Konsten att måla med olja - Del 2

Publicerad 2015-05-30 08:33:17 i Berättelser,

Från sitt rum hörde My fotsteg utifrån köket. Då har nog mamma vaknat nu tänkte hon och lade ifrån sig penseln. Trots att hon haft svårt att sova hade hon vaknat tidigt, alldeles för tidigt egentligen. Den runda väggklockan hade den korta visaren på fyra och den långa på ett när My tittade upp på den. Där satt den på väggen och retade henne med sitt ilskna tugg, ett hack i sekunden. Somna om skulle hon aldrig kunna göra, det visste hon. Istället fortsatte hon där hon slutat några timmar tidigare, nämligen vid staffliet. Bäckar var svåra att måla tyckte My; där finns så mycket rörelse att fånga på det så fasta pappret och dessutom är färgerna så viktiga för att lyckas. Än hade hon inte riktigt hittat vilka färger som blandade vad, men för varje färgblandning kom hon närmre sitt mål.

     Till sin förvåning var det ingen som ropade på henne om frukost från köket. My slängde en blick upp mot klockan, som fortfarande inte passerat sex. Det förklarade saken. Hon bytte snabbt om till vardagskläder och gick ut i köket för att göra Lotta sällskap. Det var alltid Lotta som var uppe först i familjen för hon ville absolut hinna läsa morgontidningen innan hon gick till jobbet. My hade tittat igenom tidningen någon gång, men det mesta i den intresserade henne inte. Det kändes så avlägset och verkade inte röra hennes omgivning.
     ”Nämen go'morn My!”. Mammas röst var skön att höra, den verkade lite lugnande när oron kändes tung i bröstet. ”Hejsan mamma!” sa My med den gladaste ton hon kunde uppbringa. Lotta undrade hur hon hade sovit och blev lite orolig när My berättade om sin natt, men Lotta visste att spara My kommentarerna. Istället dukade Lotta fram smörgåsar och fil och My slog sig ner på en stol vid matbordet. På bordet låg en vävd duk från Lottas föräldrahem med blommor i varma färger. My tyckte mycket om duken och brukade därför välja en plats där man kunde se så mycket som möjligt av den. Nu skymde ett paket havregryn en del av den fina utsikten, men det skulle det snart bli ändring på. Hon hällde upp fil i sin tallrik, strödde över lite gryn och russin och ställde undan havregrynen. I lugn och ro åt hon sedan sin frukost medan Lotta läste tidningen och Johan började vakna till inne i sovrummet.
     Träd och hus susade förbi på skolbussens väg mot skolan. För varje liten stuga som passerades kände My att hon kom närmre klassrummet, närmre provet. Än kände hon inte så mycket, men väntan var otäck. Varför var ett prov så farligt? Visst, hon var inte den bästa på matematik och prov hade aldrig varit hennes grej, men det är ju bara några siffror som ska räknas ut... Så försökte hon i alla fall tänka, men det fungerade inte. När hon tog första steget utanför bussen klappade hennes hjärta snabbare och snabbare.
     ”Hejsan My!”. Jennifer lät oförskämt avslappnad när hon med glatt lynne hälsade på My i kapprummet precis utanför deras klassrum. My förstod inte riktigt hur hennes kompis kunde vara så lättsam inför ett sådant ögonblick men svarade ändå med ett lugnt ”go'morn!”. Det var snart dags att gå in, men de hann ändå avhandla hur det var med varandra och lite småprat.
     Fem minuter gick fort och när Gustav kom med sin dator avbröts flickornas samtal. Bara något ögonblick innan de gick in hittade Jennifer Mys blick fem platser längre fram i kön för den sedvanliga hälsningen och såg på henne. Med läpparna formade hon ett ohörbart ”lycka till”, tillräckligt för att My skulle skina upp något. My skickade snabbt en liknande hälsning tillbaka. De båda visste att det kanske skulle behövas.
     My hittade snabbt sin plats, en helt ny när det var ett så viktigt prov. Hon satt näst längst bak mitt i klassrummet med Mattias bakom ryggen. Jennifer hade blivit placerad längst fram till höger, på motsatt sida om fönstren. Platserna var ordnade så att ingen elev satt direkt bredvid någon, allt för att hindra insyn elever emellan. Bara en sådan sak, att salen möblerats om för provets skull, gjorde My lite ängslig. Lite trygghet försvann när stolarna och borden inte längre stod i dess vanliga ordning. Hon såg sig omkring, kände lite på pennan och såg till att linjalen låg vågrät mot bordskanten. Läraren hade tagit upp en bunt papper ur sin datorväska och gick nu runt och delade ut två häften per elev. ”Och så glömmer ni nu inte att skriva svaren i svarshäftet och INTE i provhäftet!”. Nej, det skulle inte My glömma. Hon mindes hur det blivit för tre år sedan när hon snabbt fått skriva över alla svar från svenskaprovet till svarshäftet. Det misstaget ville hon inte upprepa.
     Namn längst upp till höger tillsammans med skola, födelsedatum och årskurs. Namn i mitten och vänd blad. Siffrorna dansade omkring på pappret trots att My med all sin kraft försökte få dem att lugna ner sig. Höjden gånger längden gånger bredden, så räknade man ut volymen hos kuben eller rätblocket hade Nicole lärt henne. Lådan har måtten 5 gånger 5 gånger 10 cm... 250 kubikcentimeter är en fjärdedels liter! Snabbt skrev hon ner svaret på pappret och gick vidare. Med den lilla framgången i ryggen fortsatte hon räkna på nästa tal, men där tog det stopp. Efter nittio plågsamma minuter av hjärnvridning fick de till slut lämna salen för tjugo minuters rast, välbehövlig sådan.
     Runt omkring hörde My massa prat om provet. Hur det gått, vad någon svarat på fråga fyra, om något trodde att personen i fråga blivit godkänd. Klumpen i magen växte. Hon ville absolut inte vara med på den här cirkusen. Bakom skolgården fanns en skogsdunge dit elever då och då gick för att leka. Nu satte My kurs mot den, inte för att leka men för att komma undan lite. Hon ville hem till måleriet och saknade stillheten på sitt rum. Alla människor blev för mycket för henne nu, hon hade fullt upp med att hantera sig själv. ”Vänta, vart ska du?!”. Det var Mattias. ”Hur är det?” frågade han menande, och My skulle precis svara när Jennifer kom springande. Jennifer letade upp Mys blick, hon såg att vännen inte var på topp. My stängde munnen igen, en tår hade letat sig fram och rullade långsamt ner längs kinden. ”Det är ingen fara” sa med Mattias med förlåtande röst, ”det var ändå bara ett matteprov”. Orden landade mjukt hos My. ”Tack. Ibland behöver man påminnas om det, att det inte är så allvarligt. Det är ju ingen fotbollsmatch precis”. Hon visste om att Mattias gärna spelade fotboll och var med i byns lag. Han skrattade till och tillade att det förstås var helt sant.
     Resten av dagen lämnade inte My Jennifers sida. Tillsammans med de andra klasskompisarna spelade de ett bollspel ofta kallat King, på skolgården under lunchrasten. Det gick ut på att med händer och fötter skicka en boll mellan olika spelares rutor och inte bli den som missade bollen. My hade tydligen inte så dåligt bollsinne för hon kom långt varje omgång trots att hon inte lagt särskilt mycket uppmärksamhet på bollar genom åren. Mattias kompis Anders vann oftast, till Mattias stora förtret. De brukade nämligen på skoj tävla om vem som var bäst i rutan sinsemellan och just nu hade Anders ett klart övertag. Men Mattias var trots det på mycket glatt humör; det var väldigt roligt att Jennifer och My också var med den här gången.
     Så fort My kom innanför dörren slängde hon av sig skorna och stapplade in på sitt rum. Tungt landade hon på den mjuka sängen, hon var helt slut efter den tuffa dagen i skolan. Den kvällen blev det inte så mycket målat trots att hon längtat så under dagen. Istället låg hon i sängen och tänkte på vilka snälla klasskompisar hon hade, hur de räddat hennes dag. Det där matteprovet, det kan faktiskt slänga sig i väggen! Till slut sov hon sött i vetskapen om att hur hon än skrev på ett prov, vilket betyg hon än skulle få, så hade hon vänner som fanns där för henne. Och just nu betydde det mer än något annat.

John Nash och livet efter döden

Publicerad 2015-05-25 21:53:42 i Allmänt,

I förrgår dog John Nash, framstående matematiker och ekonomipristagare i Alfred Nobels minne. För de flesta av oss är han den person som Russel Crowe porträtterar i filmen A beautiful mind, en mycket vacker film om ett sviktande liv och en otroligt speciell person. Men John Nashs liv har betydligt mer att säga eftervärlden än det som finns skildrat i denna film. Nash hade en hel del psykiska besvär, främst paranoia och han hörde tidvis röster i sitt huvud som spädde på detta. Men framför allt var han en mycket begåvad matematiker. Hans landvinningar inom bland annat spelteori (den en tvärvetenskaplig disciplin som bygger på matematik och behandlar olika utfall av valmöjligheter beroende eller oberoende av hur andra eventuella aktörer väljer och vilken information som finns tillgänglig för vilka aktörer) är idag en viktig och självklar del inom den matematiska vetenskapen. 
      En aspekt som gör Nash så speciell i mina ögon är att han inte helt dömt ut någon del av sitt liv. Sitt geniala sinne för matematik kompletterade han med en i mina ögon mycket human inställning till sina psykiska besvär, vilket gör honom minnesvärd. Vi som lever kvar efter Nashs död har en del att fundera på här; världen dömer efter prestation, inte efter människovärde. Lärdomen vi måste dra är att de allra flesta liv är värda att leva, i vilken form detta liv än pågår. Visst finns det i någon mån "rätt" och "fel" också här, men skillnaderna är så oändligt mycket mindre än vad den moderna världen vill göra sig påmind om. Acceptans är ett nyckelord som vi ska lägga på minnet för framtiden.
     Nashs liv tog förmodligen slut i den stund hans hjärta slutade slå och hjärnan inte fick något syre. Att någon form av själ skulle leva kvar tycks för mig osannolikt men möjligheten går förstås inte att helt förkasta. Något vi dock kan konstatera är att minnena efter en person som lämnat jordelivet alltid ska leva kvar hos de personer som ännu vandrar på marken. De lärdomar, erfarenheter och intryck som Nash lämnade efter sig kommer överleva honom själv med många år och generationer. Och häri finner vi kanske själen ändå; de egenskaper och egensinnigheter som utgjorde en människa, de attribut som också efter kroppens frånfälle fortsätter att påverka och vägleda de människor som fick chansen att gå en bit till. Oavsett vem den som lämnat oss är tror jag att ett sådant synsätt kan hjälpa de som lever vidare efter döden att se tillvaron med lite nyktrare ögon.
 
Nu till något helt annat och betydligt mer världsligt. I och med att jag började skriva den lilla följetongen här på bloggen i lördags blev jag varse om en del bekymmer. Hur ska man till exempel lätt hitta berättelsen om man skulle vilja läsa om någon del? Istället för att tvingas scrolla ner på sidan och hoppas på det bästa har jag därför skapat en ny kategori där jag ska samla allt berättelseskrivande framöver. Kategorin heter just "Berättelser" och står att finna i högerspalten i bloggen där listan med inlägg står. Går man in där ska man bara se dessa texter, något jag hoppas kanske kan underlätta något. För övrigt skulle det vara roligt med lite respons på det jag skriver i denna kategori (berättelserna alltså), så om ni känner för det får ni gärna kommentera. Annars går det så klart hur bra som helst att bara läsa!
 
Så, nu är det läggdags för Axel. Hoppas dagen varit bra och att morgondagen fortsätter i en bra dags fotspår, det kan man behöva så här i början av veckan. Ha det så bra!
 
 
// AGCH

Konsten att måla med olja - Del 1

Publicerad 2015-05-23 20:14:00 i Berättelser,

My vaknade med ett ryck. Genom fönstret hade dagens första, ljusa strålar av solsken letat sig in och hon var tvungen att kisa. Med sin vänstra hand kliade hon sig först i höger öga, sedan i vänster och satte sig mödosamt upp. Så kom hon på; det var ju hennes födelsedag idag! Snabbt rättade hon till nattlinnet och kröp ner i sängen igen. Det kan inte vara lång tid kvar innan mamma och pappa kommer in med presenter och sjunger!

     ”Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år!” hörde hon på andra sidan dörren. Dörren gled långsamt upp och en leende Lotta, mamma i huset, kikade in. ”Grattis min älskling på 13- årsdagen!” halvt ropade hon och Johan, Mys pappa, stämde in i gratulationerna. My svepte med blicken över först mamma, sedan pappa för att till slut fastna på brickan som Johan burit med sig. Där låg ett grönt paket, ungefär lika stort som hennes lärares datorväska som han alltid hade med sig till lektionen, men för stunden var det inte det viktigaste. Hon kände hungern bita i maggropen och kunde redan känna smaken av scones med lite smältande smör på tungan. Mums!
     De åt i lugn och ro, men när Lotta såg att hennes dotter sneglade mer och mer mot paketet tyckte hon det var dags att öppna presenten. My sken upp när hon hörde orden och tog genast paketet i sin hand. Försiktigt tog hon bort tejpen och kikade in bakom pappret. Den förväntansfulla blicken förbyttes mot ett skinande leende när hon såg vad som fanns i. Hennes målarfärger och penslar var ganska nötta vid det här laget, något hon i smyg grämt sig över. Nu låg det ett riktigt set oljefärger framför henne, likadan färg som Da Vinci använde när han målade Mona Lisa. Det visste My för det hade hon läst om i skolan och nu var hon lycklig över att kunna använda samma färg som en riktig konstnär. Och inte nog med det, här fanns penslar av alla de slag, dukar att måla på och en riktig palett. Inte som den fyrkantiga plywoodskiva hon hittills haft utan en äkta med rundade kanter och hål för handen. ”Åh, tack så jättemycket, mamma och pappa!” utbrast hon utan att lyfta blicken från färgerna. Föräldrarna tittade nöjt på varandra, de visste att deras dotter skulle tycka om presenten.
     My var redan halvvägs på väg att rusta upp sitt staffli med sina nya saker när hon hörde pappas röst utifrån köket. Nej just det, det var skola idag också... Hon öppnade det gamla garderobsskåpet och valde med omsorg ut för dagen passande kläder. Den blommiga blusen hon köpt själv för pengar hon tjänat genom att hjälpa till i ladugården var hon mycket glad åt så den fick det bli, tillsammans med ett par ljusblå jeans. Det långa, ljust bruna håret knöt hon upp i en hästsvans så långt upp på huvudet att det nästan kunde ramla ner i ögonen om hon lutade sig framåt. Egentligen ville hon inte alls gå till skolan idag, men det var ju i alla fall sol ute och då var promenaden till bussen ganska behaglig. Den lilla grusvägen som ledde ut till den större var inte särskilt lång, bara omkring två hundra meter, men det var ändå tillräckligt för att bli ordentligt blöt om det skulle regna. Hon drog på sig jackan, kramade om sina föräldrar och småskuttade ut i solen. Det var ju ändå hennes första dag i skolan som 13-åring och det var det inte alla som kunde skryta med. Dessutom skulle hon måla när hon kom hem!
     ”GRATTIS MYYY!!”. Det var Jennifer, Mys bästa vän, som sprungit ner och väntat på att Mys buss skulle komma fram. My blev glad när hon såg sin klasskompis; ”Hejsan och tack så mycket!”. De gick tillsammans uppför backen på den lilla gångvägen som ledde upp till skolan. Den stora, röda byggnaden i tegel såg för en gångs skull ganska välkomnande ut i solskenet. Ibland kunde My känna sig liten när hon stod där framför de två våningarna av skola, men idag struntade hon i det.
     Halvvägs upp för backen mötte de Mattias, en annan klasskompis. Jennifer stannade honom på hans väg mot sin kompis Anders buss och tvingade honom att säga grattis till My. ”Där ser man, då får jag gratulera!”, utbrast Mattias som inte alls hade någonting emot att stanna och prata lite. My blev mycket glad över Mattias glada hälsning, de var trots allt ganska goda vänner och hade gått i samma grupp också på dagis. ”Men vi kan väl följa med dig ner och vänta på Anders?”. Mattias sken upp när han hörde Mys fråga; ”Klart ni får, det är ett fritt land!”. De tre småsprang sedan ner till busstationen, men mötte ändå Anders vid foten av backen. På vägen tillbaka mot skolan tvingade sedan Jennifer alla klasskamrater de mötte att säga grattis till My, så snart visste alla om att det idag var Mys trettonde födelsedag.
     Första lektionen var typiskt nog matte. My hade inte mycket till övers för enhetsomvandlingar, volymer och areor, de hade aldrig riktigt bitit sig fast i huvudet på henne. Snart, eller rättare sagt imorgon, var det dessutom dags för nationella prov vilket inte gjorde saken bättre. Som tur var hade de en duktig lärare som My tyckte mycket om. Mannen med datorväskan hette Gustav och var en av klassens två klassföreståndare. När klassen gick in tog Gustav alltid i hand med alla eleverna och såg dem i ögonen. Om det var bra eller inte rådde det olika uppfattningar om i klassen men My kände stort förtroende för honom.
     Efter de sedvanliga hälsningarna gick så alla eleverna in i klassrummet och satte sig på sina stolar. My hade blivit placerad bredvid Nicole, vilket var skönt för hon var snäll och ganska duktig på matte. Om My hade något bekymmer och Gustav inte hann med kunde hon därför oftast be Nicole om hjälp, och hon hjälpte gärna. På andra sidan rummet bredvid fönstret satt Jennifer jämte Anders. Jennifer brukade hålla ett öga på My och om de hade tråkigt kunde de kasta roliga miner mot varandra. En gång hade de blivit tillsagda av läraren för det eftersom Mattias blivit ledsen. Mattias hade suttit i mitten av klassrummet och när My kastade en osedvanligt rolig min över rummet till Jennifer hade han råkat titta upp. Stackaren tog illa vid sig och när läraren efter lektionens slut frågat hur Mattias mådde hade han sagt vad som hänt. My hade fått stanna kvar för att förklara allt och ge Mattias en liten kram; det var verkligen inte meningen att såra Mattias! Ordningen blev återställd igen men Mattias hade sett lite omtumlad ut under resten av dagen.
     Matematiken fick en för klassen ovanlig start efter att Jennifer också sagt till Gustav att My firade sin trettonde födelsedag denna dag. ”Då kan vi ju inte börja lektionen med tavelgenomgång, då måste vi sjunga för My!”. My tittade lite försiktigt upp från bänken och tillade att det inte alls var nödvändigt, men också Mattias tyckte annorlunda och började sjunga. Så ställde sig alla upp och stämde in i Mys andra Ja må du leva för dagen. Och även om My tyckte det var lite pinsamt kunde hon inte undgå att känna rysningen längs ryggraden och stoltheten när tjugo personer sjunger för en själv. Efter det här spektaklet var det svårt att fokusera på matten och inte mycket blev gjort. Hon tittade lite i matteboken och lite på tavlan där Gustav förklarat formeln för att beräkna volymen hos en kub, men i sina tankar var hon redan hemma vid staffliet.
     Resten av skoldagen gick fort, tre lektioner och lunch for förbi i raketfart. Väl hemma satte hon sig i lugn och ro på sitt rum och plockade fram färgerna. Hon hade aldrig målat med riktiga oljefärger innan men principen visade sig vara densamma som med andra färger. En forsande bäck i en skog växte långsamt fram på duken, med penseldrag så varsamma och mjuka att det lika gärna kunde vara en hundvalp hon klappade.
     Till sent in på natten lärde hon känna pensel och färger, samtidigt som hon försökte förtränga det som komma skulle dagen därpå. Hon rös vid tanken på den totala tystnaden, pressen och allt prat det skulle bli efteråt. När hon väl somnade var det med en klump i magen, trots att det varit den bästa födelsedagen på många år. Måtte det gå bra på provet.

 

Skrivarglädjens återkomst

Publicerad 2015-05-21 21:30:00 i Allmänt,

"Ja Axel, pröva dina vingar!". Vinai, en arbetskamrat, vet hur man väger orden för att de ska landa rätt. Det har blivit fyra somrar och en vinter på betongfabriken och redan för ett år sedan kände jag för att pröva något annat. Egentligen spelar det inte så stor roll vad. Inom vården hade jag gärna kunnat jobba, likaså i café eller som kassörska i affär. Lyfta blicken, vidga vyerna. Jag tror inte det är nyttigt att vara fast på samma ställe så länge, speciellt inte om man inte testat annat. Därför känns det nu extra skönt att jag snart kommer från betongen; jag har inte vantrivts där på något sätt men det är trots allt inte mer än en fabrik. I sommar ska jag se mig omkring ordentligt, både genom bok och verklighet. Jag ska också utmana med själv med förberedelser inför universitetet i form av läsning av intressanta texter och böcker. Matematiken ska också få en högt eftertraktad påhälsning i form av repetition och hobbymatte. Den stimulans som hjärnan min i månader nu saknat ska den återfå. Men sommaren kommer med så mycket mer.
 
Med ledigheten kommer förstås mängder med härlig tid att fylla med nästan vad man vill. En av mina favoritsysslor, skrivandet, har under en tid varit lidande av jobb och annat som stjäl tid och kraft. Nu har skrivarlusten långsamt börjat krypa tillbaka, en liten men ack så ljus liten soluppgång för en Axel. Till skillnad från läsningen, där jag helst läser facklitteratur eller reportage inom ämnena historia och samhälle, har skrivandet en helt annan inriktning. Det mina fingrar med störst iver förevigar på papper eller skärm är berättelser. Skrivandet är fantasins verktyg; här kan man sväva fritt och för en stund gå in i någon annans liv. Det fina med det egna skrivandet är att man får utforma handling och och miljö på egen hand, berättelsens liv ligger i dina egna händer. Just nu skriver jag på en sådan berättelse, en berättelse jag tänkte dela med mig av på bloggen. Med start nu på lördag kommer en del i taget publiceras varje lördag ett antal veckor framåt. Håll utkik efter det om ni skulle snubbla in på bloggen någon gång mot slutet av helgen!
 
Även om ledighet nu väntar bakom hörnet är det ett par veckor av arbete kvar. Jag tänker inte låta min längtan efter ledighet gå ut över det; så länge jag har ett jobb ska det skötas ordentligt. När man sedan tar ledigt kan man göra det med en bra känsla av att man gjort sitt bästa. Det är någon slags stolthet, att ha genomfört sina arbetsuppgifter väl. Den stoltheten ska jag ta med mig från fabriken, den är värd att bevara. Att vara stolt över det man gör är en garanti för att kunna göra det, även om det skulle vara tungt och enformigt. Är det inte roligt kan det i alla fall vara nyttigt, och det ska man inte förringa!
 
Nu kämpar jag med att motivera mig inför ännu en arbetsdag, men det är fredag så förhoppningsvis ska det gå bra. Hoppas ni kan sova gott denna torsdagkväll och att ni får ett riktigt härligt slut på arbets- eller skolveckan, gärna lika vackert som de underbara blommor som så här års växer på marken!
 
 
Ha det så bra!
 
 
// AGCH

Ibland behöver man sjunga, sjunga rakt ut genom dörren

Publicerad 2015-05-20 22:45:00 i Allmänt,

 
 
Det finns stunder då allt vill ut. Ut ur fingrarna, ut ur munnen, ut ur kroppen. Och du ställer dig upp, ilska, oro och hopp trycksätter sinnet. Du vet inte riktigt var du ska ta vägen, vet inte var världen vill ha dig, bara att du nu är här. Och du inser att ingen jävel ska bry sig, ingen ska kommentera någonting. Du öppnar dörren och låter solnedgången strömma in.
 
En meter till höger står CD-spelaren. Det sitter en skiva i, en riktig favorit. En som du alltid tagit fram när det så behövts, när någon behöver ge dig röst. Du vrider upp volymen, lite till, och trycker på play. De något för höga ljudvågorna tar sig genom luften, träffar trumhinnorna och ut i vårkvällen. Och du lyfter. En häst som sparkar. Strupen fylls med luft som stämbanden med full kraft sedan trycker ut. Och med den allt som samlats där inne, allt som byggts på. Du hör inga bilar, inga fåglar. Allt du hör är en dånande gitarr och en röst så kraftfull att den skulle kunna lyfta taket. Och ingen jävel därute ska bry sig.
 
Här är en lite lugnare version.
 
 
 
 
// AGCH

Sent om firande

Publicerad 2015-05-19 21:39:04 i Allmänt,

Det har gått åtta dagar sedan jag fyllde år nu, men det mesta firande gick faktiskt av stapeln i helgen. Fredagkvällen spenderades tillsammans med mina bästa vänner i lägenheten, något som blev mycket lyckat. Gott sällskap, god mat och god stämning toppades av fina och roliga presenter, som en födelsedag ska vara! På lördagen firade sedan familjen mig hemma på gården. En riktigt god middag blev presenten, potatissallad med grillade vildsvinsrevben. Precis i min smak, mer kan man verkligen inte begära.
 
Apropå födelsedag så var det ju min tjugonde i ordningen. Förutom "grattis" och "hur känns det att inte vara tonåring längre" är den i särklass vanligaste responsen "har du varit på Systemet än?". Frågan är helt relevant, när man är tjugo får man ju faktiskt handla där, men för mig blir den ändå lite absurd. För att vara ärlig har jag aldrig känt något stort behov av att gå in där, inte heller för nöjes skull. Och med tanke på hur många som nämnt detta tror jag det säger en del om alkoholkultur i detta land, i alla fall bland unga. Utan att lägga någon värdering i det känns det som att det är mer accepterat att dricka än att inte göra det, något jag tycker är lite tråkigt. Det ska dock sägas att det finns väldigt många som förstår ett beslut att hålla igen med alkohol, men en som trycker på är en för mycket. Varje individ får ha sitt eget förhållningssätt till alkohol, så länge det inte går ut över andra.
 
 
 
En mycket underhållande fredagkväll var det som sagt. Hoppas ni mår väl och att veckan börjat bra, det mesta blir ju så mycket roligare då! Ha det så gott!
 
 
// AGCH
 

Om rätten att vägra döda

Publicerad 2015-05-17 12:03:04 i Allmänt,

"När jag höll på att leta under huven på en bil efter bomber och dolda vapen började marken vibrera. Jag sjönk ner på knä men insåg sedan att eldgivningen kom ifrån mina egna. [...] Bradlyn (en stridsvagn, min anmärkning) och de båda grupperna höll på att beskjuta en bil, gul med vita ränder på; i den satt två människor. Bilen hade kommit för nära vägspärren, ungefär tre meter förbi linjen där den skulle stannat. Nu hade man satt stopp för den på våldsammast tänkbara vis." (Key, Joshua. 2007, A deserters Tale, sid. 89-90)
     Citatet kommer från en bok skriven av en amerikansk desertör som efter sex månaders tjänstgöring i Irak lämnade armén efter en permission. Nu befinner han sig i Kanada där han fått sin första asylansökan avslagen. Han är inte ensam; desertörer från i princip alla länders arméer lever ett mycket utsatt liv. Detta trots att de endast gjort det enda de anser moraliskt godtagbart. Trots att det är det enda rimliga för att civila ska kunna åtnjuta de fri- och rättigheter som av FN fastställts.
     Varje individ har, enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Detta är något mycket grundläggande i alla människors strävan efter välmående, en princip som ska göra det möjligt för alla att leva ett gott liv. För många av oss fungerar detta också ganska bra. Vi lever liv med bekymmer och problem, men med möjligheten att själva göra någonting åt det. Som garant för att detta ska fungera finns i Sverige och i många andra länder ett oberoende rättsväsende som ska skipa rättvisa om en persons rättigheter kränks. Men det finns också gråzoner där människor hamnar i kläm. En av de mest absurda rör människor som inom militären vägrat göra våld på civilas grundläggande fri- och rättigheter.
     Att desertera, alltså lämna armén utan arméns medgivande, är ett brott i de flesta länder. I länder som Sverige och USA kan brottet, beroende på under vilka omständigheter det begicks, leda till fängelse. Detta faktum är mycket ollyckligt. Armén utgör den enskilt största institutionen med rätt att bruka dödligt våld. Men denna rätt kan endast åberopas om krig eller mycket speciella omständigheter föreligger, så som ett terroristattentat eller liknande där civilpersoners rättigheter kränks. Militärt våld mot mot civilpersoner är strängt förbjudet och finns benämnda som krigsbrott i internationell lag. Om militären ändå begår våldshandlingar av detta slag måste enskilda individer ha rätt att säga ifrån och ytterst ha rätt att lämna organisationen. Denna rätt bör också utsträckas till att innefatta möjliga framtida handlingar, handlingar som individen redan innan måste ha möjlighet att säga nej till.
     Detta är idag ingen självklarhet, snarare tvärt om. Även om man i Sverige idag har mycket goda möjligheter att komma undan en värnplikt som innefattar vapenhantering finns det lagar som gör det möjligt att snabbt ändra på detta. Lagarna finns till för att staten snabbt ska kunna sätta upp väpnade styrkor och försvara landets gränser (eller attackera andras, även om det i Sveriges fall är högst osannolikt). För att motivera varför individen är skyldig att underkasta sig statens tvång om deltagande i militär verksamhet eller tvång att fullfölja det åtagande man skrivit under på hänvisas ofta till allmännyttan. Man utgår ifrån att staten representerar dess folk och att folket utgör staten och dess värderingar. Om staten hotas av en annan stat har staten följaktligen rätt att använda sin befolkning för att med de medel som står till buds försvara sig.
     På det här planet verkar det inte så komplicerat, men låt oss vrida lite på grundantagandet. En nation med nio miljoner invånare, tänk Sverige, kan inte och kommer aldrig ha en statsmakt som representerar hela befolkningen. För att undvika en repressiv statsapparat, alltså en stat som förtrycker sina invånare, måste individen därför ha vissa grundläggande rättigheter gentemot staten. I frågan om krig och värnplikt måste ett antal olika aspekter beaktas, nämligen;
- Vem som avgör om en våldshandling är rättfärdigad
- Om en individ har rätt att ta ställning i en fråga staten redan tagit ställning i
- Om staten i så fall har rätt att vidta åtgärder mot individen i fråga
     Svaret på den första frågan är filosofiskt komplicerad, men i dagslägen är den i praktiken avgjord. Genom statens våldsmonopol har staten som institution rätt att avgöra när och hur våld ska användas. Detta ska visserligen ske inom internationellt fastställda ramar som ska skydda individer och grupper från staters eventuellt godtyckliga våld, men staten måste fortfarande anses avgöra om våld är berättigat eller inte. Fråga två är mer komplicerad. Yttrandefriheten ger visserligen individen rätt att fritt uttrycka sina åsikter, men sekretess och sedvänjor inom militären försvårar. Den verkliga stridsfrågan är dock den sista. Här kan vi konstatera att stater i dagsläget har mycket stor makt att vidta åtgärder mot individer som på goda grunder vägrar militärtjänstgöring, trots att de handlingar som militären utför kan vara ett brott mot internationella konventioner och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Här måste individen ges mer makt att säga ifrån; det är inte rimligt att en stat tvingar enskilda människor att utföra handlingar som kan tänkas strida mot internationell rätt. Om så sker gör staten orättfärdigat våld på den egna medborgarens frihet, vilket inte är godtagbart.
     Med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna framför ögonen kan vi snabbt konstatera att mycket militärt våld är förkastligt och olagligt. De "goda grunder" för vapenvägran jag talar om ovan handlar om de otaliga övergrepp som civila utsätts för av statligt styrda väpnade styrkor dagligen. Exemplet i inledningen talar för sig, de två personer som satt i bilen som körde tre meter för nära vägspärren gavs ingen rätt till liv, frihet eller säkerhet. Den ena dödades brutalt och den andra skadades svårt. Krig kan vara rättfärdigat när det inleds, men det är ingen garanti för att alla handlingar som utförs av parterna inom konflikten är det. Och här måste som sagt individen ha rätt att avgöra själv huruvida en handling är rätt eller fel och agera därefter. I civilsamhället tar varje individ ansvar för sina handlingar. Inom det militära måste åtminstone möjligheten ges; om någon inte tolererar vad militären gör måste personen kunna ta avstånd från militären.
     Staten må vara den enda institution som har rätt att bruka våld, men ingen institution har rätt att tvinga någon bruka våld som denne anser orätt. Rätten att vägra döda borde vara en grundsten i de mänskliga rättigheterna, liksom rätten till liv, frihet och säkerhet. Att vapenvägra bör alltså inte vara straffbart och om någon riskerar detta måste denne få asyl på annan ort. Tyvärr är den möjligheten mycket begränsad idag. Det är en skam för en mänsklighet som anser sig civiliserad att människor som så tydligt står upp för grundläggande mänskliga rättigheter inte kan få skydd mot förföljelse. Rätten att vägra döda borde gälla alla, alltid.
 
 
// AGCH

Pannkakor i riktig stekpanna

Publicerad 2015-05-14 10:05:05 i Allmänt,

För att vara onsdag var gårdagen mycket underlig. Eftersom jag mådde lite sisådär var jag tvungen att vara hemma, vilket inte är så farligt men det känns ändå konstigt när det är onsdag. Men när läget är som det är får man göra det bästa av det. Jag åt en god smoothie till lunch. Även om den smakade vidunderligt är inte mättnaden i en sådan lika stark, så framåt kvällen skrek magen efter något mer matigt. Tyvärr för magen (den kanske hade behövt något lite matigare) hade föräldrarna som jag tidigare skrivit givit mig en mycket fin gjutjärnspanna i födelsedagspresent och den hade jag bestämt mig för att inviga. Och någonting som blir så mycket godare i gjutjärn är pannkakor, så jag kunde inte motstå frestelsen. Till pannkakorna snoddes det ihop en röra av kikärtor, grädde, salt, peppar, timjan och vitlök, allt för att göra det hela lite matigare. Och vilka pannkakor det blev! De gick inte att jämföra med de man gräddat i den andra stekpannan av teflon, mycket godare! Bakom ligger inga hemligheter, men egg från riktigt utomhusgående höns och en ordentlig stekpanna hjälper till ordentligt. Tack så mycket familjen för en jättebra present!
 
 
Ha en underbar dag denna lediga Kristi Himmelsfärd!
 
 
// AGCH
 
 

Tiden går...

Publicerad 2015-05-13 14:25:38 i Allmänt,

... och plötsligt är man några dagar äldre. Senast i måndags hände det faktiskt igen. Efter en inte alltför lång natt vaknade jag upp till den ganska speciella känslan att känna sig något äldre. En dag är ingen lång tid. På 24 timmar hinner man för det mesta inte mer än vakna, jobba, ha lite fritid och sedan sova igen. Här finns inte plats för banbrytande, nya erfarenheter eller uppvaknanden. Men tiden går som sagt, och när 365 dagar passerat har man hunnit med en hel del. När jag så vaknade i måndags var jag visserligen bara en dag äldre, men som kvitto på att jag genomlevt 365 långa dagar sedan jag fyllde 19 har min ålder i år nu reviderats. Numera kan Axel titulera sig 20-åring.
 
Det nittonde året i livet blev ett händelse- och lärorikt sådant. Studenten var en upplevelse i sig men bidrog inte med mycket mer än en gnutta stolthet och bra känsla över att ha klarat av tre år på gymnasiet. Men skolan är en tillrättalagd tillvaro. Lärare är ständigt där för att stötta dig, allt du gör sker under överseende av någon som vet. Bor du hemma som jag lär föräldrarna dig hur man startar tvättmaskinen. Det räcker med en glimt över på andra sidan häcken för att förstå att livet är annorlunda där. Efter att ha bott i egen lägenhet själv i fyra månader och som sambo i tre vet jag att ine mycket fås gratis. Att en god middag följs av disk är något man snabbt lär sig, varesig man vill eller inte.
 
Kanske är det den lärdomen som gjort mig ett år äldre den här gången. Kunskapen och färdigheten att ta tag i projekt själv, att driva på och handla. Att lyfta luren för ett viktigt samtal är mycket lättare idag än för ett år sedan, liksom att betala en räkning eller ta sig tid att laga mat endast därför att det behövs. Det som inte görs förblir ogjort och då är det trots allt bättre att göra det direkt. Och förmodligen kommer ingen göra det åt dig. Det kan låta lite nedslående, att allt ska ha sitt pris i arbete. Ibland kommer jag också på min lata sida att tänka "ställ inte till med någonting nu, det blir bara mer arbete sedan", men det försöker jag skaka av mig så fort det går. Om man inte tar lite sats och lagar den där lite extra goda maten, om man stannar inne varje eftermiddag för att diska istället för att gå en promenad i solskenet, då går luften snart ur en. Det krävs lite insats för att ge livet krydda, även om det också följer med lite extra disk. Men det är det värt.
 
Födelsedagen blev som väntat inte som vanligt med tanke på alla omständigheter som förändrats sedan sist. Efter att ha fått en underbart fin vinbärsbuske av Sara och glass till frukost låg jobbet ofrånkomligt och lurade bakom hörnet. De åtta timmarna gick som tur var ganska fort, varpå jag cyklade hem för att ordna kalas för den närmsta släkten. Jag hade ställt bröd på jäsning i kylen kvällen innan för att kunna bjuda på nybakt. Bröden skulle egentligen kompletterats av en fin limpa, men den blev så pass misslyckad att den fick bli någon slags skorpor istället. Det lilla kalaset avlöpte väl och alla var glada och nöjda, så också jag. Men tröttheten grep tag om mig så fort alla åkt hem och inte långt därefter låg jag i sängen och slumrade. Det tar på krafterna att ordna med firanden...
 
Igår (dagen efter födelsedagen) var jag trött redan från start, en trötthet som under dagen övergick i huvudvärk och feberkänsla. Efter lunch tog jag mig därför trött och sliten hem från jobbet och sov i ett par timmar. Huvudvärken hängde med och förvärrades idag på morgonen så det blev inget jobb idag heller. Istället har jag suttit hemma och tittat ut över Åsunden, lyssnat på radio och läst. Med huvudvärk är det inga jätteroliga sysslor, även om det är bättre än att jobba. Nu mår som tur är huvudet lite bättre och sinnet är något ljusare än det var i morse. Förhoppningsvis klarar jag mig utan huvudvärken i fortsättningen nu när de värsta födelsedagsyrandet är över!
 
I present fick jag blandd annat en gjutjärnspanna, något jag saknat. Att steka pannkakor i teflonpanna går visserligen, men det blir aldrig samma smak och yta som i en av gjutjärn. Ikväll tänkte jag inviga den; det är ju trots allt lillördag och pannkakor går inte av för hackor!
 
Ha det bra och ta hand om er!
 
 
// AGCH
 
 

Nu är snart sommaren här!

Publicerad 2015-05-07 17:47:16 i Allmänt,

Inte för att vädret är vackert, inte för att det är varmt, men för att det snart är lov. Eller snart och snart, det dröjer en dryg månad. Och hur kommer det nu sig? Jo, Axel har nämligen bestämt sig för att han inte är sugen på att jobba hela vägen fram till studiestarten. Den 9:e juni börjar det som med all sannorlikhet kommer bli mitt sista sommarlov, ett sommarlov som är mer efterlängtat än någonsin. Inte sedan perioden mellan klass åtta och nio har jag varit ledig i mer än tre veckor i följd, alltså fyra år sedan. Tiden ska ägnas åt allt det som jag längtat efter länge nu. Att vakna upp på morgonen och se ljuset strömma in genom fönstret. Men istället för att tvinga sig upp för att äta frukost och cykla till jobb eller skola ska jag gå ut på balkongen och äta ett lugnt och smakfullt morgonmål. Långsamt ska jag äta min macka, känna alla smaker och dofter. Sedan ska jag gå ut i skogen, andas och njuta av den friska luften. Cykeln ska bära mig bort från bilar och oväsen, till platser där träd, buskar, fåglar och rinnande vatten kan komma mig närmre. Böcker ska jag läsa efter behag, och förhoppningsvis fotograftera och teckna en hel del också. Jordgubbarna med grädde och de soliga eftermiddagarna på stranden är ju inte heller att förglömma..!
 
Som ni som läser förmodligen mmärkt har jag alltså fått igång min kamera igen. Batteriet var dåligt och laddade ur hela tiden, så det var absolut dags att byta det. I tisdags trodde butiken nere på stan att de skulle fått in batteriet. Mycket riktigt, det hade dem. Blöt och trött efter en ganska tung cykeltur åkte jag hem med det som skulle ge min kamera liv, men väl hemma var jag inte så sugen på att gå ut igen. Jag fick således vänta tills igår onsdag på att återigen bekanta mig med min enkla kamera. Promenaden blev ett härligt avbrott i ekorrhjulets gång och solen sken härligt i ögonen. Det blir nog fler turer av den sorten i framtiden, det är ju ändå ett riktigt härligt sätt att spendera tid på!
 
Trots regn, rusk och ganska kyligt väder, hoppas ni mår väl och har det bra! Ta han om er!
 
 
// AGCH
 
 

En vissen ros

Publicerad 2015-05-03 20:39:53 i Allmänt,

Det myllrade av människor på däck. Några män bar ombord de sista tunnorna torkad fisk, bröd och öl, medan de andra långsamt började samlas på däck. Blickarna sökte sig in mot land. Där, på kajen i den stad där de flesta av dessa unga män vuxit upp, stod deras nära och kära. Några kunde inte hålla desperationen tillbaka, deras kinder blöttes av tårar. Reaktionerna var liknande på däck; matros Nick Johnson kände droppar i form av tårar leta sig ner över ansiktet och ner under halskragen på den tunna skjortan. Han lät blicken svepa över folkmassan inne vid land. Där stod hon, Vendetta. Hon som under de senaste åren givit honom ljus när mörkret tidvis varit kompakt och sedan alltid varit kvar när solen åter gått upp på morgonen. Men efter två år av missväxt och svält hade de till slut tvingats skiljas åt. Nu stod han på ett skepp på väg bort, bort mot något ingen visste något om. Endast en del av hans gamla liv skulle alltid vara med honom. Han sökte upp hennes blick och höjde sin vänstra arm mot himlen. Det sista hon såg av honom innan han försvann ner under däck var en röd ros, skickligt skissad och förevigad på hans bara hud.
 
Av kärlekssymboler, hjärtan, och en uppsjö andra röda ting har rosen en speciell ställning. Som tatuering har den burits av sjömän och andra som påminnelse om en kärlek långt där borta, som gåva har den länge haft ett mycket intensivt budskap. Med sin taggiga stjälk och flikiga blomma skiljer den sig från den stora mängden andra blommor, även om det finns de som är mer eller mindre lika. De många kronbladen bildar ett tätt sammanhållet klot, så tätt att dess mitt ofta står dold. Att en livfull ros i glänser av skönhet och symbolik i de flestas ögon är alltså kanske inte så underligt, den har en lång historia och dramatiskt utseende. Men liksom alla blommar ska också rosen någon gång vissna och likt glöden falna...
 
Avstånd och tid lär ha dödat många sjömäns kärlekar genom åren i takt med att intatuerade rosors färg långsamt raderats ut av tidens tand. Utan att ha mer belägg för det mer än logik är en vild gissning att en vissen ros inte skulle inneha samma romantiska status som en orangeröd solnedgång en varm julikväll. Men den något slokande rosen som stått lite för länge i en vas med lite för lite vatten är gravt underskattad.
 
Under två veckor har en vas gula rosor stått placerade på köksbordet. En mor som står mig mycket nära (inte konstigt, eftersom det är hon som förde mig till jorden) stälde dem där som en fin gest. Nu har tiden gått och dess från början klara färgsättning har mattats. Bladen har blivit lite rynkiga och hänger tungt från stjälken. Men trots deras något ledsna uppsyn finns budskapet kvar. Alla relationer, all kärlek kan inte alltid vara en spirande, klar kraft. Ibland kommer livet emellan med krav och måsten, ibland ställer avstånd och tid till det. Men det finns kärlek som är bestämd att överleva svårigheter som dessa. Kärleken till ett barn från en förälder är en av dessa, den mellan vänner en annan. Det är kärlek som utsatts för prövningar och klarat dessa, kärlek som någon gång stått med för lite vatten i en vas men ändå bevarats.
 
Av de rosor som står på mitt köksbord har jag nu tagit ut en och ställt i en vas i vardagsrummet. Där ska den nu stå för att torka, torka för att bevaras under lång tid. En av liv fylld ros må vara fin men den kräver mängder av underhåll för att inte vissna. Till slut börjar den ofrånkomligt tappa sin forna glans, men sin charm och betydelse borde den få ha kvar. Förhoppningsvis överlevde Vendettas och Nicks kärlek de kval som deras separation medförde, även om den fick gå på sparlåga under lång tid. Kanske med hjälp av en åldrande ros intatuerad på armen. Och min fina, vissna ros ska få stå kvar i sin vas ett bra tag till och påminna mig om den kärlek som ingen tid kan komma åt, inga avstånd rubba. Den till vänner och familj, den bästa av alla.
 
// AGCH

1 Maj

Publicerad 2015-05-01 14:02:00 i Allmänt,

En arbetarrörelsens dag. Det är i alla fall vad den första dagen i maj historiskt sett varit, även om den bilden på senare tid kommit på skam. Mötesfrihet är en självklarhet i dagens Sverige, fackligt arbete gammalt och arbetsmiljöfrågor är lika aktuella idag som HBTQ-frågor var på 60-talet (tyvärr inte alls så aktuellt alltså). Istället har dagen blivit en nationell PR-dag för Socialdemokraterna där partiledningen och mer lokala avdelningar kan basunera ut sina partipolitiska hjärtefrågor framför mediernas av tradition talrika kameror och mikrofoner. I det mycket snabba medielandskap som finns idag blir visioner och ideologi lidande; fina ord och storslagna löften ger mer uppmärksamhet och exponeringstid. Men det finns fortfarande ett skriande behov av förbättringar i arbetslivet för alla de som sliter åtta timmar eller mer om dagen för att försörja sig själv och sin familj, både i Sverige och i övriga världen.
     Fackenföreningarnas och arbetarrörelsens ställning i samhället har försvagats. Medlemstalen sjunker hos de flesta förbund och facken får det svårare att vara en ordentlig motpart till arbetsgivaren. Men har inte fackföreningarna spelat ut sin roll, är inte hårt jobb för låg lön och under dåliga förhållanden en företeelse som förpassats till 1900-talets historieskrivning? Tyvärr är den bilden långt ifrån sann. Även om de flesta idag arbetar under helt okej förhållanden och till helt okej lön finns det de som halkar efter. Inom detta lands gränser kämpar byggarbetare från Baltikum under svåra förhållanden för låg lön. Här sliter människor som betalat stora summor pengar för att komma hit i skogarna med bärplockare för att få ihop tillräckligt med pengar för att kanske kunna försörja sig själva och om de har tur sin familj där hemma. Men här finns också städarbetare som pantar rygg och knän på deltidsjobb som inte ger mycket mer pengar än att det räcker till hyra och mat. Industriarbetare som trots hyfsad lön kommer dras med ryggont och värk under kanske resten av livet för att arbetsmiljön inte var den bästa. Runt omkring oss finns problem där facken fortfarande skulle kunna spela en viktig roll, där en arbetarrörelse skulle vara till nytta.
     Relationen mellan en arbetstagare och arbetsgivare är mycket komplicerad. Här finns ett inbygt beroendeförhållande där arbetivaren är beroende av arbetstagarens arbete men där arbetstagaren samtidigt inte klarar sig utan den inkomst som arbetsgivaren betalar ut för den nedlagda arbetet. Vid en första anblick kan systemet verka ganska jämlikt; både arbetsgivare och arbetstagare lever i symbios, en sund samverkan. I verkligheten är det dock inte så enkelt. Så länge det finns fler arbetstagare än arbetsgivare, och det lär det göra länge, kommer arbetstagaren vara utbytbar. Det innebär att en arbetsgivare kan hålla nere löner och arbetsmiljöförhållanden i vetskap om att om någon skulle sluta finns det alltid någon annan som är villig att utföra jobbet ändå. Utbytbarheten gör människor med sämre materiell standard mycket utsatta. Bättre att bli utnyttjat och ha liten inkomst än ingen inkomst alls är ett helt logiskt sett att resonera, något vissa arbetsgivare också i Sverige vet om och uppenbarligen utnyttjar till fullo.
     För att komma ifrån den här problematiken är gemenskap inom den mer beroende, utbytbara gruppen på arbetsmarknaden ett måste. Här spelar facket en viktig roll som den största institutionen på områden, den mest utvecklade arenan för organisering av människor i beroendeställning. Genom att stå enade kan gruppen pressa en arbetsgivare till att inse att alla människor inte är utbytbara; ingen fyller upp den lucka som skapas om den förtryckte arbetaren slutar jobba. Ett beroendeförhållande kan utjämnas, utbytbarheten kan elimineras.
     Det är här denna dag, den första dagen i våmånaden maj, skulle kunna ha en stor roll. Som arbetarrörelsens traditionella högtidsdag borde arbetstagare, både välavlönade och mindre belönade sådana, stå upp för rätten att organisera sig. Det var genom organisation som industriarbetare på 1900-talet lyckades lyfta tillvaron ur misär och utnyttjande. Det är också genom organisation dagens internationella migrantarbetare kan ha en chans att komma ur beroendeställning och utsatthet. Och tyvärr är de som sagt många, de individer som står ensamma mot ett starkt ekonomiskt system, ett system där arbetsgivaren väljer av vem och hur arbetet ska utföras. Solidaritet krävs inte bara inom dagens existerande organiserade arbetare utan också gentemot de som idag står utanför. Så fort utbytbarhet uppstår kommer utnyttjande ta vid. Inte bara i Sverige utan också i Bangladesh, Kina och USA. Det finns således mycket att demonstrera för denna första maj, mycket att resa sig emot, mycket att visa sin solidaritet för. Och inte alla inom den internationella gruppen ubytbara arbetare har idag rätten att organisera sig.
     Så står Stefan Löfven och Magdalena Andersson på varsitt torg denna dag och talar partipolitik. Lätta lösningar på stora problem medan arbetare inom landets gränser och världen över är beroende av att organisationsrätten utökas. Medielogik och opinionsmätningar har förändrat betydelsen av helgdagen den 1 Maj, till priset av uppmärksammandet av mångas svåra arbetssituation. I ett demokratiskt land där de flesta har det bra är det tydligen svårt att stå på de mest utsattas sida... Låt oss istället ägna dagen åt det som de som införde helgdagen förmodligen tänkte sig. Låt oss se de människor som står ensamma mot ett internationellt system som i många fall utnyttjar människor i beroendeställning. Låt oss inspireras av vad 1900-talets historia av organisation lär oss och föra det arvet vidare. För gemenskapens och organisationens roll är inte utspelad, behovet av solidaritet är inte mindre i världen idag än för 50 år sedan!
 
 
// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela