Spirited Away

Publicerad 2016-08-30 18:08:00 i Allmänt,

När jag tittar ut genom fönstret från rummet har trädens grönska börja skifta mot gult. Vinden är styv och kylan tar tag i kinden, inte som vinter men långt från den värme som hör sommaren till. Insekterna är färre och getingarna har nästan givit upp den enorma offensiv de gjort de senaste månaderna. Till råga på allt börjar skolan i morgon för mig - ett tydligt hösttecken.
 
Tråkigt, grått och trist skulle man kunna tro men jag gillar hösten skarpt. När skog och mark klär sig i brandgul dräkt och regnet hänger i små droppar i luften är promenaden som bäst. Välklädd måste man vara för att inte frysa och när man ändå gör det efter ett par kilometer är hemmet och värmen innanför väggarna inte långt borta. Ur skafferiet kommer kakao och socker, ur kylen mjölk och på spisen står snart varm choklad. Sedan kan man kura ihop sig under en filt i fåtöljen och smutta på det goda drickat medan regnet smattrar mot rutan...
 
Appropå att kura ihop sig under en filt såg jag igår en bra film. I Falköping träffade jag Sara som följde med mig hem. Hon har länge sagt att vi ska se Spirited Away, en film hon sett många gånger men jag inte. Den handlar om en liten flicka som tillsamans med sina föräldrar kör vilse och hamnar i en annan värld. Här tvingas Chihiro, som flickan heter, till ett äventyr fyllt av faror och utmaningar.
 
Filmen är uppbygd så att tittaren aldrig är säker på vad som ska hända. Man kastas runt som i tvättmaskin, vändningarna är många och tillfällena att andas ut få. Chihiro har heller aldrig kontroll på sin situation utan tvingas ständigt anpassa sig efter sakernas tillstånd. Som om det inte vore nog att filmen inte ger något andrum alls känner jag igen mig i det Chihiro tvingas igenom. Inte så att jag är utsatt för ständig livsfara eller för den delen tvingas vistas hos gastar och häxor, utan det är något annat. Just känslan att vara i andras händer, att inte själv ha kontroll över händelseförloppet är något jag tänkt på mycket. Världen är så stor, så mycket är med och påverkar våra liv. Du kan aldrig vara säker på att saker i morgon kommer vara som idag. Tanken har till och från gjort mig lite modstulen - ingen vill väl lägga sitt liv helt i andras händer.
 
Miyazakis film fick mig dock att tänka om på den här punkten. För faktum är ju att det är mycket svårt att själv förändra omvärlden eller lära sig ALLT för att ha full kontroll. Förmodligen är det inte ens önskvärt då en värld helt i min smak skulle kräva diktatorfassoner för att genomföras. Jag inser också att allvetande kräver förutfattade meningar och fördomar. Men Chihiro gör inte anspråk på att vara allvetande. Istället möter hon varje situation, varje ny varelse med en öppenhet och fördomsfrihet som jag beundrar. Så flyter hon med genom hela filmen och trots den enorma turbulensen reder hon ut stormen med sitt fina och beslutsamma sätt att vara. Sådan vill jag också vara!
 
Detta ska jag ta med mig till skolan i höst, där man möter en hel del människor och än fler saker att lära sig. Se på livet med öppna ögon och tag ordentligt i problemen när de kommer. Det är faktiskt ingen idé att fundera över sin egen maktlöshet i denna stora värld, bara att göra sitt bästa för att till slut hitta rätt. Och om du inte sett Spirited Away, gör något åt det!
 
 
// AGCH

Att tycka om skolan

Publicerad 2016-08-24 11:48:38 i Allmänt,

Sommarlovet innebär paus från skolan. Sedan många år tillbaka är det jobb som gäller under årets varmaste månader. Personligen tycker jag omväxlingen är skön, även om jobb på många sätt är minst lika utmanande som skolan. De flesta arbetsuppgifter innebär någon slags ansvar för ting som sträcker sig utanför en själv, något mer långtgående än det egenintresse som präglar skolan. Detta tänkte jag skriva mer om snart, då jag börjar samla mina tankar efter sommarens arbete inom äldrevården. Nu tänkte jag istället fokusera på skolan, den som lite yngre barn och ungdomar går till för att lägga grunden inför vuxenlivet.
 
Larmrapporter duggar tätt, PISA-mätningar i nyhetsrubriker och långa reportage om skolans förfall. Sett till nyhetsrapporteringen råder det ingen tvivel om hur det står till i svensk skola idag. Det talas om läraryrkets låga status som måste höjas om fler ska söka lärarutbildningen, om hur lärare måste vidareutbildas för att bättre kunna tillgodose kunskapskraven i läroplanen och om bristen på diciplin i klassrummet. Parallellt hörs titt som tätt historier om skolor som inte gjort tillräckligt i form av utredningar och stöd för att elever ska må bra eller lära sig tillräckligt. Föräldrar som uttalar minst sagt kritiskt om hur skolan försummat deras barn och hur besvikna de är.
 
Jag tror att problemen i den svenska skolan är ganska lätta att identifiera. Utan att ha spetskometens på området är jag övertygad att läraryrkets och skolans hela status är centralt. Detta tycks också många vara överens om - problemformuleringen är ganska vanligt förekommande i debatter och diskussioner i olika sommanhang. Från beslutsfattande håll tycks dock ignoransen vara utbredd. Även om man är medveten om problemet görs ingenting åt det. Utspel på utspel från politiskt håll packar på skolan nya förslag som ska lyfta en av samhällets viktigaste institutioner ur träsket.
 
Istället får skolan utstå misstro från olika håll, som endast spär på de problem som redan finns. Två exempel:
 
1. Igår rullades ett reportage på TV om en sjuårig pojke som på grund av sitt beteende blivit avstängd och flyttad till en annan skola. Fokus låg på skolans handlande som av mamman beskrevs som helt förkastligt och förnedrande. Hon tyckte skolan gjort fel, att hon hade rätt. Att en historia som denna får stor plats är inte förvånande, tvärt om. Den "lilla" människan mot systemet är ett tema som går hem, samtidigt som skolan blivit lovligt byte för denna typ av journalistik. Konsekvensen blir dock att förtroendet för skolan undermineras, hur illa den sjuåriga pojken än betett sig. Föräldern har rätt, skolan fel.
 
2. För någon dag sedan hördes utbildningsminister Fridolin i radio, där han ville tvinga skolorna att få in mer fysisk aktivitet i skoltillvaron. Med rätta kanske, ty mer idrott gagnar som bekant både fysisk och psykisk hälsa, problemet är bara hur det kommuniceras. När utbildningsministern går ut offentligt och ställer krav på skolan säger han indirekt att skolan inte tar sitt ansvar. Oavsett om detta är falskt eller inte stämmer ministern in i den kör av kritik, den ström av missnöje och tyckande som riktas mot skolan och urgröper dess förtroende och status.
 
Här pekar alltså många pilar åt samma håll. Friskolereformen och skolvalet har skapat en marknad där kunden alltid har rätt. Samtidigt har politiken försökt diktera villkoren för skolan, som på det viset blivit utsatt för en toppstyrning av sällan skådat slag i de delar av verksamheten där det behövs som minst. Mer skrivbordsarbete, dokumentation och kvalitetssäkring har tagit tid från lärarna och får stå som bevis för den misstro som finns för skolan uppifrån. Lösningen torde således inte ligga hos något genidrag från skolministerns kansli.
 
Skolan behöver, tror jag, lite lugn och ro. Med detta menar jag inte att reformer är helt av ondo, utan att de reformer som utförs måste syfta till förbättra skolans möjlighet att utföra sin uppgift på det sätt som skolan finner bäst. Här tror jag ett föstatligande på sikt skulle gynna systemet, samtidigt som en tillbakadragning av friskolereformen vore av godo. Poltiken måste lägga band på sig och sluta med detaljstyrning av betygssystem, timplaner och ämnesinnehåll och lämna det till professionen att besluta om. Överklaganden av betyg och andra former av ifrågasättanden på godtycklig grund måste också bort och i de fall de är befogade övertas av rätt myndighet. Våld i skolan ska till exempel i första hand tas omhand av polis. Lärare genomgår en minst fyra år lång utbildning och vi måste därefter kunna lite till yrkets professionella bedömning i olika lärandesituationer. Men här bör också en gräns dras; skolan kan inte väntas ta ansvar för elevernas privatliv och uppfostran samtidigt som kunskap förmedlas. Föräldrar och socialtjänst finns till för detta ändamål och så länge en lärare inte har både lärar- och psykologlön samtidigt kan inte det krävas.
 
Att finna någon syndabock för det som händer är inte lätt. Föräldrar, media och politiker har nog alla sin lilla del. Det närmsta jag kommer är dock politiken, som dragit in skolan i en ideologiskt driven reformkarusell som snurrat i mer än tjugo år nu. Inte undra på att institutionen är lite yr. Stanna karusellen, montera ner den och överlämna ansvaret för skolans framtid till de som kan! Så har också jag sällat mig till tyckandekören i denna fråga. För egen del måste jag dock säga att jag tycker om skolan och att den under tiden jag befann mig där gjorde ett bra jobb. Det är skillnad på att tycka om och tycka om skolan.
 
 
 
// AGCH
 
 
 

Polisvåldet och Trump

Publicerad 2016-08-15 09:14:41 i Allmänt,

Tiden är kort mellan rapporter om poliser som skjutit svarta till döds i USA. Dagligen visas bilder på demonstrationer och bostadsområden som i desperation tar sig ut på gatan för att protestera. Skulden ligger hos den amerikanska polisen, som inte på något sätt lyckats skapa det förtroende för lagens förlängda arm som krävs för att den ska ha någon form av legitimitet. Istället uppfattas polisen, till synes med rätta, som motpart i en konflikt gällande liv och död, där de stora förlorarna är de minoriteter som redan har stora bekymmer att hävda sig i det amerikanska samhället.
     Polisvåldet och de många svaren av varierande karaktär är exempel på en i USA gammal konflikt - en konflikt som finner sina rötter i kolonialism och slavhandel där parterna skiljs åt genom etnicitet istället för geografisk härkomst. Även om slavhandeln sedan länge är förbjudet och apartheid inte är lagligt lever idéerna kvar. Människor värderas olika, inte endast med grund i kompetens eller kunnande. Hudfärg har ännu stor betydelse och när vita poliser skjuter svarta sparkar de nedåt. Det blir ett förkroppsligande av de strukturer som  under 1900-talet förbjöd svarta att sitta fram i bussen, som förbjöd svarta att gå i samma skola som vita barndomskompisar, som på många håll i den postkoloniala världen såg svarta som mindre värda.
     Här kommer Donald Trump in i bilden. Med sin murretorik, sin häxjakt på muslimer och i allmänhet hårda ord mot invandrare går han i gamla förtryckares fotspår. Liksom nedtryckta slavar ansågs för farliga för att släppas fria i 1800-talets Södern argumenterar Trump för att invandrare ska hållas borta från amerikansk mark om de är av annan härkomst än västerländsk. Trots att terroism idag vållar färre dödsoffer än den amerikanska polisen riktas udden mot de grupper som redan har det svårt, som redan idag har problem att skapa sig ett värdigt liv i USA. Trump sparkar nedåt och seglar på de vindar som önskar bevara gamla maktstukturer, som inte vill se andra än sig själva njuta samhällets frukt. Av tradition är det vita (män) som plockat de finaste äpplena och så ska det enligt Trump förbli.
     När Trump rasar mot terror, muslimer och mexikaner är det inte USA som ska försvaras utan den vita, priviligierade delen av befolkningen. Den republikanske presidentkandidaten ser inte att det är polisvåld mot svarta som genererar upplopp på gatorna, ser inte att USA:s horribla bombningar av civila i Irak och Afghanistan skapar illska och illvilja. Kort sagt ser han inte att grunden till motsättningarna i det amerikanska samhället ligger i hur makten beter sig, och makten ligger primärt hos bemedlade, vita män. Istället spär han genom sin retorik på motsättningarna - han göder de strukturer som skapar de samhällsproblem han exploaterar i sin kampanj.
     Därför har Donald Trumps ord och politiska gärning ingenting att ge denna värld. Den bästa och mest långsiktiga lösning på de problem Trump tar upp vore att avskaffa de föreställningar han själv ger uttryck för. Konsekvenserna ser vi varje dag, där storebror slår slag på slag mot lillebror och förväntar sig att lillebror ska ligga still. När lillebror fortfarande rör sig vill Trump bygga en mur mot Mexiko och förbjuda muslimer inträde i Staterna.
 
 
// AGCH
 
    

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela