är dock helt berättigat, eftersom just den situationen är så otroligt utmanande. För att konfliktdrabbade områden på lång sikt ska kunna resa sig upp ur den misär som kriget ställer till torde alltså utbildning vara av central betydelse. All cred till Musikhjälpen som väljer ett så viktigt och bra tema!

 

// AGCH

 

Fantomen på Operan

Publicerad 2016-12-12 18:37:26 i Allmänt,

Klockan 07.05 i lördags satte vi oss i bilen och for iväg mot Falköping. Därifrån skulle Moa, mamma, Sara och jag ta tåget mot Stockholm för att se på musikal. Fantomen på Operan har jag alltid uppskattat musiken hos, något som byggt upp ganska stora förväntningar på det här besöket. Efter en god thaibuffé ganska nära Drottninggatan i Stockholm bar en taxi fram oss till Cirkus där föreställningen skulle äga rum.
 
"Tjugo tusen, tjugo tusen bjudet. Får jag tjugofem, tjugofem bjudet. Får jag trettio? Första, andra, tredje, såld för tjugofem tusen till mannen till vänster. Tack så mycket ers Nåd." (Ungefärligt återgivet)
 
Scenen med auktionen där speldosan i form av en apa säljs är det första som möter åhöraren. Mörkt, lite ödesbestämt mynnar scenen ut i den typiska melodin som i all sin styrka och finess sätter sig i huvudet. Därefter passerar de två timmarna och fyrtio minuterna i snabb takt. En mäktig upplevelse måste jag säga med imponerande insatser från både skådespelare och koreografer. Dessutom var sällskapet fint, vilket ytterligare förgyllde dagen.
 
Efter fredagens tenta har jag varit nästan konstant trött. Kroppen har känts kraftlös med några få undantag när den fått någon form av fysisk stimulans. I veckan ska jag försöka ta mig ut och springa ett par gånger, det är något jag märker att jag mår bra av.
 
Som ni märker har jag inget jätteviktigt på hjärtat denna gång. Tröttheten tär på kreativitet och analysförmåga, de kanske viktigaste ingredienserna i de texter jag helst skriver. Visserligen läste jag idag en bra kolumn i BT om många mediers olyckliga anpassning till nationalistiska tankefigurer, ett ämne jag mer än gärna skulle skriva om själv men som nog får vänta ett tag. Intresset för politik går i sig upp och ned också när man lägger tröttheten åt sidan och då ligger dikter och små fiktiva berättelser mig nämre om hjärtat.
 
Apropå dikter skulle det vara intressant att höra hur ni läsare tolkade den dikt jag lade ut i torsdags. Självklart har jag inget facit och meningen är heller inte att skapa något sådant, men det vore spännande att se om mina tankar om den är något så när lika era. Ni får för övrigt gärna kommentera mera i allmänhet om allt möjligt, jag behöver om inte annat bli emotsagd någon gång då och då!
 
Hoppas ni haft en bra december så här långt och att tiden inför jul blir lugn och skön. Det tycker jag man behöver så här års, när mörkret sänker sig redan tidigt på eftermiddagen och kylan tränger på. Ta hand om er!
 
 
 
// AGCH
 

Hycklaren

Publicerad 2016-12-08 10:17:00 i Allmänt,

 
Jag skriver inga dikter mer
Jag står på min plats och trampar
Ser hur ingen runt omkring mig ser
Hur jag själv på jorden står och stampar
 
Någon gång kanske det märkas kan
Stampandet blir till jordbävning
När de tysta blickarna tillslut vann
När din slutna mun blev kvävning
 
Men också jag ser ut i mörka natt
att din oro spelar dig ett spratt
Och när du väl kommer hem till mig
ska du få gott om tid att ändra dig
 
 
// AGCH
 

Teknikens under

Publicerad 2016-12-06 18:19:23 i Allmänt,

 
Det enda som hörs, och det enda som stör
Och det enda som egentligen lever

I mitt nya hem, i mitt nya liv
Är det faktiskt hon som bestämmer

Hon är moder dator, allas vår mor
Den nya tidens centrala punkt

Hon korrigerar ditt centrala system
Så du passar in i tidens gång
 
Mental Istid - Ebba Grön



Visst är det fantastiskt med ny teknik? Smarta telefoner, datorer som kan göra beräkningar som ingen människa kan drömma och självkörande bilar är snart mer naturligt för oss än en skogspromenad i vinternatten. Och visst underlättar det. Information kan spridas snabbare än någonsin, planering av resor är busenkelt och så vidare, men här finns också baksidor.
 
Det finns de som beklagar sig över teknikens sätt att få barn att fastna framför skärmar istället för i sandlådan och att det är "onaturligt". Kanske är det sant, men argument av den här typen är ofta mycket vagt formulerade. Lägg därtill att ny forskning ofta pekar på att skärmtid inte nödvändigtvis är dålig tid ens för små barn, verkligheten är mycket mer nyanserad än så. Jag vill istället lyfta fram en annan sida av teknikutvecklingen, en där våra personuppgifter, medievanor och åsikter genom vårt digitala beteende lagras i stora internetföretags (och kanske också staters) databaser och där våra liv alltmer utspelar sig i våra "telefoner".
 
1981 släppte Ebba Grön sitt andra album, Kärlek och uppror. På platten finns en sång, otäckt komponerad och framförd med Thåströms röst endast komponerad av en akustisk gitarr, som alltid väckt starka känslor inom mig. Mental Istid är, så som jag tolkar den, mer aktuell än någonsin. Var du än rör dig på stan möter du människor med blicken fastklistrad i en femtumsskärm mer eller mindre ignorerandes verkligheten runt omkring. Samtidigt samlas data in från telefonen som i sin tur filtreras, organiseras och analyseras för att kunna användas i olika typer av marknadsföring. Från Googles databaser har spelbolag, snabbmatskedjor och mobiloperatörer tillgång till mängder av information redo att användas för nästa kampanj riktad marknadsföring. Själv märker jag av fenomenet genom alla dessa annonser på nätet med innehåll som går att koppla till tidigare sökningar. Pokémon tycks idag lägga ofantliga summor på marknadsföring...
 
Förutom obehaget som infinner sig när man inser att någon därute sparar alla klick jag gör finns en annan mer abstrakt dimension av fenomenet. Kursen i marknadsföring jag gick för ett drygt år sedan ville få mig att inse att marknadsföring endast är till för att underlätta kundernas sökande efter produkter de efterfrågar. Marknadsföring skapar inga behov, den bara hjälper de med behov att hitta det de letar efter. Det låter ju fint, men personligen är jag ganska säker på att verkligheten ser lite annorlunda ut. Om vi bara behövt guidening i vår konsumtionsjakt hade vi inte sett annonser rullandes på stora skärmar vid Gothia Towers, då hade TV-reklam varit en marginaliserad företeelse. Men så är det inte. Också inom reklambranschen verkar det finnas en uppfattning om att ju mer man marknadsför, desto mer säljer man. Detta antyder i sin tur att det finns ett positivt förhållande mellan marknadsföring och konsumtion, vilket leder till slutsatsen att reklam på ett eller annat vis skapar ny efterfrågan.
 
För de företag som sitter inne på stora mängder data om konsumenter torde detta vara en våt dröm. Kunskap är makt. Ju mer företagen vet om sin målgrupp, desto lättare borde det vara att övertyga om att också nästa köp är ett rationellt sätt att spendera sina pengar.
 
Nu får ni inte tro att det är någon världskonspiration jag talar om där kapitalet genom Big data steg för steg hjärntvättar folket och tar över världen, för det är verkligen inte det jag menar. Självklart har vi kvar det fria valet, det som den moderna marknadsekonomin grundar sig på, men jag är ändå av uppfattningen att vi påverkas av denna ständiga exponering mot kommersiella meddelanden. Istället för att styra hur vår hjärna fungerar i varje valsituation tror jag att vi påverkas mer som samhällsmänniskor. Det är den igår nämnda förväntan från omvärlden som spökar - det som säger oss att konsumtion är det normala och avhållssamhet undantag. Att i denna situation ständigt få skräddarsydda budskap baserade på dina egna preferenser måste i detta sammanhang verka som en stor, samhällelig katalysator där möjligheterna till konsumtion ständigt belyses.
 
Här ser jag en liten risk för likriktning i samhället. Nu är jag ute på djupt vatten, men visst borde denna ständigt ökande exponering mot reklam stärka bilden av att det är konsumtion som genererar verkligt värde och inte andra aspekter av livet? Än mer så när varje enskillt erbjudande bara är en touch bort och det alltid finns möjlighet att utöka sin materiella status med nya prylar. "Hon korrigerar ditt centrala system, så du passar in i tidens gång"... Ja, vi lever verkligen i en tid präglad av konsumtion.
 
Den typen av tankegångar är ganska flummiga, det måste jag medge. Ändå kan jag inte undgå att tänka dem. Till sist kanske det ändå är det faktum att så detaljerad information om vårt tycke och smak blir lättillgänglig för makthavare som är det riktigt otäcka. Det är i vilket fall som helst mätbart och ett konkret hot mot integritet och åsiktsfrihet, något som kanske väger tyngre än någon slags mental likriktning på samhällsnivå orsakad av alltmer välriktad och storskalig marknadsföring. Svåra frågor det här alltså...
 
 
 
// AGCH
 

Tillfällig lättnad

Publicerad 2016-12-05 10:58:16 i Allmänt,

Under söndagen hölls presidentval i Österrike. I valet, som stod mellan den oberoende Alexander Van der Bellen och det islamofobiska och rasistiska FPÖ:s Norbert Hofer, kunde Europa valt den första högerextremistiska statsöverhuvudet sedan Andra världskriget. Nu blev det inte så; istället vann den före detta partiledaren för de Gröna med ungefär sex procentenheters marginal. Van der Bellen tros ha vunnit röster genom sin öppenhet gentemot EU och en tolerant syn på flyktingar, något som verkligen behövs i Europa idag.
 
Trenden är nämligen en helt annan. I land efter land går populistiska, främlingsfientliga och ofta islamofobiska partier framåt i opinionen. Lättnaden i utgången av valet i Österrike var alltså stor hos mig, även om resultatet fortfarande är oroande. 47 % av de som gick till valurnorna röstade för Hofer - en siffra som måste anses som mycket hög. Trots det läste jag idag denna rubrik på Svenska Dagbladets hemsida: "Ett svidande bakslag för Europas högerpopulister". Artikeln pryds av en bild på en tillsynes ledsen Hofer sörjandes nederlaget tillsammans med sin fru. Av helt legitima skäl vill SvD inte låta mig läsa artikeln (som jag inte betalat för) men rubriken säger något viktigt om den tid vi lever i.  Nära hälften av rösterna, en skyhög siffra för en kandidat som Hofer, anses av en av Sveriges ledande nyhetstidningar vara ett nederlag. Valförlust alla gånger, men där går gränsen. Valet i sig och SvD:s reaktion tyder på en tydlig förskjutning av vad som är normalt i politiken, både innehållsmässigt och på debattnivå. Det är en alarmerande utveckling där gårdagens valresultat endast kan ses som en delseger. En temporär framgång.
 
Den senaste tiden har musiken blivit en  ganska viktig del av min tillvaro. Göteborg i juletid är en genomkommersialiserad plats där få budskap når igenom annonsbruset. Stadens rytm bestäms liksom alltid av arbetslivets och butikernas puls, men det kommer en extra nära inpå skinnet när julens shopping ska generera kassaflöde i handeln. Alla annonser skapar en allmän förväntning att pengar ska spenderas vilket får konsekvensen att jag, som inte känner något sug att delta i köphysterin, känner mig lite rebellisk då jag dag efter dag undviker butikslokalerna. Jag finner i denna situation stöd hos rak och kompromisslös musik från exempelvis Ebba Grön, ett band jag tyckt om länge men som på senare tid upplevt en renässans i mina hörlurar. Deras samhällskritik sparkar uppåt och lämnar ingen makthavare oberörd. Även om jag inte alltid håller texterna för "sanna" i sak spelar musik av den typen en viktig roll genom att ifrågasätta och belysa aspekter av samhället som annars okritiskt tagits för givna. Klassklyftor och andra ännu relevanta konsekvenser av det kapitalistiska konsumtionssamhället måste debatteras, vad man än tycker om denna ordning.
 
 
 
// AGCH
 

Skatterätt

Publicerad 2016-12-02 14:33:00 i Allmänt,

Skatterätt. Många ord genererar fler associationer och livliga bilder än just det. Skatterätt behandlar de praktiska lagarna som rör hur skatt tas ut, av vem och hur mycket. Detta är ett område som jag inte ämnar belasta någon läsare med, varför jag tänkta vrida på perspektiven lite. Innan reglerna i skatterätten ens kommit till måste nämligen ett antal antaganden göras, som i sin tur på ett eller annat sätt lägger grunden för vårt moderna samhälle. Det gäller frågan i vilken utsträckning staten har rätt att ta ut skatt och hur den därefter används.
 
Vi börjar från början. Om vi skickar oss tillbaka i tiden sisådär 450 år landar vi i ett Sverige som precis börjar ta form som stat. Kyrkans inflytande är stort om än något kringskuret av kungamakten, som står för det mesta av beslutsfattandet. Bibeln har precis blivit översatt till svenska och folket ges för första gången i historien faktiska möjligheter att lära sig läsa och skriva på allvar.
 
För makthavare på 1500- och 1600- talen var rätten att ta ut skatt en ickefråga. Kyrkan tog ut sitt tionde och kungen införde de skatter han ville - inte för att han fick utan för att han kunde. De maktförhållanden som då rådde gav inte befolkningen något större inflytande utan statsmakten kunde i princip göra som den ville. Det skulle dröja långt in på 1800-talet innan detta på allvar förändrades. 1842 års folkskolereform och ett genombrott på bred front för läs- och skrivkunnighet samt riksdagens ökande inflytande lade grunden för att frågan om rätten att beskatta befolkningen skulle bli aktuell.
 
Utgångspunkten, och det ska understrykas, har genom vår moderna historia varit att staten tar ut skatt, oavsett vad befolkningen tycker om det. För 1600- talsmänniskan, som i mångt och mycket helt saknade inflytande över skatternas användning (primärt krig), var förmodligen skatten något man helst behöll för sig själv. Frågan om rätten att ta upp skatt var inaktuell inte för att skatt inte togs upp utan för att ingen världslig människa kunde göra något åt det.
 
Med demokratins genombrott förändrades detta. Genom det folkliga inflytandet föddes krav på legitimitet hos skattesystemet; att skatter inte fick tas ut hur som helst och att de skatter som samlats in skulle användas på ett sätt som gynnar allmänheten. Dagens skattepolitiska debatter i riksdag och regering är alltså förstås ett modernt påfund vars existens vilar i demokratins armar.
 
Hittills har jag mest konstaterat självklarheter. Att synen på skattens roll i samhället genomgått en förändring parallellt med demokratiseringen är allt annat än konstigt. Mer intressant är då de skiljelinjer som också idag finns kring rätten att ta upp skatt och fördelningen av densamma.
 
Frågan bottnar i en djup tvist rörande statens och det allmännas uppgifter. Liberala och till viss del konservativa krafter hämtar inspiration från upplysningens tankar och lutar sig mot individens friheter och rättigheter. Här är äganderätten ett väldigt centralt begrepp som används för att driva tesen att skatter i grund och botten är orättfärdigt inhämtande av resurser som egentligen tillhör individen. I princip alla liberaler går dock med på visst skatteupptag. Statens roll i det liberala samhället är nämligen att bevara, försvara och upprätthålla individens fri- och rättigheter och för att göra detta krävs vissa resurser. Mot ett visst upptag av skatt tillhandahåller staten, rättsväsende, polis, brandskydd och militär, men inte mycket mer än det. Allt skatteupptag som inte används för att bevara individens fri- och rättigheter är ju illegitimt.
 
Den urliberala synen på staten, den så kallade "nattväktarstaten", kan utvidgas för att inkludera ett vidare statligt åtagande. Allmännyttiga uppgifter så som skola, vård och barnomsorg inkluderas ofta i något som brukar benämnas socialliberalism. Socialliberalism skulle ur liberalt perspektiv kunna motiveras med antingen ett utvidgande av individens rättigheter (tänk rätt till sjukvård) som inte på goda grunder kan tillhandahållas av andra än staten, eller genom att tolka betydelsen av existernade rättigheter vidare. Individens säkerhet ekonomiskt är beroende av att det finns ett fungerande sjukhussystem (för att komma tillbaka efter en arbetsskada etc.), varför det är legitimt att ta upp skatt också för detta.
 
Mot den liberala utgångspunkten, den minimala nattväktarstaten, ställdes i slutet på 1800-talet socialismen. Den är formulerad som en kritik mot det kapitalistiska system som en liberal världsordning ger upphov till och formulerar ett alternativ till detta. Med fokus på arbetaren, den vanlige fattige medborgaren, konstaterar socialismen att kapitalismen med sitt statiska fokus på materiella vinster för ägandet aldrig kommer kunna tillgodose den ägolöse individens behov. Alternativet är att gå samman och tillsammans organisera produktionen efter villkor som sätts upp gemensamt.
 
För ett socialistiskt samhälle fullt utvecklat torde skatt vara en ickefråga. Om all produktion sker i det allmännas regi behöver inga skatter samlas in, alla materiella medel finns redan i systemet. Det dock finns en mängd praktiska problem med detta som gör att vi aldrig sett (och med stor sannolikhet aldrig kommer se) ett socialistiskt system som fungerar på det sättet. Istället har den gren av socialismen som dominerar idag, socialdemokratin, historiskt identifierat skattesystemet som en ersättning för total allmän produktion. Eftersom kapitalismen (och därmed det liberala samhällsbygget) inte klarar av att skapa ett samhälle med rättvis fördelning måste staten ha rätt att ta ut högre skatter. Dessa skatter används sedan för att kompensera kapitalismens tillkortakommanden. Skattefinansierad socialförsäkring, A-kassa, folkhälsoinsatser med mera är jämfört med den liberala synen på staten en kraftig utvidgning som motiveras av att kapitalet gör orättfärdigt stora vinster på individens bekostnad, varför en omfördelning av materiella medel via staten måste ske.
 
Vän av ordning påpekar här att begrepp som "rättvisa" och "orättfärdighet" är svårdefinierade och flytande, vilket också stämmer. Rättvis fördelning hos liberalismen är inte detsamma som hos socialismen och det måste vi leva med. Det är, eller borde åtminstone vara, en del av den allmänna debatt om vilken roll staten intar i ett demokratiskt samhälle. Personligen tycker jag det är synt att de ideologiska aspekterna av politiken glidit iväg från debatterna i TV, för de riktar ofta blicken mot kärnfrågorna.
 
Mitt i detta virrvarr av ideologier och begrepp finner så tillslut verkligheten. Den är, som du kan ana, betydligt mycket mer komplicerad än ideologierna i sig. Svensk politik har under lång tid präglats av socialliberalism, där staten förbehållit sig rätten att ta upp förhållandevismycket hög skatt mot att tillhandahålla ett brett spektrum av medborgerliga tjänster. Tyngdpunkten har över tiden skiftat mellan social och liberal, men trenden de senaste trettio åren ser ut att gå i liberal riktning. Vi ser det i privatiseringen av före detta typiskt socialdemokratiskt statliga åtaganden som vård och skola, där statens roll idag ifrågasätts.
 
Stora delar av dagens välfärdsdebatt är svår att peta in i fack gällande vilken roll staten tillskrivs. Friskolereformen 2006 medförde inget privatiserande av skolan, endast av delar av dess verksamhet. Ställningstagandet är liberalt så tillvida att man inte litar till statens förmåga att bedriva utbildning, socialdemokratiskt så tillvida att man inser att marknaden själv inte klarar av att tillhandahålla utbildning till alla varför också friskolorna måste vara skattefinansierade.
 
För att förstå dagens debatt måste vi bekanta oss med ett nytt begrepp, ett begrepp som mig veterligen inte var särskillt närvarande vid våra kära ideologiers tillkomst. Effektivitet är det som nu för tiden tycks definiera skiljelinjen för statens roll, det som får liberaler att förfasa sig över icke konkurrensutsatt verksamhet och kalla på marknadens undsättning. För att förstå hur statens roll och omfattning ska bestämmas måste vi alltså klargöra om staten ska anses effektiv i jämförelse med det privata, om produktion utförs bäst i allmän regi eller under marknadens osynliga hand. Delar av detta svar har redan levererats av Sovjetunionen - vissa branscher tycks inte vara lämpliga att driva statligt - men mycket återstår. Personligen är jag inte alls säker på att marknaden klarar av att handskas med så abstraka värden som utbildning, varför jag ser det som osannolikt att ett konkurrensutsatt skolväsende med valfrihet skulle förmedla mer kunskap än ett som sköts av det allmänna.
 
Rätten att ta upp skatt och vad den ska användas till är alltså inget enkelt ämne. Skatt kan rättfärdigas på en mängd olika sätt och hur det rättfärdigas styr i hög grad hur stor staten blir. Argumenten rör sig bland luddiga och ibland svårtydda begrepp som rättvisa (fördelning, hur kakan ska delas) och effektivitet (hur kakan bakas för att bli så stor som möjligt) och att orientera sig i den här miljön är inte alltid lätt. Det kan därför vara högst behjälpligt att gå tillbaka till grunderna. Även om det är svårt att ta ställning till fastighetsskatter, friskolereformer och A-kassa var för sig kan den stora bilden ge vägledning - vilken roll vill jag att det allmänna ska spela och vilka rättigheter till skatteindrivning måste en sådan stat ha? Frågan är inte oviktig, det är nämligen vi medborgare som måste definiera skatterätten i ett demokratiskt samhälle. Se där, något att fundera på.
 
 
 
// AGCH
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela