Gott Nytt År!

Publicerad 2015-12-31 14:04:00 i Allmänt,

" Den yttre skönheten är den synliga sidan av den inre skönheten. Och den framträder i det ljus som utgår från var och ens ögon. Det spelar ingen roll om personen är illa klädd, om hon eller han inte rättar sig efter normerna för vad som anses elegant eller ens bryr sig om att göra intryck på sin omgivning. Ögonen är själens spegel och reflekterar allt som verkar dolt. "
 
Raderna står att läsa i boken Manuskriptet från Accra av Paulo Coelho. Det kan tyckas långt ifrån vad en nyårskrönika skulle kunna handla om, men faktum är att de drabbade mig starkt när jag läste dem. För vad är egentligen skönhet? Vad är det som får oss att bli förundrade i denna värld? I mina öron låter skönhet lite för godtyckligt, kanske är fascination ett bättre uttryck som jag tror ligger nära det innehåll Coelho avser. Svaren på frågorna är hur som helst något kontroversiella att diskutera men jag ska göra en ansats.
 
Tänk dig att den första snön just lagt sig att vila på marken. Tänk dig att frosten bildat mönster på fönsterrutorna och att träden står kala och badar i solljus. Du öppnar dörren och ser världen, men du är inte överväldigad. Denna synen har du sett förr. Men så vänder du ögonen mot solen, blundar och koncentrerar dig. Ljuset strömmar in i pupillerna genom de stängda ögonlocken och värmer trots den kalla luften. Du tar några steg ut och sätter dig på knä i snön. Så mjuk är den mot det hårt ben, så len och skör. Du böjer dig ner så näsan nästan nuddar snön och du ser. Alla de små kristallar, knistrande och sprakande i det starka solljuset, diamanter i ett stjärnfall. Alla med olika form, alla med olika sätt att bryta och reflektera ljuset. Och du vet att var och en tagit sin unika väg för att hamna just där. Du vet inte vilka hav som från början fött de kristaller som ligger framför dig, vet inte vilka berg de kan ha klättrat över. Men de glittrar, tidrar och leker med det ljus som solen sänder. Och du får ta del av skådespelet i all sin mystik och dramatik. Det är så nära skönhet jag kan komma.
 
Människor är också snökristaller. Vi har alla olika hem, olika källor. Vi har alla vandrat olika stigar, liksom vattendroppar med molnen reser sin egen väg. Och vi är alla olika. Ingen blick är helt sig lik, alla har något speciellt att berätta. Vad man än tror om själen finns det någonting innanför varje ögonpar, något strålande och säreget, unikt. Vi kan ha likadan tröja, likadana skor och likadan väska, men ögonen avslöjar oss och bevarar oss. De fascinerar.
 
Självklart finns det många fler drag hos människor som skapar en individ, drag som gör oss unika. Ögonen får här stå som exempel och bild för det som är så speciellt med livet. Överallt finns det mer att upptäcka, allt lära och se. Bland alla snökristaller, bland alla människor surrar livshistorier som väntar på att få berättas, för varje historia är olik alla andras.
 
Häri ligger också det som för mig blivit så viktigt, nämligen nyfikenheten inför livet. Jag kommer aldrig kunna se varje formation hos en snökristall och aldrig känna alla människors öden. Men det kommer alltid finns en till historia värd att med spänning, glädje och sorg lyssna på, alltid ett par ögon till att möta. Livet, ett norrsken som i vilda färger dansar över himlen, en snöflinga som långsamt faller ner mot marken, kommer aldrig sluta fascinera. Det är dess natur, dess skönhet.
 
Någon säger nu självsäkert att detta bara är en massa svammel. Varför skulle skönheten låta sig definieras, namnges och beskrivas? Det ligger definitivt något i detta ifrågasättande; vad som är vackert måste var och en av oss ta ställning till. För mig blev det dock ett uppvaknande att börja skolan igen, att helt byta miljö. Med tusentals nya ansikten runt omkring sig och en blyg person innanför jackan blir det väldigt svårt att ta sig fram som förut. Att leva på gamla meriter och hålla fast i precis samma liv är praktiskt taget omöjligt. Nyfikenheten blev mitt sätt att ta mig ur gamla vanor, gamla tankemönster. Att då dessutom upptäcka att allt det jag tidigare inte önskat se ger något extra, att det är spännande att hälsa på någon man inte känner eller bara söka ögonkontakt, det är häftigt. Eller varför inte stanna upp på gatan och betrakta ådrorna hos ett nyss nedfallet löv?
 
Min förhoppning är att jag kan upprätthålla den här inställningen under 2016. Livet blir mycket roligare om man kan låta sig fascineras, låta sig beundra sin omgivning. Detta tillsammans med en del andra faktorer gör att jag ser ljust på det kommande året, även om det finns moln som fläckar ner en annars ganska klar himmel. Det som händer i den svenska politiken skrämmer mig och det själver inom mig när jag tänker på alla de människor regeringen med sin politik stänger ute. De som klarat den tuffa klättringen över Medelhavet och genom Europa och nu håller med båda händerna i den klippkant som kan innebära ett nytt, tryggt liv, de väljer regeringen att blunda för. Obetänksamt (hoppas jag) stampar de på de fingrar som är hoppet och drömmen för många människor och låter dem återigen falla. Vi nekar inte bara en människa en chans att bygga upp sitt liv på nytt, vi nekar oss också en möjlighet att lära känna en person vars historia är berörande, spännande och givande. Det finns så många aspekter av den här frågan som gör regeringens agerande osmakligt och omänskligt.
 
Ikväll ska jag dock för en stund glömma det här och endast ägna mig åt glädje och vänner. Jag ska betrakta människorna med fascination och maten med nyfikenhet, för inte heller mat är sig lik varje gång. Kort sagt, det ska bli en rolig kväll och jag ska njuta!
 
Ha nu en trevlig kväll ni också och Gott Nytt År!
 
 
 
// AGCH
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela