En stilla kopp kaffe

Publicerad 2015-11-23 19:56:00 i Berättelser,

Djupt inne på ett kafé satt en gammal man och grät. Varje gång en tår trillade ner från hans kind krusades ytan i hans kaffekopp, för att långsamt jämna ut sig och åter lägga sig stilla. Alldeles stilla.

 

Det hade varit sol den där novemberdagen för nästan tretton år sedan. Han hade klivit ur bilen, tittat upp mot himlen och kisat av det starka ljuset. Så hade han gått fram till dörren, knackat på och väntat. Huset var stort, nästan överväldigande med sina höga vita väggar och brant sluttande tak i tegel. I varje hörn av huset fanns ett torn, vilket fick huset att ta intrycket av slott. Efter en kort väntan öppnades dörren. Framför honom stod en stor kvinna, säkert tjugo centimeter längre än han själv. ”God dag, varsågod och kom in!”, hälsade hon och visade in honom i köket. Och där, på golvet framför den öppna spisen låg en stor hög med päls. Han stannade upp och tittade fascinerat ner på de små liven, som utan att bry sig om någon form av ordning lagt sig att sova i värmen. Länge stod han tyst och undersökte nogsamt högen medan kvinnan på några meters avstånd med förundran betraktade mannen. Så fastnade hans ögon på en ljus, nästan vit fläck på en annars ljust brun nos. De små ögonen hade det obefintliga oväsendet till trots öppnat sig och sökte nu nyfiket av rummet. Så möttes de, mannen och de två små pliriga ögonen. ”Eh, den där, den där närmast spisen, är den upptagen..?”, undrade mannen tyst. Kvinnan såg på honom och log. ”Nej, hon är kvar” sade hon och tog ett par steg fram mot spisen. Så satte hon sig ner på huk och lyfte upp valpen. Mannen, som vid det här laget satt sig i skräddarställning på golvet, såg med stora ögon på när det lilla livet placerades i hans knä. Så skört och mjukt.

 

Utanför fönstret hade solen påbörjat sin vandring ner bakom horisonten. Inte för att den synts så mycket under dagen, men det märktes att ljuset blev allt dunklare på det lilla fiket. De flesta gästerna hade bestämt sig för att trotsa regnets ilskna droppar och börjat gå hem, men mannen satt kvar i sitt hörn. Än var det två timmar kvar innan de stängde. Hans blick var tom, huvudet böjt nedåt. Då och då gick någon förbi, kanske en pappa med sitt barn eller två skolkamrater som tagit en fika efter plugget. Noga gömde han sig då, vände bort blicken lite extra för att inte störa den glädje andra ögon glittrade av. Kaffet stod kvar på samma ställe, orört.

 

Innan den vintern hade mannen egentligen inte haft något sällskap. Han hade bott ensam i sin lilla stuga ute i skogen med sin bil och sin motorsåg. Skogen var hans största intresse; där var han skolad och uppvuxen och där hade han levt och verkat. Till och från hade han jobbat utsocknes, men gråa, kalla lager kunde döda de mest livfulla själar. När han kunde och hade råd hade han därför alltid slutat för att ägna ett halvår eller två åt skogsbruket. Den skiftande strukturen i björkens bark satt djupt i mannens kropp, likaså granens klibbiga kåda och den skarpa men behagliga doften av furens töre. Men liksom gran och tall i sinom tid dör och blir näring åt människa och natur visste mannen sina egna begränsningar. När vinterns vedförråd var det enda kroppen klarade av blev det ensamt och tyst i stugan. Så i oktober hade en kvinna kommit på besök, en gammal klasskamrat. De hade suttit ett tag vid det lilla köksbordet i ek och pratat om lite vad som, men mannen hade tankarna på annat håll. Med sig hade kvinnan nämligen en hund som funnit sin plats på golvet under bordet, precis där mannens fötter stod.

 

Från koppen stod en liten rökpelare som antydde att kaffet ännu var ljummet. Koppen stod där, så oberörd och ovetande om sakernas verkliga tillstånd. På ett fat bredvid koppen låg en bulle och stirrade på honom. Han bröt en liten bit av den och stoppade in i munnen. Pärlsockret brände till på tungan, som inte var härdad av den annars för tiden typiska sötman. Långsamt tuggade han bullbiten och svalde utan att ha känt någon vidare smak. Kanske hade han anat att det var kanel i, men det var inget som bekymrade honom. Istället tittade han än en gång ner i kaffet och försvann bort.

 

Vinter hade blivit vår och det lilla livet växte. Han döpte henne till Elsa efter ägaren till det kafé med osedvanligt gott kaffe där han tagit sin dittills enda fika ute. Det var inte ofta han bemödade sig att åka in till staden.

 

All den tid som mannen inte längre orkade lägga i skogen fick hans nya sällskap. De åt tillsammans vid köksbordet, även om hunden till en början fått ha sin skål på golvet. Tillsammans övade de vacker tass och tillsammans gick de ut och hämtade tidningen på morgonen. När han gick och lade sig på kvällen längtade mannen redan efter att bli väckt av den lilla blöta nosen som med små hastiga rörelser dansade över mannens ansikte när den tyckte det var dags att gå upp. Då satte han sig mödosamt upp och lyfte upp valpen i knät. Sedan strök han den lilla hunden försiktigt över ryggen med sin valkiga näve och kände hur de små håren lätt gav vika för rörelsen. Så mjuk, så skör.

 

Mödosamt lyfte han åter handen ur knät och bröt en bit av bullen. Med skakig hand förde han den lilla biten vetebröd till kaffekoppen och lät den fuktas av det kalla kaffet. Kvar på ytan simmade några smulor som blev kvar när resten av bullbiten lämnat vätskan. Utan att äta upp bullen tittade gubben tomt ner i koppen. En efter en sög sig smulorna åt sig tillräckligt med vätska och försvann under ytan. När den sista lilla pricken inlett sin resa mot botten lät han bullbiten glida in i munnen. Blöt och kladdig av doppet var den knappast behaglig att äta, men den var åtminstone lättare att tugga. Utan att lyfta blicken lade han tillbaka handen i knät och slöt ögonen.

 

När gubben orkade hade de gått långa promenader i soluppgången. Elsa var alltid redan framme vid dörren så fort ytterrocken kom fram ur garderoben. Där stod hon sedan med svansen viftandes utom kontroll och ögonen glittrandes av glädje och nyfikenhet inför vad som fanns att upptäcka i världen utanför. Till en början hade hon fått gå kopplad i ett rep mannen haft till att fälla mindre träd, men snart fick hon gå lös på deras vandringar. I skog och mark tyckte han sig se att Elsas svans viftade extra mycket. Med nosen i vädret stannade hon då och då upp för att känna av läget, tog ett par språng ut från stigen och stannade. Så tittade hon upp mot mannen med sina glittrande ögon, liksom frågandes om lov. Oftast nickade då gubben medgivande och hunden nosade sig iväg en bit in i skogen. Fem, kanske tio minuter senare kom så hunden tillbaka, överlycklig av att få se sin husse igen. Nästan som om hon trott att han skulle förbli borta för alltid. Under resten av promenaden svansade Elsa runt gubbens ben, nosade i vägkanten och såg upp på honom när hon tyckte avståndet blivit ovanligt långt. När mannen mötte hennes blick tog hon ett par språng och var snart ikapp. Till slut var de tillbaka vid den lilla stugan och då var mannen trött. Medan grytan stod och puttrade på spisen tog han en förmiddagstupplur och på täcket bredvid honom låg Elsa. Mer av sympati för den gamle än av egen trötthet.

 

Han tog en klunk av vätskan i koppen. Att slänga mat och dryck var främmande för honom men kallt kaffe var inte i hans smak. Med ett litet stön av ansträngning tog han sig upp ur stolen och greppade kaffekoppen. Han samlade kraft i ett par sekunder och stegade sedan fram till disken vid entrén. En kvinna, kanske tjugo år yngre än han själv, var i full gång med att ta betalt av en av de få kunder som hittat dit en timme innan stängning. När kvinnan betjänat kunden tog gubben sats i rösten; ”Skulle man möjligtvis kunna få sitt kaffe uppvärmt? Jag har tagit lång tid på mig att dricka det”. Det var inte ofta någon frågade något sådant, men det var förstås inga bekymmer; ”Självklart, det är inga problem! Gå du ner och sätt dig så kommer jag tillbaka med varmt kaffe åt dig”. Med svaga ben tog sig mannen tillbaka till sin plats längst in i byggnaden och satte sig med stor försiktighet på stolen. Blicken fastnade på de små blöta fläckarna på duken, hans egna tårar om han själv fick gissa. Ett snabbt och oväntat leende drog fram över det rynkiga ansiktet, men förbyttes snart i den sorg som präglat dagen.

 

Det var julaftons morgon för fem år sedan. Gubben hade kokat skinka dagen före och vörtbrödet spred en varm och kryddig doft i det lilla köket. Elsa hade sprungit ner själv för att hämta tidningen, som till gubbens förvåning faktiskt låg i brevlådan. När Elsa kommit in hade hon i vanlig ordning lagt tidningen på köksbordet och sträckt ut sig framför kaminen, som mannen såg till att tända varje morgon. De sista intagna vedträna hade gått åt till brasan, så när hunden kommit med tidningen tyckte gubben det var bäst att gå ut för mer i förrådet. Elsa, som inte såg ut att ha någon större lust att flytta sig från värmen, fick vara kvar inne. Mellan vörtbröd och värmen från elden kunde hunden med sin nos urskilja en svag doft av skinkan på bordet och när husse gått ut kunde inget hålla henne kvar på golvet. Via en stol hoppade hon upp på bordet och satte sig med nosen över det foliebeklädda köttstycket. Saliv och fradga samlades i munnen på Elsa, men hon kunde inte med att ta av det som låg på fatet. Det var trots allt husses, det fick inte röras. När så gubben kom in och hittade sin hund på bordet brast han ut i ett muntert skratt, medan Elsa skamset hoppade ner och sprang fram till mannen. Så kramade han försiktigt om sin hund och berömde henne för att hon inte slukat skinkan. Han konstaterade tyst att av de små men många fläckarna på duken att döma hade hunden fått jobba hårt med att inte äta upp deras julmat.

 

Det var underligt, tänkte Elsa. Hon tyckte sig känna igen den gamle mannen men kunde inte placera honom någonstans. Det hände emellertid ganska ofta, många av hennes gäster kom tillbaka. Kaffekoppen tog hon med sig in i köket för att köra den i mikrovågsugnen och tänkte inte mer på det. Hon kunde förresten själv behöva en kopp kaffe, så hon lät muggen stå. Istället gjorde hon två nya koppar och bar ner den ena till gubben.

 

Hon hittade mannen längst in i lokalen, nästan inträngd i ett hörn bakom en vägg. Gubben såg helt förstörd ut där han satt i dunklet. Med nedböjt huvud och tom blick tackade han artigt när hon ställde koppen på bordet framför honom. Så såg hon de små blöta fläckarna på den röd-vitrandiga duken i grovt linne. Elsa, som själv levt ett långt liv, visste vad sorg var och kunde inte med att inte göra något. Det var nästan tomt i kaféet så hon behövde inte oroa sig för att störa nämnvärt. ”Hur är det fatt?”, frågade hon gubben med låg ton. Mannens blick letade sig om möjligt ännu djupare ner i kaffet för att sedan vandra vidare bort från Elsa och in i väggen. En tår bröt sig ur ögat och bredde väg för sig ner över kinden. Där tappade den greppet och landade på bordet framför honom. Kanske vill han inte att jag stör, tänkte Elsa och vände sig om för att gå tillbaka till disken vid entrén. Då lyfte gubben långsamt blicken och viskade; ”Vill du höra?”. Elsa stannade upp mitt i steget, hon hade inte väntat sig att mannen skulle bryta tystnaden. ”Det vill jag”.

 

I nästan en halvtimme satt sedan mannen och berättade för Elsa om hunden han haft. Hur deras ögon mötts på den där gården för tolv år sedan, hur det gick till under deras långa promenader och hur hunden gjort sitt bästa för att inte förstöra julstämningen i deras lilla stuga. Så plötsligt tystnade gubben. Han försökte harkla sig men gråten i halsen förvandlade manövern till en hostning som följdes av ett rossligt, gurglande ljud. Blicken sänktes återigen och tomheten i ögonen blev än tydligare. Med darrande röst tog så gubben ordet åter. ”Hon var alltid en så glad och pigg vän, Elsa. Varje dag väckte hon mig med sin blöta nos, varje dag var hon först in i köket när vi stigit upp ur sängen. Men så…”. En stor tår lösgjorde sig från ögat och letade sig ner för kinden, så en till och en till. ”Hon blev gammal hon också, hon orkade inte mer. I tjugoen dagar har jag vaknat utan hjälp, hämtat tidningen och tänt brasan. Så har vi suttit där framför lågorna, hon och jag tills elden brunnit ut och kylan åter börjat leta sig tillbaka. Då har jag gått och hämtat mer ved, mer värme åt Elsa”. Ögonvitorna var alldeles röda när han åter såg upp, men det lade inte Elsa märke till i dunklet. Hon satt på stolen mitt emot gubben och tittade ut i ingenstans medan tankarna virvlade runt i hennes huvud. Nästan viskande började gubben med skrovlig röst igen; ”När jag vaknade i morse var det ingen som gick med mig upp. Hon låg där, så tyst och stilla. Jag strök hennes huvud som jag brukar, men hon rörde sig inte. Jag kliade henne på magen som hon tycker om, men hon ville stanna kvar i sängen. Ibland orkar man inte mer”. Han snyftade till, försökte hindra tårarna med det gick inte. I en strid ström föll de tyst genom luften ner på bordet. De blodsprängda ögonen sved och det bultade i huvudet. Kanske var det ett sätt att döva sorgen.

 

Elsa satt tyst medan gubben långsamt hämtade sig. Det var redan en bit efter stängningsdags och de sista kunderna hade lämnat kaféet. När han kände sig redo att gå ledde Elsa honom fram till dörren och öppnade. Med vänlig röst sade hon adjö och tackade för besöket. Hon stod kvar på trappan när gubben stegade ut i höstkylan. Årets första snöflinga dalade fridfullt genom luften framför lampan över dörren och yrde till i en liten vindpust. ”Förresten, det var en sak till”. Gubbens ord nådde nätt och jämt fram till Elsa där hon stod på trappan. ”Är det du som är Elsa?”. ”Det stämmer!”, svarade Elsa med ganska hög röst för att nå fram till gubben, som ännu stod med ryggen mot henne. Långsamt vände då gubben på huvudet, precis så att Elsa kunde se hans ansiktsdrag. ”Du gör väldigt gott kaffe. Tack så mycket Elsa!”. Med orden ekandes i huvudet såg hon gubben i sakta mak försvinna bort från kaféet, in i höstmörkret.

 

Elsa drog igen dörren till sitt fik och vred om nyckeln i låset. Det var något visst med den där mannen, något som bet sig kvar. Medan hon diskade dagens sista tallrikar gick tankarna på högvarv. Tänk att vara så trogen någon, så absolut hängiven. Att knyta sådana band mellan sig och någon annan, det låter sig inte göras lätt. Kanske, tänkte Elsa, krävdes det en hunds blinda beundran av sin matte eller husse för att hon i sin tur ska visa sådan kärlek tillbaka. Sådan kärlek, så villkorslös och ren, är mycket ovanligt mellan människor. Kan det varit det som gjorde att gubben bet sig fast så hårt vid hennes medvetande? Den sortens kärlek, den som leks lika mycket som levs, den som är lika vänskaplig som ovillkorlig, den saknade hon. Med åren behöver man påminnas om dess existens, påminnas om att man måste våga ge obehindrat av sig själv för att få av andra. Ja, det är nog det enda sättet att bygga ömsesidig kärlek.

 

Hon placerade den sista tallriken i stället och lade ifrån sig diskborsten. Så tyst det var, så stilla. Alldeles stilla. Längs ryggraden löpte en ilning när hon såg ut genom ytterdörren på platsen där gubben stått bara någon timme tidigare. Så kall, ensam och skör. Nog hade kärleken sitt pris ändå, för vissa högre än andra. Kanske var det bäst att hon höll fast i det hon hade, sitt kafé. Hon kokade trots allt ganska gott kaffe…

 

// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela