Att tycka om skolan

Publicerad 2016-08-24 11:48:38 i Allmänt,

Sommarlovet innebär paus från skolan. Sedan många år tillbaka är det jobb som gäller under årets varmaste månader. Personligen tycker jag omväxlingen är skön, även om jobb på många sätt är minst lika utmanande som skolan. De flesta arbetsuppgifter innebär någon slags ansvar för ting som sträcker sig utanför en själv, något mer långtgående än det egenintresse som präglar skolan. Detta tänkte jag skriva mer om snart, då jag börjar samla mina tankar efter sommarens arbete inom äldrevården. Nu tänkte jag istället fokusera på skolan, den som lite yngre barn och ungdomar går till för att lägga grunden inför vuxenlivet.
 
Larmrapporter duggar tätt, PISA-mätningar i nyhetsrubriker och långa reportage om skolans förfall. Sett till nyhetsrapporteringen råder det ingen tvivel om hur det står till i svensk skola idag. Det talas om läraryrkets låga status som måste höjas om fler ska söka lärarutbildningen, om hur lärare måste vidareutbildas för att bättre kunna tillgodose kunskapskraven i läroplanen och om bristen på diciplin i klassrummet. Parallellt hörs titt som tätt historier om skolor som inte gjort tillräckligt i form av utredningar och stöd för att elever ska må bra eller lära sig tillräckligt. Föräldrar som uttalar minst sagt kritiskt om hur skolan försummat deras barn och hur besvikna de är.
 
Jag tror att problemen i den svenska skolan är ganska lätta att identifiera. Utan att ha spetskometens på området är jag övertygad att läraryrkets och skolans hela status är centralt. Detta tycks också många vara överens om - problemformuleringen är ganska vanligt förekommande i debatter och diskussioner i olika sommanhang. Från beslutsfattande håll tycks dock ignoransen vara utbredd. Även om man är medveten om problemet görs ingenting åt det. Utspel på utspel från politiskt håll packar på skolan nya förslag som ska lyfta en av samhällets viktigaste institutioner ur träsket.
 
Istället får skolan utstå misstro från olika håll, som endast spär på de problem som redan finns. Två exempel:
 
1. Igår rullades ett reportage på TV om en sjuårig pojke som på grund av sitt beteende blivit avstängd och flyttad till en annan skola. Fokus låg på skolans handlande som av mamman beskrevs som helt förkastligt och förnedrande. Hon tyckte skolan gjort fel, att hon hade rätt. Att en historia som denna får stor plats är inte förvånande, tvärt om. Den "lilla" människan mot systemet är ett tema som går hem, samtidigt som skolan blivit lovligt byte för denna typ av journalistik. Konsekvensen blir dock att förtroendet för skolan undermineras, hur illa den sjuåriga pojken än betett sig. Föräldern har rätt, skolan fel.
 
2. För någon dag sedan hördes utbildningsminister Fridolin i radio, där han ville tvinga skolorna att få in mer fysisk aktivitet i skoltillvaron. Med rätta kanske, ty mer idrott gagnar som bekant både fysisk och psykisk hälsa, problemet är bara hur det kommuniceras. När utbildningsministern går ut offentligt och ställer krav på skolan säger han indirekt att skolan inte tar sitt ansvar. Oavsett om detta är falskt eller inte stämmer ministern in i den kör av kritik, den ström av missnöje och tyckande som riktas mot skolan och urgröper dess förtroende och status.
 
Här pekar alltså många pilar åt samma håll. Friskolereformen och skolvalet har skapat en marknad där kunden alltid har rätt. Samtidigt har politiken försökt diktera villkoren för skolan, som på det viset blivit utsatt för en toppstyrning av sällan skådat slag i de delar av verksamheten där det behövs som minst. Mer skrivbordsarbete, dokumentation och kvalitetssäkring har tagit tid från lärarna och får stå som bevis för den misstro som finns för skolan uppifrån. Lösningen torde således inte ligga hos något genidrag från skolministerns kansli.
 
Skolan behöver, tror jag, lite lugn och ro. Med detta menar jag inte att reformer är helt av ondo, utan att de reformer som utförs måste syfta till förbättra skolans möjlighet att utföra sin uppgift på det sätt som skolan finner bäst. Här tror jag ett föstatligande på sikt skulle gynna systemet, samtidigt som en tillbakadragning av friskolereformen vore av godo. Poltiken måste lägga band på sig och sluta med detaljstyrning av betygssystem, timplaner och ämnesinnehåll och lämna det till professionen att besluta om. Överklaganden av betyg och andra former av ifrågasättanden på godtycklig grund måste också bort och i de fall de är befogade övertas av rätt myndighet. Våld i skolan ska till exempel i första hand tas omhand av polis. Lärare genomgår en minst fyra år lång utbildning och vi måste därefter kunna lite till yrkets professionella bedömning i olika lärandesituationer. Men här bör också en gräns dras; skolan kan inte väntas ta ansvar för elevernas privatliv och uppfostran samtidigt som kunskap förmedlas. Föräldrar och socialtjänst finns till för detta ändamål och så länge en lärare inte har både lärar- och psykologlön samtidigt kan inte det krävas.
 
Att finna någon syndabock för det som händer är inte lätt. Föräldrar, media och politiker har nog alla sin lilla del. Det närmsta jag kommer är dock politiken, som dragit in skolan i en ideologiskt driven reformkarusell som snurrat i mer än tjugo år nu. Inte undra på att institutionen är lite yr. Stanna karusellen, montera ner den och överlämna ansvaret för skolans framtid till de som kan! Så har också jag sällat mig till tyckandekören i denna fråga. För egen del måste jag dock säga att jag tycker om skolan och att den under tiden jag befann mig där gjorde ett bra jobb. Det är skillnad på att tycka om och tycka om skolan.
 
 
 
// AGCH
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela