Grått nytt hår!

Publicerad 2014-12-31 16:29:36 i Allmänt,

Eller hur var det nu... Hur som helst, snart kommer det folk hit, och inte vilket folk som helst. Hela gänget från grundskolan, vilket inte är fy skam! God mat, roliga spel och gott sällskap bör kunna göra den här kvällen till en minnesvärd sådan. Och ja, gott nytt år på er!
 
// AGCH

Tänka sig, en snögubbe!

Publicerad 2014-12-30 18:38:33 i Allmänt,

Ibland innebär lediga dagar lite lite att göra. När man dessutom är mer eller mindre frisk och inte längre kan fördriva tiden sovandes i sängen kan det vara bra att ha lite fantasi för att sätta lite guldkant på all den tid som finns att tillgå. Varför till exempel bara ta en promenad, när man kan stanna till i parken och bygga en snögubbe..? Det var i alla fall så jag tänkte och så fick det bli. Nu står det så en mycket ståtlig snögubbe i parken vid huset där jag bor, med lång näsa och plirriga ögon. Det gick åt en del snö så jag hoppas jag inte förstörde alltför mycket för pulkaåkarna som håller till på ungefär samma ställe, men jag tror de kan ha överseende med det.
    
Som 19-åring och halvt utflugen ur boet är det lätt att bli lite vuxen ibland. Okej, det är inget fel med att vara vuxen, men jag tror det är lite farligt att glömma bort lekfullheten som de flesta barn har. Som avbrott till tvättande, matlagning, disk och brödbak kan det därför vara väl behövligt med lite snögubbebyggande. För att påminna om att det fortfarande är helt okej att skoja till det lite, bryta lite mönster. Trots att brödbakning kanske är det jag finner mest lust i är det något alldeles extra att gå ut i snön, lägga sig ner och känna hur snön formas efter kroppen och sedan göra en snöängel. Eller låta händerna rulla snöbollar till redan nämnda snögubbe och sedan sätta näsa och mun på den så den ser ut som en galen häxa. Då är det lätt att se att livet har mer än måsten att ge, då är det lätt att le!
 
Hoppas ni haft en fin vinterdag i snön och det fortsätter i den stilen!
 
// AGCH

Ljus och mörker

Publicerad 2014-12-29 22:48:37 i Allmänt,

I den öppna spisen brinner tre ljus. Framför mig till vänster ett fjärde, placerat i en mycket fin lykta jag fick i julklapp. Så här års kan jorden och Norden vara en ganska mörk plats att vara på. När klockan närmar sig halv fyra börjar solen sakta gå ner och dagens ljus får lämna plats åt nattens mörker. Men också på andra sätt kan det vara svårt att få till sig tillräckligt med ljus, bildligt talat. Det nyhetflöde som varit under året som snart gått har varit allt annat än ljust. Jag tänker då på Islamska Staten (IS) framfart i Mellanöstern, en framfart som kostat alldeles för många människor livet på de mest brutala sätt som tänkas kan. Jag tänker på krisen i Ukraina, hur oskyldiga människor dödas och får sina hem förstörda i "stora" mäns lek med makt. Och jag tänker på alla de som svälter innanför murarna i fästningen Nordkorea, en fästning som hålls av en diktator som inte släpper någon varken in eller ut. Listan kan göras betydligt längre; ebola, förföljelse av homosexuella, särbehandling och förtryck av kvinnor jorden runt (också i Sverige) och så vidare. För många människor är jorden ett helvete att leva på, något som blir tydligare än någonsin i dessa tider av årskrönikor och tillbakablickar.
     Det är då man frågar sig vad som egentligen är viktigt här i livet. När jag själv sitter bakom min dataskärm och upprörs över hur våra rikspolitiker agerar finns det så otroligt mycket annat som förtjänar uppmärksamhet (jag står dock för varje ord jag skriver om svensk rikspolitik). Bara en sådan sak som hur amerikanska underrättelsetjänsten CIA torterar fångar de inte ens vet är skyldiga borde behandlas mer, eller hur homosexuella förföljs och lynchas i Uganda, eller hur... När det finns så mycket djävulskap omkring sig är det lätt att ta sin tillflykt till riksdagsmandat, överenskommelser bakom lyckta dörrar och maktens stora spel. Det är spännande, tycks röra ens egna liv och det är väldigt lätt att ha en åsikt om det. Men tyvärr skjuter jag här bredvid målet. Det krävs en lång kejda konsekvenser innan valet mellan en alliansbudget och en rödgrön sådan får konsekvenser i form av en människas liv eller död, i alla fall i samma skala som andra frågor på denna jord. På detta sätt går det att med gott samvete bry sig och samtidigt gömma sig från Medelhavets flyktingbåtar och kriget i Syrien, men inte för alltid.
     När så världen visat sitt fula ansikte för mig och jag tagit det till mig, då är det svårt att lägga det ifrån mig. Det känns nästan lite väl magstarkt att sitta i min trygga lägenhet och skriva om det så här, men även om jag har det bra berörs jag. Jag vet inte hur det känns att bli skendränkt, men smärta känner jag ändå. Jag vet inte hur det känns att få en cigarette tryckt mot ryggen så glöden lämnar märken på skinnet, men likt väl gör det ont. Människan är trots allt i många fall en empatisk varelse, även om det inte alltid verkar så. Sett i ljuset av dagens massmediesamhälle där informationsflödet är enormt och det är inte svårt att förstå att det kan bli för mycket, också för en person som inte har något riktigt att klaga på.
     Så när vinterns natt är mörkt och sinnet fullt av andras lidande, då kan en uppsättning ljus vara ett välbehövligt räcke för livet att hålla i. Inte nog med att de bidrar med sitt livliga och glada sken; här finns för mig också fler dimensioner. Jag vill i mina ljus se allt det fina som händer i världen utan att det går att läsa i tidningen eller höra på radion. I det hoppfulla skenet vill jag till exempel se upphävandet av abortförbudet i Dominikanska republiken som USA:s Amnestyavdelning alldeles nyss skrev om på Facebook. Det är den typen av förändring som verkligen gör nytta i människors liv och också lyser upp tillvaron för oss stackars empatiker. Men styrka står inte endast att finna i nyhetsflödet. I den öppna spisen lyser värme från familjen, ljusen har jag fått av pappa. Och när jag vrider lite lätt på huvudet bländas jag lite smått, för där står ett ljus från en jag älskar (inget illa ment pappa!). Ibland är det de fina människor runt omkring en som gör tillvaron god, även om man kanske inte ägnar det tillräckligt med uppmärksamhet. Ikväll är dock ingen sådan kväll. Därför ska jag innan nattens sömnen hittar mig låta ljusens sken fylla mitt synfält och påminna om det goda som också finns runt omkring mig. Runt omkring mig i Dominikanska republiken, runt omkring mig hos vänner och familj.
 
Godnatt och sov så gott!
 
// AGCH

Snart nyår!

Publicerad 2014-12-28 18:44:00 i Allmänt,

Julen har nu passerat och allt har hunnits med. Firats har det gjort med familjen och med flickvännen vilket var särskilt roligt (det är det alltid med henne) och julen får med det anses vara avklarad. Nu står nästa stora högtid för dörren nämligen nyår. Liksom föregående år ser det ut att kunna bli riktigt bra. Familjen är förstås där eftersom det är på Säby vi firar, men inte nog med det. Tvillingarna kommer, Max likaså och förmodligen Julius. Med den besättningen kan inte resan misslyckas! Lägg till det mycket god mat och dryck så har vi ett recept på en mycket god afton. Jag har i princip tagit på mig efterrätten, den sista rätten av de fyra som i år kommer finnas till bords. Lite osäker är jag dock på vad jag ska sno ihop; är fruksallad för lätt, kladdkaka för mastigt, eller är min frys för liten för att göra glass..? Glass är annars min favorit, speciellt när man gör den själv, men i år ser det ut som jag får använda min fantasi och skapa något annat gott av avsluta den gastronomiska kvällen med. Bra ska det bli i vilket fall som helst!
 
Medan jag var hos flickvännen hände något som inte har något med jul- eller nyårsfirande att göra, men som ändå förtjänas att nämnas här. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet har gjort upp om hur man lättare ska kunna regera Sverige med minoritetsregering de kommande två mandatperiderna (denna och nästa). Den ser ut så att det näst största blocket lägger ner sina röster för att släppa fram det regeringsalternativ som samlar flest röster i riksdagen. Som någon kanske kan gissa tycker jag att detta var på tiden. Blockpolitiken är visserligen inte upplöst men nu har partierna i alla fall satt sig ner, pratat igenom situationen och funnit en lösning. Även om det bara är en kortsiktig sådan och inte stadd i lagen (vilket kanske är bra, här råder delade meningar) är det ändå en utväg bort från nyval och än mer kaos, vilket måste sägas vara bra. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, som står utanför överenskommelsen, är förstås inte så nöjda. Vänsterpartiet klarar sig bra ändå, men SD får sin vågmästarroll kraftigt beskuren. Likt en tonårsrebell deklarerade SD:s partiledning genast att ett misstroendevotum skulle ställas mot Löfvens regering, något de förstås inte har någonting för. Även om nu Löfven tvingas regera med en alliansbudget som grund under en tid hoppas jag nu att det kan bli lugnare i politiken. Det finns viktiga frågor som skolan, energin och miljön som kräver ordetlig tid och arbetsro för att komma någonstans i, förhoppningsvis kan den så kallade "decemberöverenskommelsen" bidra med detta.
 
Precis hemkommen som jag är ska jag nu ha en lugn kväll, kanske se en film och dricka lite glögg. Inte fel! Hoppas ni haft en riktigt bra julhelg och den följs av fler härliga vinterdagar!
 
// AGCH

En ensam stad på andra sidan sjön

Publicerad 2014-12-26 09:38:00 i Allmänt,

I vintermorgons dämpade ljus ser staden ganska ensam ut. Husen står molokna och trängs invid sjön. De längtar bort, ut från staden och in i skogen. På andra sidan sjön lyser träden rosa när dagens första strålar träffar rimfrosten på grenarna. De ler ner mot staden, viskar att den ska komma närmre. Men fastän husen inte vill annat än in i skogen och gömma sig, slippa att ständigt visa sin slitna fasad för grannen, kommer de ingenstans. De är fast där de är, ihopträngda i en ensam klump på andra sidan sjön. Och träden skrattar. För de vet att husen sitter fast, de vet att deras rosa sken för alltid kommer överglänsa melankolin i en stad som sover.
 
// AGCH

Om julen och de mänskliga behoven

Publicerad 2014-12-25 12:07:03 i Allmänt,

Julen är en speciell högtid på många sätt. Stämningen som råder när släkt och vänner samlas, när mörkret sänker sig och ljusen tänds, då kommer barnet med dess fascinerande förundran fram. Inför julmat, klappar och Kalle anka blir barn och vuxna jämlikar och samlas kring samma glädjeämnen, samma intressen. Personligen tror jag att detta är det som gör julen till en av de mest älskade (och hatade) högtider vi har. Ett av de mest grundläggande behoven vi människor har är det av varandra. Människan är och har alltid varit ett flockdjur, något som inte förändrats genom industrialisering och annan mordernisering av samhället. Att vi också lever mer och mer individuella liv gör inte saken lättare; när vi väl samlas finns därför mycket att uppfylla. Häri tror jag och också en del av spänningen inför julen ligger. Vi förväntar oss av julen att bli den högtid av samvaro och glädje, men blir det inte så blir resultatet mer än det omvända. Att känna sig ensam under julen, att inte få sitt mänskliga behov av socialt umgånge uppfylda när man förväntas få det, det biter hårt. Tyvärr finns det många som får uppleva just en sådan jul, vilket är djupt tragiskt. Men när julen blir som den ska, eller i alla fall som man vill, då gör den mänskliga samvaron över generationsgränser att högtiden får en alldeles speciell prägel av glädje.
     Men julen har också kommit att stå för så mycket mer än bara trevligt umgånge. Här finner vi ett överflöd av prylar, saker och andra ting som på ett grundläggande sätt skiljer sig från den sociala biten av julen. Att ge saker till varandra och på så vis visa uppskattning är förstås något väldigt fint, men vårt uppenbara behov av sakerna tror jag är ett av människan skapat behov. Detta syns tydligt under julen även om detta är ett av de få tillfällen där sakerna verkligen fyller en funktion. I upprättandet och efterlevnaden av en tradition blir tingen kring jul ett sätt att bygga en fast punkt i till varon, ett hem. På det här sättet finner julsaker och presenter ett sätt att uppfylla mänskliga behov även om de kanske inte normalt sätt gör det. Men faktum kvarstår. Den massiva konsumtion som sker inför jul uppfyller och överskrider med råge de materiella behov som vi människor har. Min uppfattning är att dessa behov består i ett hem, i mat, i kläder och i de saker som gör det möjligt att upprätthålla hemmet och laga maten. Här finns en svår gränsdragning att göra; vilka saker är egentligen nödvändiga, vilka skulle vi kunna vara utan? Utan att döma någon skulle jag vilja påstå att den allra senaste mobilen inte hör till de mänskliga behoven, liksom den tionde T-shirten, det sjunde paret jeans och det elfte paketet pokémonkort. För dagens samhälle blir tyvärr därför julen ett led i uprätthållandet av dessa av människan uppfunna behov, behov som också leder till en del konsekvenser för den planet vi bor på. Överkonsumtion belastar miljön mycket tungt och julen bidrar inte till att ändra detta faktum.
     Samvaro och julklappsöppnande i all ära, men ibland behöver man en stunds eftertanke och vila också på självaste julafton. Efter sjukdomen har jag varit trött i allmänhet och som ganska introvert blir det inte bättre av att hela tiden ha människor omkring sig, hur trevligt det än må vara. Därför gav jag mig under gårdagen ut på två små och mycket härliga och rogivande promenader. Och när man går där, känner den nyfallna snön krasa under fötterna, kylan bita lite lätt i kinden, då påminns jag om något som jag tror är ett tredje naturligt mänskligt behov. Förutom social umgånge och mat och husrum tror jag att naturen och utevistelse hör hit. Det är möjligt att jag här tar fel och vill göra ett skapat behov till ett naturligt av den enkla anledning att jag tycker naturen är så härlig, men jag tror inte det. Och varför inte? Jo, det finns många saker jag kan tröttna på. Till dessa hörkorsordslösning, pokemonspelande, ja till och med läsning, men jag har aldrig tröttnat på att vara ute. Instängd och avskiljd från omvärlden kan jag känna mig i lägenheten efter en dag, men efter fem dagar i fjällen längtar jag fortfarande inte in. Visst, värme och ordentligt lagad mat kan locka, men inte själva innevistelsen. Därför tror jag att mina promenader igår uppfyllde ett för mig naturligt behov, ett behov som jag tror många skulle må bra av att se tydligare. Jag kan ju inte tala för andra än mig själv, men för mig innebär utevistelse ett stort lugn, en stillhet och närhet till sina rötter som jag inte kan sluta fascineras av. Även om jag har ett hem i min lägenhet som jag trivs i finns det ingen annan plats där jag känner mig så hemma som mitt ute i skogen, avskild från allt vad av människan uppförd bebyggelse heter.
 
När jag nu ändå behandlat mänskliga behov kan jag också berätta om en lite intressant observation jag gjort på mig själv och mitt beteende. När jag för ett antal dagar sedan skrev mitt första blogginlägg på mycket länge lade jag ut det på facebook. Jag brukar göra det med ett par inlägg så här i början för att de närmaste ska veta att jag skriver igen, jag vet att de uppskattar det. Till min förvåning tittade jag till facebook en extra gång innan jag skulle gå och lägga mig den kvällen av den enkla anledningen att jag ville se om någon reagerat på det. Samma sak andra gången jag lade ut ett inlägg på facebook, in och titta innan läggdags. Nyfikenhet kunde man tänka sig, men jag tror faktiskt inte det är riktigt så lätt. Liksom mänsklig samvaro och socialt umgänge är ett naturligt behov tror jag också att bekräftelse är nära släkt med dessa. Genom att lägga upp ett inlägg på facebook söker jag bekräftelse för det jag skriver och indirekt för min person, bekräftelse för mig som människa. Hungern efter denna bekräftelse och vetskapen att mitt inlägg möjliggör för den att komma gör att jag loggar in en extra gång. Och visst blir man glad om inlägget då fått ett par "gilla"markeringar! Tyvärr är det så att behovet av bekräftelse uppenbarligen växer ju mer bekräftelse man får, vilket lätt kan leda till en ond cirkel. Den senaste veckan har jag följaktligen känt ett betydligt större behov än vanligt att logga in på facebook eller kolla till bloggen, ett beteende jag inte gillar. Därför får jag hålla mig ganska stramt i tyglarna och avstå från detta, jag tror inte man mår bra av ett allför omfattande informationsflöde eller för den delen bekräftelsejakt. Personligen tror jag man blir en mer jordnära människa om man kan leva större delen av livet utanför data- eller mobilskärmens grepp, och jordnära vill jag gärna vara.
 
Hoppas ni haft en riktigt bra julafton och att denna juldag också den kan uppfylla ett antal mänskliga behov, då blir man glad! Ha det så gott!
 
// AGCH

Vad vore julen...

Publicerad 2014-12-23 09:54:00 i Allmänt,

Då inget inlägg på julafton ska göras
Eftersom klappar ska öppnas och julmat förtäras
Ska här några rader på dikt höras
Där julens glada rim högt ska äras:
 
Vad vore julen utan rim?
Som pyssel utan lim
En lampa utan ljus
En bardom utan bus
 
Och vad vad vore julen utan dikt
En LP utan ljud
Ett prästermöte utan bikt
En auktion utan bud
 
En skolavslutning utan tal
En student utan bal
En jul utan poem
Som Kuba för en bohem
 
Ja vad vore julen utan vers..?
Som en ölkväll utan bärs
Som pizza utan bröd
Som kärlek utan glöd
 

Må nu must och julöl svalla
Men se till att inte av ruset falla
Innan ni på tomten kalla
En riktigt god jul önskar jag er alla!
 
// AGCH
 

Dockusåpa eller politik..?

Publicerad 2014-12-22 18:24:00 i Allmänt,

Det rådde kaos på den Ön. I den senaste tävlingen, där varken det röda eller blå laget vunnit egen immunitet, hade en uppstudsig enstöring gjort bra ifrån sig. Liten och smidig, inte beroende av någon, hade den chockat alla och på det viset blivit kamerornas gullegris. Det röda laget, som de flesta var överens om hade vunnit tävlingen ville helst inte veta av enstöringen alls, i likhet med de blå. De var inte överens om mycket, mer än att att enstöringen var en jobbig en. Inför det kommande ö-rådet visste ingen säkert hur det skulle gå.*

 

Men så, den tredje december i år fick vi svaret. Sverigedemokraterna valde att fälla regeringen Löfvens budget genom att rösta på alliansens dito. Efter att ha hållit det politiska Sverige i ovisshet mellan valnatten och dagen innan omröstningen genomfördes en mycket absurd presskonferens där man proklamerade att invandringen är grunden till den mesta sammhälleliga ondska i Sverige och avslutade lite snabbt med att man tänkte fälla regeringens budget. Därpå följde andra partier upp med pressträffar och en lång natt tycktes vänta. I budgetomröstningen dagen därpå föll så budgeten, precis som väntat. Stefan Löfven, statsministern, var tydligt upprörd och sade bestämt att nyval skulle utlysas.

 

Nu kan man ju fråga sig vad immuniteter, tävlingar och ö-råd har gemensamt med svensk politik, men parallellen är mindre långsökt än man kan tro. Ända sedan riksdagsvalet i september har den svenska politiken på riksplanet handlat om alliansbyggande (tänk pakt), maktspel och risktagande. Likt deltagarna i Robinson tycks rikspolitiken ha kastats in i en arena något avskuren från verkligheten där antalet röster i riksdagen väger tyngre än de förhållanden som råder ute i samhället. Problematiken är uppenbar: Sverige har representativ demokrati, men röstar folket "fel" kan inte våra representanter leda landet.

 

Hos vem ligger då bollen, vem har egentligen ansvar för den uppkomna situationen? Svaret tycker jag bör vara enkelt, men tydligen är det inte så lätt. Genom den representativa demokrati vi har bör varje politiker och varje politiskt parti ha styret av landet framför ögonen. I valet väljs representatner för folket som ska fatta beslut i folkets ställe, inte gräla om vem som ska få vara i kuddrummet nästa dag och vem som ska få ha legot efter lunch. Samarbete och kompromisser är för mig här en självklarhet; om inte alla kan vara i kuddrummet får den som har kuddrummet den ena dagen kanske nöja sig med leksaksbilarna den andra. Bekymmer uppkommer när man inte kan prata med varandra och allt slutar i ett stort kuddkrig som ingen tycks vara redo att ta tag i. Bäst att låta tiden gå och vänta på föräldrarnas dom när de hämtat... 

Skämt åsido, men situatioen som uppkommit är inte önskvärd och borde på alla sätt och av alla hanterats bättre. Den mycket cementerade blockpolitiken är här grundproblematiken, det är den som möjliggorde för SD att fälla avgörandet på det sätt som blev. Att alliansen från början tog så tydligt avstånd från Socialdemokraterna gjorde att Löfvens enda chans att få igenom sin budget var att gå åt vänster, något som också tydligt retade upp alliansen. Inte undra på det; vilken centerpartist skulle vilja kompromissa med ett socialdemokratiskt parti i knät på Vänsterpartiet? Detta var dock en chansning från Löfven, han räknade uppenbarligen inte med att SD skulle agera på det sätt de gjorde. Så här står vi nu med två fastgjutna block som varken kan släppa på politik eller prestige, väntandes på ett nyval som inte väntas förändra någonting.  Ansvaret ligger hos alla de partier som bundit sig i block och därmed omöjliggjort en pragmatisk politisk vardag. En vardag där lösningar på problem sökes genom dialog och där beslutsfattande sker genom kompromisser. En praktisk lösning i detta fallet kunde kanske varit att Socialdemokraterna bildat regering med Miljöpartiet och i budgetomröstningen fått stöd av Folkpartiet och Centerpartiet mot att Centerpartiet får inflytande över landsbygdsfrågor och Folkpartiet får skolan. Jag är medveten om att Centerpartiet inte längre är ett landsbygdsparti och att regeringen vill ha skolan, men ingen tycks ens ha tänkt i dessa banor. Börjar man göra det är jag ganska säker på att en lösning på budgetproblematiken inte ligger alltför långt borta och med det också ett slut på politikernas lek med väljarnas mandat. Men då krävs det att blockpolitiken luckras upp.


Sammanfattningsvis kan alltså sägas att blockpolitiken verkar fungera som något slags skynke för politikerna på riksplanet. För att kunna se varandra i ögonen och på allvar sätta sig ner och diskutera verkliga problem måste detta skynke lyftas. Annars kommer vi, också efter att föräldrarna sagt sitt i extravalet, ha samma kaos i kuddrummet, samma lek med de mandat som ges av folket i valet, samma dysfunktionella representativa demokrati. Detta gynnar ingen, allra minst de som politikerna ska representera. Och att kunna jämföra svensk rikspolitik med Robinson, det känns inte bra...


Så, nu har jag givit min syn på det politiska läget och samtidigt delat ut dagens känga till blockpolitiken vilket känns bra. Men nu ska jag inte klaga mer, för det har varit en bra dag. Bröd har bakats, mormor kom över på fika och nästan alla julklapparna är klara. Kvar är nu bara de obligatoriska rimmen, men något ska jag ju ha roligt med i morgon! Hoppas ni haft en god dag och att det så ska fortsätta!

 

// AGCH

*Ursäkta min okunskap, det var länge sedan jag tittade på Robinson...

 

Om Röde Orm och berättelsen

Publicerad 2014-12-21 18:20:00 i Allmänt,

Muntliga sägner och sagor har alltid varit en viktig del i den mänskliga kulturen. Att delas kring lägerelden efter en lyckad jakt, att ha något att berätta medan vinterns tvätt göres ren eller något att förundras över kring middagsbordet, det finns många tillfällen där en god berättelse sätter lite extra krydda på tillvaron. Tyvärr känns det som om de muntliga traditionerna alltmer försvinner ur vårt medvetande i takt med att samhället gått mot en mer individuell prägel. Att många bor själva bidrar förstås till detta, liksom det faktum att olika familjemedlemmar om dagarna håller hus på olika ställen (jobb, skola, ålderdomshem och så vidare). Men i vår ensamhet finns ljusglimtar också för sagoberättandet: böckerna. En av de böcker som allra mest får stå som bärare av den gamla skolans berättarkonst måste sägas vara Röde Orm, skriven av Frans G Bengtsson mellan åren 1941 och 1945. Med det rungande språket, rytmiskt och behagligt, kan man nästan höra någon mycket gammal släkting ur svunnen tid med gester och engagemang berätta om Orms vikingaäventyr till havs och på land.
     Nu ska jag vara tydlig. Personligen tror jag inte att människan berättat historier för dess höga sanningshalt, än mindre lyssnat på dem. Röde Orm ska i detta avseende inte dömas på förhand, men visst finns det vissa element som kanske kan betvivlas. Detta gör den dock inte till en sämre saga, ty sagan är som tur är inte bunden till sanningen varken i tal eller skrift. Häri ligger också dess skönhet; att på ett så fritt sätt kunna leka med människor och skeenden ger berättaren frihet och berättelsen lekfullhet. Denna lekfullhet märks hela tiden i Röde Orm. Här finns inga öden så mörka att de överskuggar historien, inga scener så seriösa att de tar stämningen ur berättelsen. Det författaren här lyckats med är att skapa en saga kretsande kring krig och dråp utan att på något sätt döda den goda stämningen som råder kring elden där den bör berättas. Överdrifter, bitvis ganska rått och medeltida kvinnosyn till trots, här har vi en saga värd att berättas!
 
Någonstans här är jag dock tvungen att lyssna till den kritiskt nyfikna rösten inom mig. Hur kommer det sig att denna berättelse är skriven som den är? Det är till exempel lätt att bli arg på att kvinnor inte alltid endast beskrivs som lägre stående, utan ibland nästan görs till mindre värda också av författaren. Förklaringen finner vi förmodligen i den tid boken kom till. Utan att veta mer om författaren till just Röde Orm kan konstateras att den kvinnliga rösträtten endast var 20 år gammal vid bokens tillkomst och det offentliga rummet helt dominerades av män. Lägg till det ett antal ideal som präglade denna tid men som inte kopplades till kvinnan; styrkeideal och maktideal, och vi har ett samhälle kraftigt präglat av mannens inbillade överlägsenhet. Självklart blir en annekdot från denna tid präglad av sin samtids värderingar och normer även om den behandlar en helt annan tid.
     Nu kanske många drar öronen åt sig, ska vi verkligen berätta sagor som innehåller sådana ingredienser som beskrivits ovan..? För mig är svaret självklart, det är klart vi ska det! Här finns massor att ha glädje av, inte bara sagan. Om vi lär oss att se på böcker och berättelser från gamla tider som historiska lämningar som berättar något om sin samtid finns här en oändlig mängd lärdom att inhämta. Därför tror jag det är viktigt att vi bevarar också tillsynes omoderna verk för framtiden, eftersom de är en viktig del i det pussel som skapar vår historia. Det är väldigt svårt att lära något av historien om den begravs med enda förklaringen att den inte längre är tidsenlig.
     Kontentan av det hela blir alltså denna: När ni sitter samlade kring julbordet får gärna berättelserna flöda, varesig de är sanna eller inte (men förtala ingen...), de berättar ändå lika mycket om dig själv som om det du talar om. Och läs mer än gärna högt ur Röde Orm från kapitlet "Om hur jul dracks hos kung Harald Blåtand", men glöm inte bort att det inte var länge sedan gifta kvinnor inte var myndiga i vårt land Sverige.
 
Denna fjärde och sista advent har för övrigt varit en mycket god sådan, fylld av tända ljus, skinkmackor och ljuvligt doftande brödbak. Jag tänkte ta ett kort på ljusen jag tände i morse i den öppna spisen, men kamerans batteri har tagit slut och vill inte laddas så det blev inget av det. Hur som helst, hoppas ni haft en minst lika bra adventssöndag som jag, och ta hand om er!
 
// AGCH
 
 
 

Reflektioner efter feber

Publicerad 2014-12-20 21:50:36 i Allmänt,

Så biter feber om kött och ben
Och livets piskor vina
Utanför fönstret regerar mörkrets sken
Och mina krafter sina
 
Ber en stilla bön till skymnings gud
Att finna ljusets källa
Till svar fås bara vinterns brud
Och tärnors stämmor gälla
 
Men omkring mig sluter ändå natten
Sin tunga mörka korg
Och törsten skriker på vårbäcks vatten
För att översvämma feberns borg
 
När sjukdom hemsöker ens kropp är det lätt att få lite perspektiv på livet. Inte bara det att det är lätt att bli bortskämt med att vara frisk och få leva som man vill, det är väldigt lätt att glömma bort sjukdomarnas historia också i vår del av världen. Det var inte länge sedan en släng av feber och förkylning kunde orsaka en människas frånfälle. Därför ägnar jag nu en extra tanke åt alla de som genom åren drabbats av något liknande som det jag haft, men som inte fick chansen att leva igenom det. Det låter lite absurt, den körtelfeber jag dragits med i ett par veckor är egentligen inte farlig, men så har jag också haft alla tänkbara förutsättningar att klara det bra. Om vi i tanken byter ut min varma lägenhet mot en kylig stuga, om vi byter ut apelsiner, fisk och morötter mot korngröt och smärtstillande tabletter mot ingenting, då ändras förutsättningarna ganska drastiskt.
    
Nu sitter jag i alla fall i min lägenhet och har det förhållandevis bra. Okej, halsen känns fortfarande när något passerar svalget på sin väg mot magen och sömnen besöker mig ett par timmar varje dag, men feber och huvudvärk har tack och lov lämnat mig ifred ett tag. Febern var värst; att vara kall när det är varmt och varm när det är kallt, att svettas floder trots att man fryser, att sitta och skaka under en filt i fåtöljen, det är inget jag unnar någon vettig människa. Och i dessa stunder, när man inte är kapabel till annat än att ensamt vara, bara tyna bort i en oändligt stor öken där alla oaser ligger praktiskt placerade bortom sanddynor och kilometer av värmebölja, då förstår jag varför gud är och varit lockande (nu går det undan i ämnesbytena!). Varje människa tror jag behöver något att hålla fast vid, en fast punkt när stormen viner och vågorna går höga. Nu diskuterar vi inte logik eller vetenskaplig bevisföring utan mänsklig psykologi, hoppet bryr sig nämligen inte om vetenskapliga tidskrifter eller forskare. För att hålla hoppet uppe, för att känna att något beständigt alltid finns där ute någonstans och väntar på en, då kan nästan vilken mental skapelse som helst fungera. Hade jag inte vetat att jag haft körtelfeber, att det försvinner av sig själv om man tar hand om sig och att det orsakas av ett mycket vanligt virus som kallas Epstein Barr-virus hade jag definitivt hemfallit åt någon slags gud för två veckor sedan. Hade jag levt på 1700-talet hade jag utan tvekan gjort det.
 
Tänka sig att jag alltid kommer tillbaka till denna blogg. Nu var det mer än ett halvår senast och då halvlovade jag att skriva mer frekvent. Så blev det inte, men innan jul ska jag hinna med ett par inlägg. I morgon väntar brödbak, vilket förmodligen blir det enda jag ordentligt orkar med. Men att öppna en bok går bra och efter en liten tupplur på eftermiddagen ska jag nog kunna slå på datorn och skriva ett par rader för bloggen. Tills dess, ha det så bra och få inte körtelfeber!
 
// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela