Nu är staden mörk

Publicerad 2015-01-26 19:45:20 i Allmänt,

Det är alldeles svart ute. Här och var lyser lampor, men det är knappt så det märks. Vad av vinter det fanns har ersatts av slask och tö. Ibland är saker och ting inte riktigt som de ska...
 
I helgen besökte farmor, pappa och jag farfars gamle bror Axel. Ett långt och vad jag uppfattar som gott liv strävar många efter, något som Axel verkar ha haft. Men så har rökningen gjort sig påmind med aggressiv lungcancer som följd. Hur länge han kvar har vi ingen aning om, vilket gjorde besöket något annorlunda.
     Han är min gudfader och jag är delvis döpt efter honom, varför han alltid varit lite speciell för mig. Nu blir texten väldigt hackig, men känslorna kan inte riktigt bestämma sig för om de ska vara tacksamma för att fått känna farbror Axel eller sorgsna över att alla vägar har ett slut. Egentligen borde jag inte sörga alltför mycket, många har levt betydligt sämre liv än Axel. Men faktum kvarstår. Till skillnad från mycket annat är inte döden relativ utan absolut och oåterkallelig. Det ställer till det lite för mig på så vis att jag inte har något att jämföra med, det blir lika stort hur jag än vänder och vrider på det. Men någonstans inser jag ändå att döden är och kommer alltid vara en lika naturlig del av tillvaron som födseln och livet, något vi alla måste acceptera. Gör vi inte det blir den absoluta döden väldigt tung att bära, väldigt meningslös. Och nog för att döden kanske ändå är meningslös, men meningslösheten blir lättare att hantera om den är den del av våra liv. Tidstypisk som jag är har jag lätt att se allt i motsatser, så som liv och död. Och då kan faktiskt dödens meningslöshet bli en del av svaret på varför livet är så vackert. Är döden meningslös måste livet vara meningsfullt, öppet för att fyllas med gläje, möda, sorg. Så även om döden är saknar mening tror jag ändå att Axel levde ett meningsfullt liv, och vi som ännu får behålla det ett tag till har inget annat att göra än att försöka fylla våra med samma mening som Axel. Sorg är en del av livet, men jag vill inte fylla det med meningslöst dödstänk...
     Jag kände aldrig riktigt Axel. Jag kan inte hela hans livshistoria, jag känner inte hans innersta karraktärsdrag. Men ändå tycker jag att han står mig nära. Hans inställning till livet ligger mig nära om hjärtat, med någon slags ironi och sunt avstånd till livets alla svåra bekymmer. Inte heller är skrattet långt borta. Få upplevelser gör mig så glad som en gammal gubbes skratt.
 
Ibland är staden lite för mörk. Slask och väta. Ibland när man går omkring och plaskar på livets krokiga stig kan våren kännas väldigt långt borta. Långt borta när solen aldrig kommer fram mellan molnen, långt borta när en kär person är på väg bort. Då är staden lite för mörk, lite för dyster. Men också då kan man faktiskt ta sig lite i kragen, för livet ska ju ändå vara meningsfullt. Och Axel finner ingen mening i en mörk stad.
 
// AGCH
    

Innebandynostalgi

Publicerad 2015-01-22 16:51:29 i Allmänt,

Så har den nu gått av stapeln, den första innebandyträningen på kanske ett och ett halvt år. Och så fort man sätter foten i den hallen, alltså Vinghallen där jag spelade som liten, kommer vissa känslor tillbaka. Och minnen. Hur många gånger har man inte suttit i omklädningsrummet i en periodpaus och laddat inför kommande period, hur tuff och svår den än skulle bli. Hur mycket man än visste att man förmodligen skulle släppa en och annan boll. Faktum är jag i vissa situationer är väldigt tävlingsinriktad, även om det inte alltid märks utåt. Som målvakt blir det extra tydligt då man sjunker in i sig själv och laddar snarare än utåtriktat agerande. Och tävlingsinstinkten gjorde sig påmind också igår. Det är verkligen något speciellt med att stå i mål under match; tempot, kravet på fullt fokus och känslan att vara sista kuggen i laget. Det lilla extra ansvaret att om något går fel, då är det bara jag som kan fixa det.
     Just den känslan kan jag leva på ett tag. Det är inte ofta man får chansen att avgöra något så tydligt som mål eller inte mål. På jobbet gör man det man ska, man förväntas göra det bra och så är det inget mer med det. Men att få chansen att ta ett friläge, det är en väldigt konkret känsla och unik upplevelse som är väldigt härlig. Än bättre blir det förstås om man tar detta friläge, då kan man ju dessutom glädjas åt att man lyckats!
     Av matcher jag minns från Vinghallen sitter speciellt en etsad på nåthinnan. Jag tror det var säsongen 08-09 eller 09-10, hur som helst var det på våren. Vi skulle möta Sandared, ett lag som ledde serien och som vi mot alla odds lyckats spela lika mot två gånger i rad. Men det ville boråsarna ha ändring på. Någon vecka innan match kontaktade deras tränare vår tränare för att fråga om de kunde flytta matchen, vilket förstår gick bra. Nu skulle de nämligen kunna ha med sina allra bästa spelare, och det behövde de ju verkligen mot ett lag som låg längre ner i tabellen... Kvällen innan somnade jag tidigt och vaknade upp i omklädningsrummet. Okej, inte bokstavligen, men redan när jag vaknade kändes matchkänslan i hela kroppen. Och inget är så taggande som att möta ett Sandared som toppat sitt lag för att vinna mot en. Av matchen har minnesbilderna bleknat, men resultatet ska sent glömmas. Sandaredspelare blev under matchen alltmer irriterade och fick till slut se sig slagna med 3-3. För oss var det oavgjorda resultatet en stor vinst, för de en försmädlig förlust. Man skiner som en sol efteråt när man får höra kommentarer om vilken usel håla Hökerum är som bara har pizzeria och skog, för man vet också att boråsarna inte är bättre än denna håla och dessa lantisar på innebandy. Då njuter man!
     Beroende på hur framtiden kommer arta sig blir det nog spel så länge det går i alla fall tror jag. Det var så pass roligt att träna innebandy med gamla kompisar och i hemmahallen att jag inte tror att jag överger det om jag inte behöver. Men man vet ju aldrig vad som dyker upp, det är ju ändå bara en sport...
 
Hoppas ni haft en bra vecka hittills och det helgen blir fin, det är ju inte långt dit nu!
 
// AGCH

Innebandy igen..?

Publicerad 2015-01-19 17:50:00 i Allmänt,

Dagar och veckor går och går. Helgen var mycket välbehövlig denna gång, efter förra veckan var min kropp mycket trött. Nu är den det igen efter en ganska lång arbetsdag, men det blir bättre när sömnen har gjort sitt. Tröttheten beror nog mycket på att jag varit sjuk, så det är inte något konstigt. När piggheten letar sig tillbaka om ett par veckor vill jag ha något att göra på fritiden, vilket fått mig att fundera på lite innebandy igen. Det har ju startats upp ett lag i Hökerum och det skulle vara riktigt roligt att spela igen. Hur det ska bli med resor och helger får jag i så fall fundera på, det är inte säkert att det fungerar att spela seriespel. Än svårare blir det om jag ska plugga på annan ort, då blir ju spel i Hökerum och Södra Ving omöjligt. Nu har det blivit dags för lite mat, så det här inlägget blir inte så långt. Hoppas allt är bra med er och att veckan blir lyckad!
 
// AGCH

En gammal man

Publicerad 2015-01-11 16:55:00 i Berättelser,

Den här berättelsen skrevs i slutet av maj 2014 som en liten reflektion över liv, mening och tid. Hur den ska tolkas får var och en själv bestämma, man jag ser den mer som en dikt i berättelseform än som en ordagrann berättelse.
 

 

När jag då och då tar en promenad genom staden passerar jag caféet på torget. En gammal byggnad, kanske 150 år, byggd i trä målat med vad som ser ut att vara falu rödfärg. I fönstren finns kakfat med bullar på, gammeldags gardiner och lampor. Bakom fönstren skymtar en inredning av äldre stil. Ljuset är något dunkelt, som om solen inte riktigt vågar komma in, och i taket syns husets timmerskelett i form av nock och takstolar. Jag brukar snegla över axeln in genom de gamla fönstren när jag går förbi, bara för att känna in stämningen där inne. Under regniga dagar, grå av molnens skuggor, kunde jag ibland skymta en gammal man som sitter inklämd bakom ett gammalt träbord i ett hörn. Framför sig har han en uppslagen bok, inbunden i vackert utformade pärmar med guldbeslag. Förmodligen lika gammal som han själv. Han flackar med blicken mellan boken och omgivningen, tycks läsa några rader här och där. Ibland fastnar blicken på raderna och letar, verkar söka efter något viktigt, något grundläggande. Efter ett tag ger han upp, skjuter den fortfarande uppslagna boken åt sidan och fortsätter det långsamma knaprandet på bullen som legat och väntat på hans uppmärksamhet.

 

Det är inte lätt att hitta hem. En livstid kan spenderas på så många olika sätt. Vad det var som hade lett honom fram till sin plats i hörnet bakom boken på det tunga träbordet, det hade han svårt att sätta fingret på. Efter år av arbete på industri, studier och lärarvikariat hade han till slut hamnat här. Eller var det kanske något annat som dragit med honom in i caféets lugna värme? Han hade haft många vänner genom åren, vissa närmre än andra. Vissa så nära att han bott tillsammans med dem, andra mer avlägsna. Gemensamt för dem alla var att de nu hade gått sin väg, en väg han inte kunnat följa. Så var det också med jobbet; även om huvudet vill skrek kroppen till och sade ifrån. Han kunde vagt erinra sig om hur hans första riktiga arbete så ut. Det var tungt. Men att bära armeringsjärn och gjuta betong, det var en syssla han hade lagt mycket stolthet i, mycket hjärta. De säger att ”home is where your heart is”, och så var det. Men ryggen ville annorlunda och efter tre år tvangs han erkänna att han skulle behöva söka sig vidare, vidare i livet mot andra hem.

 

Ibland händer det att jag dröjer mig kvar där, utanför fönstret. Mina ögon dras till den gamles, men de möts aldrig. Han tycks inte se något att finna där, hos mig, utan låter istället luften runt omkring alstra den uppmärksamhet hans blickar skänker när de inte är fästa i boken. Så dras mina blickar till boken. Den är sliten, uppenbarligen välanvänd och märkt av tidens tand. Hur många gånger den lästs, hur många gånger varje enskilt ords vägts och tytts på sin väg genom medvetandet kan jag bara fantisera om. Uppenbart tycks dock att dess värde långt överskrider det man skulle få ut på en auktion. Liksom ögonen försiktigt trevar över raderna behandlas varje ark papper av silkesvantar när det till slut är dags att vända blad. Jag förundras, har aldrig sett någon känna så stor vördnad inför ett föremål. För vad är egentligen en bok, en inbunden samling papper? I tiotals minuter kan jag ibland trotsa regnet och slukas upp i den gamles tillvaro, så lugn och fylld av ro men ändå så otålig och ängslig. Kanske över att inte hitta svaret på de gamla sidorna.

 

Att ta sig igenom tider av förändring kräver sin person, det hade livet med rätta lärt honom. När inte jobbet funnits där som ett ankare i stormen, då hade vänner burit upp honom. Och han hade låtit sig bli buren, låtit sig vara hemma i andras närhet. Men också tiden själv förändrar. Genom åren hade hans livsstig gått samman och skiljts från många vänners vägar, vägar som till slut skurits av under tidens tunga bördor. Han hade stått själv på en stig i skogen utan att riktigt veta vartåt hemåt var. Åldern hade tagit hans arbete, tagit hans vänner, men det skulle inte få beröva honom hans hem. Längst in i bokhyllan, bakom böcker om bilar, Einstein och historia, där låg den. Den hade en gång tillhört hans mor, som givit den sin själ. Den slitna skapelsen hade varit svår att greppa för hans världsliga händer, dess tyngd var inget en människa är tänkt att bära. Ändå lyfte han upp den i famnen och svepte försiktigt bort det damm som med åren samlats på de guldbeslagna pärmarna.

 

Efter ett par gånger började jag hålla räkningen. Åtta, nio, tio gånger hade jag sett honom där i sitt hörn, sittandes under det nakna timret i takstolarna på caféet. Alltid samma plats, alltid samma bok, alltid samma väder. Att regn och mörka skyar blivit en symbol för onda tider, det torde vara uppenbart om man så bara sett två filmer från dess kommersiella hjärta Hollywood. Och visst är det väl mänskligt att gömma sig då, då när regn och onda tider är på väg. Det gör vi alla på ett eller annat sätt. När jag går ut och möter min fiende sökte sig den gamle in i värmen, in i det dunkla ljuset där inget regn törs hitta en. Men jag undrar ändå om det var under taket eller bokens sköra sidor han sökte mest skydd. Nog tyckte jag mig se att han stördes av regnet, nog intensifierades läsningen vid de värsta skyfallen? Jag undrar jag, om han fann det trygga tak han önskade bland de tunna sidorna, i sig själva inte förmögna att ta emot en enda droppe regn.

 

Länge hade han funderat och förundrats över tingens betydelse. När vänner och arbete kom och gick för att till slut tyna bort helt, då fanns de kvar. Lämningar av andra tider, andra människor. Han tyckte sig finna något högst konkret i dessa underliga skapelser, något andligt. Boken han höll framför sig gick att ta på, hålla i utan att riskera att den flydde ur hans händer. Här fanns historia, nutid och framtid, boken skulle för alltid förbli. I en förgänglig värld gick den att klamra sig fast vid när vindarna blåste och regnet föll, när det inte fanns någon annanstans att vända sig. Ett hem. Därför fick den följa med när han vid varje regn begav sig en gata ner till det dunkla lilla caféet vid torget, caféet där inget regn kunde hitta honom. Och i boken kunde han vandra mellan de olika rummen i sitt hem. Här fanns minnena, han kunde känna sin mor och sin far. Här fanns stunden, något att ta på. Här fanns framtiden, allt det som skulle bli kvar. Och ju mer det regnar, ju mörkare skyarna ter sig, desto mer klamrar sig människan sig fast vid det hon kallar hemma. Därför lämnade han aldrig kvar boken i den kala lägenheten vid regn, därför fanns den alltid vid hans sida att hålla fast i när det behövdes. Varje människa behöver ett hem, ett hem för hjärtat.

 

Tio gånger såg jag honom sitta där i hörnet med boken på caféet. Tio gånger såg jag en man söka skydd undan regnet i en bok, oupptäckt i caféets mysigt dunkla ljus. För honom existerade bara boken, det var det enda hans ögon fokuserade på när de väl sökte sig till något. Och vad han än letade efter, vad det än var som fick honom att fortsätta vända blad, tror jag han hittade det. Sista gången jag såg honom hade han för första gången lagt ihop boken och dess vackra yttre visades mig. Där satt han med blanka ögon och tittade nöjt på boken, som om den just blivit färdigskriven. Men personligen tror jag snarare det var han som var färdig, färdig med sökandet efter sin plats i livet och döden. Där, på ett café vid ett torg en regnig eftermiddag hade han vid slutet av sin stig funnit sig själv i sin mors Bibel.

 

// AGCH

 

 

Kort igen om terrordådet i Paris

Publicerad 2015-01-08 20:26:00 i Allmänt,

När jag idag steg innanför dörren efter jobbet var jag helt slut, trött och kraftlös. Allt har nog gått lite snabbt denna veckan och sjukdomen tröttar fortfarande ut mig även om jag inte längre har några symtom. Därför blir det inget längre blogginlägg idag, tiden används bättre som avkoppling denna kväll.
 
Det visade sig senare under gårdagskvällen att de spekulationer om att dådet begåtts av extrema islamister var välgrundade. Det ska tidigt ha förkommit uppgifter om att det hörts ord och rop under dådet som tydde på detta och dessutom ska en flagga setts i en av de bilar som användes vilket också pekar i den riktningen. Men faktum kvarstår. I debatten efter dådet måste vi vara försiktiga så att vi inte målar upp hela islam som något hotfullt. Konsekvenserna av en sådan debatt är alltför stora i form av mänskligt lidande genom den diskriminering som ofrånkomligen följer. Igår kväll såg jag ett citat på facebook i anknytning till vad som hänt i Frankrike vars andemening var att det bör vara allas frihet att kritisera religion. Det finns två saker som man måste komma ihåg och som ofta missas i samband med att religion diskuteras. För det första; två kristna delar inte exakt samma tro endast för att de är kristna, detsamma gäller muslimer. Att kritisera islam för vad två individer gjort är ett skott långt bortom målet just därför att kritiken med all sannolikhet är irrelevant för de flesta men drabbar alla. Man kan diskutera och kritisera hur vissa individer och grupper förhåller sig till islam, men att diskutera islam i sin helhet kommer alltid slå fel. Och för det andra; när religion kritiseras och får stå till skuld för dåd som detta riskerar man att ta fokus från det som egentligen är grundproblematiken. Istället för att diskutera islam som religion bör ljuset riktas mot orsakerna till radikaliseringen av enskilda individer och grupper. Hur kommer det sig att dessa individer väljer att vända samhället ryggen och istället attackera dess grundvalar (denna gång i form av en tidningsredaktion? Det är just här begrepp som diskriminering och islamofobi kommer till nytta. För vem vill försvara ett samhälle som vänder dem ryggen, som bestraffar en för sin tro? Det är det diskriminering handlar om och i samtliga fall där någon missgynnas på grund av hudfärg, sexuell läggning eller religion är det en oförtjänt bestraffning för vem man är. Att då behandla religionen islam och alla muslimer som en klump leder till uppenbara konsekvenser av mer islamofobi och mer diskriminering. Och paradoxalt nog förmodligen också till mer extremism då samhället misslyckas att ta hand om de individer som behöver det mest.
 
En go' kväll önskar jag er alla, hejsvejs!
 
// AGCH

Livets små glädjeämnen (med mera)

Publicerad 2015-01-07 21:56:00 i Allmänt,

Det är onsdag eftermiddag. Du har just kommit hem från en ganska vanlig arbetsdag, inte fantastisk men inte dålig heller. Hemmet är ganska grått i det molniga vädrets ljus. Vad gör man av en eftermiddag som denna..?
 
I vardagens rutiner med jobb och sömn är det lätt att tappa bort sig. När man kommer hem och fixat det viktigaste, diskat matlådorna, betalat eventuella räkningar och kanske vattnat blommorna, då är det viktigt att hitta det där lilla extra. Det där som bryter mönstren, det som gör livet till mer än bara arbete och sömn. Bor man själv tror jag att man ganska snart upptäcker hur viktigt det är, i alla fall gjorde jag det. Så vad kan man då ägna sig åt som ger den där lilla extra kryddan på en annars ganska smaklös tillvaro? För min egendel blev det från början brödbaket, och det håller i sig. Så här två dagar in i arbetsväckan (tisdag var ledig) bestämde jag mig så för att baka två limpor lingonbröd, ett bröd jag tycker mycket om. Innan jag flyttade köpte jag mig en väldigt rolig bok med massa recept på olika bröd, vilket nog var det bästa jag gjort mot mig själv på länge. Här fanns receptet till brödet. Och vilken skillnad det blir mot köpt bröd! När jag för någon timme sedan satte in brödet i ugnen dröjde det inte länge innan ljuvliga dofter spred sig i lägenheten och skänkte mig den glädje och harmoni jag för stunden behövde. Och när man sedan skär sig en skiva av det fortfarande varma brödet, brer på lite smör som långsamt försvinner ner i skivan, på med en skiva ost och så... Mmm! Det får man inte med en limpa från ICA!
 
Kanske är det just den här mycket distinkta skillnad som gjort brödbaket till en viktig del av mig. Bröd har alltid varit en ganska betydande del av min kost, på gott och ont. Huruvida det är nyttigt eller inte kan man ju debattera, också om det är gott. För faktum är att det finns mycket bröd som inte är så roligt, bröd som man kanske inte njuter så av att äta som man ibland skulle behöva. Och att då kunna unna sig själv och andra hem- och nybakt bröd, det är något alldeles speciellt. Skillnaden på brödet gör på något sätt skillnaden i livet, nybakt bröd kan förvandla en ganska trist onsdagskväll till något alldeles extra!
 
Och så kan jag inte undvika att kommentera det som hände i Frankrike i förmiddags. Satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion attackerades brutalt av svärtklädda, maskerade personer. Männen, som bar automatvapen, sköt tolv personer till döds och flera har livshotande skador. Attacken måste sägas vara ett angrepp på yttrandefriheten och demokratin i Frankrike, något som är mycket allvarligt. Att journalister, reportrar och författare ska få jobba ostört och opåverkat av krafter som vill tysta dem är utan tvekan av stor vikt för ett samhälle som vårt, eftersom makten och samhället måste granskas. Om så inte sker lämnas vi i händerna på krafter vi inte känner och inte kan tygla, krafter som inte nödvändigtvis vänder sig till folket för stöd i beslutsfattande och utövande av makt.
 
Vilka gärningsmännen var är så vitt jag vet oklart, liksom vilka motiv som ligger bakom. De flesta spekulationer handlar om muslimska extremister, inte helt osannolikt men samtidigt typisk för den debatt som präglar och har präglat Europa alltför länge. Rädslan för islam verkar öka för varje dåd som sker i denna religions namn, vilket är mycket sorgligt och på sikt farligt för både muslimer boende i västvärlden och för Väst som sådant. Farligt därför att högerextrema grupper och organisationer använder muslimska extremisters dåd för att svartmåla HELA islam, något som är helt missvisande och fel. Precis som korstågen var en extrem avart av kristendomen är de dåd vi idag ser i islams namn inte något som står för hela religionen. Svartmålningen resulterar grovt förenklat i en diskriminering av muslimer eller det som uppfattas som muslimskt. För vårt samhälle, som är beroende av fritt tänkande och alla idéer det kan uppbringa, är allas trivsel av stor vikt, annars slösas här en mängd kompetens bort som kunde gjort vårt samhälle bättre. Diskriminering bidrar inte til att ge människor möjligheten att nyttja sin kompetens. Så när nu de flesta riktar blickarna mot extrema islamister utan att egentligen ha en aning vilka som sköt späder det på de fördomar och de orättvisa bilder som finns av islam i västvärlden. Självklart är inte terrordåd acceptabelt vem som än utför det och saker och ting ska nämnas vid sitt rätta namn. Och klart är också att det finns grenar av islam som milt uttryckt är allt annat än välvilligt inställda till oliktänkande (Al Quida, IS, Boko Haram och så vidare). Detta ska dock inte gå ut över muslimer i allmänhet, precis som inte alla kristna kan bestraffas för grymheter utförda i kristendomens tecken.
 
I situationer av kris och chock som denna är det lätt att ta till hårda ord, men kommas ihåg måste att ordets makt är stor. Alltför många vet att utnyttja det för egen vinning när människor är i kris. I dagsläget tänker jag främst på Front National och andra högerextrema grupper som spelar det islamofobiska kortet så fort tillfälle ges. Men för att ord ska träffa rätt mål, för att inte skada oskyldiga, måste det visserligen yttras med kraft men väljas med omsorg. Kanske är det för mycket begärt i den situation som uppstått, men det tål att tänkas på. Tilläggas ska också att jag tycker att SR (Sveriges radio) har haft mycket bra och förhållandevis balanserad rapportering under eftermiddagen, vilket hedrar dem!
 
Så, det här blev längre än det var tänkt. Men så går det ibland när fingrarna känner sig rastlösa, inte mycket att göra åt... Nu är dags att gå till sängs för en härlig natts sömn, det behövs inte morgondagens jobb. Hoppas ni liksom jag fått en riktigt bra start på veckan, och att någon vänlig själ bjuder er på lite härtligt, nybakt bröd snart! Ha det så bra!
 
// AGCH

Jobb igen!

Publicerad 2015-01-04 21:24:16 i Allmänt,

Äntligen är det dags. Efter veckor av sjuklighet är jag nu med i matchen igen och ska börja jobba. Och det känns riktigt bra. Att bara vara hemma och dega, ligga i sängen eller ihopsjunken i fåtöljen är inte roligt alls i längden. Därför ser jag fram emot morgondagen, äntligen ska vardagen tillbaka till det normala! Dessutom vill jag gärna känna att jag tjänar lite pengar, även om man får sjukpenning är det inte samma känsla som att jobba. Självklart ska man inte jobba när man är sjuk, men det känns ändå mycket bättre att leva på regelrätt lön än på sjukersättning. Dessutom ska det bli badmontonspel med familjen efter jobbet i morgon vilket inte gör det hela sämre!
 
Nu är jag nyss hemkommen efter en mycket härlig helg i Tidaholm, så även om det aldrig skiljas åt är humöret ganska bra ändå. Hoppas det håller i sig tills i morgon, för jag misstänker att jag kommer bli ganska trött av jobbet... Men det kommer bli bra ändå, jag får ju jobba i alla fall! Jämte glädjen känner jag också en ganska påtaglig trötthet, så det ska inte ta alltför lång tid innan jag går och lägger mig. Det är ju trots allt lite tidigare uppstigning inför en arbetsdag än inför en ledig dag.
 
Hoppas ni haft en lika trevlig helg som jag och att veckan som kommer blir en riktigt bra sådan!
 
// AGCH

Nyårsafton och konsten att imponera på mormor

Publicerad 2015-01-01 18:12:07 i Allmänt,

Ännu en nyårsafton är nu till ändå, men detta inte förgäves. Gott sällskap leverarade, som det skulle heta på sportspråk. En kväll fylld med spelen bluff och biljard, massa skratt plus god mat och dryck, det är inte dumt det! Det är intressant att se hur viktigt det är med rätt människor runt omkring sig. Med de människor som var med igår känner jag mig helt trygg. Vi delar så mycket historia, minnen och upplevelser att det alltid finns något som binder oss samman även om man förstås inte alltid kan komma helt överens. Men när så sker tar det två minuter och så är stämningen på topp igen. När man dessutom vet att man kan prata om "djupare" saker också blir man ännu tryggare. Och just tryggheten är väldigt viktig; utan den kan man inte vara sig själv, utan den kan man inte trivas med varandra på alls samma sätt.  Kvällen och natten blev följaktligen en av de trevligare på mycket länge. Julafton var också trevlig, men den slås faktiskt med hästlängder av nyår. Så var det i år, så var det förra året och de flesta andra år också. Nyår har blivit något lite extra för mig.
     Så till det här med mormödrar och hur man charmar dessa. Nu kan jag ju dock inte tala för alla mormödrar utan endast för min egen, men kanske kan det gälla för fler i den äldre generationen. Men vad gäller? Jo, tvillingarna och jag hade bestämt oss för att spexa lite och klä upp oss i kostym. Då de andra kom med följde de vårt exempel, varför vi igår var sex stycken mycket stiligt klädda herrar. Mormor stod och pratade med mamma när vi gick in på led i köket en efter en. När hon fick syn på oss sken hon upp, sträckte på sig och sa med eftertryck att "åh vad tjusigt klädda män vi har här idag". För en som inte är van vid att klä upp sig (läs Axel) är det faktiskt härligt att höra en sådan kommentar, för visst är det allt lite kul att klä upp sig för fest när bra tillfälle ges! Dock måste jag hålla med Max som så klokt sade att man inte får göra det för ofta, då mister uppklädnaden sin charm. Har man kostym så fort tillfälle ges, hur ska man då visa att dagen är speciell på ett tydligt sätt..?
     Nu är i alla fall 2014 slut och 2015 tagit vid vilket inte bör innebära alltför mycket ändringar i tillvaron, även om förändringar kommer ske på sikt. 2015 kommer gå till min levnadshistoria som året då jag började plugga på universitet/högskola, som året då jag lämnade den trygga hembygd som ulricehamns- och hökerumstrakten varit och som året då alla dessa förändringar genomgicks utan större bekymmer. Utmaningar är jag inte rädd för och förändringar tar kraft, men jag ser det som ett par steg på väg mot det liv jag vill leva och ska inte förändringar bli till problem!
 
Hoppas ni haft ett riktigt bra nyår och att gott hopp finns inför det nya året! Take care!
 
// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela