Ekevår

Publicerad 2015-04-27 21:25:40 i Allmänt,

Det finns de ekar som aldrig rör sig ur sin fläck
De lever av marken där de stå
Om jag ändå vore en ek, men jag sprang läck
Måste hela tiden leta för att få
 
Men så finns det det som mina ögon finna
En strålande sol, en grönskande skog
Hos dem kan alltid vilan och lugnet vinna
Våren sken upp mot mig och log
 
De finns de ekar som bevakar sina fläckar
De väljer väl sin plats och säkert häckar
Men liksom årstider skiftar ändrar sinnet färg
Kanske är jag en ändå ranglig ek, skör i ben och märg
 
Men för liv behövs både sol och regn
Och eken breder om våren ut sina vingar
Stoppa kan inga murar, inga hängn
En skör ek från att sina gröna löv slå ut
 
Vi är nog de flesta av oss rangliga ekar, glada om våren
Ta upp solen, känn regnet och plåstra om såren
Njut!
 
 
// AGCH
 

En fisketur

Publicerad 2015-04-26 20:18:02 i Allmänt,

Fredag eftermiddag. Erik och mamma kom upp och hämtade mig vid lägenheten vid halv fem och vi begav oss ner mot staden. Fiskebutiken på gågatan var målet, välbehövligt så här i på vårkanten. Vid förra fisketuren hade jag som bekant satt bort en spinnare och den sista taffsen och dessutom var jag i behov av linbyte och en ny väska för drag och tillbehör. När alla ärenden var utförda styrde vi kursen mot Säby, där pappa, Erik och jag dagen därpå skulle ut på sjön för lite seriöst gäddfiske.
 
Klockan behövde inte ringa på lördagmorgonen. Trots att den stod på alarm vid 05.25 var jag vaken och pigg redan vid fem. Sömnen hade inte varit den längsta, men ska man upp och fiska finns inget som heter trötthet. Ett glas mycket fruktig och god mangoyoghurt slank ner innan de andra hunnit upp. Efter lite kaffe och pulande med spön och rullar var det så dags att gå ut. Kallt var det inte, men vinden bet något i kinden om kroppen bestämt sig för att känna efter. I övrigt var luften klar och hög, så där frisk den bara kan vara en ung vårdag och fåglarna accompanjerade den fina stämningen med sina ljuva melodier. Det var upplagt för en bra tur.
 
Den gamla ekan låg på stranden och väntade på oss. Pappa drog den ut i vattnet och vi tog plats i båten. Roddare fick jag bli. 75 meter ut i vattnet riggade vi spöna och kastade ut. Erik med en stor, grön wobbler och jag med min orangea, ledade dito. Med mitt spö i pappas händer rodde vi långsamt mot Säbykanalens utlopp. Och inte dröjde det länge innan saker och ting började röra på sig. "Nu börjar vi", eller något liknande utbrast pappa när det lilla nätta spöt böjdes kraftigt bakåt under tyngden från ett hugg. Snabbt räckte han över det till mig. Genom lina och spö kände jag nyck och vändningar, ett typiskt beteende för en liten ettrig gädda. Känslan av att ha en fisk på kroken är mycket speciell. En känsla av förväntan och fascination, fascination av att man på något sätt överlistar naturen. Missförstå mig inte nu, man fiskar inte för att kontrollera en annan levande varelse. Men vi är rovdjur och känslan av att fånga sin egen föda tror jag ligger rotad djupt inom oss. Upplevelsen av spänning och av förväntan när en fisk hugger är därför mycket intensiv, liksom känslan av att kanske klara av att fånga ett byte. Efter en kort fight lyckades jag denna gång kamma hem fångsten, som dock var så liten att den förtjänade ett längre liv. Medan jag höll fisken tog pappa ur kroken och jag släppte tillbaka gäddan i sjön. En bra start på en bra fisketur!
 
Knappt hade vi hunnit lugna ner oss innan också Eriks drag fick smaka på en gäddas bett. I samband med att jag fick min fisk hade han bytt drag till en lite mindre, orange wobbler, samma färgsättning som min. Hugget var kraftigare och även om hans spö är kraftigare än mitt böjdes det ordentligt. Efter en ganska hård match mot gäddan kunde lillebrorsan föra den in mot båten och jag tog upp den med ett grepp över gälarna med högerhanden. Storögt tittade han på den med de så typiska fiskeögonen, fulla av förundran, fascination och beundran. Och inte minst stolthet. Och stolt skulle han vara för det var en mycket fin gädda. Pappa uppskattade vikten till runt 2,5 kilo, en riktigt fin fisk! Den skulle bli den dagens lunch, så den fick aldrig återse vattnet. Med en glad pappa och en lycklig och stolt lillebror fortsatte sedan turen någon timme till, men till slut tog kylan ut sin rätt. Med en ganska kall vind och blöta fingrar efter omhändertagandet av fisken var det till slut lite för kyligt och vi bestämde oss för att ro hem. Lite tråkigt var det att pappa inte fick någon fisk, men det blir hans tur nästa gång. Två gäddor är dock ett riktigt fint facit!
 
Väl hemma blev frestelsen av varm choklad för stor, så snart stod en liten kastrull och värmdes på spisen. Med händerna kring en varm kopp choklad toppad med grädde som Erik vispade satt vi sedan kring köksbordet och njöt. En underbar morgon, en lyckad fisketur och fint sällskap. Ibland går det inte att se hur livet skulle kunna vara bättre!
 
 
 
 
 
// AGCH

Ekorrhjulet och jag

Publicerad 2015-04-22 19:52:00 i Allmänt,

Dagar går. Veckor går. Månader går. Upp på morgonen, jobba, komma hem trött på eftermiddagen. Det är otroligt lätt att komma in i en väldigt tydligt rytm när dygnet är så tydligt uppdelat. För min del blir det här lätt ett bekymmer; jag lyckas inte hitta mig själv i tillvaron, lyckas inte finna lugn och variation. Så har det varit under några veckor nu (fram till igår) men nu har jag bestämt mig för att komma ur det. Varför blir det då så här? Inne på det har jag redan varit, det repetativa under dygnet. Min hjärna behöver stimulans, något som inte alltid jobbet kan ge. Kluriga mattetal, analyser av nyheter eller samhällsfenomen, bakning av bröd, allt detta kräver ordentlig koncentration och tankekraft. När hjärnan får jobba på det sättet, alltså utsätts för nya situationer och sammanhang att bearbeta, då mår den bra. Men efter nästan ett år på ett jobb som ser ungeför likadant ut varje dag blir hjärnan lite understimulerad och lat. Känslan är trötthet, inte bara i kroppen utan också i huvudet.
 
Så luras kroppen och hjärnan att springa in i ekorrhjulet och att komma ut är inte alltid det lättaste. Men de senaste dagarna har ändå varit undantag. I måndags bakade jag ett väldigt gott bröd efter min mors recept, ett mycket bra sätt att variera vardagen och tankegångarna. När det var klart satte vi (Sara och jag) oss ute på balkongen och åt nygräddat bröd med smör och ost och tittade på solnedgången i lugn och ro. Att finna dessa små guldkorn till ögonblick är ett väldigt effektivt sätt att piffa upp vardagen och få ett avbrott i tillvarons förutsägbara gång.
 
Också igår lyckades jag bryta mönster; jag tog mig nämligen ut på en liten fisketur på kvällen. Detta blev ingen succé. Innan jag hoppade på cykeln skulle jag få ner all fiskeutrustning i väskan, varpå dragkedjan på ryggsäckken inte gick att få upp. Den hoppade ur och krånglade länge innan jag lyckades fixa den och kom iväg. I den underbart klara kvällsluften cyklade jag en bit runt Åsunden och hittade en liten vik som såg bra ut. Men när jag kom ner till vattnet var det stenigt och gammal växtlighet säkert 30 meter ut i vattnet. Här gick det inte att kasta... Jag följde stranden tills bottnen blev endast stenig och bestämde mig för att det fick duga. Efter ett antal kast fastnade mitt drag, en gulbrun spinnare av märket Meps i någonting fast och hårt i botten. I säkert en kvart försökte jag på diverse sätt få loss den, men förgäves. Till slut blev jag tvungen att skära av linan och inse att jag blivit av med en taffs och en bra spinnare. Efter att dessutom kommit till insikten att jag inte hade några flera taffsar med mig fick jag vända och cykla hem. Och även om jag var lite utrustning fattigare var jag ändå en härlig upplevelse rikare, det var en mycket härlig tur trots allt!
 
Nu är det bara två dagar kvar till helgen. Fint det för helg betyder ledighet och fina möjligheter till att variera sig i sina sysslor. Innan dess finns det också lediga eftermiddagar och lite tid på mornarna, så det saknas inte möjligheter till det under veckan heller. Det gäller bara att öppna ögonen och dem!
 
Hoppas ni har det riktigt bra i det sköna vädret och att livet leker!
 
 
// AGCH

Härligt besök på Säby

Publicerad 2015-04-14 20:59:20 i Allmänt,

...Och så blev det. Efter en kort och konstig natt var det ganska skönt att komma tillbaka till jobbet tycker jag. Att få göra någonting med händerna kan vara lugnande för mig och dessutom är det något annat att tänka på. Bilen fick faktiskt tjäna som färdmedel till jobbet denna dag eftersom jag efteråt skulle bege mig till Säby för en snabb visit hos familjen. Det var roligt att prata med pappa och härligt att höra hur Erik hade det med hans egna ord. Vi pratade om hans tillvaro i skolan och lite pokemon, det är fint med gemensamma intressen ibland! Nu är jag åter taggad för en och annan pokemonmatch med bror min, de är ändå väldigt roliga och ganska så sociala faktiskt. Det är skönt att komma hem och prata med familjen på riktigt ibland, de är ändå väldigt kära för mig även om jag numera inte bor på Säby. Att bara utbyta lite tankar och erfarenheter med föräldrarna ibland är inte alls dumt, om inte annat för att återkomma till grunden lite. Med dem kan man prata om allt, vilket gör sammtalet naturligt och okonstlat. Just idag behövde jag det extra mycket eftersom gårdagsnatten var lite smått turbulent. Det är verkligen inte ofta jag mår så, men när jag väl gör det är det ordentligt. Och det är bra det, allt kommer ut samtidigt. Då slipper man gå och släpa på lasset under någon längre tid!
 
Nu är det tisdag. Tre dagar kvar på arbetsveckan, sedan är det helg igen. Hoppas gör jag att er vecka börjat bra och att de allt ljusare dagarna får fin inverkan på trivseln och tillvaron. Skulle det ändå inte vara så, kom ihåg att det är helt okej att släppa ut ledan med en tår eller två!
 
 
// AGCH

Liten

Publicerad 2015-04-13 23:42:00 i Allmänt,

Huvudet håller på att sprängas. Varför måste allt komma samtidigt för, allt det jobbiga på samma gång... Även om allt man kan tänkas önska finns hos honom, familj och vänner, är världen ändå så stor. Stjärnorna är så långt borta, mörkret så kompakt. Så ynklig är han i deras sällskap.
 
Ett par tårar faller nedför kinden och han skälver i hela kroppen. Försöker dölja gråtet, han vill inte väcka sin kära där ute i sovrummet. För några veckor sedan dog hans gudfader och namne, Axel. Liksom alla andra gånger någon i hans närhet lämnat jordytan för ett fortsatt liv i minnet insåg han inte vidden av det som inträffat. Det tar tid att inse att någon inte kommer tillbaka, om man ens lyckas. Att det är resan som är målet har han nog alltid insett, men betydelsen av det slog honom nu rakt i ansiktet. Alla sagor ska ha ett slut, också de lyckliga. Men när resan har nåt vägs ändå, när berättelsen passerat sitt klimax och boken är ihopslagen, då är inte längre målet kvar. Ingen saga har lyckligt slut när det är sagan i sig som är det fina. Det finns inte mycket tröst att finna i döden.
 
Två pokémonmatcher med brorsan. Två bra matcher, men två vinster. Varför är han alltid så tävlingsinriktad??? Han drog sig sig till minnes hur det hade varit när han var liten, hur ledsen han kunde bli av att förlora. Det trodde han sig ha förträngt för långe sedan, men i kampen med jämlikar dök den upp igen. Han har inte träffat sin bror på veckor och ändå tog tävlingsinstinkten över. Han såg sig själv i brorsan, hoppades att han inte kände som han kunde ha gjort. Blotta tanken på att störa broderns nattsömn gjorde att hjärtat drogs ihop, en brors klump i magen är ens egen klump i magen. Han insåg med all önskvärd tydlighet att han saknade brodern, ville vara hos honom och bara prata om livet. Vad är en jävla pokemonmatch? Att han spelar pokemon med brorsan är ju för att umgås och ha kul tillsammans, för att ha något roligt att göra. Och så är han så enkel som hemfaller åt tävlandet, åt sig själv. Våndan sliter honom itu, kanske orimligt mycket men han kan inte hantera det. Det finns inte mycket tröst att finna i skuld.
 
Utanför fönstret lyser tusentals lampor. Runt dem svävar mörkret, det tjocka som hela tiden strävar emot. Inte ens de avlägsna stjärnorna lyckas överrösta det; det är kvar ändå. Så liten en människa kan vara när stjärnor och lampor tävlar med mörkret om herravälde runt omkring. När saknad brinner och en sagas ofrånkomligt hårda slut gör sig påmind. Han önskar sig sömnen, en sömn bort från allt det stora runt omkring. Och när morgon åter gryr ger sig mörkret av och dagens ljus äter upp de avlägsna stjärnorna. Då ska han minnas sin gudfaders vackra saga, och varför inte ta chansen att besöka sin bror... Lugnet sänker sig något över rummet, gråten letar sig sakta bort. Nu kanske det äntligen ska gå att sova.
 
 
// AGCH
 
 

Pawns in a game that we could not win

Publicerad 2015-04-11 11:28:00 i Allmänt,

Looking back on a past where we still had a chance
We were pawns in a game that we could not win
Now we're alone just a pick an' stone
We're dreaming of a future where our ship comes in
Dreaming of a future where our ship comes in
 
Ibland fastnar man. I något man gör, in en vana, något man inte kan släppa. Ibland släpper det efter ett tag, ibland kan man gå runt och tänka på det i evigheter. De textrader jag ovan citerat är något som hållit mig fast länge, ändå sedan jag för första gången hörde låten i början av 2013. Det är inledningen på låten Prisoners song, det andra spåret på Dropkick Murphys skiva Signed and sealed in Blood. Låten som sådan är visserligen väldigt bra, men det är inte en mina absoluta favoriter. Istället fann jag mig själv i texten, eller rättare sagt i en liten del av texten. Den andra raden lyder "We were pawns in a game that we could not win".
     Är man insatt i spelet schack vet man precis vad som menas. Pawn är det engelska ordet för bonde, den pjäs i brädspelet med enskilt minst kapacitet. Den kan endast röra sig ett steg framåt om man ska flytta den, vilket ofta innebär att bönderna är det lättaste bytet för motståndaren. Smaka på orden en gång till; We were pawns in a game that we could not win. Metaforen sjunker långsamt in i medvetandet och bilder börjar visa sig. Hur många gånger har jag inte känt mig liten, utlämnad och beroende av omvärlden för att inte tappa greppet? Hur många människor finns det inte som varje dag får slita och leva i osäkerhet under trycket från övriga världen? Att vara bonde i ett ovinnbart parti kan inte vara roligt. Visst, du har lite manöverutrymme, men hela ditt öde bestäms av hur partiet spelas. Du ser avgrunden men har inget att göra åt det.
     Även om jag kan känna iigen mig själv i citatet är det inte främst min egen situation jag tänker på. Även om jag liksom alla andra är utlämnade till övriga samhällets bedömning och dömande har jag alltid haft möjligheten att vända partiet till min fördel. Många exempel finns på motsatsen. Inför den kanske  starkaste maktistitutionen idag, medierna, är vi alla bönder. Tänk alla de individer som blivit uthängda här som aldrig fick någon chans. De fick aldrig chansen att visa vad de gick för, deras parti var dömt att förloras. Håkan Juholt och Mona Sahlin, båda före detta socialdemokratiska partiledare, fick uppleva livet som bonde i ett schackparti. Skoningslöst trycktes de in i ett hörn och togs av drottningen, det var inget som fanns att göra.
     Men så finns också den stora massan. De som är fångar i ett system de inte själva kan förändra, de som inte har makt över sin egen kropp och sitt arbete. Jag berörde denna grupp människor i det föregående inlägget om girighet; de som sliter sig trötta för nästan ingen lön men som inte har något val. Världsekonomin är för stor för att en textilarbetare i Bangladesh ska ha en chans. Också här gäller alltså att den enskilde har mycket svårt att påverka sin situation, även om det rör sig om ekonomiska strukturer snarare än mediedrev.
     Nu kanske jag fått citatet att verka väldigt mörkt, men så måste det inte nödvändigtvis vara. Dropkicks text står för så många människors maktlöshet och utsatthet, den står på de svagas sida. Och det är precis det som krävs för att något ska gå att förändra. Ghandi gjorde underverk för Indiens befolkning. Fackföreningsrörelser i till exempel Sverige har förbättrat livskvaliteten för stora delar av befolkningen de senaste 100 åren. För att något sådant ska kunna ske, för att den enskilde ska få något att säga till om, krävs stöd någonstans ifrån. Ghandi hade sina  ideal och sin familj, de fackligt anslutna hade varandra. Med det stödet kan individer tillsammans skapa sig förutsättningar för att ha inflytande över sina liv. We were pawns in a game that we could not win. Men det går att vinna, bara fler tar ställning för de som saknar möjligheter. Här finner jag hopp i texten, den ser de som inte blir sedda. Om en bonde i schack lyckas ta sig ända ner till motståndarens "baslinje" blir den en drottning. Partiet har vänt.

Girighet bakom lidande

Publicerad 2015-04-08 18:19:38 i Allmänt,

Människan har alltid varit en social varelse. Genom historien har vi levt i klaner, i familjer eller i andra konstellationer. Gemensamt för dessa är att vi alltid interagerat med varandra. Men vi har inte bara haft kontakt med medlemmar ur den egna gruppen. När resurserna blir snåla eller männiksorna för många inom ett område har vi tvingats till kontakter med utomstående grupper, kontakter som genom åren både varit fredliga och våldsamma. Våra överlevnadsinstinkter har lärt oss att ta för oss av det som ovgivningen har att bjuda, allt för att göra livet så behagligt och långt som möjligt för de egna. Det här har gjort människan mycket framgångsrik i djurvärlden; medan de flesta djur har svårt att planera för dåliga tider har människan lärt sig att samla på sig förnödenheter tills dess de bäst kommer till nytta. Men samtidigt som denna samlande drivkraft gynnar människan har den också blivit en av dess värsta fiender. När förråden inför vintern är färdiga fortsätter människan nämligen att samla.
     Idag känner vi fenomenet som girighet. En högst mänsklig egenskap som trots det ses som en något mycket vedervärdigt till exempel inom de tre abrahamitiska religionerna. Och genom historien finns det gott om exempel på varför girigheten uppnått status som dödssynd. Det mest uppenbara är kanske slaveriet, en företeelse förstört livet för många, många miljoner människor.
     Gemensamt de flesta typer av slaveri är att det funnits ett behov av billig arbetskraft. När de mänskliga samhällena vuxit sig så stora att omfattande handel mellan olika samhällssystem uppkommit har det aldrig dröjt länge innan några få individer tagit sig makt att använda andra människor för att berika sig själva. Drivkraften: att få mer för sig själv. Under de senaste 400 åren har dessutom globalisering och utveckling av diverse kommunikationer gynnat den enskilde i jakten på mer. Höga priser på till exempel socker och bomull tillsammans med viljan att minimera utgifterna tvingade under 15-, 16- och 1700-talet ungefär tre miljoner afrikaner över Atlanten för omänskligt hårt slit utan lön på amerikanska plantager. Det lidandet som dessa människor fick utstå är svårt att förstå. Ihopträngda till bristningsgränsen på ett lastdäck under den långa seglatsen fick de flesta som inte dog att bryta ihop. Väl framme på sockerplantager på Cuba eller bomullsditon i södra USA väntade långa arbetsdagar under gassande sol och en piska som ven över ryggen på de som inte jobbade tillräckligt fort.
     Det här var då det, nu är vi bättre. Eller är vi det? Enligt FN befinner sig fortfarande drygt tolv miljoner människor i slaveri idag. Det är fyra gånger fler än de som skeppades över Atlanten i den idag ökända triangelhandeln för tre sekler sedan. Och då har vi inte räknat med alla de människor som varje dag sliter minst tolv timmar om dagen i textilfabriker i Bangladesh, människor som jobbar under usla villkor på mobiltelefonfabriker i Kina eller långt ner i en gruva i Kongo. Det här är människor som inte har friheten att välja, de måste ha någon form av försörjning. Denna sårbarhet utnyttjas skoningslöst av människor som tjänar på billig arbetskraft; ju lägre lön arbetaren får, desto större blir vinsten per mobiltelefon. Per plagg. Per kilo mineral. De individer som har kontroll över dessa näringar har inga bekymmer att försörja sig själva. Men istället för att inse att man har tillräckliga förråd för att klara sig en hel livstid och mer därtill forsätter man att samla på hög. En hög vars innehåll skapats av andra människors händer och som dessutom rymmer mycken mänskligt lidande. Det sätt som människor än idag behandlas på i vissa näringar och i vissa delar av världen kan knappast sägas vara annat än ont.
     Så kom det sig alltså att den egenskap som gjort Homo sapiens till en så framgångsrik art också gjort henne till ett smärre monster. Girigheten ligger varje dag till grund för en högst omänsklig behandling av människor som i en utsatt situation utnyttjas för att individer som redan har ska få mer. Hittills har vi inte sett något trendbrott på den här fronten, även om vissa ljusglimtar i form av till exempel uppmärksammandet av mänskliga rättigheter går att skymta. En ordentlig förbättring på området kommer förmodligen dröja. Inte förrän det inte inte finns något att tjäna på att utnyttja människor för egen vinning kommer systemet förändras. Inte förrän då kan vi kanske se ett slut på girigheten som en av grunderna för mycket av det lidande som idag plågar delar av mänskligheten.
 
 
// AGCH
    

Våren och grannen

Publicerad 2015-04-07 16:57:51 i Allmänt,

Balkongdörren är öppen, solen skiner och fåglarna kvittrar. En mer klyschig inledning får man leta efter, men den här gången är det faktiskt sant. Cykelturen hem efter jobbet var behaglig också utan handskar och att ha något mer än huvudet under hjälmen (som mössa till exempel) var det inte tal om. Värmen har för övrigt inte endast gjort mig på glatt humör, hela naturen verkar njuta av den med stormsteg invandrande våren. Scilla, vårlök, snödroppar, alla har de nu slagit ut och täcker delar av marken med all sin prakt. Att tussilagon slagit ut är ett fint vårtecken, liksom att fåglarna har kommit igång på allvar. Men det finns också lite mindre och mer subtila tecken på att våren är här. Ett sådant är till exempel att banvallen är sopad från all vintersand, något jag gläder mig åt. Lägg det till tranornas ankomst och de allt längre dagarna så märker man tydligt att det går fort mot ljusare och bättre tider. Så trots att jag var otroligt trött i morse och jobbet är slitsamt är humöret ändå på topp, vårtid är Axeltid!
 
Att hitta människor som spontant stannar och pratar är ganska ovanligt nu för tiden. Det är i alla fall en känsla jag har, vilket gör att förvåningen blir desto större varje gång det händer. En eftermiddag förra veckan när jag kom hem efter jobbet mötte jag så en av grannarna i trapphuset. Jag hälsade som alltid, varpå den något äldre kvinnan glatt frågade "cyklar du till jobbet varje dag?". Det gör jag, så jag svarade att så var fallet. Något förundrad frågade hon om det var långt dit, och det tyckte hon. Igår mötte jag henne igen och vi gick igenom påskhelgen lite snabbt innan hon fortsatte in i tvättstugan och jag upp till lägenheten. Dessa små pratstunder kanske inte är mycket att hänga i granen, de varar bara i någon minut som mest, men de är ändå ett trevligt inslag i vardagen. Nyfikenheten väcks inom mig när man får kontakt med en helt främmande människa vars livshistoria och intressen till en början är helt okända. Dessutom får man i mötet med en ny person ransaka sig själv, vilket ibland kan vara bra. Vem är jag, hur ser andra på mig och hur bemöter jag andra? Dessa frågor ska förstås inte styra ens liv, men att bara ägna dem en tanke ibland skadar inte. Den viktigaste lärdomen som sådana här små möten bidrar med är dock den att det alltid finns mer att upptäcka, mer att lära. Och i mötet med en främling måste man därför alltid se personen med öppna ögon, utan skygglappar och persienner. Gör man inte det får man aldrig på allvar lära känna nya personer, personer som alltid har något att säga som det är värt att lyssna på.
 
Hoppas er påskhelg varit riktigt bra och att vårvädret toppar humöret, ha det så bra!
 
 
// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela