En arbetarrörelse under attack

Publicerad 2015-07-16 10:06:35 i Allmänt,

Arbetsmaknaden i väst är tuff. Konkurrensen om jobben är ofta hård samtidigt som löningen för nedlagt arbete inte tycks följa kurvor för utbud och efterfrågan. Samtidigt får Europa på ett globalt plan stark konkurrens från låglöneländer så som Kina, Indien och diverse afrikanska stater. Och samtidigt som vinsterna för banker och stora bolag ökar får löntagare ut en allt mindre del av värdet av det som produceras, något som undersökningar om inkomstklyftor de senaste tjugo åren bekräftat.
 
Parallellt med denna till synes dystra utveckling kom idag en nyhet som kan markera paradigmskifte i den västeuropeiska arbetsmarknadspolitiken. Den konservativa regeringen i Storbritannien lanserade igår ett förslag till reform av strejkrätten. Man vill tillåta företag att ta in bemanningsanställda för att ersätta de som strejkar, man vill att en mycket stor del (40 %) av alla fackligt anslutna inom en organisation ska tvingas att aktivt rösta ja till strejk för att den ska vara laglig och man vill öka granskningen av hur facken använder sina medlemsavgifter. Att granska hur medlemsavgifterna används kan inte ses som ett problem så länge inga oegentligheter föreligger, men de andra förändringarna riskerar att slå hårt mot strejkrätten och strejkens möjligheter som påtryckningsmedel. Ett medel som varit mycket viktigt historiskt och som i en allt tuffare global marknadsekonomi  med all sannolikhet kommer behöva användas igen. God arbetsmiljö och trygga anställningar är liksom demokratin något som ständigt måste erövras för att inte försvinna.
 
Den 1 maj i år skrev jag om hur arbetarrörelsen reformerade arbetsmarknaden i Sverige och hur den har potential att göra så också på andra håll i världen. Men trenden i dag pekar åt andra hållet. Istället för att driva på utvecklingen mot goda arbetsförhållanden och rättvisa löner i länder där kostnaderna är låga skärs det i arbetsrätten i länder som kommit längre. Istället för att driva på mot jämnare konkurrens genom att förbättra villkoren för de som utnyttjas i låglöneländer tycks Väst vilja öka sin egen konkurrenskraft genom att vrida klockan tillbaka. Istället för att kämpa för en dräglig tillvaro för individen klumpas männiksor ihop i BNP-siffror och tillväxtprognoser.
 
Nu ska det sägas att utvecklingen inte är helt ny. Men de inskränkningar i strejkrätten som den konservativa regeringen i Storbritannien vill genomföra är de mest omfattande sedan Margret Thatchers dagar och det måste ses som uppseendeväckande. Att arbetarrörelsen motverkas inte bara genom de förändringar som sker på arbetsmarknaden utan också politiskt påskyndar förstås utvecklingen mot en modern arbetarklass som saknar röst. Men dessa människor måste ha en talan. Inte bara de som sliter inom vård och omsorg i Sverige, inte bara de arbetare som får Londons tunnelbana att rulla för miljoner människor varje dag, utan också textilarbetarna i Bangladesh och arbetare på bananplantager i Latinamerika. Utan talan finns det ingen garanti för att gifterna i klädfärgningen inte skadar männiksor, inga garantier för att bekämpningsmedel i odlingen steriliserar de anställda på plantager. Men framför allt finns det inga möjligheter att få ut en rättvis lön, en lön som ligger i linje med det arbete som läggs ner och en lön som går att leva på.
 
Och hur ska press kunna riktas mot företag om inte ens de länder med traditionellt sett starka fackföreningar kan stå upp för orättvisan? Hur ska vi förvänta oss att arbetare i U-länder ska ta saken i egna händer om vi i Väst inte kan hålla i de landvinningar som en gång gjorts? Nej, med den politik David Cameron förespråkar kommer vi ingenstans. Med "vi" menar jag då inte investerare, riskkapitalförvaltare och företagsägare utan lönearbetare världen över. De som sätter ihop de mobiler Apple gör miljardvinster på, de som syr HM:s kläder, de som kör buss i Västra Götalandsregionen. Nu kanske inte David Cameron är företrädare för dessa grupper, men det gör inte saken bättre. Vi måste stå upp för strejkrätten som påtryckningsmedel mot orättvisor. Det är trots allt också den moderna arbetarklassens enda påtryckningsmedel mot arbetsgivare och kapital.
 
 
// AGCH

Förtal i det offentliga rummet

Publicerad 2015-07-01 23:28:35 i Allmänt,

TV, radio, festivaler och spelningar. Genom att medverka i något liknande sammanhang har man valt att för tillfället vara en offentlig person. I det offentliga rummet måste man vara beredd på att andra människor tycker olika och också säger det. I det offentliga rummet kan åsikter och sakfrågor stötas och blötas i oendlighet. Men någonstans här har något slagit fel. På Facebook och Twitter förs dagligen diskussioner som kretsar kring offentliga personer som på ett eller annat sätt väckt uppmärksamhet. Men medan det på opinionssidorna i tidningarna debatteras vindkraftens vara eller icke vara är det i sociala medier personer som står i fokus.
 
"

Men din bortskämda lilla unge, ner med fötterna på jorden där dem hör hemma!

Anledningen till att du inte står med bland de främsta banden är för att du inte är HÄLFTEN så känd som dem! Vem är du ens?

Och KANSKE är det mer män än kvinnor bokade för att dem faktiskt är bättre än dig. Fan va lack jag blir, bortskämda jävla dramaqueen.

"

Det spelar ärligt talat mindre roll vem det handlar om. Det offentliga rummet, med potential att vara en konstruktiv arena för diskussion och dialog mellan människor, har istället blivit en samlingsplats för hets och påhopp. Åsikter och utrop som aldrig skulle få lämna varken läppar eller fingertoppar strömmar fritt. Citatet är långt ifrån något unikt, det får stå som exempel för en modern kultur i 2000-talets Sverige. Yttrandefrihet i all ära, men att producera förtal i industriell skala är inte en rättighet stadgad i lag.


Uppfattningen att det offentliga rummet är en nödvändighet för demokratins existens står oemotsagd, men som ni märker finns det en mycket unken baksida av myntet. Att något så privat som personliga åsikter om en människa kan tillåtas bubbla upp till ytan i så otroligt negativ dager som idag tillåts är anmärkningsvärt; än mer anmärkningsvärt är att inget tycks göras åt det. Om någon skriker fula ord utanför någons dörr svänger lagens långa arm förbi och ser till att beteendet får ett stopp. Samma sak bör drabba de som basunerar ut  kränkande påståenden i sociala medier.


Problemet är att det inte går att riva torget endast för att det belägrats av brottslingar. Om inte Facebook varit så stort och betydelsefullt för människor idag, för att hålla kontakter levande och prata med vänner, hade stängning i min värld inte legat långt borta. När människor så till den vida grad missuppfattat vad det offentliga rummet är till för så man tillåter sig att gemensamt och offentligt kränka en annan människa personligen, då bör vi fundera på att göra något åt arenan. Lägg torget på annan plats och placera gatlyktor i hörnen. Och varför inte; The Pirate Bay gick väldigt bra att stänga, trots att de brott som begicks där var av betydligt mildare karaktär.

Sist men inte minst vill jag påminna om att det finns hopp för mänskligheten. Många är de som kämpar emot, de som står upp för de av mobben utsatta, de som säger ifrån. Vi får aldrig sluta bekämpa de personliga påhoppen, vem det än gäller. Känd som okänd, ingen förtjänar att bli offentligt uthängd. Brottslingar döms i domstol och har man inget gjort ska man inte bli dömd alls. Inte ens i folkdomstolen Facebook. Punkt slut.

 

// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela