Semester och cykelturer

Publicerad 2015-06-28 19:13:20 i Allmänt,

Bil - för instängt. Gå - för långsamt. Vad gör man då för att kombinera allt detta, att komma fort fram samtidigt som man kan uppleva omgivningen med så många sinnen det bara går? Jo, man cyklar. Och om cykeln är dålig och sliten är det klart man ska ha en ny! 
 
Nu var det inte så självklart som det kan låta för mig. Min gamla cykel fungerar men det är inte mycket mer. En ordentlig upprustning hade nog avhjälpt de flesta bekymmer, men den hade ändå inte varit rolig att cykla på. Därför tog jag i förrgår mod till mig och införskaffade en ny och snabbare. 
 
Cykeln har jättesmala däck, många växlar och styret ser ut som hornen hos en getabock. Det är ett rent nöje att susa omkring med den på vägarna runt omkring; uppför, nedför, vågrät, allt går lätt och med en finess som min andra cykel aldrig kommer i närheten av. Första ordentliga turen gick från Säby till Älmestad via Hökerum, vidare till Blidsberg och hem via Timmele. Uppskattningsvis blev det fyra och en halv mil, helt okej för en första runda! När dessutom solen skiner från en nästan klar himmel finns det inget bättre sätt att ta sig fram på. 
 
I sommar kommer det garanterat bli många fler turer på cykeln. Tid och lust finns och det finns inget bättre än att vara ute på sommaren. Tänk att en pryl kan vara så rolig! 
 
 
// AGCH

Populism i politiken

Publicerad 2015-06-21 13:22:48 i Allmänt,

I utspel och kommentarer från olika håll hörs allt oftare i mina öron falska toner. Senast idag på TV4:s program Nyhetsmorgon slog en gäst huvudet på spiken och sade ungefär så här: "De politiska partiernas uppgifter är främst två; att vinna val och tillsätta poster". Politik i Sverige 2015 är populism mer än något annat och politiker och kommentatorer drar sig inte ens för att säga det högt.
     Huruvida det här är något som blivit värre med åren kan jag inte uttala mig om i brist på kunskap på området, men att det präglat de politiska partiernas inriktning de senaste åren är helt klart. Vid en snabb genomläsning av Socialdemokraternas valanalys efter valet 2010 framgår det tydligt att det inte främst är politiken man förlorar på utan andra faktorer utom partiets kontroll. Samtidigt pekar man ut vissa politiska områden som missbedömningar, förslag som troddes ge mer positiv effekt i opinionen än de i själva verket gav. Så här beskrivs förslaget om sänkt skatt för pensionärer;
     "Det skulle innebära en skattesänkning på över 17 miljarder kronor. Detta stora löfte till pensionärerna  hade emellertid mycket liten effekt på äldres partisympatier. Väljarkåren i stort påverkades inte alls, i vart fall inte positivt. Uppenbarligen överskattades pensionärsskattefrågans positiva betydelse för väljarna".
     Formuleringen, som på intet sätt är unik, visar med all önskvärd tydlighet hur mycket partipolitiken de senaste åren varit inriktad på att vinna val. Pensionärsskatten användes här som slagträ i debatten för att vinna röster, inte nödvändigtvis för att göra livet bättre för svensken i allmänhet (även om förslaget möjligen var bra, men det är upp till andra att avgöra).
     Att sakernas tillstånd är som det är förvånar inte. Självklart kan man inte påverka samhället i den riktning man vill utan makt. Ändå går det att urskilja problem med att att partier idag för tittar åt väljarna snarare än befolkningen som sådan. För det första innebär det att gränserna mellan partierna suddas ut. När de flesta vill åt samma väljares röster vill man också pricka dessa väljares hjärtefrågor. Det har under en längre tid bidragit till att flera partier trängts i mittenfållan och på så vis rört sig närmre varandra också ideologiskt. Stora skattesänkningar till pensionärer från Socialdemokraterna (istället för höjda skatter för hög- och medelinkomsttagare) och LAS-dyrkande moderater är något typiskt för de senaste årens politik. Detta riskerar att minska intresset för politik och på sikt också valdeltagandet, något som i sin tur urholkar de folkvaldas legitimitet.
     För det andra riskerar detta populistiska synsätt att inskränka de olika partiernas inre reformtakt. Om moderaterna enbart går till val på förslag som väljarna antas gilla, om socialdemokraterna gör detsamma, kommer alla förslag präglas av något som är för väljarna prövat eller åtminstone bekant. De stora tankarna, reformerna och målen uteblir när varje enskilt förslag måste landa mjukt hos väljarna. I det långa loppet kan det tänkas få det politiska landskapet och den faktiska förda politiken att cementeras till något statiskt som väljarna antas gilla. Konsekvensen blir alltså politiker som inte tänker själva. Istället försöker man se varje förslag genom 7 123 997 ögon (antalet röstberättigade i riksdagsvalet 2014 enligt SCB), vilket medför en uppenbar risk för tandlös politik.
     Till sist kan man också konstatera att dessa populistiska tongångar kraftigt späs på av medias bevakning av politik. Politiken har blivit en tävling, ett slagfält som bevakas på samma sätt som fotbolls-VM och krig. Det ska finnas vinnare och förlorare, onda och goda, allt för att (om än ibland omedvetet) krydda rapporteringen och ge läsare, tittare och lyssnare en bra historia. Frågor som "varför tror ni ni vann valet?" eller "hur känns det att förlora valet?" bidrar inte direkt till att minska fokus på opinionsuppgång eller -tapp. Tvärt om kan politikens försök att anpassa sig till medielandskapet och dess ofta konfliktinriktade retorik leda till en alltmer populistisk framtoning.
 
Igår skrev jag klart den sista delen i berättelsen om My. För mig utvecklade sig historien till något ganska speciellt, en berättelse om reflektion och glädje. Medvetet valde jag genom skrivandets hela process bort större konflikter samtidigt som vardagens alla små svårigheter och problem måste finnas kvar. Runt omkring oss finner vi överallt skildringar av krig, oegentligheter och grymheter, någonstans måste vi finna lugn. Berättelsen om My hoppas jag kan bidra med en variant av detta, det lugn vi finner i vänskap och kärlek. Men jag ska inte säga för mycket; halva innehållet i en skönlitterär historia skapar vi själva i läsögonblicket och det ska jag inte ta ifrån er om ni vill ta del av berättelsen!
 
Hoppas ni har det bra, och ta vara på sommaren!
 
 
// AGCH
    

Konsten att måla med olja - 5:e och sista delen

Publicerad 2015-06-20 17:06:00 i Berättelser,

Lite grönt, lite gult... Med små, små färgklickar gav hon eken på duken sina blad i skiftande nyanser av grönt. Hon hade börjat på en ny målning i helgen, den förra var nu så översållad med färg att det var svårt att göra något mer med den tyckte hon. Men för att ha varit det första hon gjort med sina egna oljefärger blev den lyckad. Trädet hon jobbade med nu stod på en liten äng omgiven av skog på en sida och berg på den andra. Denna gång hade hon skissat upp motivet tunt på duken innan hon började, det var något hon lärt sig av bildläraren på skolan. Ett bra tips tyckte My, nu blev det betydligt enklare att se viktiga delar av tavlan redan innan man börjat måla.

     ”Juste ja, jag skulle ju målat bakgrunden först” sa hon tyst till sig själv när hon kom på att det fanns detaljer bakom löven som borde gå före i målningskön. Mer gult till färgen, kanske aning brunt... Hon fann gräsets ungefärliga nyans och började med små, lätta penseldrag ge ängen bakom trädet sitt utseende. Visserligen försvann bladen hon just gjort, men de kunde målas ovanpå senare.
     Helgen hade gått fort och när måndagen kom hade My glatt tagit sig till skolan för den sista riktiga skoldagen. Väl där hade hon fått veta att Jennifer hade fått feber och var hemma, något hon verkligen inte uppskattade. Istället hade hon spenderat rasterna på fotbollsplanen med Mattias, Anders och några andra som tillsammans utövade den trots allt ganska roliga leken fotboll. Mattias hade nog uppskattade det lite extra för hon fick många passningar av honom. Det var skönt, tyckte My, att hon hade andra att vara med om Jennifer skulle vara borta, även om hon förstås föredrog att hennes kompis var frisk och kry.
     My tänkte tillbaka på dagen. Hon hade svårt att ta in att det faktiskt var skolavslutning i morgon, även om beskedet i förmiddags om hur det gick på det nationella provet i matte hade hjälpt henne in i rätt stämning. Så nervös hon varit inför det! När Gustav, matteläraren, dessutom varit sjukskriven i en vecka för någon virusinfektion hade det dragit ut på tiden än mer. Gustav hade till och med bett om ursäkt inför klassen för att de fått vänta så länge; ”Det är så många omdömen att skriva och så många betyg att sätta för er att jag inte hunnit med att redovisa resultaten. Jag är hemskt ledsen!”. Men klockan 10.44 tidigare denna dag hade My till slut fått reda på resultatet. Gustav hade stuckit in huvudet i klassrummet (han satt utanför och gick igenom betyg och resultat) och ropat Mys namn. Motvilligt hade My rest sig upp, slängt en blick på klockan och vandrat ut.
     Att sitta där, närmast utblottad framför sin domare och invänta sitt straff var ingen drömsituation för My. Hon tittade ner i golvet nästan hela tiden och svängde med benen för att delvis ha något annat att fokusera tankarna på medan hon lyssnade. ”Nationella provet kunde gått bättre, det kunde det, men det du inte visat på tidigare prov klarade du galant här. Speciellt uppgifterna kring volym löste du riktigt vackert!”. Tack Nicole, tänkte My för sig själv samtidigt som en våg av lättnad sköljde över henne och de sista spänningarna som funnits kvar inför skolan släppte. Tillbaka till klassrummet hade hon tagit med sig ett brett leende, ett leende hon behöll resten av skoldagen.
     Kanske skulle det vara ännu lite mer brunt i gräset, lite mer skiftningar i ekens stam... My hade kommit av sig lite när hon tänkt på matematikbeskedet och nu hade hon svårt att komma igång igen. Dessutom hade tröttheten krupit henne in på skinnet och hon ville vara pigg på skolavslutningsdagen. ”Bäst jag går och lägger sig” mumlade hon tyst för sig själv och gick för att göra sig i ordning. Johan blev mycket förvånad när han tittade in på Mys rum och såg att hans dotter redan lagt sig i sängen. ”Nämen, så du har lagt dig frivilligt idag, där ser man!” sa han med skämtsam ton i rösten. ”Sov så gott My, skolavslutning i morgon!”. ”Skönt det, godnatt pappa!”.
     Genom fönstret tog sig den tidiga morgonsolen in i Mys rum. Det låg något mycket speciellt i en skolavslutningsdag och kanske än mer i dess morgon. Ännu fanns alla förväntningar kvar, liksom hängandes i luften, utan att störas eller förstöras av nervositeten inför körsången, rektorns långa tal eller den oproportionerligt stora publiken som bevittnar hela spektaklet. Men alla dessa ingredienser, som var för sig kanske inte skulle göra en stor dag, skulle ändå komma att flyta samman under dagen till något högtidligt. Ackompanjerad av solen blev inte skolavslutningen sämre. Med denna insikten steg My upp, åt frukost och gav sig av med bussen mot den sista avslutningen på denna skola.
     Vid entrén möttes My inte enbart av två björkar som stod på varsin sida om dubbeldörren i stora krukor, utan också av Jennifer. ”Hejsan och hallå!” hojtade My när hon kom nära. Jennifer tittade upp och hälsade glatt tillbaka. My fortsatte: ”Vad skönt att du är frisk igen, man vill ju inte gärna missa den här dagen”. ”Frisk och frisk” sade Jennifer med glimten i ögat, ”jag sa till pappa att jag mådde bra och inte behövde ta tempen idag, inte för att jag egentligen mår bättre men det är ju ändå skolavslutning!”. Skrattandes gick de sedan genom korridoren till det klassrum där de skulle samlas klockan nio.
     Jennifer var ganska trött av skäl som My mycket väl förstod så det blev inget hopprepshoppande, något de annars brukade ägna tiden innan samlingen åt. Istället satt de i kapprummet och lekte viklekar med en penna och några papper de hittat i klassrummet som stod öppet. Efter två vikningar och tre av varandra oberoende tecknade delar av en kropp blev resultatet, kanske en gumma med tupphuvud eller en man med hästhovar och apkropp, mycket underhållande. När de övriga eleverna började komma in fick de till slut stoppa undan pappren, men en glad Mattias hann i alla fall vara med på en omgång.
     Mattias ja. My kände att dagen blev om möjligt ännu lite ljusare när hon såg honom komma in i kapprummet. De beigea byxorna och den gul- och grönrutig skjortan passade honom utmärkt tyckte My, liksom den lilla grusfläcken på ena knät efter morgonens korta fotbollsmatch.
     ”Då rör vi oss mot idrottshallen!”. På Gustavs uppmaning reste sig alla upp, ordnade sig i led och gick upp mot den plats där avslutningsceremonin skulle hållas. När de kom fram satt redan de föräldrar som tänkt sig att bevittna skådespelet på de utställda stolarna. My såg sig omkring när de tågade in för att se om hon kunde hitta Lotta, men det var inte lätt bland alla människor. Precis innan de kommit fram till de platser de fått tilldelade sig såg hon sin mors ansikte, ganska långt fram längst till höger sett från scenen. Skönt det, nu hade hon någon att fokusera blicken på när de skulle sjunga.
     My hade sin plats till vänster om mittgången bredvid Jennifer. Till höger om mittgången en bit bort satt Anders och Mattias. Det viskades och småpratades i bänkarna ända till programmet började med att en lärare höll ett kort tal. Talet följdes upp med ett framträdande av en klasskompis till My som sjöng så vackert att ingen längre ville småprata under tiden.
     När programmet väl börjat gick allt mycket snabbt. Till och med körsången passerade på ett ögonblick tyckte My och när hon hade fått sitt första betyg och skakat hand med rektorn var allt över för hennes del. Bara kvar att äta den traditionsenliga jordgubbstårtan!
     ”Vi sätter oss på bänken under trädet!”. My och Jennifer hade tagit varsin bit tårta. Solen stod vid det här laget ganska högt på himlen och brände mot huden, så en skuggig plats verkade skönt tyckte Jennifer. My höll med, även om man inte ska klaga på solen var det ändå lite väl varmt nu. I lugn och ro satt de sedan och åt sina tårtbitar medan glada elever och föräldrar sprang runt på skolgården letandes efter kompisar eller barn. Från fotbollsplanen hörde de plötsligt någon ropa. ”MYY OCH JENNIFER!! Ska ni vara med på lite fotboll så här innan vi slutar på riktigt!?”. Med lätta, skuttiga steg kom Mattias fram till bänken under trädet där de satt. ”Snälla, det kan ni väl?”. My såg på sin kompis, hon var ju inte riktigt kry. Men Jennifer hade redan bestämt sig, det var ju ändå bara skolavslutning i sexan en gång och då kunde inte lite feber få stå i vägen. Med Jennifer i hasorna sprang My upp mot fotbollsplanen och de tiotal klasskompisar som väntade där.
     Enhälligt hade Mattias bestämt att My skulle vara i hans lag, något My inte hade några invändningar mot. Spelet var som vanligt tufft och solens hetta gjorde det inte lättare. Trots det lyckades My skicka iväg en boll som blev en perfekt passning till Mattias framför mål. ”Boll på väg!!” skrek My, själv överraskad över hur bra den blev. Mattias snappade upp orden, men istället för att själv sparka in den sprang han jämte bollen och täckte den för målvakten. Med ganska bra fart yrde bollen i mål. När nätmaskorna börjat röra sig vände sig Mattias lugnt om och sökte upp Mys blick. Där ser man, tänkte My, hon gjorde visst mål. Och Mattias hade minst sagt hjälpt till! Att hålla tillbaka leendet var inte att tänka på när hon mötte hans ögon. Vilken dag!
     Det dröjde inte många sekunder innan Mattias var framme hos My för att gratulera till målet. ”Bra skott My, det visste jag inte om dig!”. ”Haha nä, det var det inte många som gjorde!” skrattade My och besvarade en innerlig high-five med en yvig rörelse.
     I ögonvrån såg My att Lotta letade efter henne. Klockan hade passerat tolv och mamma tyckte nog det var dags att åka hem och laga mat. Men My låtsades inte om något. Inte kunde hon sluta spela nu när hon hade gjort mål! Dessutom var Mattias fortfarande kvar, ytterligare en anledning att stanna kvar. Nej, så länge hon inte kom upp till planen tänkte hon fortsätta spela. Så hörde hon en röst nedifrån skolan; ”Mattias, dags att åka hem!”. Det var Mattias pappa som ropade.
     My slängde en blick bakom ryggen. Mattias hade börjat spring mot skolan och skulle snart passera henne. Så satte hon högsta fart åt samma håll som Mattias. Hon hörde hans steg några meter bakom sig, hörde hans andetag och gruset som yrde under skorna. Nu var det fight! Halvvägs till skolan var de jämsides, men My tänkte inte ge upp. Tävlingen hade väckt någonting i henne, en kraft hon inte känt innan. Nu flög hon fram, sida vid sida med Mattias i det intensiva solskenet ända tills skolans röda tegelfasad satte stopp för tävlingen. Nu stod de båda böjda över knäna och försökte hämta andan samtidigt som ingen kunde hålla skrattet i schack. ”Ha det så bra Mattias, kanske ses vi någon gång i sommar!” andades My lyckligt när Mattias tog adjö av henne med en lätt liten kram. ”Det tror jag, och ha det så väldigt bra du med My!”.
     Medan Mattias gick till bilen med sin pappa hade Jennifer hunnit fram till My. ”Det var hemskt vilken fart ni fick, där hinner ju inte ens den snabbaste med!” sa Jennifer efter att ha sett den väldiga spurten ner mot skolan. ”Jag vet” sa My med svävande röst, ”jag var ju tvungen att hinna ner och säga hejdå och Mattias är som du vet ganska kvick”. Vid det här laget hade Lotta hittat var hennes dotter höll hus och var på väg emot dem. Innan My och Jennifer skiljdes åt bestämde de att de skulle ses dagen därpå för att premiärbada i sjön, det tyckte båda det var hög tid för. My gick baklänges första biten mot bilen och vinkade ivrigt mot Jennifer, som leende vinkade lika ivrigt tillbaka. Skolavslutningen var över.
     Målningen som stod på staffliet glänste i solen. My hade ställt ut en stol och sina färger på altanen, där hon nu satt och fundersamt betraktade sitt andra, än så länge ofullständiga alster. Fåglar kvittrade ute i trädgården och på en blomma några meter bort satt en humla och samlade ihop nektar. När den då och då bytte blomma hördes ett tydligt brummande från den stora, ulliga insektskroppen. Hon tittade på sin målning; det var något som saknades, något viktigt. Bakgrunden var hon nöjd med, gräset hade de rätta nyanserna. Kanske var skogen något mörk och saknade vissa skiftningar men det störde inte så mycket ändå...
     Trädet i centrum av målningen. Härligt gröna blad, men livskraften fanns inte riktigt där. Liv. Om det var något My tyckte var svårt med målandet så var det att göra duken levande. Att få fåglarna att susa genom luften, att få molnen att röra sig över himlen, att få träden att vaja i vinden. Kanske var eken lite ensam, var det därför den saknade liv? Med väldig iver började hon blanda färger. Tunt i början, minsta penseln. Färgen hade ännu inte torkat så det var absolut omöjligt att skissa. Ett ensamt träd behöver sällskap, och My kände det bästa sällskapet i världen. Långsamt växte tre figurer fram på duken. Med sina ryggar lutade mot stammen satt dem och vilade under det stora trädet. Två klänningar och en skjorta; Jennifer, My och Mattias.
     Också ett träd behöver goda vänner, tänkte My. Hur stor och stabil en ek än är kan den inte bara stå ensam på en äng sådär. Och även om My inte blev helt nöjd med sitt porträtt av de tre barnen såg ändå trädet mycket gladare ut nu. Liksom My hade haft mycket glädje av sina vänner under våren hade trädet och målningen fått nytt liv när de tre figurerna gjorde entré på tavlan. Hon synade sitt verk, belåten med vad hon såg. Inte nog med att hennes vänner lyckats få bilden att andas, det såg också väldigt mysigt ut där i trädets skugga. Tyst för sig själv lovade My att hon någon gång i sommar skulle sitta just där under eken. Och inte hade hon klagat om Mattias också slog sig ner där för att andas ut efter ännu en springtävning i solen!
     My vände upp blicken mot himlen. Så starkt strålade ännu solen att hon blev bländad trots att hon kisade. Så tog hon staffliet med båda händerna, vände sig om och gick in genom dörren. En lång och härlig sommar väntade på henne.

 

 

Konsten att måla med olja - Del 4

Publicerad 2015-06-13 18:37:00 i Berättelser,

”Nej, VÄNTA!”. Vinden hade tagit kortet med sig från bordet och ner på marken. Nu dansade det iväg mot häcken några meter från bänken där My, Jennifer, Mattias och Anders hade fått med sig Nicole för lite oseriös poker. Mattias skrattade till när My reste sig från bordet och tilltalade det rymningsbenägna kortet på detta mycket roliga vis. Medan My hämtade hämtade kortet fortsatte det muntra samtalet vid bordet. ”Nu har du allt fått lite motstånd Jennifer” sa Anders och syftade på Nicoles förmåga att spela korten rätt. Hon och Jennifer hade vunnit ungefär hälften av omgångarna medan de övriga tre delat på resten. ”Jaja, det måste ändå vara skönt för dig att inte bli slagen av samma tjej varje gång” tillade Jennifer snabbt och kastade en skämtsam blick mot Anders. I vanliga fall var det Jennifer som oftast drog det längsta strået. En sista gång delades korten ut och denna gång tog My hem segern med triss i ess. ”Helt ensamma om att vinna är ni inte ändå!” skrattade My och mötte Jennifers blick när hon samlade ihop korten. ”Nej, bättre att dela på det roliga” sa Jennifer muntert och följde med resten av gänget in på sista lektionen för dagen.

     Det var fredag eftermiddag och klassen hade mycket svårt för att koncentrera sig. Ordklasser i svenska språket stod lågt i kurs när sista diskot för året stod för dörren. Några diskuterade vilka kläder de skulle ha på sig, några pratade hellre om vilken musik de helst ville höra men skolarbete blev det inte mycket av. My ville ta en sak i taget och var en av de få som försökte fokusera på uppgifterna, men i det stimmiga klassrummet var det inte lätt. Istället frågade hon läraren om hon fick ta med sig sina böcker till biblioteket vilket självklart var okej. Hon kände sig lite nervös inför kvällen och kunde inte riktigt dras med i yran. Extra skönt då att komma undan och koncentrera sig på någonting annat än diskot samtidigt som hon fick något gjort.
     Sista lektionen hade gått långsamt men nu var skolan i alla fall slut för dagen. ”Vi ses ikväll då!” ropade Jennifer till My när hon på lätta fötter sprang hemåt. ”Det gör vi, ses snart!” skrek My tillbaka över skolgården, hon var själv på väg mot bussen. Väl hemma åt My lite mellanmål (en macka med ost och sallad, hennes favorit) och gick sedan in på sitt rum. Även om hon tyckte att hon inte hade överdrivet många kläder var det ändå för många för att det skulle vara lätt att välja. Ur garderoben tog hon fram och stoppade tillbaka byxor, strumpbyxor, kjolar, T-shirts och blusar och fastnade till slut för en vinröd T-shirt och ett par mörkt blå jeans. Det skulle inte bli särskilt kallt ikväll ändå hade pappa Johan sagt, så det fick duga. När de gav sig av vid kvart i nio lämnade hon jackan hemma och eftersom Lotta, som skulle köra henne till diskot, inte sagt något om saken hade det fått vara så.
     När de kom fram till den den ombyggda ladugården var det redan fullt med folk där. Några stod utanför och pratade medan de flesta trängdes i dörren in till den röda byggnaden för att få sin glada gubbe målad i tusch på handen och få komma in. ”Ha det nu så roligt så kommer jag och hämtar dig vid tolv!”. Mammas röst innebar hejdå och My vinkade när Lotta körde iväg med bilen. Var var Jennifer? Hon såg sig omkring. Bakom den stora, röda träbyggnaden höjde sig grantopparna mot skyn och på andra sidan vägen bredde en liten hage ut sig. Också här stod träden ganska tätt, även om björk och ek var överrepresenterade. På den lilla gårdsplanen, ungefär tjugofem gånger femton meter, sprang glada barn runt och lekte jage och andra möjliga tänkbara lekar. Det märktes att det också var fyror här tänkte My men det bekymrade henne inte. Då var det värre att hon inte kunde hitta Jennifer bland alla människor.
     Hon gick fram till kön framför entrén. Att man kan känna sig så ensam bland så mycket människor, trots att man egentligen borde känna sig så lite ensam det bara går! I säkert tio långa minuter stod hon där innan hon kom fram till bordet där man betalade de trettio kronorna och fick den lilla glada munnen på handen. Det kittlades på huden när pennan snabbt och vant rörde sig över den. Det här hade tjejen i entrén gjort många gånger idag. My tog några steg in. Till höger låg dansgolvet. Trots att många ännu inte kommit in var det ändå väldigt mycket människor där, så många att hon inte såg den DJ som förmodligen satt bakom sitt stora bord där bakom och spelade musik. På den vänstra sidan om ingången var det uppställt bord och stolar och bakom dem en liten disk där tre av elevarrangörerna stod och sålde godis tillsammans med två föräldrar. Hon tog några steg åt vänster och satte sig försiktigt vid det bordet som stod närmast väggen vid dansgolvet.
     Från dansgolvet hördes ett gällt skri. ”HEJ MYY!!”. Jennifer kom utrusande ur folkmassan på dansgolvet och överrumplade My så den milda grad att hon våldsamt ställde sig upp och välte stolen baklänges. My kunde inte hålla sig för skratt; dels för vad hon gjort med stolen, dels för att hon var väldigt lättad över att Jennifer hittat henne. ”Nämen hej Jennifer, vad du skräms!” utbrast hon glatt när skrattattacken ebbat ut och hon följde med in på dansgolvet. Här hade Jennifer tydligen redan samlat hela förmiddagens kortspelsgrupp för Mattias, Anders och Nicole stod mitt på golvet och väntade på dem. Plötsligt var My indragen i en ring som hoppandes rörde sig allt snabbare runt i cirklar för att till slut tappa kontrollen över sig själv. Ringen brast när Anders släppte Nicoles hand och alla fem slungades åt varsitt håll på dansgolvet. My försökte hålla kvar i Jennifers hand men när hon insåg att en liten fyra stod mitt emellan dem släppte hon snabbt och föll handlöst baklänges. Där låg de sedan, alla fem skrattandes mitt i folkhavet under den höga musiken.
     Efter ytterligare ett par timmar av spontandans och lekar utomhus var My glad, men alla människor och den alldeles för höga musiken gjorde henne trött. När det var dags för danstävling, det moment hon helst av allt ville slippa, drog hon sig undan från de andra och gick ut. Jennifer tvekade lite, hon var kanske lite sugen på att stanna kvar och dansa ändå. Men så såg hon att Martin, som hon ju helst ville dansa med, redan hade hittat en partner för tävlingen. Jennifer vände om, sprang ut genom dörren och satte sig jämte My vid ladugårdsväggen. ”Kan vi inte ta en tur ner till sjön?” undrade My. En bra idé tyckte Jennifer, så de satte kurs mot den lilla stigen de gick på för knappt en vecka sedan.
     Kvällen var ljum trots att solen nästan gått ner och de första stjärnorna började leta sig fram på den allt mörkare himlen. ”Det är konstigt...” sa My när de tog de sista stegen på stigen och ut på badplatsen, ”att man kan ha så roligt så länge och så helt plötsligt längta hem så. Ganska ofta känner jag så, att jag hellre vill vara hemma och måla än ute med massa människor. Men det var bra att du drog med mig på det här, det var kul!”. ”Det är klart...” sade Jennifer, ”att inte alla tycker om samma saker. Vi är ju olika. Du är duktig på att måla, så du målar gärna. Jag spelar gärna kort och tecknar, så det gör jag gärna. Jag tror inte det är något konstigt med det, men det var väldigt kul att du ville följa med ikväll!”. ”Ja, det har du rätt i... Men jag behövde nog det här, ibland behöver man nog göra något annorlunda” svarade My, glad över att Jennifer förstått vad hon menade. ”Så klart det är så, annars skulle man bli en total enstöring ju” tillade Jennifer. ”Haha ja, och ingen vill ju bo helt ensam ute i skogen alldeles för sig själv hela livet!” skrattade My. Jennifer kunde inte annat än instämma.
     My tog några skuttande steg mot stranden och stannade tvärt. Mattias måste sett att de gick iväg och följt efter, för nu stod han helt plötsligt bakom dem och smålog. ”Välkommen till stranden!” hälsade My hjärtligt, ”va roligt att du kom!”. Mattias förklarade att han inte heller känt för att dansa och när han såg Jennifer gå iväg tänkte han att My säkert också var där. ”Och ni är ju trevliga, så jag tänkte jag kunde få vara med”. Självklart fick han det. My tog initiativ och lade sig ner på sandstranden. Till en början var den kall, men snart hade kroppens temperatur värmt upp den hjälpligt vid ytan. Jennifer och Mattias övergav rädslan för att smutsa ner sina fina kläder och följde snart efter.
     Medan månen långsamt vandrade allt längre upp på himlen låg de tre på stranden och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. My berättade för Mattias om sin målning och Mattias gav ett livfullt referat från den senaste fotbollsmatchen som både My och Jennifer med spänning lyssnade på. När Jennifer var mitt i en berättelse om en kommande semesterresa till kusten ringde Mattias mobil. Det var hans pappa som inte hittade honom vid diskot som de kommit överens om. My och Jennifer bestämde sig för att det nog var en bra idé att följa med Mattias tillbaka, det skulle nog inte dröja länge innan deras föräldrar också skulle komma. På lätta fötter sprang de den korta stigen genom skogen och raka vägen tillbaka till ladugården där Mattias pappa väntade. Som tur var blev han inte arg men sade allvarligt att Mattias gärna får höra av sig i förväg om han ska ut på fler äventyr i skogen. My och Jennifer tittade på varandra och log åt scenen samtidigt som Anders kom utspringandes från dansgolvet för att säga hejdå till sin kamrat. Alla tre stod sedan och vinkade när bilen rullade ut från gårdsplanen.
     Innan de hunnit komma på något annat att göra kom Lotta för att hämta sin dotter. ”Tack så mycket Jennifer för ikväll” sade My, ”det hade inte varit roligt utan dig. Men nästa gång behöver du kanske inte skrämma mig riktigt så mycket!”. ”Okej då” sa Jennifer med glimten i ögat, båda visste mycket väl att My tyckt det var riktigt roligt att välta stolen. Jennifer tillade: ”Ha det så bra så ses vi på måndag, och på tisdag är det ju skolavslutning!” ”Det är det ja, det blir kul! Ha det så bra du också, vi ses!”. My gick satte sig i passagerarsätet och Lotta svängde ut från den provisoriska parkeringen. My vred huvudet så mycket hon bara kunde och vinkade intensivt mot Jennifer, som vinkade tillbaka minst lika frenetiskt.
     Det hade varit en rolig kväll, men nu tyckte My det bli skönt att bädda ner sig i den varma sängen. När hon krupit ner under täcket låg hon och funderade över stunden de spenderade vid sjön. Så skönt det hade varit att slippa tävlingen och att Jennifer följt med! Hon hoppades att hennes vän inte hade offrat något viktigt för det, men det verkade ju som att hon trivdes hon också. Men Mattias, lite konstigt var det ändå att han följde med. Eller? My hade trott att han skulle vara med i danstävlingen, men istället hade han valt att vara med henne och Jennifer. Det var inte alls dumt, de hade ju haft det väldigt trevligt. Och inte tyckte hon om honom mindre för att han hoppade över tävlingen och istället följt med till stranden, tvärt om. Lite ledsamt kändes det ändå att de skulle gå i olika klasser till hösten... My hade gärna haft honom kvar i sin klass ett tag till nu när de kommit varann lite närmre, men det var ju inte omöjligt att ses ändå tänkte hon. Dessutom var det två dagar kvar i skolan. Två dagar, det är inte långt...
     Hon slöt ögonen och bestämde sig för att inte bekymra sig om det mer. Det hade trots allt varit en oväntat rolig kväll. Nu skulle hon sova och sedan ta upp det givande arbetet med tavlan igen. Måleriet hade hamnat på efterkälken under veckan, men nu hade My tid med det också. Dessutom hade en känsla av förväntan letat sig ner i maggropen inför skolans sista två dagar. Hon längtade faktiskt lite till måndag.

 

 

Ett avslutat kapitel och början på ett nytt

Publicerad 2015-06-10 11:46:00 i Allmänt,

Att avsluta ett kapitel är något mycket speciellt. I böcker och filmer innebär slutet på ett avsnitt text eller rullande bild en markering, gärna med inslag av dramatik. Faktum är detsamma också gäller i verkliga livet, även om man kan få leta lite efter det där riktigt spännande i det.
     Igår gjorde jag min sista dag på jobbet som betongarbetare. Det markerade slutet på en ett år lång period av fysiskt hårt slit, tidiga mornar och trötta eftermiddagar, men också på givande utmaningar och mycket bra kollegor. Kontrasterna mellan det tunga och det givande är det som skapar tillvaron, det är det som är tjusningen med ett sådant liv. Att på en och samma gång bli av med både det tunga och det givande i livet är inte så enkelt. Speciellt svårt var det att säga adjö på ett bra sätt till de människor man uppskattat att arbeta med, som man slitit sida vid sida med i flera månader. Det ligger en stark laddning i det personliga mötet och en ännu starkare i ett personligt adjö. Även om man kan ses igen känns det så ödesmättat att skaka han och önska någon lycka till, det känns så slutgiltigt. Kanske kommer jag också sakna rutinerna och plikten i ett åtagande efter det sommarlov som nu väntar mig, men plikten kommer som tur är tillbaka om inte alltför lång tid.
     Med det sagt ska det också tilläggas att slutet på varje kapitel innebär början på ett nytt. Nya människor att lära känna, nya kunskaper att inhämta. Ibland behöver man sätta punkt och gå vidare för att utvecklas som individ och för min del kändes det här som ett utmärkt tillfälle att göra just detta. Nyfikenheten fick inte riktigt plats i livet som betongarbetare och jag är en nyfiken person. Därför känns det väldigt bra att släppa lite på den bundna tillvaron och istället vidga vyerna utanför fabriken. Inte minst ska det bli roligt att att börja plugga till hösten, det är något jag ser fram emot. Där ska nyfikenheten få utlopp för sina behov och hjärnan få den stimulans den ibland saknat bland armeringsjärn och betong.
     Även om det nu känns skönt att gå på långsemester kan jag se tillbaka på ett bra och mycket givande år av arbete. Trots att jobbet tidvis var tungt och slitsamt var det givande i form av sociala kontakter och erfarenhet. Skolan är en speciell värld på många sätt som skiljer sig ganska radikalt mot den tillvaro åtminstone jag haft i mitt än så länge ganska korta arbetsliv. Här var jobbet som betongarbetare perfekt; jag har fått lära känna den värld som många människor idag lever i, en värld man kanske får en bild av i skolan men som man aldrig förstår om man inte varit en del av den personligen.
     Med mig från det här kapitlet i livet tar jag insikten att inga jobb ska tryckas ned som mindre betydelsefulla. Tungt slit och tidiga mornar, ja visst, men jobbet ska göras. Det finns de med lång utbildning inom högre värderade yrken än betongarbetare som inte skulle klara de arbetsuppgifter som utförs på fabriken i Timmele varje dag. Här finner jag en känsla av stolthet, en känsla jag hoppas fler har. Trivs man inte ska man givetvis söka sig vidare, men vill man inte det ska inget hållas för mindre värt. Alla jobb som finns och utförs under rimliga förhållanden är vettiga jobb, bra jobb. Och alla dessa jobb kräver på ett eller annat sätt någon form av kvalificerat yrkeskunnande. Det ska inte nedvärderas.
 
 
// AGCH

Konsten att måla med olja - Del 3

Publicerad 2015-06-06 10:18:00 i Berättelser,

My knackade en liten glad melodi på dörren och väntade. Ingen reaktion. Två knackningar till, men betydligt hårdare. Aj! Så hårt ska man nog inte knacka tänkte hon för sig själv, det gjorde ju ont i knogarna. Men nu hördes i alla fall någon gå i trappan så lite lön för mödan fick hon allt. Genom det stora fönster som ledde ljus in i hallen såg hon Jennifer komma springandes nedför trappan. Jennifer öppnade dörren med ett ryck; ”Välkommen, kom in! Väldigt vad snabb du var!”. My tog av sig skorna och hängde jackan på tamburmajoren som stod till höger om dörren. Sedan sprang hon efter Jennifer som redan var på väg mot sitt rum på övervåningen.

     Skolveckan hade gått mycket fort efter det stora provet. Alla var glada att det var över och till och med lärarna verkade mer avslappnade efteråt. Fredagens bildlektion hade klassen som omväxling fått ägna åt vad de kände för inom ämnet, något som var mycket ovanligt. Jennifer och My hade suttit och skissat hundar med blyerts i nittio minuter medan andra fotograferat, målat med vattenfärger eller ritat med kol. Så lättsam och avslappnad hade ingen lektion varit på hela året, det märktes att provtiden var över för den här gången. När skolan var slut hade My och Jennifer bestämt att de skulle ses i helgen hemma hos Jennifer, och så blev det.
     ”Tänk att det bara är en vecka kvar till årets sista disko!”. De hade tagit fram en kortlek och satt på golvet och spelade femkortspoker när Jennifer tog Mys uppmärksamhet från spelet. ”Oj det är det ja... Ska du gå?”. Jennifer skulle gå, det var hon säker på. Det var ju ändå sista diskot innan de skulle byta skola. ”Kan inte du följa med den här gången då, det skulle vara så roligt!”. My var inte säker på vad hon skulle svara, egentligen var hon nog mer sugen på att spendera en fredagkväll hemma i sitt rum bland färger och penslar. Vännens fråga gjorde henne ändå lite tveksam, hon hade inte varit på många diskon och det kanske ändå var värt att testa den här gången. ”Nja vi får se, kanske. Om du ska dit måste jag fundera på det, det är nog roligare när du är där”. Senaste gången My gick hade hennes vän varit hemma med feber och den kvällen hade inte varit riktigt så munter som den kanske borde. Dessutom hade alla så höga förväntningar på diskon och My gillade inte allt stoj det blev kring vem som dansar med vem. Hon hade alltid varit en förlorare i den tävlingen, det var inte ofta hon dansade alls. Jennifer tittade på My med glittrande ögon och sa att det det var klart att hon skulle med den här gången. Konstigt nog kändes det plötsligt ganska naturligt för My att tänka sig att gå diskot, trots hennes förklarligt motsträviga inställning. Det kunde hon dock inte säga rakt ut utan fick istället fram ett lite finurligt ”okej då, jag ska tänka på det”.
     Hela lördagen ägnade de åt spelens värld. Yatzy, kort, biljard, ja det mesta som fanns tillgå bockades av innan Jennifer drog fram madrassen som My brukade ligga på när hon sov över. Tillsammans bäddade de på Jennifers rum, men inte tänkte de gå och lägga sig än. Istället drog de på sig lätta ytterkläder och tog sig ut i den ljumma vårkvällen.
     Solnedgångar hade alltid varit något alldeles speciellt för My. Ända sedan hon var liten hade hon fascinerats av de många färger som blandat sig på himlen och färglagt horisonten. Kanske var det de här vyerna som gjort att hon började måla från första början. Åtminstone tänkte hon det själv ibland och lite sanning låg det säkert i det. När de kom ut mötte den rosa-blå himlen dem så My stannade på trappan i någon minut. Hon beundrade det konstverk som solen och atmosfären skapat tillsammans, vilken dramatik! Jennifer tittade på henne och sade skämtsamt att ”här kan vi inte stå hela kvällen, då hinner ju solen gå ner helt”. My hade inga bekymmer med att förstå den lilla uppmaningen; bäst de gick iväg så inte Jennifer missar sin solnedgång, promenaden.
     De gick genom samhället och ut på en mindre asfaltsväg. Där granarna började stå tätare låg en ladugården ombyggd till festlokal där diskot skulle vara på fredag. Femtio meter längre fram ledde en stig in i skogen till höger. Här tog de av och vandrade under tystnad över rötter och små stenar som råkade hamna under deras fötter. Efter någon minut kunde de åter skymta himlens alltmer dämpade färger genom granruskor och björklöv; de var framme vid sjön.
     Egentligen var det inte mer än en liten pöl, men här fanns badstrand och grillplats. Just nu var det ingen där, så My och Jennifer satte sig ner på en av bänkarna som stod vid grillplatsen. Bänken kändes sval att sitta på i kvällsluften men det var inget som bekymrade dem. Efter en kvart nere vid stranden tyckte Jennifer att det var lite för kallt trots allt och de började vandra hemåt i sakta mak.
     ”Är det någon speciell du ser fram emot att se på diskot?”. My hade tänkt lite för mycket på saken och var nyfiken på Jennifers tidigare upprymdhet över diskot, så hon kunde inte låta bli att fråga. Jennifer fnissade till lite men förstod Mys vink. ”Nja jag vet inte, Anders är ju trevlig men inte så kanske... Och så finns Martin också, han är rolig” sa hon med svävande röst. My visste om att Jennifer tyckte mycket om Martin, en annan klasskamrat, men inte mer än så. De gånger kärlek och vänskap kom upp blev det oftast mest skrap på ytan, ingen av dem kände sig riktigt bekväm i ämnet. Det visste de båda mycket väl om och därför tog de dessa samtal på allvar. ”Men jag tror aldrig det kommer bli något mellan oss, det känns inte så”. My tittade på sin vän där de gick på den lilla stigen och sa att det ju var dans på diskot, det kanske ändå kan vara värt att försöka. Men Jennifer trodde inte på henne. Ändå kunde hon höra en viss tvekan hos Jennifer, så någon slags förhoppning fanns nog ändå.
     När de kom innanför dörren slängde de av sig ytterkläderna och tassade försiktigt uppför trappan. Jennifers familj låg redan och sov och de ville inte gärna väcka någon. Efter promenaden var de trötta så när tandborstning och andra göromål var avklarade kröp de till kojs på Jennifers rum.
     Lotta, Mys mamma, hämtade sin dotter klockan elva dagen därpå. My var på mycket gott humör efter vistelsen hos Jennifer men nu var det ändå skönt att komma hem. Efter lunch gick hon in på sitt rum och tog upp målandet igen. Bäcken började se riktigt bra ut tyckte My, de tjockare lager färg hon lagt på hade verkligen lyft upp motivet. I början hade hon varit försiktig med färgerna, liksom haft respekt för dem, men nu började det släppa. Arvet från Da Vinci kändes inte så tungt och när bördan från provet också lättat hade målningen blivit ännu mycket roligare. My gillade inte att måla i desperation, noggrannheten och modet som krävs hittade hon istället när hon kunde koncentrera sig. Med vistelsen hos Jennifer färsk i minnet fanns inga bekymmer som störde hennes fokus och långsamt växte hennes målning vackert fram på duken. Och med den växte också My själv. Stolt var hon över att hon började behärska färgerna, stolt över att hon beslutat sig för att gå på diskot på fredag.

Pojken, leken och världen

Publicerad 2015-06-04 19:58:05 i Allmänt,

En mamma gick in med sin unge på ett kafé... Det skulle kunna vara början på en rolig historia och det är det faktiskt också.
     Efter en varm och intensiv dag på jobbet hade Axel ingen lust att laga mat. När cykelturen hem var fulländad tog han sig en macka och läste den för första gången komna tidningen. Rolig läsning tyckte han, aktuella och lokala händelser kommer inte fram i särskilt stor skala på den riksradio han oftast lyssnar på. När tidningssidorna tog slut bar det så av ner mot stan och Torgstallet, favoritfiket där Axel också har ett presentkort som han fick av mormor i födelsedagspresent. Hungern bet, så potatisgratäng med lammfärsbiff fick det bli. Och en smoothie.
     Med hatten på huvudet hade han slagit sig ner bakom en liten för syns skull uppsatt björkstam. En mycket trevlig plats tyckte Axel, där kunde man sitta och halvt gömma sig samtidigt som solen sken ner mellan löven. Dessutom är löv så härliga att röra med fingertopparna, de har en så karaktäristisk struktur på ytan som man inte kan sluta fascineras av. Men trots det fina gömstället fick han inte vara ifred hela måltiden.
    En mamma gick in med sin unge på kaféet, nästan. Den underbart sociala pojken, kanske fyra år gammal, ställde sig och tittade på Axels mat. "Vad är det där?" frågade han och såg extra fokuserat på glaset med smoothie. Axel sken upp. "Det är smoothie, som en blandning av hallon och yoghurt. Jättegott!". Pojken verkade inte övertygad. Istället höll han upp den påse från leksaksaffären som han hade med sig och frågade om Axel ville se. Det var klart han ville det, så pojken tog engagerat upp två kartonger ur plastpåsen. "Nämen titta, en motorcykel!" utbrast Axel glatt, men till hans förvåning gick inte kommentaren hem. Istället mulnade aniktet på pojken som lågt men bestämt muttrade det här visst inte var någon motorcykel. "En cross är det, ingen motorcykel!". Pojken tittade på Axel som om han inte hade alla hästar hemma och vände sig om för att skrämma några fåglar som åt av maten på en överbliven tallrik några bord längre ner.
     När mamman kom ut igen med en påse bullar i handen låg de två crossarna kvar på Axels bord. Son och mamma hjälptes åt att lägga tillbaka dem i påsen innan de båda begav sig av mot bilen. När de passerade Axel log mamman och sade att sonen verkligen inte var någon blyg person, varpå pojken såg Axel i ögonen och mycket allvarligt tillade; "Nej det är jag inte, jag är inte blyg för dig. Jag är snäll faktiskt".
     Ett leende tog sig säkert igenom Axels fasad för mamman log tillbaka, men inombords jublade han. Han ville gärna tro att han var barn, men vid åtanke av den här lilla krabaten var han tyvärr vuxen. Det är tur de små liven finns här för att pigga upp tillvaron för de stora. Tur att det finns någon som verkligen lägger stor vikt vid om det är en motorcykel eller cross bara för att sedan lämna både samtal och saker för att jaga bort två fåglar. Det är äkta barnasinne det; glatt och seriöst på samma gång, men mest av allt spontant.
     De sista tuggorna av potatisgratängen räckte länge. Det var bra det, för Axel hade en del att fundera på. Den vuxna världen borde verkligen lära av pojken och ta efter gott exempel. Ingen fråga, inget ämne, ingen sak borde få vara viktigare än att den går att överge för lite fågeljakt. Hur mycket någon än skulle brinna för ett glastak på gågatan måste vi kunna lägga konflikter och jobb åt sidan och leka en stund.
     För vem vet; kanske hade George W. Bush aldrig invaderat Irak om han blandat upp sina viktiga möten i partihögkvarter och militärstabar med lite gammal, hederlig kurragömma. Kanske hade glastaksdebatten stannat vid saklighet om hälften av debattörerna fått springa och gömma sig när argumenten tryter medan deras motståndare under skri och skratt försöker hitta dem (meddebattörerna alltså, inte argumenten). Kanske kunde Bush och debattörerna i Ulricehamn få åka ner och leka kurragömma med civilbefolkningen i Irak. Då skulle de inse att ingenting hade varit så betydelsefullt för mänskligheten som att lägga ner vapnen för lite spontan barnslighet.
    Nej, inget världsligt borde vara så viktigt att det inte kan överges för lite lek, inte ens en motorcykel. Eller cross var det visst...
 
 
// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela