Gott Nytt År!

Publicerad 2015-12-31 14:04:00 i Allmänt,

" Den yttre skönheten är den synliga sidan av den inre skönheten. Och den framträder i det ljus som utgår från var och ens ögon. Det spelar ingen roll om personen är illa klädd, om hon eller han inte rättar sig efter normerna för vad som anses elegant eller ens bryr sig om att göra intryck på sin omgivning. Ögonen är själens spegel och reflekterar allt som verkar dolt. "
 
Raderna står att läsa i boken Manuskriptet från Accra av Paulo Coelho. Det kan tyckas långt ifrån vad en nyårskrönika skulle kunna handla om, men faktum är att de drabbade mig starkt när jag läste dem. För vad är egentligen skönhet? Vad är det som får oss att bli förundrade i denna värld? I mina öron låter skönhet lite för godtyckligt, kanske är fascination ett bättre uttryck som jag tror ligger nära det innehåll Coelho avser. Svaren på frågorna är hur som helst något kontroversiella att diskutera men jag ska göra en ansats.
 
Tänk dig att den första snön just lagt sig att vila på marken. Tänk dig att frosten bildat mönster på fönsterrutorna och att träden står kala och badar i solljus. Du öppnar dörren och ser världen, men du är inte överväldigad. Denna synen har du sett förr. Men så vänder du ögonen mot solen, blundar och koncentrerar dig. Ljuset strömmar in i pupillerna genom de stängda ögonlocken och värmer trots den kalla luften. Du tar några steg ut och sätter dig på knä i snön. Så mjuk är den mot det hårt ben, så len och skör. Du böjer dig ner så näsan nästan nuddar snön och du ser. Alla de små kristallar, knistrande och sprakande i det starka solljuset, diamanter i ett stjärnfall. Alla med olika form, alla med olika sätt att bryta och reflektera ljuset. Och du vet att var och en tagit sin unika väg för att hamna just där. Du vet inte vilka hav som från början fött de kristaller som ligger framför dig, vet inte vilka berg de kan ha klättrat över. Men de glittrar, tidrar och leker med det ljus som solen sänder. Och du får ta del av skådespelet i all sin mystik och dramatik. Det är så nära skönhet jag kan komma.
 
Människor är också snökristaller. Vi har alla olika hem, olika källor. Vi har alla vandrat olika stigar, liksom vattendroppar med molnen reser sin egen väg. Och vi är alla olika. Ingen blick är helt sig lik, alla har något speciellt att berätta. Vad man än tror om själen finns det någonting innanför varje ögonpar, något strålande och säreget, unikt. Vi kan ha likadan tröja, likadana skor och likadan väska, men ögonen avslöjar oss och bevarar oss. De fascinerar.
 
Självklart finns det många fler drag hos människor som skapar en individ, drag som gör oss unika. Ögonen får här stå som exempel och bild för det som är så speciellt med livet. Överallt finns det mer att upptäcka, allt lära och se. Bland alla snökristaller, bland alla människor surrar livshistorier som väntar på att få berättas, för varje historia är olik alla andras.
 
Häri ligger också det som för mig blivit så viktigt, nämligen nyfikenheten inför livet. Jag kommer aldrig kunna se varje formation hos en snökristall och aldrig känna alla människors öden. Men det kommer alltid finns en till historia värd att med spänning, glädje och sorg lyssna på, alltid ett par ögon till att möta. Livet, ett norrsken som i vilda färger dansar över himlen, en snöflinga som långsamt faller ner mot marken, kommer aldrig sluta fascinera. Det är dess natur, dess skönhet.
 
Någon säger nu självsäkert att detta bara är en massa svammel. Varför skulle skönheten låta sig definieras, namnges och beskrivas? Det ligger definitivt något i detta ifrågasättande; vad som är vackert måste var och en av oss ta ställning till. För mig blev det dock ett uppvaknande att börja skolan igen, att helt byta miljö. Med tusentals nya ansikten runt omkring sig och en blyg person innanför jackan blir det väldigt svårt att ta sig fram som förut. Att leva på gamla meriter och hålla fast i precis samma liv är praktiskt taget omöjligt. Nyfikenheten blev mitt sätt att ta mig ur gamla vanor, gamla tankemönster. Att då dessutom upptäcka att allt det jag tidigare inte önskat se ger något extra, att det är spännande att hälsa på någon man inte känner eller bara söka ögonkontakt, det är häftigt. Eller varför inte stanna upp på gatan och betrakta ådrorna hos ett nyss nedfallet löv?
 
Min förhoppning är att jag kan upprätthålla den här inställningen under 2016. Livet blir mycket roligare om man kan låta sig fascineras, låta sig beundra sin omgivning. Detta tillsammans med en del andra faktorer gör att jag ser ljust på det kommande året, även om det finns moln som fläckar ner en annars ganska klar himmel. Det som händer i den svenska politiken skrämmer mig och det själver inom mig när jag tänker på alla de människor regeringen med sin politik stänger ute. De som klarat den tuffa klättringen över Medelhavet och genom Europa och nu håller med båda händerna i den klippkant som kan innebära ett nytt, tryggt liv, de väljer regeringen att blunda för. Obetänksamt (hoppas jag) stampar de på de fingrar som är hoppet och drömmen för många människor och låter dem återigen falla. Vi nekar inte bara en människa en chans att bygga upp sitt liv på nytt, vi nekar oss också en möjlighet att lära känna en person vars historia är berörande, spännande och givande. Det finns så många aspekter av den här frågan som gör regeringens agerande osmakligt och omänskligt.
 
Ikväll ska jag dock för en stund glömma det här och endast ägna mig åt glädje och vänner. Jag ska betrakta människorna med fascination och maten med nyfikenhet, för inte heller mat är sig lik varje gång. Kort sagt, det ska bli en rolig kväll och jag ska njuta!
 
Ha nu en trevlig kväll ni också och Gott Nytt År!
 
 
 
// AGCH
 
 

Fattigdom i juletid

Publicerad 2015-12-23 17:26:00 i Allmänt,

Ute faller mörkret och vinden viner runt knuten. Även om det är varmt för årstiden är jag glad över att ha tak över huvudet, mat på bordet och ljus att värma mig med. Det är inte alla som har det, något som blir extra tydligt julen närmar sig.
 
I dagens Sverige är fattigdom något som syns dagligen. Det räcker med att vi går tio, tjugo år tillbaka så är bilden en helt annan. Ända sedan folkhemmets dagar har fattigdom varit något ovärdigt, nästan tabubelagt. I samband med statens övertagande av ansvaret för fattigvården och utbyggnaden av socialförsäkringarna i mitten av 1900-talet upphörde fattigdomen att vara den enskildes bekymmer. Istället är det stat och kommun som ska stå för kostnader och åtgärder. Sveriges inträde i EU har på sikt ökat antalet som kommer till landet i svårighet att finna annan försörjning, men faktumet hade inte försvunnit med EU-migranterna. Det är i ljuset av dessa faktorer dagens situation måste ses.
 
Jag är alltså uppvuxen i ett land där den enskilde inte förväntas behöva ta ansvar för jobbiga frågor i sin närhet. Och det är på många sätt bra; endast via skattesedeln kan tillräckligt med ekonomiska medel samlas för att på allvar göra skillnad i stor skala, endast då kan man förvänta sig att alla ska bidra. Men när staten och kommunen inte längre tar ansvar för de jobbiga frågorna, när lagstiftning, budget eller vilja står i vägen, då lämnas många människor åt sitt öde i vinternatten. Och jag förväntas inte göra någonting.
 
När jag går förbi en människa som sitter nedanför mig, täckt med lager på lager av tunna tyger som endast hjälpligt skyddar mot vindens obarmhärtiga byar, då skälver det i mig. Det gör ont att se skillnaden mellan vår levnadsstandard, det gör ont att se en människas utsatthet. Av självbevarelsedrift är det lätt att blunda, att inte se personen framför en i ögonen. Avpersonifiering har jag för mig det kallas, när man väljer att inte se en person som medmänniska. En värre version är avhumanisering, där själva människovärdet förnekas individer.
 
Att jag, en ganska genomsnittlig inföding, känner dessa känslor gör mig rädd. Jag vet vad som kan hända när känslor som dessa övergår i handling, när man skiljer och delar upp människor efter utseende, ursprung eller materiell standard. Vi ser idag strömningar i samhället som förespråkar tiggeriförbud, strömningar som vill strypa invandringen för att människorna är en belastning på samhället. Och inte är det svårt att förstå var idéerna kommer ifrån. Jag har de själv inom mig, inlärt från födsel. Det är inte mitt problem, det ska inte jag behöva ta hand om. Det ska inte jag behöva se. Krafterna är idag högst närvarande; också på högsta politiska nivå böjer sig makten för människofientliga idéer präglade av inte längre svunna tiders människosyn och folkhemmets mörkare sidor.
 
Varje gång jag passerar en person som sitter på marken framför mig och ber om något att leva för försöker jag se min medmänniska i ögonen. Jag försöker förstå vilken situation personen befinner sig i och påminna mig om att vi alla är människor. Jag tycker det är hjärtlöst av mig att jag så sällan ger, men ögonkontakten och förståelsen är mitt sett att bekräfta vårt gemensamma människovärde. För samhället tror jag att det är viktigast; åtminstone vill jag tro det nu när jag sitter i köket och tuggar på min skinkmacka. Utan att tappa lusten till julmaten är det något jag bär med mig i bakhuvudet, något som gnager. De människor som lämnas ute när samhället fallerar ska inte förträngas, än mindre lagstiftas bort. Det är något att påminnas om och tänka på så här i juletid.
 
Med den här upplyftande texten tänkte jag önska alla en riktigt god jul, vilken situation man än befinner sig i. Hoppas ni får fira med de ni tycker om och att högtiden uppfyller alla förväntningar. GOD JUL!
 
 
 
// AGCH
 

Julesjukan gånger två

Publicerad 2015-12-22 16:10:33 i Allmänt,

Sjukdomar hemsöker sällan mig. Oftast är det en lätt snuva eller liknande som i princip går obemärkt förbi, mer brukar det inte bli. Om jag blir sjuk är det dock nästan alltid i samband med ledigheter, ett mönster som fortsätter upprepa sig. I fredags var sista skoldagen för året och två dagar senare kände jag hur febern började krypa fram.
 
Den andra sjukan är mer typisk för julen. Här handlar det om kvalen i samband med julklappsfix, om pressen och förväntningarna. Oftast står jag emot den här typen av krav ganska väl, men det är ju roligt att ge och man vill inte göra någon besviken. Det finns väldigt många människor jag vill visa uppskattning till, men det finns olika sätt att göra det. Prylhetsen kring jul har förstås mer än en sida, men personligen hade jag hellre bjudit på fika än köpa ännu en sak till en person som nästan har allt redan. Man kan ge bort e fika i julklapp, visst, men det är ändå inte riktigt samma sak (så vida man inte vet att personen hemskt gärna vill ha en fika som julklapp förstås). Det är alltid lika skönt när denna del av julen är slut och alla förväntningar försvinner.
 
De få klappar jag ändå inhandlat är jag trots allt ganska nöjd med, även om jag inte känner mig helt redo att ge bort dem. Det är nämligen något som saknas, en liten detalj som måste fixas. För mig handlar det delvis om att lägga en extra tanke till klappen, ett extra sätt att visa att man bryr sig trots det kanske lite futtiga som finns i paketet. Dessutom är det väldigt roligt att skriva. Det är förstås rimmet jag pratar om, de korta rader som förhoppningsvis knyter ihop julklappssäcken. Klar är jag med det viktigaste rimmet, det till Sara. De andra kommer födas under kvällen och morgondagen, en syssla jag ser fram emot!
 
Att det bara är två dagar kvar till dopparedagen känns osannolikt, inte minst om man skulle råka sticka näsan utanför dörren. Mot en slår en fuktig och för årstiden mycket varm luft som påminner mer om en surmulen septemberdag än den 22 december. I brist på snö och annat som skulle kunna bidra med någon slags julstämning får man tända ljus och ställa tomtar lite överallt. Själv har jag två stycken på rummet nu, ett antal som jag tycker är alldeles lagom för mitt lilla "krypin".
 
Nu tänker jag lägga mig i sängen och vila ett tag, det behöver min trötta kropp. Förhoppningsvis är det bättre med sjukan i övermorgon så att alla dofter och smaker från julbordet kan njutas fullt ut. Hoppas ni mår bättre än jag och att julstökeet inte tar kål på er, ha det så bra!
 
 
 
// AGCH
 
 

Åsikter

Publicerad 2015-12-11 08:53:44 i Allmänt,

När jag här om dagen satt och skrev det senaste inlägget kom jag att fundera lite på åsikternas roll i samhället. Är tyckande något bra eller till och med önskvärt? Kan det bli för mycket åsikter? Det är frågor vars svar tycks vara komplext, inte minst med tanke på den utvecklingen av sociala medier som skett de senaste åren.

 

Generellt sett borde olika åsikter i samhället vara något som premieras. Om många får komma till tals, om många olika perspektiv får göra sig hörda i debatten borde den rimligtvis också bli mer nyanserad. Med mer nyansering speglar det offentliga samtalet i högre grad den berörda befolkningen, något som i längden är en förutsättning för att demokratin på allvar ska kunna uppehållas.

 

Breda åsiktskorridorer tjänar också ett annat syfte. Det tenderar att minska polariseringen i medierna, vilket också leder till att fler kommer till tals. Med smala korridorer etableras lätt sanningar och osanningar där tvivel i sak ännu råder, något man kan undvika genom att tillåta och framhäva många olika perspektiv på samma fråga.

 

Men allt är inte frid och fröjd. Åsikter är som bekant inte lika underbyggda som fakta eller ”insikter”. En åsikt som uttrycks i starka ordalag och försvaras med näbbar och klor kan dock till förväxling komma att likna en sanning. Även om jag i mitt förra inlägg beskriver hur regeringens agerande föranlett dess förtroende hos mig att dala, något som inte på något sätt måste vara en sanning för hela svenska befolkningen. Att tala om förtroende här kan därför bli lite komplicerat; jag vet bara att jag inte har förtroende för regeringen, inte hur den generella bilden ser ut. Det skulle kunna visa sig att regeringens agerande har brett folkligt stöd och inte alls tappat i förtroende i samband med dess hanterande av flyktingfrågan. Hur det än ligger till kan det jag skriver om förtroende kunna uppfattas som ett anspråk på sanning, trots att det i själva endast är en åsikt. Huruvida enskilda debattörer hela tiden bör förtydliga vad som är åsikter kan man diskutera, men det lämnar jag till eventuella framtida inlägg att beröra.

 

Detta anspråk på sanning tror jag kommer bli ett större och större bekymmer. Medieutvecklingen går mot korta, snabba budskap som ska slå hårt snabbt. Att göra generaliseringar är i ett sådant medielandskap nära nog nödvändigt, vilket delvis suddar ut gränserna mellan sanning och åsikt. Att se igenom tweets, facebookinlägg med mera som uttrycker åsikter i form av påståenden blir en viktig utmaning för dagens och framtida generationer.

 

Personligen tror jag nämligen det är svårt att bygga ett samhälle på åsikter. Det offentliga samtalet måste vila på en vetenskaplig grund för att i längden kunna vara samhällsnyttig. Om åsikterna tar alltför stor plats kommer det i längden leda till att det fattas felaktiga beslut grundade på tyckande, också i riksdagen. Och vad värre är – det minskar framförallt unga människors möjligheter att på ett rättvist sätt bilda sig en uppfattning om omvärlden, en uppfattning grundad på kunskap om vilka krafter som påverkar vårt samhälle och vilken roll vi själva innehar.

 

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att jag anser att åsikter av skilda slag är nyttiga och nödvändiga för att det offentliga samtalet ska fungera väl. Samtidigt får inte fakta och kunskap överskuggas helt; dessa ingredienser är också avgörande för att något konstruktivt ska komma ur debatten. Här finns det en risk att den nya mediebilden, dominerad av små, korta och slagkraftiga budskap, suddar ut gränsen mellan åsikt och fakta. Det är alltför lätt att ha rätt på 140 tecken, tycker jag.

 

 

// AGCH

 

Regeringens sjunkna trovärdighet

Publicerad 2015-12-09 09:04:00 i Allmänt,

Vasaskeppet byggdes snabbt. Skutan skulle stå som symbol för den kungliga makten, för Sveriges stolthet och storhet. Även om Vasa kanske inte byggdes för att kungen skulle visa handlingskraft så var det med allra största sannolikhet symbolpolitik bakom. Men symbolen gick inte hem. Skeppet var uppenbarligen inte helt genomtänkt och det som skulle bli kronans stolthet gick till botten efter en mycket kort jungfrufärd.

 

I mina ögon tycks Löfvens regering de senaste veckorna ha följt Vasaskeppets öde, även om skutan ännu befinner sig ovan vattenytan i den bemärkelse att regeringen sitter kvar (med andra perspektiv kan den betraktas som kapsejsad). Innan flyktingströmmarna till Sverige på allvar började öka sades det från socialdemokratiskt håll att vi visst inte ska tumma på asylrätten. Med Miljöpartiet i samma regering tycktes denna ståndpunkt vara ganska fast cementerad; om det var något de Gröna inte skulle gå med var det väl lagstiftning som inskränker asylrätten. Men ack så fel man kan ha.

 

Socialdemokraterna argumenterade länge för att man skulle behålla öppna gränser och ha en flyktingpolitik som ligger i linje med FN:s konventioner. Men så började larmen komma. Stora rubriker i tidningarna och långa nyhetsinslag på TV. Efter att ha förhandlat bort de länge försvarade fasta uppehållstillstånden under tryck från oppositionen tycks regeringens och då främst Socialdemokraternas argumentation i frågan ändrats markant. Partiet har gått från att värna asylrätten till att för några dagar sedan lägga ett lagförslag om att alla som ska över Sveriges gräns ska ha giltiga ID-handlingar, att anhöriginvandringen i princip ska strypas och att man ”vid behov” ska kunna stänga Öresundsbron. Hela paket, vi kan kalla det Vasaskeppet, skulle drivas igenom i ilfart varför remissinstanser fick två dagar på sig att göra ett utlåtande och då ibland över telefon! I sammanhanget kan det vara värt att nämna att Vasaskeppet inte sjönk av en slump.

 

Denna osedvanligt bristfälliga, klumpiga och panikartade behandling av ett ärende är uppseendeväckande. Lagrådet, en vägledande instans som granskar förslag mot rådande lagstiftning inför beredning i riksdagen, gav i milda ordalag mycket svidande kritik. Man pekar på att förarbetet är bristfälligt, att remissinstanserna måste få längre tid på sig att gå igenom förslaget och att det i sig kan strida mot de konventioner som Sverige åtagit sig att följa. Dessutom anser lagrådet att paketet liknar undantagslagstiftning, något som enligt lag endast får utlysas i händelse av krig eller dylikt. Socialdemokraterna höll in i det sista fast vid att man trots lagrådets skarpa kritik på ett antal punkter skulle driva igenom förslaget, vilket i mångt och mycket tycks bli verklighet. Dock motsäger sig nu oppositionen att stänga Öresundsbron, vilket har försenat en omröstning i riksdagen.

 

Att en svensk, Socialdemokratisk regering 1, ämnar föra en flyktingpolitik som jurister anser bryter mot FN:s konventioner; 2, kovänder helt inom en veckas tid i en fråga som utåt sett verkat central i regeringens syn på mänskliga rättigheter och 3, kan tänka sig genomdriva lagstiftning som liknar undantagslagar på ett område som påverkar människor i så stor utsträckning som flyktingpolitiken utan att ordentligt utreda konsekvenser och följder, visar på mycket bristfällig regeringsduglighet. Det tycks vara i ett slag av panik som Socialdemokraterna hastat fram detta förslag som ett sätt att visa på att de visst gör något åt det som i tidningar och TV får så stor uppmärksamhet. Populism är det ord som ligger närmast till hands, oftast förknippat med små partier långt ut på de politiska flankerna.

 

Förhastad symbolpolitik i stora proportioner är oftast inte ett bra recept. Vasa gick snabbt till botten efter bristfällig konstruktion och förhastat byggande. Liksom Vasa fick vatten över huvudet bör regeringens förtroende vid det här laget nått Stockholms skärgårds botten. Kanske kan det bärgas, men det lär ta tid. Och ärligt talat; frågan är om det är värt att lägga resurser på att låta ett så otillförlitligt skepp se dagens ljus igen, kanske vore det bättre att låta det ligga och börja om från början. Men vad är alternativen, Sverige måste ju ha flotta…

 

 

// AGCH

Om dyrkandet av ting

Publicerad 2015-12-07 13:31:00 i Allmänt,

En del saker är mer värda en andra. Det kan låta självklart; en banan är mindre värd än en bil eftersom den med största sannolikhet ger mindre tillbaka i form av nytta över tid, en penna mindre värd än en dator... Och så vidare. Men så finns det de ting man förknippar med ett per subtilt värde, ett värde man inte riktigt kan ta på men som ändå finns där. Nu talar vi om varför just den bil du har nu betyder så mycket, varför fotot på din partner står ensamt på finaste platsen i bokhyllan. Som ekonomstudent kan man här inte undvika att dra parallellen till pengar. Vi vet ju att fotot egenligen inte är mer än ett papper men eftersom vi accepterar pappret som symbol för något annat får det reellt värde. Det var dock inte detta det skulle handla om, även om ämnet ligger nära en diskussion kring inflation och allmänhetens tilltro till valutan.
 
I det konsumtionssamhälle vi lever i lyckas marknadsförare ständigt få oss att inse behov (för marknadsförare kan inte skapa nya, nejnej...). I detta ligger också att vi har lätt att knyta an till saker och ting. Ska man vara synisk skulle det kunna vara som ett led i att rättfärdiga köp inför oss själva eller också uppskattar vi helt enkelt den nya detaljen i våra liv. Pryl som pryl, köpt eller fådd, egentillverkad eller inte, vi har lätt att fatta tycke för saker. Kanske beror det på att alternativet, att dyrka människor, relationer eller kanske idéer är långt mycket mer komplicerat och kräver betydligt mer tankekraft och fokus. En människa kan trots allt försvinna ut ur ditt liv nästan när som helst, en bil flyttar inte sig själv.
 
Men inte är det så lätt att det bara går att tycka om mer och mer saker, både för vår egen skull och för varandras. Och inte heller är det så enkelt att tingen varar för evigt. Personligen var jag med om en banbrytande händelse härom veckan, en händelse som hade potential att bli mer omskakande än den blev. För att göra en lång historia kort har jag under de senaste dryga sex åren varit ägare till en hatt som följt med mig på diverse äventyr. I regn och solsken, dag som natt, i sommar men inte vinter har jag burit hatten vid utevistelser av olika karaktär. Den har format sig efter mitt huvud så till den grad att andra tycker den har dålig passform när den provas. Så härom veckan blev den kvar i ett omklädningsrum i Stenbockskolan, alldeles ensam en kall och regnig höstnatt...
 
Så hade det nog låtit om det var för två år sedan jag tappat bort den, men nu är känslan en annan. Visst, den har varit med om mycket och jag har haft stor nytta av den, men ärligt talat är det inte mycket mer än ett tygstycke. Personligen blev detta lite av ett bevis på att jag faktiskt har lyckats vända min uppmärksamhet mot det som verkligen betyder något för mig. Vänner, familj och lärandet om världen är ämnen som jag idag ägnar mer tankar och tid än jag gjorde för två år sedan. Faktum är att det är något jag är lite stolt över; det är inte alltid lätt att bryta tankebanor och än svårare att leda in dessa på nya spår. Och utan att säga att alla ska tänka mindre på saker kan jag själv konstatera att livet blir rikare om man åtminstone reflekterar kring hur man värderar olika delar av livet. Ska man verkligen in bland lågorna för att hämta det där fotoalbumet?
 
Det visar sig alltså att allting, människor som saker, tenderar att försvinna med tiden. Det gäller att rikta sin uppmärksamhet dit man verkligen vill ha den, där den på allvar gör nytta för en själv och andra. För mig har hattens öde visat att det inte är värt att dyrka ting, att man mår bättre av att rikta sin energi annorstädes. Man får ut så mycket mer glädje av sunda relationer och närvaro i samhället än av ägande av saker. Kanske är det inte ens värt att köpa en ny hatt, trots att jag gillar dess funktion;
 
     De pengarna kanske är bättre investerade i en middag för två nu när vintermörktret kryper på. Det vill dock marknadens lakejer i konfektionsbranschen säkert säga ett och annat om, ty maten är ju svår att dyrka i sin slutgiltiga form.
 
 
// AGCH

Ta två steg bakåt, Löfven!

Publicerad 2015-12-04 16:56:00 i Allmänt,

Det är inte varje dag man är rädd nu för tiden. Stora delar av livet är inlindat i trygghetens varma garn, allt för att skydda från otäckheter i omvärlden. Så har också min hjärna byggt upp ett system för att sålla bort otrevligheter som det inte tjänar någonting till att spara i medvetandet. Men det händer då och då att trycket blir för stort, att vallarna bryts och översvämmas. Det hände nu i veckan och ännu står vattnet kvar lika högt.
 
Svångremmen kring de som behöver allra mest stöd och skydd i denna värld dras åt allt hårdare. Människor som flytt krig, tvångsrekrytering och våldtäkt ges ingen plats i Europa. Sverige var länge ett undantag, ett land dit människor var välkomna, men så tycks inte längre vara fallet. Regeringen med Löfven i spetsen har infört en politik som inte gick att drömma om för bara några månader sedan. Passkontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och till och med en stängning av Öresundsbron (!) har diskuterats. De två första punkterna har också genomförts. Denna politik är inte enbart orättvis, den ifrågasätter människovärdet på en rad mycket allvarliga områden.
 
Alla människor har rätt att få en asylansökan prövad. Människor som har tillräckligt starka skäl ska få skydd och rätt att vistas i landet. Hur starka dessa skäl är kan inte bero på om personen har pass eller inte. I själva verket är det ofta så att de är de som saknar pass som har det sämst ställt, som är mest utsatta. Att helt sonika neka dessa människor inträde i Sverige tycks inte bara omoraliskt utan också djupt omänskligt.
 
En trygg tillvaro är måhända ingen mänsklig rättighet, men grader av trygghet för individer borde ändå ligga i samhällets egenintresse. Tillfälliga uppehållstillstånd och en nära nog strypt anhöriginvandring kommer skaka om många människors liv och välmåga de kommande åren. Ett antal förskräckliga scenarios kan tänkas. Ett exempel skulle kunna vara en far som flytt undan krigets Syrien för att finna en trygg plats för familjen i Europa. När han anländer till Sverige får han, om han lyckas ta sig in, ett tillfälligt uppehållstillstånd som löper över tre år. Någon familj är det inte tal om att ta hit, det har regeringen satt stopp för. Utan möjlighet at återförenas på laglig väg tvingas barnen ta den farliga båtvägen över Medelhavet för att återse sin förälder, som vid det laget mycket väl kan ha blivit utvisad efter att uppehållstillståndet löpt ut. Att på detta sätt slita isär familjer och medvetet bygga in otrygghet och osäkerhet i människors liv borde inte vara lagligt.
 
Löfvens regering med stöd av Miljöpartiet är ute på väldigt djupt vatten. I ett decenium har man hävdat att Sverigedemokraterna i sanning främlingsfientliga och rasistiska politik varit avskyvärd, att man aldrig själva skulle kunna tänka sig at fiska i sådana vatten. Men med ID-kontroller och tillfälliga uppehållstillstånd är det inte långt kvar. På grund av sin flyktingstatus, på grund av att man inte tidigare är känd av myndigheterna behandlas människor nu på ett högst inhumant sätt i Sverige. Det är en sak att tvingas bo ovärdigt, en annan att behandlas omänskligt. Den politik som regeringen nu för är omänsklig därför att den utsätter och kommer utsätta så många för så mycket oförtjänt lidande.
 
Jag trodde Socialdemokraternas historia lärt dem att inte sparka på en som ligger. Det visade sig vara fel. Solidariteten sträcker sig endast inom landets egna gränser, vårt trygga folkhem ska vi ha för oss själva. Det är dags att tänka om nu och det fort. Jag är rädd för vad som kommer ur en situation där en regering inte kan stå upp för människovärde, där människor som saknar ID-handlingar misstros och stöts bort. Jag är rädd för vilka signaler det sänder om vad som är okej och inte, för vilka tankegångar som kan tänkas få vind i seglen med en sådan politik.
 
Historien har lärt oss att också ett litet steg i fel riktning kan få stora konsekvenser. Det här är inget litet steg. Snälla Löfven, ta ditt förnuft, din medkänsla och ditt samvete till fånga och sätt stopp för galenskaperna!
 
 
 
 
// AGCH

Tyst musik och tentafunderingar

Publicerad 2015-12-01 20:34:40 i Allmänt,

Tyst musik, finns det..? Det gör tyvärr inte det, något jag fått erfara idag på eftermiddagen.
 
Ibland vill du bara ha det tyst. Inga personer runt omkring, inget oväsen, inga ljud. Detta kan till exempel inträffa i eftersvallet av en tenta i statistik, där tre timmar hjärngympa minst sagt sätter sina spår. Att jag överhuvudtaget skriver en tenta känns lite avlägset, men efter ett par månader på universitetet har jag äntligen börjat få in rätt känsla. Dock var det ju länge sedan jag skrev en spontan text här på bloggen så kanske kan det komma som en överraskning för någon läsare även om det tycks osannolikt av olika anledningar.
 
Tillbaka till ljuden, som inte bara kommer utifrån. Ett vanligt förekommande symtom på matteprovssjuka är att man timmar efter provet går och tänker igenom de uppgifter man löst, om det finns alternativa lösningar och om de svar man kommit fram till är de rätta. När dessa tankar krossar de skyddsvallar som hjärnan satt upp och översvämmar sinnet med siffror, rottecken och parenteser, då måste man göra något. Och det är här den tysta musiken kommer in. Även om det tycks vara omöjligt att spela tyst musik gäller det att hitta en medelväg. Musiken får inte vara så hög att huvudvärken ökar, samtidigt som den måste vara tillräckligt hörbar för att ställa sig i vägen för tankarna. En svår ekvation som ibland saknar lösning...
 
Nu är i alla fall tentan över och de flesta tankar har dragit bort. Förhoppningsvis blir det en lång och skön natts sömn ikväll och därefter väntar en mycket eftertraktad ledig dag innan nästa kurs börjar. Makroekonomi är det som står på menyn härnäst, en av de kurser jag på förhand sett fram emot. Spännande ska det bli att se vad den har att erbjuda!
 
Ha det så gott!
 
 
// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela