Bristande landsbygdspolitik... Och snart "fredag"!

Publicerad 2015-03-31 20:18:00 i Allmänt,

Eller det är det ju inte alls, det är ju  onsdag. Men för mig är det fredag på det viset att det är sista dagen i veckan på jobbet. Fredagen är långfredag och ledig och eftersom jag ska med Sara och hennes familj till Kläppen och åka skidor har jag också tagit ledigt torsdagen. Och just nu känns det mer välbehövligt än någonsin, nära nog i alla fall. Jag är trött i kroppen när jag kommer hem från jobbet oberoende av hur dagen varit och även om jag itne har ont i ryggen börjar jag ändå känna av den. Att börja plugga till hösten blir perfekt, och den ännu inte helt officiella semestern jag tänkte ta dessförinnan ska bli underbar. Tänk att få tid till att göra allt det där man så sällan har tid med om vardagarna; läsa, måla, gå långa promenader, springa, cykla till kompisar och familj... Det finns så mycket härligt som kommer hända i sommar!
 
På radion i eftermiddags sändes ett reportage om ett nytt bidrag regeringen ska ge ut till vissa mindre butiker (främst livsmedelsbutiker om jag förstod det rätt) på landsbygden. Utan att dra några förhastade slutsatser kan vi konstatera att detta är ett mycket typisk socialdemokratisk problemlösning som tyvärr inte kommer fungera. Precis som det inte går att pumpa in skattepengar i ett ständigt förlustbringande bolag kommer heller inte bidrag lösa det hot om omfattande nedläggning av landsbygden som nu föreligger. Det mest snedvridna i sammanhanget är dock inte det regeringen nu försöker göra åt problemet, utan problemets ursprung.
     Grunden står att finna i resursfördelningen mellan stad och land. En av orsakerna är avfolkningen av landsbygen, alltså urbaniseringen som den så fint kallas, som pågått ända sedan mitten av 1800-talet i Sverige. Det har inneburit att mer och mer av människors resurser förflyttats från land till stad och därmed minskat efterfrågan  på tjänster på landsbygden. Men det är dock bara en del av förklaringen. Omfördelningen av resurser i samhället sker inte endast när människor byter bostad utan också som en inbygd del i skattesystemet. Det finns där för att hjälpa oss medborgare om vi har det svårt. För att försörja de som av olika anledningar inte kan, vid sjukdom eller liknande. Det finns där för att jämna ut klyftor. Skatten bestäms av demokratiskt valda politiker, politiker som allt som oftast har staden som utgångspunkt. Det är inte konstigt med tanke på hur urbaniserat landet är och hur många fler som idag lever i staden än på landet. Konsekvensen har blivit att landet fått ut en betydligt lägre andel skattemedel än den producerar. Ungefär så här sade en intervjuad i Studio 1 (radioprogrammet), och jag kan inte annat än instämma:
 
Landsbygden bidrar med så mycket till samhället. Matproduktion, skogsbruk, gruvnäring, all typ av sådan näring sker på landet. Vattenkraftverk nyttjar åarnas vatten, vindkraften vinden, men inget av dessa finns i staden. När det behövs trä till ett bygge i Stockkholm tas det från skogen. Men eftersom skogsbolaget förmodligen inte finns registrerat i Gällivare eller för den delen Ulricehamn hamnar inte skatten på vinsten där, utan i Stockholm. Och skatt i staden kommer staden tillgodo, vilken stad det än är. Detta gäller också staten, då de flesta skattemedel investeras i näringar knutna till tätorter.
 
     Staden är alltså beroende av landet. Staden till och med försörjs av landet. Ändå kommer inte de värden som landsbygden genererar tillbaka hit, utan stannar i projekt, företag och verksamheter i städerna. Inte underligt att människor flyttar in till städerna, inte underligt att affärer på landsbygden tvingas lägga ner. Men att ge pengar ur stadskassan är en mycket kortsiktig lösning. Två stora nackdelar finns. För det första innebär det att affärerna inte klarar sig längre än bidraget sträcker sig, vilket gör butikerna extra sårbara för politisk instabilitet. För det andra försätter staten med sina bidrag landsbygden i ett ohälsosamt beroendeförhållande till staten och staden där handlare hela tiden tvingas beakta möjligheten att bidraget kan dras in. I förlängningen innebär det att landsbygden kan kontrolleras centralt från staden; de verksamheter med bidrag överlever, de utan dör. Och bidragen kommer alltså  till stor del från landsbygden själv i form av intjänade skattemedel...
     Nej, lösningen är som ni förstår inte att ge bidrag till enskilda handlare, utan att ge bättre förutsättningar för hela landsbygden. Trots att jag anser mig stå ganska långt vänster ut i många frågor tror jag inte att en annan fördelning av skattemedel kommer rädda landsbygden. De människor som bor här, de företag som verkar här och de verksamheter som drivs måste istället få fördela sina tillgångar själva. Problemet är att så fort den lokala lilla livsmedelsbutiken i Tolkabro har tjänat in 100 kronor hamnar nära 50 av dessa på kommunhuset i Ulricehamn (för att kraftigt förenkla det hela) och då är vägen betydligt längre än åtta kilometer för att pengarna ska tillbaka till Tolkabro. En permanent skattelättnad för företag på landet hade därför varit att föredra i det här fallet. Då hade de små affärerna kunnat investera sin vinst i verksamheten och utöka utan att vara beroende av den stadsbundna politikens godtycke. För även om svinnet från landsbygden är så mycket större än endast de skattemedel som flyttas från landet till staden vore det ett steg i rätt riktning. Gränsdragningar för stad och land tänker jag inte diskutera här och nu, men tanken är ändå värd att tänkas. Det sätt som de politiska och ekonomiska systemen fungerar idag gynnar nämligen staden oproportioneligt mycket och det måste det göras något åt. Många säger att landsbygden ska leva, färre är de med makt som vill ge den en chans att resa sig. Ingen behöver rädda landsbygden, det klarar den själv med rättvisa förutsättningar.
 
Under påskhelgen kommer jag vara bortrest så då blir det inte så mycket skrivande. Kanske skriver jag några rader på torsdag innan vi åker, men om så inte blir fallet vill jag passa på att önska alla en riktigt glad påsk. Så ja, Glad Påsk på er, ät många ägg och ha det så bra!
 
 
// AGCH
 
 
 
 
 

En kopp kaffe och en cykeltur

Publicerad 2015-03-28 16:23:54 i Allmänt,

"Pola, jag är jättetrött!". Med ritningen i handen satte jag mig ner och stirrade tomt på de många strecken och siffrorna. Inte mycket av värde trängde igenom den begynnande huvudvärken och jag mådde nästan illa. "Ja Axel, det är inte lätt. Det har varit en tuff dag, mycket jobb". Polas röst lugnade mig lite. Det kändes bra att få känslan bekräftad genom öronen och inte bara ha den trängandes inombords. Det hade verkligen varit en tuff dag. En ganska komplicerad arbetsuppgift på morgonon som nästan tog hela dagen och lägg till det att en arbetskamrat som jag tyckte mycket om slutade jobbet just den dagen. Det är underligt hur man kan reagera, det kändes faktiskt lite tomt där på fabriksgolvet utan honom. Självklart spelar tröttheten in, normalt skulle jag nog inte känna riktigt så, men det spädde ändå på känslan av utmattning som redan hade infunnit sig i min tröttkörda kropp. De sista 40 minuterna fram till hemgång gick inte snabbare än sengångare på sin väg mot ett eukalyptusblad. Plågsamt långsamt...
     Väl hemma väntade Sara på mig. Fin som hon är hade hon väntat med fikat, känslan sade nämligen henne att Axel också ville fika och då kan man lika gärna göra det tillsammans. När jag med passion i rösten berättade att en kopp kaffe skulle sitta fint brast hon ut i ett brett leende; "nämen är du så kaffesugen, det brukar du inte vara. Självklart ska du få kaffe!". På väg in i duschen stack jag ut huvudet från badrummet och tillade: "Och det ska vara starkt!". När min kropp gjorts ren från betongdamm och andra ämnen som lämnar spår på huden efter en arbetsdag var kaffet klart. Oj så gott det luktade! Normalt sett dricker jag bara kaffe till frukost ibland på helgen, men nu var suget efter en stor och stark kopp kaffe nästan omöjligt att tygla. Kakorna som bakades med omsorg i torsdags fann sin väg från skafferiet och låg nu och läskade en mitt på köksbordet.
     Om det är någonting som är skönt är det när man kan landa mjukt hemma en fredagseftermiddag. Fikat och Saras sällskap lugnade ner mig och likt luften efter ett sommarregn rensades mitt sinne på lite av den utmattning som så tydligt gjort sig påmind på jobbet. Samtalet över kaffekopparna gled vida omkring; från dagliga arbetsuppgifter till skolsystemet, via husdjur till de ankor vi skulle ha om vi flyttade ut till ett litet mysigt torp på landet någon gång i framtiden. Jag kände hur energin långsamt kröp tillbaka och fyllde den så slutkörda människa som cyklat hem den dagen. Och tur var väl det, för nere i cykelgaraget stod cykeln och väntade på att ta mig från Ulricehamn till mina tvillingkompisar i Aspanäs.
     Sara ville gå ner på stan och titta på ett plagg hon kanske ville köpa, så jag tog med mig cykeln och följde henne till gågatan. När vi sedan skiljdes åt styrde jag ner mot den i solskenet likt miljoner kristaller glänsande sjön och vidare ut från staden. När merparten av bebyggelse lämnats bakom började också omgivningen ge mig sin beskärda del av glädje. I trädtopparna satt små fåglar och sjöng de vackraste av melodier, ackompanjerade av vindens sus i trädkronorna. Förrutom det lilla rasslandet från cykelns kedja hördes inget mänskligt till. Kanske kunde man långt borta ana en och annan lastbil på R40, men de ljuden var inte svåra att förtränga i skuggan av gran och björk.
     Betong och en väldig massa grus. För ett par år sedan var naturen där de idag bygger motorväg om inte orörd så i alla fall mycket lummig. Här kunde man spana in i skogen och överväldigas av mossans gröna täcke och granarnas stolta sträckning mot himlen. Nu är tärrängen död och övertäckt av en grå massa, en lämning av en girig mänsklighet. Kontrasten är dock total om man vänder på huvudet. Där ligger Röstesjön, en liten sjö precis intill banvallen. Arbetet med motorvägen hade tydligen slutat för dagen, för här hördes för tillfället inget oväsen från maskiner och fordon. Istället övade ett par svanar på vårsången och ljudet letade sig effektivt igenom skogen och in i mina öron. Efter någon minut tystnade de tvärt och ersattes än en gång av mindre fåglars tvitter.
     Något längre fram sprack landskapet upp och den täta skogen fick ge vika åt ängsmarker och hagar. Den sista kvällssolens värmande strålar tittade mig glatt i ögonen och färgade naturen runt omkring så härligt grön att ett litet leende inte gick att hålla tillbaka. Förbi en liten gård där tiden tycks stått still ett par år (nej, människan måste inte göra ont!), över vägen och in i Aspanäs. Solen har nästan gömt sig bakom träden och Mogden ligger nära nog spegelblank i den ljumma kvällen. Tänk vad mycket vackert det finns att titta på här i världen, vad mycket det finns att finna glädje i! Och även om motorvägen leds genom fin natur och städerna växer kommer naturen alltid finna sin väg tillbaka. På nästan alla hustak jag passerar växer mossa, så lummig, grön och livskraftig, och genom grus och asfalt tar sig tussilago och maskros sig upp om våren. Och skulle de inte orka, om asfalten är för tjock, då finns det alltid någon annanstans där de små växterna ser dagens ljus. Så också för mig. Efter en lång vecka på fabriken var en fika och en cykeltur allt som behövdes för att jag skulle se världen med andra ögon. Väl framme hos tvillingarna var jag på gott humör, för jag visste att jag hade vänner. En vän i Sara som alltid finns där för mig och kokar underbart kaffe, Erik och Petter som med sin lättsamma vänlighet aldrig sviker, och så skogen. För vad vi människor än gör med henne kommer hon alltid finnas att hitta någonstans. Och jag kommer hitta dit.
 
 
// AGCH

Psykologin, samhället och inbillad kontroll

Publicerad 2015-03-26 20:56:23 i Allmänt,

I tider av flygkrascher och darrande internationell ekonomi bör man kanske ibland stanna upp och se på världen med öppna ögon. Det finns så mycket som händer, sådana otroliga mängder information att ta in att det är svårt att orientera sig. För mig kan det ibland bli något som liknar ett kontrollbehov; vet jag inte vad som har skett kommer känslor av någon slags vilsenhet. Personligen tror jag det är ganska naturligt. Vi människor vill ha koll på vår omgivning, dels för att kunna bedöma situationer i vardagen men också kunna förutse framtida händelser. Men känslan av kontroll är och har nog alltid varit en inbillad sådan...
 
Hur ser vi nu det? Ett tydligt exempel är den moderna, kapitalistiska ekonomin som det västerländska samhället innefattar. För att ha koll på materiella flöden, för att förutsäga konjunkturer och penningvärde görs mängder av analyser och prognoser. Dessa ligger i sin tur till grund för de beslut som politiker och ekonomer fattar. Och det går väldigt bra, så länge inget oförutsätt händer. När det gör det skiner systemets osäkerhet igenom. Varje samhälle består av en samling individer, individer som agerar och reagerar olika (eller lika, vi ska snart komma till det) på olika situationer. Särskilt känslig för denna typ av reaktioner är den del av ekonomin som präglas av risktagande, främst valutamarknader och börser men också diverse lånemarknader. Systemet präglas av mänsklig psykologi förklädd i siffror och rapporter. Jobbigt tydligt blev det under finanskrisen 2008, där en positiv marknad trissat upp priserna på bostäder bara för att inse att de lån som beviljats på husen långt överskred husens "verkliga" värde. Och när bubblan väl sprack spred sig snabbt panik; istället för att lugnt och sansat analysera problemet och kanske klara upp det sålde man aktier och värdepapper till höger och vänster. Inte rationellt, men mänskligt. Och det hade stor inverkan på ekonomin. Här hjälpte inga rapporter eller långa genomgångar av statistik, de mänskliga hjärnornas rädsla och panik lös igenom den tunna slöjan av kontroll. 
     Ett annat och lite mer närliggande exempel är de vanor som styr vår vardag. Allt från vilken mat vi köper till när vi träffar vänner eller vilken musik vi lyssnar styrs av vanor, vanor som inte alltid är rationella. Det här styr samhället mer än vi vill veta av. Löneskillnader, bilanvändning och sopsortering är bara exempel på områden där det skulle vara på sin plats med lite vanebrytande agerande. Självklart styrs lönerna också av patriarkala strukturer, bilanvändandet av ett behov av transportmedel och sopsorteringen av tillgången på avfallsstationer, men vanorna har också ett finger med i spelet. Förändringar är svåra att genomföra när det gäller så många individer, speciellt när vanorna gör oss ganska konservativa. Kort sagt; jämstäldheten i arbetslivet hade mått bra av lite mer rationellt tänkande och lite mindre vanor. Vanan har stor makt också på individnivå. Jag vill gärna tro att jag har full kontroll på vad jag köper i affären och vad jag väljer bort, men sanningen är en annan. Vanorna väljer varumärken och förpackningar mer än hjärnan. Det gör att jag visserligen vet vad jag köper men verkligen inte vad jag missar. Jag vill gärna tro jag har kontroll på att jag köper det bästa, men de gamla vanorna står ofta emellan.
 
Tydligt blir alltså att mänsklig rädsla, vana och gruppdynamik (hos bland annat aktiemäklare) har mycket stor påverkan på det samhälle vi lever i. Trots alla mänskliga försök att ta kontroll över tillvaron får vi hela tiden exempel som säger oss motsatsen; egentligen har vi inte så mycket att säga till om. Och ofta är det vår egen hjärna som står i vägen, den är inte riktigt så rationell som vi kanske önskar. En korrekt analys av bostadsmaknaden räddar inte alltid en bolånebubbla, om man ska uttrycka det krasst. Vi kan dansa regndanser, avlyssna telefoner lyssna på nyheter bäst vi vill, men total kontroll finns inte. Ibland inser jag det, och blir världen lite lättare att hitta i för ett tag. Även om det är jobbigt.
 
Hoppas ni haft en bra vecka hittills och att en riktigt bra fredag nu väntar. Här finns för övrigt många fina vanor att följa, så se till att fira in helgen ordentligt på det sätt som känns bäst (eller som du alltid gjort)! Ha det gott!
 
// AGCH
    
 
 

Dilemman i utrikespolitiken

Publicerad 2015-03-24 21:01:06 i Allmänt,

Den som hängt med i nyhetssvängarna de senaste veckorna kan knappast missat det faktum att Sverige befinner sig i något av ett utrikespolitiskt blåsväder. Förenklad har följande hänt: Efter många om och men sade svenska regeringen för ett par veckor sedan upp ett avtal med Saudiarabien som skulle göra det möjligt för Saudi att köpa vapen och militär materiell av Sverige. I samband med att avtalet sades upp uttalade sig den svenska utrikesministern Margot Wallström kritiskt om de brott mot de mänskliga rättigheterna som Saudiarabien konsekvent gör sig skyldiga till. Brotten innefattar bland annat dödsstraff, piskning av bloggare som inte går regimens ärenden med mera. Saudiarabien reagerade mycket kraftigt på kritiken och tog hem sin ambassadör, vilket är en mycket tydlig diplomatisk markering av missnöje. Därefter har landet fortsatt med att inte ge inresetillstånd för representanter från svenska företag och dessutom uppmanar tusentals saudiska twitterkonton nu till bojkott av svenska varor. Sveriges ställning i den Saudiska regimens ögon fått sig en rejäl knäck.
 
Vad hade då Sverige att vinna på detta handlande i fråga om vapenexporten till Saudiarabien och dess bristande mänskliga rättigheter? Personligen tycker jag, trots allt som hänt, att agerandet har varit helt okej från regeringen och Wallström. Genom att kritisera den saudiska regimen för de brott den begår mot sin befolkning visar regeringen att detta inte är ett okej beteende. Ett sådant land ska man inte exportera vapen till och kanske kan Sverige i detta fall gå före och statuera exempel. Kanske kan man dessutom knyta en och annan närmare kontakt med länder som tycker likadant och står för mänskliga rättigheter (eller i alla fall är emot så tydliga brot mot dessa som den saudiska regimen begår).
 
Men varje mynt har som bekant två sidor. Baksidan av detta mynt är ännu svår att riktigt överskåda, men det är uppenbart att regeringen satt sig i en knepig situation här. Även om jag personligen tycker det är helt rätt att kritisera regimer som behandlar sina medborgare på ett inhumant sätt blir det svårt att på ett konsekvent sätt utöva denna politik i alla lägen. Problemet är uppenbart; visst kan man kritisera allt och alla, de flesta länder gör sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter på ett eller annat sätt, men då blir man snart ganska ensam i världen. Ett litet land som Sverige klarar med all säkerhet att vara ovänn med en inte alltför betydande handelspartner som Saudiarabien. Även om det förstås är en åtråvärd marknad finns det andra ställen att sälja kläder och vapen på. Något vi dock inte klarar är vara osams med Kina (som bland annat avrättar i särklass flest människor varje år) och USA (som regelbundet har torterat terrorbrottsmistänkta och dessutom fortfarande genomför avrättningar i många stater). Dessa två stormakter har mycket stort inflytande över ekonomin i världen idag, ett inflytande som inte stannar vid Sveriges gränser. Som exempel kan nämnas att kinesiska bilfabrikörer köpte upp Volvo efter Fords försäljning av det svenska bolaget. Kina blir dessutom en allt viktigare exportmarknad med en medelklass som växer i rasande fart och vill ha både nya bilar och annan teknik som svensk högteknologisk industri producerar. Och att stå på god fot med USA, det har ju också det sina fördelar...
 
Så hur ska regeringen nu agera? Man kan nu knappast, med trovärdigheten i behåll, diskutera export med Kina utan att nämna mänskliga rättigheter. Här måste man nog tyvärr hitta en kompromiss. Hur bra det än skulle vara att visa på de hemskheter som sker i världen och peka ut de makthavare som står bakom är Sverige ett för litet land för att stå ensamt. Bra agerat i fråga om Saudiarabien hittills, tydligen var deras tå väldigt öm, men i framtiden gäller det att hitta en balans i kritiken. En utmaning att bita i!
 
// AGCH

Uppsagt saudiavtal, födelsedag och studielängtan

Publicerad 2015-03-15 21:03:00 i Allmänt,

Veckorna går så otroligt fort och mängder av saker händer. Sverige har tack och lov sagt upp vapendelen i handelsavtalet med Saudiarabien, en gammal klasskompis har fyllt tjugo i helgen och insökningsdagen till universitet och högskola till hösten närmar sig med stormsteg.
     Att det inte blir några vidare leveranser av vapen till Saudiarabien tycker jag kort sagt är bra, Sverige ska inte leverera vapen till länder där kvinnor inte får köra bil och som tydligt använder militären för att säkra egna intressen i granländer. Personligen tycker jag inte vapen ska exporteras alls, då alldeles för mycket vapen hamnar i fel händer förr eller senare. Eller snarare så här; alla militära vapen som hålls av en hand som kan tänkas använda den inom ramen för militär aktivitet är ett vapen i fel hand. Någon anmärker: "men om inte vi får ha vapen kan vi ju inte försvara oss mot de andra med vapen!". Men de har också vapen som är i fel händer, vapen som enligt mig inte ska användas. Om Sverige exporterar vapen till Tjeckien som sedan säljer dessa till Irak (något som hänt ganska nyligen) ska vi inte vara överraskade om vår fina vapenexport skördat ett antal civila liv inom några månader... Avbryt vapenexporten och använd kompetensen hos ingengörer och producenter till något vettigt!
     Igår lördag fyllde Annie, en gammal klasskompis 20 år. Det var länge sedan vi sågs hela gänget så när hon bjöd in alla på lite grillning och tårta fanns det goda förutsättningar till en lyckad kväll. Många outtömda samtalsämnen gicks igenom och skratten gav hela tillställningen en vacker guldkant. Och så var det det här med melodifestival... Att tävla i musik känns lite konstigt i sig tycker jag, men det är i alla fall något att samlas runt och lite glatt kommentera alla lustigheter. En riktig cirkus det där! Men sällskapsspel är roligare och efter tre rundor av olika spel efter melodifestivalens slut var vi trötta och alla åkte hem till sitt. En mycket bra kväll var till ända, men förhoppningsvis sätter den tonen för den kommande veckan. I så fall blir den också lyckad!
     Äntligen är det snart dags. Att ha ett mål i sikte, något att längta efter och något att bita i, det har har jag längtat efter. På måndag öppnar så fönstret för sökningar till högskola och universitet och jag får något att blicka fram emot. Jag hoppas jag kommer in på Handelshögskolans ekonomiprogram med inriktning på nationalekonomi, och gör jag inte det ser statsvetarprogrammet på Göteborgs universitet inte helt fel ut det heller! Tänk att det går att sakna studierna bara ett knappt år efter att gymnasiet till slut klarades igenom... Men livet är ju fyllt av mysterier och nyfiken som man är är nog skolan inte så dum. Och så vill jag ha något att göra i framtiden som inte pensionerar ryggen 40 år innan resten av kroppen. Kul och nyttigt ska det bli att börja läsa igen, det är något jag är säker på!
    
Till sist hoppas jag ni haft en riktigt bra helg och att nästa vecka blir trevlig den med, ha det så bra!
 
 
// AGCH
    

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela