God jul på er!

Publicerad 2013-12-24 07:37:00 i Allmänt, Berättelser,

Så var det julafton ännu en gång. Mat, gran, godis, släkt och vänner, tända ljus och god stämning, vad mer kan man begära? Inte mycket, julen är en riktigt mysig högtid som faktiskt behövs under den här tiden på året som annars domineras av mörka nätter och korta dagar. När man dessutom ägnat större delen av hösten åt plugg, som vi ungdomar eller arbete, som de vuxna, då är julen ett perfekt avbrott i vardagslunken. Här kommer så en liten julberättelse, eller berättelse i alla fall. Den kanske inte är så upplyftande, men alltid finns det flera sidor av ett mynt och varför inte visa lite baksida ibland? Hur som helst, hoppas ni alla kommer ha en riktigt, riktigt god jul, må ljusen glöda och glöggen flöda!

 

Det finns de som tvivlar, som säger att han bara är en fantasi. Som förvägrar honom sin identitet och sitt yrke och förvisar honom till myt och saga. Det finns de som vet. Och de kanske har rätt, han kanske är en fantasi. Men säg det en gång till; han är. Här är hans hans egen jul, så som den blivit i en värld av tvivel.

Med famnen full av ved hasade han sig fram över den snötäckta ladugårdsbacken. Varsamt lösgjorde han en hand från veden, tryckte in den för honom alltför låga dörren, hukade sig och gick in. De valkiga nävarna greppade vant om träna och ett och ett lades de in i vedförrådet, som bestod av en av ålder i grått skiftande trälår direkt till höger om dörren. Längre in till vänster i detta stugans enda rum stod köksbordet som trots hans ensamhet än var omgärdat av två pinnstolar och två lite för räckviddens skull högre pallar i fur som han själv i sina yngre år satt ihop. Vedspisen i mitten av rummet hade sett sina bästa dagar, liksom skorstenen, vars porösa murbruk börjat falla sönder och täckte nu det flisiga golvet med ett tunt lager damm kring skorstenens fot i mitten av rummet. En gammal halmbädd längst in i stugans dunkla ljus tjänade som säng med ett lika gammalt fårskinn att skydda kroppen från kyla när stormen tar i om vintern.

     Långsamt för att hålla balansen steg han ur träskorna, sköt för regeln som håller dörren stängd och på plats och började tända i kaminen som stod i hörnet fem fot till höger om vedlåren. På golvet framför låg en nött och bränd kopparplåt som skydd mot gnistor och där stod en gammal fåtölj som också blivit boning för mössen om vintern. Den enda kaminen i den lilla stugan var egentligen inte tillräcklig, graderna kröp obarmhärtigt under nätterna till ner mot -35 grader ute i markerna och den lilla timmerstugan, som ändå fick anses välbyggd, stod inte riktigt emot kyla och vind så här dags på året. En gång i tiden var stugan det finaste som fanns i denna del av världen, men påfrestningar från tid och väder hade satt sina spår i väggarna. Den mossa och lavar som en gång stått för en duglig isolering hade för länge sedan torkat och multnat och timmerstockarna i väggarna visade tydliga tecken på sprickbildning. Det enda fönstret på södersidan var sprucket och släppte långsamt igenom den obarmhärtigt bitande kyla som vinden förde med sig. Det gick väl an om man satt vid kaminen, men den brinner ju inte hela natten...
     Tyget knakade av påfrestningen när han sjönk ned i fåtöljen framför den nu flammande elden. Han förde händerna mot lågorna och lät flammorna under någon sekund närma sig det tjocka, frusna skinnet. Också skägget hade börjat tina och vattendroppar föll med jämna mellanrum från ansiktet ner på golvet och ned i någon springa i träet. Åldern hade inte endast lämnat gubben ensam, liksom stugan var han nu på ålderns höst i ganska dåligt skick. Ändå var det fortfarande, trots kylan, om vintern han hade som mest i görningen. Alla förväntningar, eller ska vi säga krav, släppte liksom aldrig greppet om honom, trots att det var år sedan sist han var ute i tjänst. Alltid hade det varit så fullt upp, stress blandades med glädjen av att se lyckan i barnens ögon. Nu för tiden skulle allt vara så storskaligt, människorna var inte nöjda med det traditionen hade att erbjuda utan åkte i bilar in till de stora städerna för att mätta de nya begären. Liksom smeder och sömmerskor hade hans verksamhet blivit överflödig och lämnat honom åt sitt öde.
     Trots detta hade han enträget fortsatt, det som satt sig i hjärta och ryggmärg kunde inte så enkelt överges även om en gradvis omställning varit nödvändig. Kroppen hade aldrig mått bra av nattligt arbete, den följde dygnets rytm och sade ifrån när mönstret bröts. Inte gjorde åldern det lättare heller, det var alltid en utmaning att hålla sinnet skärpt under de sena och tidiga timmarna på dygnet. Annorlunda hade det varit, på den tiden människorna hållit sig hemma och litat på yrkets duglighet. Få var de som nu litade till hans titel och identitet, ibland blev han bryskt avvisad som lögnare och bedragare när ansats gjorts. De långa kvällarna med leenden, förväntan och gröt var nu ett minne blott, för människorna fanns han inte. Till natten var han förvisad, till att genomföra sin gärning i tystnad och lönndom.
     Vinden ven runt knutarna och pressade in kyla genom gliporna i väggarna. Mat var det inte tal om, redan hade två mål gått åt under dagen. I natt var fårskinnet på den gamla halmbädden hans enda värme.
     Det smärtade i ryggen när kroppen långsamt drog sig upp över kanten på lådan till säng, som en gång varit till bredden fylld med tätt packad halm. Han spetsade öronen och ansträngde sina sinnen, visst hade vinden mojnat? Benen förde honom mot kaminen där hans dubbla par raggsockar hängt på tork sedan gårdagskvällen. Inte heller en enkel syssla som strumpbyte var särskilt rolig för en man av ansenlig ålder. Han tvangs sätta sig ned på golvet och under stor möda böja ryggen framåt för att få strumpan över tårna, varpå hela kroppen skulle upp på fötter igen. Träskorna gled dock smidigt på, det gamla lädret var fint format efter år av tillvänjning vid hans fötter. Tidvis saknade han sina gamla kängor av renskinn med vinterpäls, men de var alltför nötta och gick inte längre att gå i utan att slita sönder fotsulorna. Nej, träskorna med de rejäla sockarna fick duga i brist på handelsvara och mynt.
     Solen ruvade ännu långt under horisonten när gubben tände sin ljuslykta och gick ut i stallet, där den gamla märren ännu tappert höll livets låga brinnande. Den gnäggade av fröjd när mannen lyfte regeln ur sitt läge och långsamt ställde dörren på glänt. Djurets ögon kisade ovant vid ljuset, men verkade i övrigt tillfreds med sällskapet. Höförrådet var inte det största man skådat, men borde utan tvekan räcka för vintern. Hästen följde intensivt knippet med hö som mannen hade i handen med de stora och vänliga, djupt bruna ögonen och när den kom inom räckhåll sträckte det lojala djuret ut huvudet och åt med tillförsikt av maten direkt ur näven. Den sträva tungan grep om höet och drog in det i munnen. Ett knippe till kunde ju inte heller skada så här dan' före dan', varpå proceduren upprepades. När han sedan lämnade stallet följde den gamle märren honom med blicken hela vägen ut. I dörren dröjde han sig kvar, funderade en stund. Han såg på hästen med stora ögon, stängde dörren och lade säkert regeln på plats.
     Bredvid stallet i den lilla ladugården låg verkstaden med tillhörande förråd. Här hade en gång liv och aktivitet satt sin prägel på tillvaron, men tiderna förändrades och nu var hans andetag och den knarrande porten det enda som nådde hans öron när han tog klivet över den kraftiga tröskeln in i rummet. Maskiner och verktyg av många slag stod som reliker av en svunnen tid längs de rödmålade väggarna. I skenet av en enda fungerande glödlampa hängandes från taket i mitten av rummet såg hela utrymmet på något sätt melankoliskt ut, övergivet och stött. Han hade dock hållit liv i det mesta trots den dystra uppsynen; vad skulle man ägna långa sommarnätter åt om inte svarv, såg och stämjärn?
     Inte heller hyllorna i förrådet längst bort i rummet var vad de en gång varit, fyllda till bristningsgränsen av leksaker, ljusstakar och små i trä snidade askar med gångjärn i silver att förvara små hjärtenära ting i. Nu fanns här endast ett fåtal om än mycket välgjorda och med kärlek bearbetade saker, knappt tillräckligt för att fylla halva översta raden. Han mindes hur säck efter säck hade fyllts till bristningsgränsen och hur man sedan med gemensamma krafter bar ut alltsammans till den av hästar förspända släden. En halv säck var allt han fick ihop i år, mer blev det inte. Med ett för hans ålder överraskande kraftfullt knyck vände han upp säcken på ryggen och hasade med den extra vikten tillbaka till stallet där släden stod. Släden, som från början varit en magnifik skapelse med medar i böjt trä med metallbeslag och utsmyckningar snidade i eneträ kring kuskens plats, hade nu tvingats genomgå en radikal förändring för att passa den gamle märren som fanns kvar. Alla dekorationer var bortslitna, all extra vikt och lastutrymme hade gjorts av med. Nu återstod endast ett skelett av den forna släden, men det som fanns kvar var i ganska fint skick. Träet var rent och putsat, sittplatsen iordninggjord och medarna var slipade till perfektion, så till den grad att de blänkte till när han nu lös på kälken, som den kanske borde kallas, med lyktan. Under hästens uppsyn placerades säcken på trästycket framför sätet. Den gamle märren, som varit med under många år vid det här laget, visste precis vad det var fråga om och gnäggade till av förhoppning. Djurets ansiktsuttryck återställdes dock snart när gubben kliade hästen på mulen, vände och låste dörren till stallet efter sig. Än var det inte riktigt dags.
     Frånsett mössen och julflugorna som alltid kom fram vid juletid var nu gubben åter ensam i den lilla stugan. Medan han vid köksbordet satt och sakta tuggade på en bit torkat och saltat älgkött flög tankarna vitt omkring. Ensamheten hade kommit hastigt och olustigt den där senvintern för kanske tjugo år sedan. Barnen var sedan länge utflugna ur sitt näste, han och frun levde ensamma på den lilla gården. Det var en hård vinter, snön hade fallit ymnigt under flera veckor och täckte marken med ett upp till naveln högt lager vit, packad snö. Att röra sig ut i markerna för egen maskin var det inte tal om. Under flera veckor hade de klarat sig på den ved som fanns att tillgå och saltat kött och fisk när hon en morgon började hosta. Utan telefon eller andra kommunikationer hade han gjort sitt bästa för att hjälpa, men tvangs se på när hon sakta blev sämre och sämre. En tidig januarimorgon, efter en hel natts vakande, lämnade hon honom att vandra livets stig på egen hand.
     Den sista lilla biten kött passerade långsamt genom läpparna och in i munnen. Det var något visst med den här tiden på året. Alla gamla minnen som kommer tillbaka, av spänning, glädje och förväntan. Men här fanns också utrymme till eftertanke. När väntans tystnad lägger sig över stugan timmarna innan avfärd var den som tydligast, det är inte lätt att vara ensam. Där aktiviteten varit som mest frenetisk med packning och till sist avsked, hon hade stått på ladugårdsbacken och vinkat farväl när han lämnat gården för årets skift, där var också tystnaden som intensivast. Ändå var det fortfarande det här han levde för, det var i arbetet han speglade sig, där han fick sin karaktär.
     Solen nådde precis över horisonten, det var mitt på dagen. Med bara timmar kvar hade tröttheten tagit tag i hans kropp och en stund av vila var välbehövlig. I tanken gick han sakta igenom förberedelserna. Släden med säcken var redo. Märren hade fått ordentligt med mat och väntade honom i stallet. Selar och tömmar fanns på plats och kläder till honom själv hängde framför kaminen för den extra gnutta värme som den gav. Långsamt lät han tanken fly sin kropp, en liten stund av sömn kunde han avvara för sin av ålder sargade kropp. Nu var nog allt klart.
     Det spratt till i gubben. Likt ett barn på julaftons morgon fylldes hans sinne av liv och lust, förväntan och förhoppning. Han lyfte benen över trälårens kant och kom med ett ryck på fötter. Vid kaminen hade han hängt den gamla uniformen, stolt röd och på insidan väl fodrad med sälskinn. Trots dess anmärkningsvärda ålder hyste det i motsats till hus och gubbe inga tecken på förslitningar eller skavanker; en gång per år hade den kommit fram ur garderoben, en gång per år hade den använts och en gång per år hade den med noggranna ögon genomgåtts för att vara i perfekt skick till framtiden. Mödosamt gick gubben i byxorna, drog åt bältet och lät rocken glida ned över axlarna. När den likaså röda luvan skymde resterna av gubbens en gång tjocka hår stegade han i träskorna och virade en halsduk om varje fot för värmens skull. Lyktan greppades i farten och han drog sig ut mot stallet. Trots det nu kompakta mörkret var det ännu långt kvar till midnatt.
     Ute i stallet var stämningen spänd. Märren stod tyst i sitt bås och trampade av otålighet samtidigt som en grupp sparvar sökt skydd mot vind och kyla i höet intill. Då och då flög en fågel upp ur gräset och fångade hästens uppmärksamhet för ett ögonblick. I övrigt dominerade tystnaden, en väntans tystnad.
     Gubben möttes av ett förnöjt gnägg när han stack in huvudet genom stalldörren. Den lilla släden med säcken sköts i sakta mak ut på ladugårdsbacken. Snön knastrade aptitligt och bekant under kälkens medar. En ilning rusade snabbt upp länge ryggraden när han spände den gamla märren framför kälken och satte sig upp i sitsen. Från gubbens strupe ljöd ett gällt, uppmanande kluckande ljud och i det dämpade skenet från lyktan lunkade märren i för ett så till åldern gånget djur god fart ut från gården, mot världen, mot julen.
    
När människorna åter vaknar för julaftonsfrukost ska tomten och hans märr redan vara långt borta. Långt borta, väl avskärmade från tro och tyckande, misstänksamhet och misstro. Här ska de låta natt och dag skifta, årstider komma och gå. Tids nog ska dock julen åter väcka tomtens barn och misstro mig då inte, uniformen och släden kommer vara i samma fina skick som detta år. Men inget av det här vet du ju om, du sover så tungt i drömmar om klappar och granar, vänner och gröt att du inget märker. Och kanske är det lika bra det, ty verklig är en oemotsagd dröm.

 

 

 
// AGCH

Dessa underbara fredagar

Publicerad 2013-12-13 11:52:36 i Allmänt,

Fredag. Ett bra ord, väldigt skönt att ta i mun. Kanske inte för att det är perfekt att uttala, men innebörden har under skoltiden blivit lika med rast, vila och roligheter. Så också denna gång, efter en ganska tuff vecka ska det nu bli riktigt skönt att ta helg. Något jag ser fram emot under denna helg är en jullunch hos farmor som ska bli riktigt gott. Innan dess ska jag också hjälpa henne med att fixa med allt runtomkring inte fel det heller! Och snart är det jullov... Vad for det har gått, känns som bara någon vecka sedan det var sommarlov faktiskt. Men jag tror det är bra, känner ju inte för skolan så kan det gå lika fort i vår är snart ute och kan tänka fritt igen. Även om livet fömodligen inte kommer bli enklare efter studenten är jag ändå säker på att det på ett eller annat sätt kommer bli bättre, det ska bli fantastiskt skönt att kunna forma sitt eget liv som man vill och inte bara vandra runt i samma gamla tillvaro som man gjort nu i massa år.
     I eftermiddag är det nog bara vila och underhållning som gäller. Underhållning är för mig inte TV och oftast inte film, utan snarare musik och spel. Som 18-åring kanske inte pokémon är det första man skulle komma att tänka på, men det är nog trots allt det spel som ligger närmast till hands när man sjunker ned i fåtöljen på rummet. Känner man inte för det kan man göra som jag gjort ett par gånger, tänt ett ljus, satt igång en skiva och skriva en berättelse. Den kommer nog upp här på bloggen framåt jul, det är där den hör hemma nämligen...
 
Hoppas ni haft en finfin vecka och att fredagskvällen kommer gå i glädjens tecken, trots TV:s nu för tiden oftast mycket tunna programutbud. Tacka vet jag fredagarna för 10 år sedan när Robot Wars och Gladiatorerna gick, men denna tid är förbi. Hur som helst, trevlig helg!
 
// AGCH

Smältande snö och konfliktinriktad retorik

Publicerad 2013-12-10 13:21:03 i Allmänt,

Så kom det sig att snön kom, och nu verkar det som om den kommer försvinna snart... Nu är det december, snart jul och snön ligger på marken. Eller det är så jag vill att detska vara, det skulle kännas lite sorgligt att se snön försvinna nu när den väl kommit med skidåkning och allt annat kul som snö innebär. Inga snöbollar utan snö, tyvärr.
 
Sverigedemokraterna har fått stor plats i många medier på sista tiden. Det kan tyckas vara bra, för det har inte varit någon positiv rapportering. Idag står att läsa om sverigedemokrater som skriver hatiska inlägg och kommentarer på Avpixlat (en samlingsplats för svenska rasister och islamofober), tidigare har det varit öppna brev i tidningar och vänsterorienterad musik som fått uppmärksamhet. Tyvärr har uppmärksamheten mer gemensamt än att den riktar in sig på ett parti i Sveriges riksdag som står för en tveksam människosyn och värdegrund. Inläggen i debatten om och kring SD och deras politik verkar bli allt mer konfliktinrikad. Tydliga tecken på det under den senaste tiden är till exempel det öppna brev som Borzoo Tavakoli skrev till Kent Ekeroth (SD) i DN för ett tag sedan där han målade upp skillnader mellan sig och Ekeroth för att visa att han själv har rätt, låten som Kartellen släppte tillsammans med Timbuktu som utmålar SD som något avskyvärt, samt tårtningen av Jimmie Åkesson (SD:s partiledare) och den debatt som den skapade.
     Konfliktorienterad debatt, än sen då? Jo, jag tror man måste tänka ett steg längre. Vad är det som partier som Sverigedemokraterna baserar sin ideologi och propaganda på? Jo, konflikter. Konflikter utmålas mellan svenskar och invandrare, mellan kristna och muslimer och så vidare. Det är dessa mycket förenklade och oftast helt falska bilder man vinner sympati och röster på. Dessutom har man gjort det till sin egen fråga att kritisera etablissemanget, de som idag innehar makt. Man säger att de förstör landet, missunnar dess folk och så vidare. Och hela tiden konflikter, vi mot dem. Därför tror jag de som vill nå ett tolerant samhälle där alla har samma rättigheter och skyldigheter och ungefär samma chans till ett bra liv siktar väldigt fel när man genom konfliktinriktad propaganda skjuter in sig på Sverigedemokraterna. Här visar man istället för SD och dess sympatisörer att man inte är ett dugg bättre, ändamålen helgar medlen och konflikten står i centrum. Man visar för Jimmie Åkesson och hans politiskt närstående att han visst ska behöva SÄPO-skydd även om det inte är fallet. Man ger Sverigedemokraterna och resten av den högerextrema rörelsen möjlighet att vara det offer man så gärna vill vara, en roll man gärna spelar och gör det bra.
     På det här viset lär alltså SD endast dra nytta av den arga och ganska obalanserade konfliktinriktade kritiken från framförallt vänsterhåll. Men varför väljer man att gå fram på detta sätt då, varför väljer man att kritisera rasismen på dess egna villkor? Det finns inget entydigt svar på denna fråga, hade det funnits det kanske man undvikit ett sådant tillvägagångssätt, men ansatser kan ju ändå göras. Personligen tror jag det är ett uttryck för desperation. Konflikten är mycket konkret, ett enkelt sätt att uttrycka sig och få fram ett budskap. Därför väljer Sverigedemokraterna att använda den och det driver nu också dess kritiker till samma medel. I takt med att Sverigedemokraterna får alltmer väljarsympatier växer också motståndet hos de som är kritiska, det är helt naturligt och i grunden en mycket hoppfull bild. Men tyvärr verkar motståndet alltså "extremiseras" allteftersom det växer, vilket jag som sagt tror är kontraproduktivt och inte gynnar någon annan än SD i synnerhet och grumlig extremhöger i allmänhet.
     Vad har man för val då? Om inget hjälper, är det inte då naturligt att man bekämpar eld med eld? Jo, som spontan reaktion kan en tårtning verka logisk för att få fram ett budskap, men det får inga positiva konsekvenser. Jag tror istället man måste se bortom Sverigedemokraterna för att komma åt det problem för samhället och flertalet individer som deras politik är, för konsekvenser får den. Istället för att kritisera sverigedemokrater i person eller på andra sätt uttrycka sig i övertydliga konflikter bör man rikta sin ljuskägla mot det samhälle man vill stå för. Vi borde inte skrika "rasism är förkastligt!", utan istället lugnt konstatera att tolerans är nyckeln. Genom att beskriva ett mål bortom rasism, främslingsfientlighet och svenskhet kan man samlas kring ett samhälle utan tydliga skillnader mellan nationalitet, etnicitet, politisk färgning. I ett sådant samhälle skulle inte en konfliktinriktad retorik som den som Sverigedemokraterna använder sig av överleva utan försvinna ut som droppar i ett hav. Detta samhälle må vara en utopi, men ett steg mot ett sådant samhälle måste ändå vara att byta fokus i debatten, från konfliktorientering till visioner. Att släcka eld med eld har aldrig fungerat särskilt bra...
 
Än ligger lite snö på marken, än lever hoppet. Ha det så gott!
 
// AGCH

Ljus och mörker i text och liv

Publicerad 2013-12-07 15:05:05 i Allmänt,

Att efter en lång natt, trots neddragen rullgardin, vakna upp med ljus i ögonen är inte så dumt. Visst, det är mörkt så här års, men när marken täcks av snö och molnen skingras blir det verkligen ljusare än på länge. Kanske välbehövligt, kanske inte. Inte blir man pigg av höstens grå nyanser, men hösten i sig var inte så svår att ta sig över. Värre är det då med krav och måsten. Hur man än vänder och vrider på det, "jag ska inte klaga, det finns de som har det betydligt värre" så lägger det sig likväl som sten över axlarna. Och inte blir det bättre av att plugget börjar klockan åtta på morgonen, när det är mörkt, och slutar vid fyra, då det är mörkt. Var ska man då få ljuset ifrån?
     Nej det är inte för att hösten är mörk som ljuset behövs. Faktum är att just denna höst varit osedvanligt ljus. Okej, fysiskt sett är nog alla höstar ganska lika varandra, men mentalt kan ju stora skillnader finnas. En omgivning av fina människor bidrar förstås, utan gott sällskap blir det inte mycket kvar av en människa. Sedan finns ju andra ljuspunkter som skiner i en ganska grå vardag, som musik i ett mörkt rum med ett stearinljus som enda ljuskälla eller en lång fika efter en ännu längre skoldag. Kanske en promenad ut i naturen med dess lugn och stillsamhet som bara den kan skänka. Stunder som dessa hjälper till att hela tiden påminna om att livet ändå är ganska gott.
     Men ibland är inte fika, musik och tända ljus tillräckligt. Man går till skolan, pluggar och sliter, kommer hem för att sova. Går till skolan, hem för att sova. I-landsproblem absolut, men inte desto mindre frustrerande och krävande för sinnet om det håller i sig för länge. Då kan en glimt av solen i ögonen när man vaknar vara exakt rätt medicin, och om snön dessutom lagt sig för att vänta på att skidor och stavar ska komma ut, då är det svårt att inte vara på gott humör. 
 
Det var länge sedan det skrev här på bloggen nu. Det är ganska underligt egentligen, skrivandet brukar vara något jag skattar väldigt högt. Det är det fortfarande, men ändå har jag inte satt fingrarna till tangentbordet. Skrivande för skolan är en sak, det har aldrig varit lustfyllt på något sätt och just därför har bloggen blivit ännu viktigare. Ett ställe där fantasi och tankar för en gångs skull får löpa fritt.
     Kanske är det så att man ibland har det lite för bra för att skriva. Om man vänjer sig vid skrivandet som ett sätt att bearbeta känslor och tankar, som att "skriva av sig", då blir det inte av att man sätter sig ner och skrivier ett inlägg på en blogg. När ens egen värld räcker till, när man inte behöver drömma sig bort ut i världen för att finna tillräckligt med material för sin egen tillvaro. Ända sedan i somras har jag nog varit i det läget, det har inte behövts en blogg till att fylla livet med mening. Nu menar jag inte att man bloggar för att fylla livet med mening, det kan självklart finnas hur mycket mening i livet som helst, men jag tror det är lätt att dra ner på skrivandet om man inte ser att det fyller en funktion.
     Så här i efterhand är det förstås tråkigt, om det är något man vill minnas så är det ju de glada tiderna. Dessutom kan man ju hoppas att det är sådant man vill läsa om också, varför annars blogga om det. Faktum är dock att det är mycket svårare att skriva glada texter än ledsna och lite nedstämda. Det verkar på något vis som om det saknas ordförråd för glädje och lycka i det svenska språket. Negativa känslor är däremot inte svåra att hitta; ledsen, nedstämd, deprimerad, förtvivlad, besviken, sogsen, olycklig (som dock kommer ur lycklig), listan kan göras längre än så. Glad, lycklig, euforisk, upprymd, och där någonstans tar det slut. Vilket ju är sorgligt i sig, för glädje kan ta sig så många uttryck och vara nyanserad i precis samma utsträckning som ledsamhet kan. Det är i varje fall vad jag vill tro.
     Skriva glada texter blir alltså ganska svårt med detta ordförråd. Ofta får man ta till mycket bildspråk och liknande vilket visserligen kan vara väldigt underhållande och trevligt att läsa, men det går lätt till överdrift. Vill man beskriva en liten men ack så betydelsefull situation av glädje får man välja på "hon blev glad" och "solen letade sig ned mellan livets så täta trädkronor och lyste upp hennes tillvaro". Inget av dem passar särskilt bra, den ena är en formulering som till och med skulle få en pensionerad professor i avancerad latinsk grammatik att gråta av tristess och den andra får det att se ut som om det vore den lycklgaste stunden i livet, vilket ju inte var meningen. Det är alltså lite av en utmaning att måla glädje med ord på ett verklighetstroget sätt. Det är något jag skulle vilja bli mycket bättre på, så förhoppningsvis kan jag öva lite då och då på det här på bloggen i vinter.
 
Så sitter man och tittar ut genom fönstret medan skymningsljuset sakta lägger sig över landskapet. Det är inte bara vintermornar som är speciella, kvällarna har sin charm de också!
 
(Observera spåren i snön som innebär att skidsäsongen är kommen)
 
Hoppas hösten varit god mot er och att vintern ska fortsätta i samma spår!
 
// AGCH
 
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela