Staten i rättighetsperspektivet

Publicerad 2018-01-13 12:00:00 i Allmänt,

Om man funderar lite kring var staten finner sin plats i en värld med så starkt motiverade rättigheter kring ägande inser man snart att den platsen är mycket svår att hitta. Staten finner sin finansiering i skatter (eller tvångsarbete, men det lämnar jag därhän). Skatt är både när det gäller skatter på kapital eller arbete att frångå de principer jag diskuterade i mitt förra inlägg. Staten tar ut skatt i förskott och har inte lagt ned varken arbete eller maskintid för att ha rätt till de medel som tas upp i skatt. Så hur kommer det då sig att skatten som företeelse har så starkt stöd, och vilken roll har den i konflikten mellan arbete och kapital?

Svaret på frågan står på åtminstone tre ben. Det första och kanske mest uppenbara är statens överlägsna förmåga att finansiera mycket stora projekt av samhällelig betydelse, där ansamlandet av stora resurser genom skatteväsendet är enda rimliga finansieringsmöjligheten. Det andra benet är att det måste finnas någon part som håller reda på alla människors rättigheter, eftersom det oundvikligen uppkommer konflikter av olika karaktär när människor samspelar i ett samhälle. Staten agerar rättskipare för att se till att rätten till liv, frihet och ägande upprätthålls. Sist men inte minst finner vi ett tredje ben utgörandes av statens roll som arena för kompromiss mellan arbete och kapital, eftersom parterna som vi ska se inte nödvändigtvis finner en godtagbar lösning på det fördelningsproblem jag beskrev i föregående inlägg. Gemensamt för alla tre benen och därför på sätt och vis ”pallens” sits, är att samtliga samhällsmedborgare i bildandet av den demokratiska staten gått med på att ge upp en viss del av de resurser de har rätt till för att på ett eller annat sätt förbättra sina egna eller samhällets livsförutsättningar.

De första två benen utgör den klassiska liberala motiveringen till varför staten behövs. Staten tillhandahåller befolkningen sådana tjänster så som skola, vård, och infrastruktur som enskilda kapitalägare eller till och med hela företag av olika anledningar (avsaknad av stordriftsfördelar, oacceptabel ojämlikhet och så vidare) inte klarar av. Dessutom måste det i ett civiliserat samhälle finnas någon som löser konflikter (genom ett rättsväsende) och som skyddar medborgarnas rättigheter vid militära angrepp (genom bildandet av militär). Dessa två ben tycks mig ganska oproblematiska och om inte ointressanta så i varje fall mindre eggande än det tredje, speciellt i detta sammanhang. Därför tänker jag i resten av texten behandla det tredje benet: staten som arena för kompromiss mellan arbete och kapital.

För att kratta manegen för kommande resonemang vill jag först påminna om vad jag skrev i föregående inlägg. Kom ihåg att både arbete och kapital har skäl för att kräva sin rätt till de resurser som skapas i företaget. Ingen av parterna vill i onödan kompromissa bort rätten till arbetets frukt eller rätten till ägandets avkastning. Detta ger upphov till en konflikt, där ingen av parterna nödvändigtvis måste vara nöjd med någon given fördelning. För att komma vidare från denna punkt måste vi föra in ett nytt begrepp i resonemanget, nämligen makt. Den fördelning som blir slutresultatet av en förhandling mellan arbete och kapital i företaget kommer oundvikligen vara beroende av maktförhållandena i företaget. Om kapitalet har övertag över arbetet kommer oproportionerligt stor andel av företagets mervärde gå till kapitalet och vise versa.

Vad bestämmer då maktförhållanden i företaget? Faktorerna skulle för enkelhetens skull kunna delas upp i två kategorier, nämligen interna företagsförhållanden och externa förhållanden i omvärlden. Vi börjar med de förstnämnda.

I företaget spelar något som skulle kunna kallas ”rättigheternas ordning” stor betydelse. Som vi konstaterat tidigare är äganderätten mycket viktig för att skydda rätten till liv och frihet. Det är ingen rättighet som (här kan diskuteras på vilka grunder) lättvindigt överlåts till någon annan. I företaget övergår inga äganderätter, men arbetet tillåts, ja till och beordras nyttja företagsägarens lokaler och material för att producera varor och tjänster. Eller med andra ord: företagsägaren låter arbetarna nyttja dennes personliga ägodelar, något som inte är en självklarhet - äganderätten går i beslutsväg före andra rättigheter i företaget. Även om det finns en konflikt om mervärdet i företaget har alltså kapitalägaren en ständig hållhake på arbetet – kapitalägaren kan när som helst med hänvisning till äganderätten frånta arbetaren dennes arbetsuppgifter (och därmed inkomstkälla). Beroende på hur de yttre, externa förhållandena ser ut kan detta vara överkomligt eller förödande för arbetaren; skulle den givna kapitalägaren vara enda arbetsgivare i området medför de interna förhållandena i företaget förstås mycket stor makt i händerna på kapitalägaren.

De externa förutsättningarna utgörs således av arbetsgivare och arbetstagare i företagets närhet. I de interna förhandlingarna mellan arbete och kapital är arbetet, för att väga upp ovanstående ojämlikhet, tvungen till att hota med att lämna företaget om de inte får tillräcklig del av företagets ekonomiska kaka. Om det finns gott om arbetstillfällen i omgivningen kommer företagsledningen tvingas gå med på långtgående eftergifter för att behålla kompetent arbetskraft och därmed konkurrenskraft (givet att målet med företaget är att gå med så mycket vinst som möjligt). Om så inte är fallet, eller om det redan står en lång kö av arbetslösa utanför företagets portar som väntar på att få ta anställning, då vet företaget om att arbetet antingen kommer stanna eller omedelbart ersättas av nytt varför ersättningsnivåerna till arbetet kan hållas nere.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas om maktförhållandena i ett kapitalistiskt företag att kapitalet genom äganderätten har ett klart övertag över arbetet inom företaget, men att detta övertag mer eller mindre kan vägas upp av yttre förutsättningar (jag bortser här från fackets roll). Under den period som den moderna demokratiska staten utvecklades, låt säga ungefär 1800-1950, var emellertid arbetare förhållandevis knutna till den arbetsgivare de befann sig hos. Kollektivtrafik fanns enbart i större städer och bilen var ännu en lyx som relativt få (om någon, beroende på tid) kunde unna sig. I det tidigindustriella samhället var det dessutom inte ovanligt att arbetsgivare tillhandhöll bostäder åt arbetarna, något som ytterligare band arbetaren till sin nuvarande arbetsgivare. Detta torde givit kapitalet ett övertag gentemot arbetet i termer av förhandlingsmakt, något som förstås också kom till uttryck i fördelningen av företagets ekonomiska kaka. Arbetet fick inte den del som ansågs rättmätig.

När någon blir orättfärdigt behandlad i en förhandling kan denne välja att antingen lämna förhandlingsbordet eller ta till ännu starkare maktmedel för att ändra maktbalansen. Om valet ”lämna” medför svält återstår att ta till starkare maktmedel. Det starkaste maktmedel en människa kan uppbåda är våld – i vårt sammanhang hotar våldet den viktigaste av alla rättigheter, nämligen rätten till liv. På systemnivå hanteras den orättfärdiga fördelningen mellan parterna på så sätt att arbetet hotar med revolution, och kapitalägarna vill ha sina ägodelar (och livet) i behåll.

För att lösa konflikten träder så staten in i rummet. Mot upptagande av skatt som omfördelar resurser från de bemedlade till det allmänna, från kapitalägare till arbetet, går staten med på att i lag skydda företagets interna maktbalans och se till att genom rättsväsendet och statens våldsmonopol upprätthålla det system av rättigheter som redan etablerats. På så vis förhandlar både arbetet och kapitalet bort en del av sina rättigheter i form av ägande och arbetets frukt i utbyte mot funktioner och tjänster båda anser mer värda än de resurser de givit upp. Detta utgör pallens tredje ben.

Härifrån kan ett antal mycket intressanta diskussioner ta vid. Har förändringar i de externa förutsättningarna, det som de facto utgör arbetsmarknaden, genom till exempel bilens och kollektivtrafikens genombrott påverkat vilken roll staten bör inta i samhället? Har staten genom att skydda den så starkt befästa äganderätten valt sida i konflikten mellan arbete och kapital, eller är den en neutral enhet som balanserar systemet? Här är nog enbart en sak säker: statens roll är utan tvekan systemupprätthållande och förhindrar effektivt samhällsomvälvande förändringar av produktionsförhållanden och relationer mellan ägande och arbete. Kanske än viktigare – så länge staten är demokratisk och makten över den är baserad på principen en person, en röst har du och jag möjlighet att påverka detta förhållande. Nämnde jag förresten att det är val i år..?

 

// AGCH

 

Rättigheter som utgångspunkt för konflikten mellan arbete och kapital

Publicerad 2018-01-10 21:33:00 i Allmänt,

När jag lyssnat på föreläsare och läst böcker i nationalekonomi tycks det ibland som om det inte finns någon konflikt mellan kapitalägare och arbetare. För en person med bakgrund i bredare samhällsvetenskaper kan detta vara lite svårt att förstå – det kan tyckas självklart att konflikten existerar och att fördelningen mellan lön och vinster inte kan tas för given. Inställningen finner sin grund i att den fördelning som kommer ur marknadsförhållandena är sådan att de tillgängliga resurserna i form av kapital och arbete nyttjas på effektivast möjliga sätt, med minsta möjliga resursslöseri. Men, och detta är ett viktigt men, detta innebär varken att produktion sker efter allmängiltiga moraliska principer eller att grupper av individer inte kunde haft det bättre under andra förhållanden. Här kommer därför ett alternativt sätt att se på den interna konflikten om fördelningen av de resurser som produceras i ett företag, den centrala enheten för produktion i ett kapitalistiskt samhälle.

En av de viktigaste insikterna filosofin och samhällsvetenskaperna har givit oss är att varje människa har (eller i varje fall borde ha) ett inneboende, okränkbart värde. Detta värde finns stadgat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som ska garantera alla individers rätt till kropp, liv och frihet och som måste efterlevas av alla FN:s medlemsstater. Men rättighetsperspektivet är inte enbart en grundpelare för den moderna rättsstaten, det är också ett användbart verktyg för att förstå konflikten mellan arbete och kapital kring företagets produktion.

Vi tar avstamp i grunden för de mänskliga rättigheternas existens. Alla människor föds nakna, hjälplösa, beroende av sin omgivning. När ett barn föds finns ingenting som på markant sätt skulle skilja ut detta från andra barn ur rättighetsperspektiv – det har inte förtjänat något mer än andra, har inte gjort sig skyldig till någon form av brott. Därför måste alla individer i grunden ha samma rätt, och rätten till liv (hur denna än motiveras: genom gud, genom humanism eller på något helt annat sätt) måste därmed vara generell, gälla alla.

Med rätten till liv bör följa rätt till din egen kropp. Utan rätt till din egen kropp kan livet lätt berövas dig, genom misshandel eller annan form av fysiska övergrepp. Rätten till din kropp säkerställer att du har ett liv att leva och fastställer din status som individ, självständig i både kropp och själ. Detta torde vara en av de främsta anledningarna till varför upplysningsfilosofin med tiden fick så stort inflytande på inställningen till slaveri; slavstatus överför rätten till din kropp från individen själv till slavägaren och är därför oförenlig med tanken på alla människors lika värde och rätt till liv.

En anledning av flera till att slaveri överhuvudtaget existerar är att människor är kapabla att utföra arbete. Arbete är tätt sammanlänkat med den mänskliga kroppen. När man tänker efter är de båda företeelserna till och med oskiljbara – fysiskt, traditionellt arbete måste per definition ske på den plats där kroppen befinner sig. Därför kräver nyttjandet av slavarbetskraft också kontroll över slavarnas kroppar; rätt till kroppen ger rätt till frukten av dess arbete.

Detta måste förstås också gälla fria människor. Om rätten till kropp ska vara meningsfull måste individen inneha rätten till sitt arbete, för att klara försörjning i form av mat och husrum och för att förverkliga den frihet som kommer med att vara människa. Av detta följer i modern kontext varje individs rätt till företagande, rätt till att driva näringsverksamhet syftandes till att trygga den egna försörjningen och, återigen, förverkliga den frihet som följer med att vara människa. Men individens rätt till frukten av sitt arbete och rätt till företagande vore inget värd utan en medföljande rätt till ägande.

Rätten till ägande är således en nödvändig förlängning av rätten till liv, kropp och arbete och säkerställer att individen kan infria de friheter som garanterats henne. Den mat hon odlar, de ting hon producerar för att säkerställa sin försörjning, ska inte lättvindigt kunna tas ifrån henne eftersom detta skulle äventyra både hennes liv och ställning som fri individ. Men bilden kompliceras betydligt när vi flyttar in resonemanget i ett modernt företag av kapitalistiskt snitt.

Om rätten till arbetets frukt följer med rätten till kropp, måste rätten till det en maskin tillverkar följa med ägandet av den maskinen. Men rätten till arbetets frukt och rätten till det som spottas ur maskiner krockar i det kapitalistiska företaget. Eftersom arbete och kapital blandas i produktionsprocessen (maskinerna går inte av sig själva utan bemannas av arbetande, fysiska personer) uppstår tvivel kring hur stor del av det mervärde som produceras inom ramen för företaget som ska tillfalla arbetet (för att tillfredsställa rätten till arbetets frukt) respektive ägandet (för att ytterst tillfredsställa äganderätten).

För att vara mer allmängiltig uppstår konflikten i samma stund som en individ sätts att arbeta med redskap som i sin tur är frukten av någon annans arbete, varför äganderätten till detta redskap ligger i någon annans händer. Detta blir en konflikt eftersom både den som innehar rätten till frukten av sitt arbete och den som innehar äganderätten rimligen anser att deras rätt är okränkbar och därför anser att de åtminstone borde tilldelas en ansenlig del av det värde som skapas. Och eftersom inga generella moraliska principer eller liknande finns för att bestämma denna fördelning blir den en dragkamp mellan två skilda intressen, båda uppbackade av samma resonemang grundat i alla människors lika rätt till liv, frihet, kropp, arbetets frukt och ägande. 

Om nu både kapitalägare och arbetare har rätt till företagets mervärde, hur kan vi avgöra om en viss, given fördelning är rättfärdigad, eller skälig? Svaret på frågan är, som så ofta när det handlar om politik, helt beroende av vilka perspektiv man anlägger. Om du är utilitaristiskt lagd och främst bryr dig om samhällets totala produktion eller välstånd kommer du förmodligen föreslå en marknadslösning, där kapital och arbete delar på kakan efter det på marknaden bestämda priset på arbetskraft (kapitalägarna får sin del genom vinsten, som är det som blir över när kostnader för kapital, det vill säga maskinhyra eller -inköp, och arbetskraft dragits från de totala intäkterna). Är du istället egalitärt lagd och därmed främst bryr dig om fördelningen av samhällets resurser, exempelvis som en följd av att alla människors lika värde skulle kunna innebära att alla människor har rätt till en viss levnadsstandard, då kan helt andra principer vara aktuella.

Kontentan av hela resonemanget är egentligen att det inte finns något färdigt svar på frågan om mervärdets fördelning i ett företag. Det finns principer som utgör förslag till fördelning, så som marknadslösningen, men huruvida dessa ska tillämpas och i så fall i vilken omfattning är ytterst en politisk fråga. Detta är viktigt att komma ihåg, speciellt så när man läser en utbildning som specialiserar dig på att analysera produktions- och fördelningsproblem under specifika förhållanden, nämligen de som råder på marknaden. Dessutom bör vi avslutningsvis ta med oss att rättigheter i ett modernt samhälle sällan existerar sida vid sida, och att rättigheter som står i konflikt med varandra i förlängningen kan skapa mycket kollektiv huvudbry. För att plantera ett litet frö: Vad händer om de mänskliga rättigheterna i form av olika dimensioner av materiell och mental levnadsstandard (tänk rätt till utbildning, rätt till föräldraskap, helikopter till jobbet och så vidare) utvidgats så långt att det för att infria alla dessa rättigheter krävs arbete av andra? Med rättigheter följer skyldigheter, inte sant?

 

// AGCH

 

Nyårets framtidsutsikter

Publicerad 2017-12-31 11:56:00 i Allmänt,

Vi människor tenderar att fira det mesta som firas kan - födelsedagar, mer eller mindre religiösa högtider av alla de slag, framgångar i sport och så vidare. Men varför firar vi nyår? Detta är ingens födelsedag, här finns inga helgon inblandade och ingen historisk händelse att höja till skyarna men ändå sitter vi där mitt i natten och skålar i någon form av bubblig vätska. Så hur kommer det sig då att den sista dagen på året ska firas?
 
I vårt moderna samhälle är kontinuitet ingenting som lyfts fram som eftersträvansvärt. Vi ska framåt, inte stå och stampa. Vi ska göra karriär (det vill säga byta jobb eller bostad), vi ska vara uppdaterade både vad gäller nyheter och stil (i varje fall om vi ska tro reklamen) och följaktligen måste vi ständigt se mer och köpa nytt. Gårdagen är passé och morgondagen står för nya möjligheter, nya tillfällen att förbättra vår operfekta personlighet och nya chanser att fullborda vår outnyttjade potential. På gott och ont - genom att bli "bättre" människor kan vi nyttja vår tid och våra resurser effektivare (höjd levnadsstandard eller minskad klimatpåverkan, båda är möjliga), men pressen på individen att fullborda sig själv kan samtidigt vara en källa till stress. Bra eller dåligt är dock i sammanhanget av mindre betydelse. Huvudsaken är istället att detta fokus på utveckling, på steg framåt, kräver en uppdelning av tiden i "före" och "efter"; enbart så kan vi se och dokumentera vår utveckling och bevisa för oss själva att vi inte står still.
 
Ny dag, ny vecka, nytt år. Nyår är ett perfekt tillfälle för uppdelning av tid. Vi sammanfattar det som gått och tar avstamp för något nytt. Inte bara nytt år utan också nya vanor, nya mål och nya utmaningar. Nyår får därför stå som monument för ett samhälle i utveckling - om vi inte väntat oss eller hoppats på att nästa år ska bli annorlunda och bättre än det förra hade vi rimligen inte firat nyår, i varje fall inte på det ibland ganska utsvävande sätt som ju är ganska vanligt.
 
Om man tänker efter är det med det i bakhuvudet inte så konstigt att vi firar nyår. Den ekonomiska tillväxten de senaste hundra åren  har varit enorm, något som givit människor i vår del av världen anledning att hoppas på och till och med förvänta sig en bättre morgondag. Att fira tidens framåtskridande kan tyckas besynnerligt, men när levnadsvillkoren förbättras med tiden blir det helt plötsligt betydligt mer logiskt. Hur ser då utsikten för framtida nyårsfirande ut, eller med andra ord, kan vi vänta oss tillväxt också i framtiden?
 
En sådan fråga är som ni kanske redan gissat omöjlig att svara på, men man kan alltid föra mer eller mindre rimliga resonemang kring den. Mycket tyder på att ekonomin också i framtiden kommer växa, men inte lika snabbt som tidigare. Välutvecklade ekonomier, det vill säga sådana som i produktionen använder den senaste tekniken och all tillgänglig kunskap, har historiskt vuxit med ungefär 2% per år givet att inga militära konflikter eller naturkatastrofer kraftigt stört produktionen av varor och tjänster. Om så varit fallet kan man vänta sig högre tillväxt under ett antal år, tills den krigshärjade ekonomin kommit ikapp omvärlden. Detta är förstås ett teoretiskt resonemang och det finns mängder av variabler som kan tänkas störa, men utgångspunkten är ändå intressant. Osedvanligt hög tillväxt, det vill säga kanske 3 % och uppåt per år, tenderar att uppkomma antingen i länder och regioner som tidigare härjats av krig (som exemplet Europa 1950-1970, de så kallade guldåren) eller i länder som produktionstekniskt sett legat långt efter omvärlden (exempelvis Kina 1980 fram till idag). För länder som redan ligger i framkant, så som Sverige idag, kan vi inte vänta oss särskilt höga tillväxttal i framtiden även om det inte innebär att tillväxten är låg - 2 procents tillväxt över 50 år ger en mycket stor förbättring av materiell levnadsstandard.
 
Men tillväxt mätt som BNP ger oss ingen kunskap om fördelningen av välstånd. En viktig insikt jag fått med mig från 2017 är att en ekonomi baserad på marknadskrafter tenderar att öka snarare än minska inkomstklyftorna, även om tillväxten i de flesta fall kommer alla tillgodo i olika omfattning. Oroande för nyåret, i varje fall ur klassynpunkt, är att de som idag tjänar minst också har sämst löneutveckling. Detta innebär att även om tillväxten i framtiden skulle vara 2 procent i hela landet kan de som tjänar minst stå kvar och stampa på stället (ingen tillväxt alls) medan de som tjänar mest kan fira ljusa framtidsutsikter och välståndsökningar med kanske 4 eller 5 procent per år. Kanske blir nyår i framtiden en klassmarkör, där de som idag har höga inkomster, statustunga positioner eller mycket aktier i portföljen kan fortsätta dricka bubbel i förhoppning om en bättre värld medan de längst ned på inkomststegen firar nyår som ännu ett tillfälle att dränka hopplöshet i alkohol. Detta ska förstås inte ses som mer än spekulation, främst med tanke på att det kan finnas andra anledningar att fira nyår än enbart förhoppningar om bättre tider samt det faktum att hoppet brukar leva även om utsikterna är dåliga, men det tåls att tänka på. Särskilt så i tider som dessa - nyår ska ju vara ett tillfälle för reflektion och eftertanke.
 
Så. Med hopp om att vi alla också i fortsättningen ska få fira nyår med hopp om en bättre framtid - Gott Nytt År! = )
 
 
// AGCH
 

Badrumsväggen

Publicerad 2017-12-05 14:21:00 i Allmänt,

Jag ser in i badrumsväggen. Det blanka kaklet skiner, ja nästan bländar mina ögon, som när en lampa tänds rakt i ansiktet. Jag ryggar tillbaka, tänker på kraften hos lampans ljus. Det som både upplyser och förblindar, förklarar och fördunklar. Tänker på den makt lampan besitter, på den maktlöshet som återfinns endast hos dem där inget ljus finns. På de som år in och år ut brukade vår jord för att överleva, som betalade skatt till kungen för att kungen satt på en tron av Guds nåde. På de som i fabriker arbetar dag in och dag ut utan att veta om att de göder mången chef längre upp i näringskedjan. Barnarbete existerar än idag. Jag tänker på de som jobbar i fabrik dag ut och dag in trots vetskapen om att frukten av deras arbete delvis inte är deras egen. Blir det bättre eller sämre av att veta? Jag tänker på alla de pensionärer idag och i framtiden som direkt eller på omvägar har sina pensionspengar investerade i de företag som nyttjar barnarbete. Blir det bättre av att veta..?
 
Jag tänker på de förmän som driver dessa barn till att arbeta snabbare, på de ord som yttras och som tas emot och processas av ännu inte färdigutvecklade hjärnor. Jag tänker på mig själv, som med stor sannolikhet betalat i första hand förmannens lön i jakten på billiga underkläder. Jag tänker på hierarkier, på makt och på över- och underordning. Jag är överordnad, barnet i fabriken underordnat. Men den lilla lön som barnet tjänar tas med hem till pappa och mamma, som på de grönsaker lönen räcker till kan koka en värmande soppa. På sikt kanske de knappa penningarna räcker till en grundskoleutbildning för syskonen. Kanske kan de klättra på stegen, jobba med utvecklingsarbete och få statlig lön eller sitta på kontor och pilla med siffror och få lite högre lön, och de kan gå till marknaden och köpa billiga kläder som något annat barn har sytt och... Och... Och... Tänka sig, att en badrumsvägg kunde få en att tänka allt det här.
 
 
 
// AGCH
 
 

Kärlekens dilemma

Publicerad 2017-11-23 17:14:00 i Allmänt,

Det finns klyschiga sånger om kärlek, och det finns Honung. Annika Norlin (Säkert!) skrev enligt egen utsago låten som en reaktion på och beskrivning av olycklig, undantryckt kärlek till en människa som var omedveten om de känslor hon hyste. Men texten säger mer än så. Hennes ord sätter fokus på något mycket mer allmängiltigt hos kärlekens natur - det faktum att vi i kärleken till en annan människa aldrig kan, eller i varje fall aldrig bör, ta den andra parten för given och att det ytterst är den andra partens inställning till ens egna känslor som avgör vår relation.

 

Jag är ledsen att jag talar så här

Men när jag ser på dig Höga Visa

Du är skön alltigenom min älskade

På dig finns alla fläckar

Och det här det enda som plågar mig

Helt och fullt kan du aldrig bli min

För aldrig kan jag och aldrig ska jag

Träda in i ditt skin

Och det här är vad som äter mig

Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop

Och det här är vad som äter mig

Att din hud är doppad i honung

 

Text: Annika Norlin

 

Kärleken är individuell, så till vida att det är hos oss själva vi känner den. Den finns inom oss och knager, tär och glädjer. Men den riktas utåt på så vis att (om vi inte enbart hyser kärlek till oss själva) målet för kärleken alltid är skiljt från kärlekens källa, alltid finns utanför den kropp som hyser känslorna. Så är fallet i mellanmänsklig kärlek; när en individ hyser kärlek för en annan är kärlekens källa med nödvändighet skiljt från dess mål. Om objektet för vår kärlek i sig saknar känslor torde detta vara oproblematiskt. Ta till exempel ett barn som visar starka känslor för en nalle - nallen kan kramas hur hårt som helst utan konsekvenser för relationen mellan kärlekens källa och mål (förutom möjligtvis om nallen går sönder, en väl så traumatisk episod kan tänkas). Men i mellanmänsklig kärlek ställer detta till mycket komplicerade bekymmer, speciellt om kärleken ses som exkluderande och därmed begränsad som i till exempel parförhållanden.

I relationen mellan två fria individer uppstår nödvändigtvis spänningar, speciellt så när det kommer till kärlek. Kanske ska vi här ta ett steg till och göra skillnad på kärlek och kärlek, som ju förekommer i så många olika former. Vänskap, en mild form av kärlek, förekommer någorlunda fritt utan att begränsas av den exklusivitet som råder i parförhållanden. Den typ av kärlek som lägger grunden för de flesta parförhållanden, å sin sida, är mer intensiv och kanske bättre beskrivs med ordet åtrå.

Åtrå, denna starka dragning till en annan människa, skiljer sig från det vidare kärleksbegreppet så till vida att åtrån, om den yttras på något sätt, måste vara ömsesidig för att bli allmänt accepterad. Den lockar ur människor de bästa och sämsta sidorna – långtgående givmildhet, svartsjuka, ja till och med våld. För den enskilde genomsyrar åtrån tillvaron och målet för åtrån, den Andre, kommer av naturliga skäl stå i centrum. Denne Andres dom över den som åtrår är just en dom – ett avvisande av dennes känslor blir genom åtrån ett avvisande av personen i sin helhet.

Yttrad åtrå ställer varje relation på sin spets. Den kommer i form av ett ultimatum: Du får mig, fånga mig och bli ett med mig, eller låt mig falla.

Men som Norlin så träffsäkert noterar (efter en lätt omtolkning) är resultatet också av ett jakande svar på ultimatumet en chimär, en bild framkallad av fantasin och upprätthållen av drömmen om evig, ömsesidig kärlek. Inte för att ömsesidig kärlek inte finns, utan för att individerna vare sig de vill det eller inte måste fortsätta leva som två fristående människor. Detta torde vara ett krav för att åtrån, kanske till och med kärleken som sådan, ska kunna frodas och överleva. Om vi, så som Norlin skriver, ”smälter ihop” finns där inte längre någon att älska, vårt mål för kärlek har försvunnit och lämnar efter sig inget utom tomrum.

Det är min personliga uppfattning och erfarenhet att det man lägger märke till hos människor är sådant man inte hittade hos sig själv. En person som svarar annorlunda på frågor, bidrar med tankar man aldrig tänkt förr och kanske också ser annorlunda ut tenderar att sätta sig djupare och mer fast i minnet och göra starkare intryck. Det är ur dessa intryck åtrå stammar – märk väl, inte kärlek som sådan utan åtrå, begär, en stark drivkraft att få vara fysiskt nära och psykiskt närvarande i denne Andres omvärld. Att bli ett med någon torde i en sådan situation döda åtrån (kanske inte nödvändigtvis kärleken, dock), släcka det som utgör gnistan, det som bränner och skrapar i hjärtat.

Trots det finns den alltid där i bakgrunden, önskan att få ha någon helt för sig själv, denna själviska och farligt nyckfulla känsla som lämnad otillfredsställd framkallar känslor av ovisshet, osäkerhet, kanske till och med obehag. Rädslan att det kontrakt som ingicks ska brytas, att man åter ska lämnas fallande, ensam i avvisandet. Häri ligger den intensiva kärlekens paradox; bibehållandet av parternas individuella status möjliggör ett bevarande av åtrån, men lämnar varje annan part öppen att i sin tur rikta åtrå åt andra håll. Den ovisshet som till viss del kommer prägla ett sådant förhållande torde vara en ständig källa till ångest, en ångest som endast kan dämpas genom att starka band av förtroende håller parterna samman. Min upplevelse är att detta ömsesidiga förtroende kan vara mycket starkt och inte nödvändigtvis måste tränga undan heller de starkare formerna av kärlek.

Denna lösning på dilemmat, byggandet av starka band i form av tillit och förtroende till motparten i relationen, kräver något som jag hört kallas relationsarbete. I motsats till hur intensiv kärlek beskrivs i mycken populärkultur (där den ofta lyfts fram som eldig och spontan) är detta arbete något som måste ske i vardagen. Det är ingenting som kommer av sig självt och måste, utan att ”smälta ihop” individerna alltför mycket, ske enträget och regelbundet. Som tur är finns det också mycket att vinna på det – spännande samtal över en måltid, lättande samtal inför nattsömnen, sammanfattande samtal efter en arbetsdag.

Allt detta gäller dock bara de lyckliga få som blivit godkända, de som en gång fångades upp av målet för sin åtrå för att inleda den balansgång en kärleksrelation är. Att leva med vetskapen att den man älskar riktar sin åtrå åt annat håll är förjävligt svårt och den situationen har jag ingen bra lösning på. Dock kvarstår faktum – åtrå har potential att både spränga existerande relationer och lura fram oaktsamt agerande hos alla parter, varför intensiv kärlek bör hanteras mycket varsamt. Vi människor lägger stor vikt vid våra relationer och när de skakar, då skakar också vi. Eller med andra ord: kär lek är svår lek.

 
 
Allt Gott,
 
AGCH
Jag är ledsen att jag talar så här Men när jag ser på dig: Höga Visan Du är skön alltigenom, min älskade På dig finns alla fläckar Och det här är det enda som plågar mig: Helt och fullt kan du aldrig bli min För aldrig kan jag, och aldrig ska jag Träda in i ditt skinn Och det här är vad som äter mig: Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop Och det här är vad som äter mig: Att din hud är doppad i honung

https://www.letssingit.com/s%C3%A4kert-lyrics-honung-72l91kj
LetsSingIt - The Internet Lyrics Database
Jag är ledsen att jag talar så här Men när jag ser på dig: Höga Visan Du är skön alltigenom, min älskade På dig finns alla fläckar Och det här är det enda som plågar mig: Helt och fullt kan du aldrig bli min För aldrig kan jag, och aldrig ska jag Träda in i ditt skinn Och det här är vad som äter mig: Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop Och det här är vad som äter mig: Att din hud är doppad i honung

https://www.letssingit.com/s%C3%A4kert-lyrics-honung-72l91kj
LetsSingIt - The Internet Lyrics Database
Jag är ledsen att jag talar så här Men när jag ser på dig: Höga Visan Du är skön alltigenom, min älskade På dig finns alla fläckar Och det här är det enda som plågar mig: Helt och fullt kan du aldrig bli min För aldrig kan jag, och aldrig ska jag Träda in i ditt skinn Och det här är vad som äter mig: Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop Och det här är vad som äter mig: Att din hud är doppad i honung

https://www.letssingit.com/s%C3%A4kert-lyrics-honung-72l91kj
LetsSingIt - The Internet Lyrics Database

När fortet faller

Publicerad 2017-11-22 10:11:00 i Allmänt,

Idag kan vi på Ekots hemsida läsa om hur 3D-skrivare nu för tiden kan användas för att tillverka vapen av plast. Dessa ska enligt Nationellt forensiskt centrum vara fullt kapabla att avfyra skarpladdad ammunition och utgör därmed ett reellt hot mot säkerheten, precis som vilket annat vapen som helst. Skillnaden är att plastvapen är mycket svåra att upptäcka; ingen matelldetektor i världen klarar av naturliga skäl av att identifiera dem.
 
Detta sätter viss press på allas vår beskyddare, Storebror Staten. Tullverket står handfallna och Europol gnuggar geniknölarna och undrar hur de i framtiden ska hantera osynlig terrorism. Frågan är dock, har vi någonsin varit säkra och hur kommer det sig att en sådan här nyhet skrivs om på ett så omvälvande sätt? Är det verkligen något som hänt?
 
Staten har aldrig haft varken resurser eller möjligheter att kontrollera allt i ett samhälle. Tvärt om - genom historien har stater oftast endast utövat riktigt stort inflytande antingen indirekt genom lagstiftning eller direkt genom polisväsende och militär närvaro. Med tanke på de experiment som gjorts med säkerhet (läs övervakning) i större skala ska vi nog vara glada att det är på det viset; vi vet hur saker och ting gick till i Östtyskland och hur det tillämpas i än högre grad i till exempel Nordkorea.
 
Den direkta kopplingen till vapensmugling kan tyckas något luddig. Självklart ska Tullverket stoppa illegala vapen som tas in över gränsen, det ligger i deras demokratiskt reglerade uppgift. Men det faktum att vi faktiskt blir rädda när detta verk inte kan fullfölja sin uppgift är ändå uppseendeväckande. Det innebär att vi idag helt litar till de statliga myndigheterna att skydda oss från allt våld och när det läggs svart på vitt att så inte är fallet - så har aldrig varit fallet - inträffar någon slags samhällelig identitetskris. Denna kris, eller uppvaknande kanske vi ska kalla det, måste komma som en konsekvens av att ett centralt antagande i vår tillvaro ifrågasätts. Detta centrala antagande, att staten ser till så att du och jag inte blir skjutna, är centralt därför att vi saknar andra perspektiv, andra sätt att se på världen.
 
Ytterst tror jag att det handlar om individualiseringen, som pågår i princip överallt i samhället. Idrottande i fotbolls- och innebandylag byts mot gymkort, partipolitik och demonstrationståg byts mot lobbygrupper och klickaktivism (och bloggande), musicerande kring lägerelden byts mot Spotify, och så vidare. I en individualiserad värld står vi alla ensamma inför hoten, och ensamma inför hoten måste staten inta en så mycket mer central roll. Så central att det blir en stor nyhet av att Tullverket upptäckt en ny typ av skjutvapen som inte går att identifiera med detektor. En nyhet som faktiskt berör och skakar om, så också hos mig. För visst känns det lite obehagligt när staten erkänner att man saknar medel för att bekämpa buset?
 
En gammal vän skrev någon gång ungefär så här: "Den som inte står för något, riskerar att falla för minsta lilla". Det måste sägas också gälla här. Om vi inte har alternativa skydds- och trygghetssystem i form av sociala nätverk och relationer är våra öden alltför nära sammalänkade med, ja till och med beroende av, staten. Och så vill vi inte ha det.
 
 
// AGCH
 

Privatisering

Publicerad 2017-11-18 22:08:32 i Allmänt,

Alltsedan Thatchers och Reagans 1980- tal har privatisering av offentlig verksamhet och egendom varit mer regel än undantag i Väst. Nyliberalismens, och med den privatiseringarnas, genombrott kom som ett svar på de frågor sjuttiotalets keynesianism inte lyckades besvara, främst skenande inflationen kombinerat med den arbetslöshet som följde på oljekriserna 1973 och 1978 (keynesiansitisk stabiliseringspolitik är utformad primärt för efterfrågeshocker och inte för oljekrisernas utbudsshocker, men det är överkurs. Ibland måste man få briljera lite! ;) ).
 
Genom att utvidga marknadens räckvidd till tidigare socialiserade institutioner (syftandes på offentligt ägda, socialiserade därför att staten per definition tillhör alla medborgare i ett demokratiskt samhälle) hoppades tidens politiker kunna effektivisera både tillhandahållandet av välfärd och ekonomins hela funktionssätt. Detta har på sina håll, främst i USA och Storbritannien, fått relativt långtgående konsekvenser och blivit kraftigt debatterat i både ekonomiska och sociologiska kretsar.
 
Här finns både fördelar och nackdelar, vinnare och förlorare. Jag ska börja med att kort beskriva själva fenomenet privatisering och därefter diskutera vilka intressen som gynnas respektive missgynnas och utifrån vilka premisser detta sker.
 
För att något ska privatiseras krävs att resursen eller processen från början är under det offentligas kontroll. Något som är i offentlig ägo ska tjäna det allmänna, egentligen på samma sätt som varje företag ska tjäna sina ägare. Skillnaden mellan ett privat och ett offentligt företag, som förmodligen är den enklaste jämförelsen, är att ett offentligt ägt företag ägs av samtliga medborgare i ett land, medan ett privat enbart ägs av de som äger aktier i företaget. Till skillnad från ett privat, där mängden ägande per ägare styrs av hur många aktier varje delägare inhandlat, är dessutom ägandet i ett offentligt bolag per definition jämt fördelat över medborgarna.
 
Detta ger den offentligt ägda verksamheten ett antal mycket speciellt egenskaper. Dess vinster (om det är ett vinstdrivande företag) tillfaller staten och därmed dess medborgare med jämn fördelning. En person, en röst. Ofta (men inte alltid) är också offentliga verksamheter undantagna konkurrens, på det sätt att de är den enda tillhandahållaren av en resurs eller tjänst. Så har under andra hälften av 1900- talet (i varje fall fram till 80- talet) varit fallet med vattenledningar, elnät, stora infrastrukturprojekt och andra för samhället bärande beståndsdelar, med syfte att alla medborgare ska ha samma tillgång till dessa resurser och genom det demokratiska systemet absolut kontroll över dess funktionssätt.
 
Om solidaritet och jämlikhet är det offentliga ägandets paradgrenar är effektivitet dess stora nackdel. Klassisk nationalekonomisk teori säger att icke konkurrensutsatta, offentliga verksamheter långsamt förslappas för att sluka mer och mer av samhällets resurser utan att prestera bättre. Att marknadsmekanismen, som styr resursallokeringen i en konkurrensutsatt marknadsekonomi, dessutom saknas gör inte domen över offentliga monopol mildare. Det är med detta argument - att marknaden är bättre rustad inte enbart för tillhandahållande av inte bara korv och mos utan också av skola, vård och vatten - som Thatcher drev igenom stora delar av sin politik.
 
Resultatet av den privatiseringspolitik som förts mest intensivt i USA och Storbritannien har inte varit odelat positiv som konservativer och liberaler hade önskat. Inget av länderna har mig veterligen sett högre tillväxt än andra, mer privatiseringsmässigt avhållsamma länder. En anledning till detta kan vara de förenklingar som görs i klassisk ekonomisk teori. Dels drivs individer inte enbart av ekonomiska motiv, varför en mot medborgarna trogen offentlig byråkrati kan ha minst lika starka skäl att prestera väl, dels är det långt ifrån säkert att en "friare" marknad leder till effektivare produktion. Om de val marknadens aktörer ställs inför är svåra och komplicerade och tillgången till information begränsad kan marknadsutfallet bli sämre än ett som är koordinerat av staten. Dessutom finns inom vissa branscher mycket långtgående stordriftsfördelar, något som kan göra förekomsten av icke konkurrensutsatta monopol ekonomiskt effektivt. Båda dessa faktum, nationaleknomins potentiella underskattning av andra former av produktion samt marknadens tillkortakommanden, lär ha bidragit till att privatiseringen av offentlig verksamhet inte bidragit i någon högre utsträckning till effektivare produktion, i varje fall inte vid en första anblick. Att fälla en slutgiltig dom är dock mycket svårt eftersom vi aldrig kommer se hur det skulle gått om privatiseringarna aldrig ägt rum - det skulle kunna vara så att kostnaderna för offentlig välfärd i dessa länder skulle skenat på ett sådant sätt att reformerna ändå varit befogade (även om utvecklingen i andra länder tyder på motsatsen).
 
Om det är svårt att direkt uttyda några positiva konsekvenser är det på det teoretiska planet lättare att identifiera nackdelar. Ur demokratiskt perspektiv kan privatiseringen ses som problematisk, eftersom det flyttar inflytande över centrala funktioner i samhället (så som vatten och el) från demokratiskt valda församlingar till anonyma marknader styrda på helt andra premisser än den offentliga förvaltningen. Från en "röst, en person" till den privata sektorns "röster efter ägande"-princip. Högre effektivitet i privat sektor skulle kunna kompensera för detta genom att spara skattemedel som i sin tur fördelas av folkvalda, men om detta inte är fallet återstår enbart omfördelningen av inflytande. Drabbas gör de minst bemedlade, de som i störst utsträckning är beroende av de demokratiska församlingarna för att göra sina röster hörda.
 
Eftersom fördelningen av den ekonomiska kakan i mångt och mycket är en maktfråga (detta lyftes i slutat av 1800- talet fram av Max Weber och nyligen bland annat av Thomas Piketty) torde de privatiseringar som skett sedan 1980- talet också haft effekter på jämlikheten. Klart är att de ekonomiska klyftorna ökat sedan Thatchers dagar och att detta är en ren tillfällighet tycks mot bakrund av föregående resonemang mycket osannolikt. När en allt större del av samhällets produktion förläggs till marknaden ökar inflytandet och därmed inkomster och ägande för de aktörer som dominerar på marknaden, det vill säga de som redan äger mest. Eller med andra ord: i en marknadsekonomi tenderar ägandet att koncentreras över tid, i linje med Pikettys argumentation i hans Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (för sammanfattning se hit).
 
Mot denna bakgrund, varför inte förlägga all produktion i offentlig regi? Svaret på den frågan tar sin utgångspunkt i dels demokratins begränsningar, dels i marknadens förtjänster där marknader fungerar väl. Även om ett land styrs helt enligt principerna för representativ demokrati kan ingen folkvald församling spegla smak och uppfattning hos en hel befolkning beståendes av tusentals, ja miljoner individer. En i sin helhet förstatligad produktion av varor och tjänster är därför dömd att i bästa fall anta formen av en "majoritetens diktatur", där enbart ett fåtal variationer av varor och tjänster existerar och som tillfredställer enbart i bästa fall majoriteten av befolkningen. Lägg därtill att även om demokratiska församlingar väljs med principen "en röst, en person" lär makten i en så stor statsapparat som krävs för att förse en hel befolkning med varor och tjänster knappast spegla detta helt - det demokratiska idealet blir svårt att upprätthålla. Avsaknaden av marknad blir tydlig i ett antal sektorer (mat, mindre kapitalintensiv persontransport så som cykel och bil, IT, kläder, med flera), där avsaknaden av prismekanism lär innebära i längden ohållbart höga kostnader för planering om befolkningens önskningar ska uppfyllas.
 
Lösningen måste därför vara den typiskt svenska medelvägen. Lagom är bäst också i detta fallet. Båda ytterligheterna, helt socialiserad respektive privat ekonomi, torde innebära någon form av auktoritärt styrelseskick där de breda massorna har alltför lite inflytande över frågor som står mycket nära själva livet. Med dagens kunskap om organisation och ekonomi gör vi därför bäst i att inte testa någondera. Om det i framtiden utvecklas alternativa och bättre sätt att organisera samhällen så att effektivitet och demokrati går bättre tillsammans får vi se, men tills dess är det upp till oss och våra politiker att gå den svåra balansgången mellan offentligt och privat ägande. Och i det sammanhanget är det värt att notera: om målet med ett samhällsbygge är att alla dess medlemmar ska må bra och ha en viss grad av inflytande över sina liv och att detta inflytande inte bör skilja sig åt alltför mycket från individ till individ, då är ytterligare privatiseringar inte nödvändigtvis av godo. Tvärt om.
 
 
// AGCH
 
 

Om maktfördelningen mellan kön

Publicerad 2017-11-10 15:38:11 i Allmänt,

Vid födseln är vi alla likar. Inget nyfött barn kan klara sig själv. Beroende av den omvärld som först och främst utgörs av föräldrar och nära släktingar växer barnet upp: det lär sig tala föräldrarnas språk, lär sig härma deras beteenden, lär sig tyda de sociala koder som finns i dess omgivning. Beroendeställningen är dock densamma, oavsett levnadsstandard, sammansättning eller härkomst hos familjen barnet föds in i. Genom hela den nyfödda individens liv ska det omgivande samhället forma och omforma det som utgör dess person. Den så kallade socialiseringsprocessen är långtgående och får avgörande konsekvenser för vilken plats i samhället barnet senare ska ta, vilka beslut det ska fatta och vilka intressen det ska försvara. Men vid födseln fanns inga sådana intressen – då var vi alla likar.

Makt kan till sin natur endast utövas där ojämlikhet härskar. Genom socialiseringsprocessen får individen mål och medel att navigera i en sådan omgivning. Vi lär oss vår plats i samhället, anpassar oss till de förhållanden som råder runt omkring. På så vis förs normer och värderingar över generationsgränser och befäster de roller som redan finns. Men processen är inte av Gud given.

Genom historien har makt tagit många uttryck: i slaveri, i tvångsarbete, i ståndssamhälle och klassamhälle. Och, inte minst, i relationen (eller relationerna) mellan könen.

Relationen mellan kvinna och man har under de senaste 3000 åren aldrig varit problemfri. Redan de gamla men ack så inflytelserika grekerna cementerade mannens överhöghet och förbjöd kvinnan från maktens kanske viktigaste arena – utövandet av politik i en stat med våldsmonopol. Den västerländska staten och dess angelägenheter har sedan dess av tradition och hävd varit de med penis utsmyckades ensak; enbart korta inspel i form av exceptionellt mäktiga drottningar och kvinnor ur samhällets toppskikt har historiskt brutit mönstret. Detta har dock inte inneburit att makten som sådan aldrig ifrågasatts. När Jean Jaques Rousseau under andra hälften av 1700- talet bröt med traditionen och ifrågasatte om ojämlikhet var av naturen given kritiserade han samtidigt makten. I Franska revolutionen 1789 tvangs en monark av guds nåde ned från tronen och gjorde plats för parlament och i sinom tid något som liknar folkstyre.

I den liberala demokratin uppnåddes maktdelning mellan olika politiska intressen. Men eftersom kvinnor, frånsett de senaste 100 åren, i princip helt saknat tillträde till de politiska institutionerna har frågan om ojämlikhet mellan kvinnor och män hamnat i skymundan i de politiska rummen. I parlamenten har diskuterats maktfrågor mellan socioekonomiska grupper – klasskamp och liberalism – men sällan ojämlikhet mellan könen. Underliggande maktstrukturer, inklusive den mellan kvinnor och män, har under lång tid lämnats oberörda, förgivettagna, av naturen givna. Lägg därtill att demokratins institutioner (parlament och rättsväsende) enbart förmår påverka sociala maktstrukturer i begränsad omfattning och vi måste inse att det som varit och är kvinnliga intressen länge fått stå tillbaka för mannen.

I frågans kärna står våldet. Kampen om staten och den maktdelning i form av demokrati som den medfört är ytterst en fråga om vem som ska kontrollera statens våldsmonopol. Men våld är, som historien med brutal tydlighet visar, en ingrediens i alla ojämlika maktförhållanden. Våldet både upprätthåller och manifesterar makt. Ojämlikheten mellan män och kvinnor och den makt som män i denna relation uppburit har ofta medfört bruk av våld. Sexuellt våld är vardag för kvinnor i krigshärjade områden, där det fungerar som ett vapen för att pacificera civilbefolkningen och befästa och visa maktens överhöghet. Men våld och trakasserier av sexuell karaktär förekommer, som tydliggjorts inte minst under Me Too-kampanjen, också i det sedan Andra Världskriget från krig förskonade Väst. Här visar sig ojämlikheten i tafsande, ovälkomna och opassande inbjudningar och ibland i rena övergrepp. Det stora flertalet våldshandlingar av detta slag begås av män, mot kvinnor.

Ur Upplysningens tankegods om jämlikhet har begreppet om alla människors lika värde sprungit. Detta finns manifesterat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som 1947 skrevs under av en mycket stor del av världens stater. Efterlevnaden av dessa rättigheter, där rätten till kropp och sexualitet är av allra största vikt, har alltid varit bristfällig. För att bryta detta förhållande måste ojämlikheten och den makt som alltid kommer därur ifrågasättas och motas. Normer måste belysas, socialiseringsprocesser anpassas. Frågan om mäns våld mot kvinnor är och förblir en fråga om jämlikhet, där maktdelning, precis som i övriga samhället, måste vara det yttersta målet. Utan jämlikhet mellan könen kommer vi aldrig lösa frågan om mäns våld mot kvinnor.

Rousseau med flera gav oss demokrati och mänskliga rättigheter. Nu är det verkligen dags att därtill lägga jämlikhet mellan könen. Vid födseln är vi alla likar.

 

// AGCH

 

Teater på Handels

Publicerad 2017-11-08 14:16:26 i Allmänt,

Varje år arrangeras på Handelshögskolan i Göteborg en stor arbetsmarknadsmässa, där studenter och företag möts för att skapa band och knyta kontakter. Som betraktare utifrån går det inte att undvika det absurda i situationen. Människor utöver det vanliga uppklädda (eller utklädda..?) vandrar runt i korridorer, talandes med varandra på det språk som man förväntar sig att motparten förväntar sig av en själv. Avancerade loggor kontrasteras med enkelt plockgodis och gula och svarta ballonger, som vore det ett barnkalas.
 
Men detta är inget barnkalas. Ska det liknas vid något är det snarare Handels i särklass största (och jämte spexet enda) teateruppsättning. Här har alla en specifik roll att spela; den strama men respektingivande bankpersonen, den anspråkslösa men propra studenten, den ambitiösa karriäristen, och så vidare. Som antyddes ovan finns också en mängd rekvisita på plats. Klädsel, varumärken, hållning - alla dimensioner integreras när framtid möter nutid i näringslivet.
 
Någonstans i detta skådespel finns förstås också lite substans. En speciellt skicklig analytiker, en extra skarp revisor, en extra social marknadsförare att plocka upp av något av alla de konsultbolag som finns representerade på mässan. Utifrån är det förstås svårt att få en inblick i hur urvalsprocesserna för framtida medarbetare ser ut, men det tycks mig svårt att se huruvida en mässa som denna är ett bra sätt att indentifiera framtida kunniga medarbetare eller inte.
 
Fiktionen i det teatrala tycks ligga mässokonceptet i fatet. Om alla spelar skickliga marknadsförare torde företagen inte ha en aning om var de riktiga guldkornen finns, vilket skulle försvåra och fördyra urvalsprocessen. Detta skulle förmodligen innebära mässans död, men där är vi inte. Den tycks snarare växa för varje år som går, med fler företag på plats och allt trängre i korridorerna. Kan det kanske vara så att det är just fiktionen som lockar, att det teatralt spelade är det som egentligen eftersöks av arbetsgivarna?
 
Tanken finner visst stöd hos institutionsteorier av olika slag. Här betonas att individers tänkande är beroende av dess omgivning, så att vad som egentligen är rätt och riktigt i handling och tanke mycket sällan enbart är baserat på kliniska kalkyler utan snarare av vad som av omgivningen uppfattas som legitimt. På så vis formar olika delar av samhället - hemmet, arbetsplatsen, fotbollsklubben och så vidare - sina egna begrepp om vad som uppfattas som rätt, eller kanske rationellt, handlande och tänkande.
 
Här kommer teatern in i bilden. Om det på konsultföretagen har utvecklats en någorlunda gemensam syn på vad en bra medarbetare är, hur den talar, klär sig, för sig, då måste de studenter som vill in i konsultbolagen imitera dessa egenskaper. Gör de inte det kommer de uppfattas som irrationella eller oproffsiga och därmed ej attraktiva på arbetsmarknaden. Med det inte sagt att de inte kan sin sak - en nyutexaminerad, fullfjädrad finansman i T-shirt passar helt enkelt inte in i den bild av proffessionalitet som etablerats i branschen.
 
Här ska tilläggas att det inte är helt enkelt att säga vad en professionell, eller för den delen rationell, yrkesutövning innebär. Vi fattar varje dag olika beslut som vi inte med säkerhet vet konsekvenserna av. Dessutom har vi en sådan uppsjö valmöjligheter att vi omöjligen med säkerhet kan säga att vi handlat rationellt, det vill säga på det sätt som skapat oss största möjliga nytta. För att ordna vår i övrigt åtminstone delvis oordnade tillvaro konstruerar vi gemensamt vad som är ett rationellt handlande genom att etablera normer. En bra bankman slipper välja klädsel, ty kostym är den norm som signalerar ansvarstagande och inger förtroende gentemot kund. En skicklig akademiker klär sitt språk i långa, oförståeliga ord för att visa hur kunnig och skarp denne är. Och så vidare. Detta skapar mellan människor en gemensam bild av vad som är effektivt handlande, en bild som sedan legitimerar de handlingar som utförs inom gruppen.
 
Gällande mässan på Handels kan det dessutom finnas en annan, närliggande men mer konkret förklaring till varför mässan blivit så stor. Delar av den yrkeskår som utbildas på skolan, kanske framför allt marknadsförare och i viss utsträckning managers, kommer i sin yrkesutövning ha stor nytta av sociala färdigheter (eller social kompetens, med ett finare ord). Att vara social innebär i ganska stor utsträckning att man ska kunna anpassa sig till olika typer av sociala sammanhang, något som kräver viss teatral förmåga. Att identifiera de individer som spelar bäst, de skickligaste skådisarna, kan sålunda vara ett ganska effektivt sätt att hitta framtidens framgångsrika medarbetare.
 
Kanske är det omöjligt att skriva ett sådant här inlägg utan att förminska de och det man skriver om på ett eller annat vis. Detta är dock inte min avsikt. Som åskådare är det svårt att inte förundras av tillställningen, och även om jag förenklar och kanske drar förhastade slutsatser tror jag det kan vara nyttigt att klä av, blotta, vissa av de sociala spelregler som vi människor trots allt följer ganska slaviskt. Om inte annat för att det är ganska kul att spekulera kring det. 
 
 
 
// AGCH
 

The Lonesome Boatman

Publicerad 2017-10-24 08:55:50 i Allmänt,

I saw which nearly broke my heart
A tramp lay dying in the park
I knelt beside him to hear him speak
And the words he spoke, they were oh so weak
He told me a story of long since past,
Of a sailing ship with its long grey mast,
Of his captain's cap with it's shining braid
And the wonderful voyages that he'd made
Silent Annie was his great ship's name
Like a token of love he spoke her name
She sailed 'round the Horn, aye, more that once
She could cut through the waves like a sharpened lance

"Believe me," he said. His eyes filled with tears
Like a drunk on a corner, trying to remember his years
He reached out his hand and I took it in mine
"I believe you," I said, and he gave a sad smile
"I remember the day when they towed her away
Her sides they were sore from the sea's angered spray
They said she's unfit for to sail out once more
And they towed her more inward from her own sandy shore
And as they broke my Silent Annie I watched with a sigh
I remembered her beauty when I was a boy
She was my one love, my life's only dream,
When we sailed out together as captain and queen"

It started to drizzle, and I felt my hand tight
And he squeezed even harder as he ended the fight
And a crowd they had gathered, and they watched with dismay
As some ambulance men came, and they took him away
So I got to my feet and I walked through the park
The sun it was gone, but it was not yet dark
My body was wet, and my clothes were not many,
But my mind was aroused by the ship Silent Annie
 
 
 
Något att lyssna på, läsa om man vill, när världen runt omkring känns alltför trång och liten. Dikt och musik av Finbar Furey.
 
 
// AGCH

Produktivitet i offentlig sektor - en tanke

Publicerad 2017-10-18 20:42:00 i Allmänt,

Att mäta produktivitet (det vill säga hur mycket värde som produceras på en arbetsplats, i en sektor eller i ett land per godtyckligt vald tidsenhet, oftast en timme) är aldrig en enkel uppgift. Med hjälp av mer eller mindre kontroversiella metoder låter det sig göras i det privata näringslivet, där vissa monotona arbetsuppgifter kan mätas med tidsstudier kombinerat med uppskattningar av marknadsvärden av det som produceras. Så fort arbetet antar mer komplex karaktär blir det dock betydligt svårare. Hur mycket värd är en timme av VD:s tid, eller med andra ord, hur mycket hade företaget förlorat om personen i fråga stannat hemma? En ekonomiassistent? En produktutvecklare?
 
Även om dessa arbetsuppgifter är svåra att mäta finns här ändå riktmärken i form marknadsvärden för produkter och tjänster som kan fungera som måttstock. Så är sällan fallet i offentlig sektor. I nationalräkenskaperna (skattningar av BNP, handelsbalans med mera) beräknas produktionen i offentlig sektor med hjälp av de kostnader som stat, kommun och landsting lägger på sina verksamheter. Eftersom relativt liten del av de värden som produceras inom offentlig sektor passerar någon form av marknad är det mycket vanskligt att beräkna dessa tjänster till marknadsvärde - resultatet hade varit en blandning av goda uppskattningar och gissningar som knappast blivit tillförlitliga.
 
Svårigheterna att beräkna faktisk produktion i offentlig sektor går förstås igen i försök till beräkningar av produktivitet. Just produktiviteten är dock väldigt intressant, då den som jag nämnt i tidigare inlägg bör vara en central bestämningsfaktor för löner. Optimalt hade varit om vi hade kunnat observera vad en extra timme undervisning bidrar med i form av mervärde för samhället och prissatt den därefter, men det låter sig alltså knappast göras.
 
Löner sätts på arbetsmarknaden. Utbud och efterfrågan på arbetskraft är förstås centralt, liksom lokala monopson (mycket få arbetsgivare som delar på ett flertal arbetstagare) som kan bidra till lägre löner än vad som annars vore fallet. Med tanke på svårigheterna att värdera flera av de tjänster som offentlig sektor står för vore det för lönebildningen intressant att veta mera om produktiviteten - som det ser ut idag är det svårt att säga om och i så fall hur undervärderade till exempel lärare och sjuksköterskor är och hur man i så fall ska komma till rätta med detta.
 
En tanke som hemsökt mig under dagen är att stora delar av offentlig sektor fungerar som stödfunktion till övriga samhället. Sjuksköterskor ser till att arbetstagare är friska och krya så att de kan bidra till företag och samhälle genom att arbeta och betala skatt. Lärare utbildar den framtida arbetskraften samt ser till att hela befolkningen är i stånd att ta ställning till vilken politik som bäst tjänar det allmänna. Utbildning torde dessutom vara ovärderlig för befolkningen i dess roll som konsument - genom att göra väl genomtänkta val som konsument drivs företagen till att utveckla bättre produkter och tjänster, som alla bidrar till produktivitet och samhälleligt materiellt välstånd.
 
Vård och skola är alltså med stor säkerhet tätt sammanflätade med hela ekonomins funktionssätt på sätt som inte är självklara vid en första anblick. Detta bör också få konsekvenser på lönebildningen. Som stödfunktion åt övriga ekonomin bör värdet på vårdens och skolans tjänster någorlunda följa motsvarande tjänster i privat sektor. Att använda produktiviteten i privat sektor som riktmärke för produktivitet i framförallt vården men kanske också skolan bör därför inte vara en helt främmande tanke, speciellt beaktandes nämnda svårigheter att på marknadsmässiga grunder mäta produktivitet i offentlig sektor i allmänhet.
 
Konsekvensen av ett sådant förhållningssätt vore att lönen för vårdpersonal och lärare skulle följa lönerna i produktiv privat sektor på ett betydligt tätare sätt än idag. Även om lönerna i offentlig sektor nu är på väg upp mot de nivåer som återfinns i det privata näringslivet lider lärare och sjuksköterskor ännu av decennier av lönestagnation, något som knappast kan förklaras med produktivitetsargument. Spännande vore det i varje fall att undersöka denna tanke närmare!
 
 
 
// AGCH
 

Om moderat flyktingpolitik

Publicerad 2017-10-11 17:10:00 i Allmänt,

Mycken debatt, både i media och i min närmsta bekantskapskrets, har vållats av Moderaternas förslag till ny flyktingpolitik. Här kommer därför en kort genomlysning av det dokument som publicerats inför den moderata stämman den 12:e till 15:e oktober och som ska ligga som grund för moderaternas flyktingpolitik framöver (om författarna till dokumentet får som de vill). Min ambition är inte att återge dokumentets budskap, utan snarare att kommentera och problematisera centrala delar i syfte att förankra debatten i den faktiska texten.

Moderaternas vandring mot en hårdare flyktingpolitik började redan efter valet 2014 men fick fäste på allvar hösten 2015 i samband med att antalet asylsökande från krigets Syrien ökade kraftigt. Ett av inre motsättningar paralyserat EU klarade inte av att lösa flyktingfrågan solidariskt, varför ett fåtal länder, däribland Sverige, stod för större delen av mottagandet. I januari 2017 deklarerade partiets ledning att man i Riksdagen kunde tänka sig att diskutera sakfrågor med Sverigedemokraterna och alldeles nyligen deklarerades att man vill se över FN:s flyktingkonvention i syfte att istället införa ett system med kvotflyktingar på EU-nivå.

Detta förslag finns, tillsammans med en rad andra på samma område, med i partiets arbetsdokument inför stämman som alltså inleds den 12:e oktober. Avsnittet, kallat ”En långsiktigt hållbar migrationspolitik” (sid. 454), kommer med en rad reformer som syftar till att på sikt minska och/eller reglera invandringen till Sverige. Områden som berörs är frågan om permanenta uppehållstillstånd; synen på medborgarskapet; internationella samarbeten inom ramen för EU, Norden samt återvändaravtal; gränskontroller samt frågan om särskild krislagstiftning.

Synen på permanenta uppehållstillstånd är från början mycket tydlig. En hållbar flyktingpolitik är enligt dokumentet intimt förknippat med tillfälliga uppehållstillstånd, något som Moderaterna vill i lag ska gälla som huvudregel vid asylansökan. Detta är en fråga som borgerligheten (i varje fall M, L och KD) svängt i sedan valet. Tidigare fanns bred uppslutning kring det permanenta uppehållstillståndets duglighet, då det främjade både trygghet och vilja till integration hos de som fått uppehållstillstånd. Att M fortfarande vill att människor ska integreras framgår med stor tydlighet, men medlen skiljer sig radikalt. Ekonomiska incitament ges stor plats – om den asylsökande kan uppvisa att denne försörjer sig på ett av samhället accepterat vis ska det tillfälliga uppehållstillståndet kunna omvandlas till permanent (456) – men också krav på deltagande i asylprocessen och undervisning i språk och samhälle nämns. Skrivningarna om hur länge en asylsökande ska kunna vara i Sverige med tillfälligt uppehållstillstånd är vaga, men en bortre gräns bör enligt dokumentet finnas där en ett tillfälligt uppehållstillstånd per automatik övergår i ett permanent. Innan dess torde man kunna förlänga ett tillfälligt uppehållstillstånd hur många gånger som helst, vilket skulle kunna mynna ut i ett system där människor med skyddsbehov får vara kvar bara så länge dessa skyddsbehov består. Om detta tidsspann är två, fyra eller åtta år får avgörande betydelse om den asylsökande inte hunnit hitta arbete innan dess. En uppenbar risk är att staten utvisar personer till ett land individen inte längre känner igen, med helt andra normer och regler än vad som finns i Sverige och på så sätt inleder en ny, ansträngande anpassningsfas för individen.

Hållbart eller inte – Moderaterna ser förändringarna mer som anpassning till omvärlden än som reformer som ska få effekt på individnivå. Några beräkningar av vad upprätthållandet av ett system med tillfälliga uppehållstillstånd kostar visas inte upp utan man litar till att ett regelverk liknande det danska och norska ska sänka trycket på migrationsverket och därmed hålla kostnaderna nere. Med hållbart får antas att dokumentet avser ekonomisk hållbarhet, då de flesta nog är överens om att permanenta uppehållstillstånd är att föredra ur human synpunkt.

Debatten om tillfälliga uppehållstillstånd har under senare tid helt överskuggats av den rörande synen på FN:s flyktingkonvention. Moderaternas inställning till denna omnämns under rubriken ”EU:s migrationspolitik” (481). Mot bakgrund av EU:s bristande hantering av händelserna 2015 och framåt önskar Moderaterna kraftigt revidera EU:s flyktingpolitik. Dagens erkänt dysfunktionella Dublinförordning ska fasas ut till förmån för ett kvotsystem, där flyktingar som önskar söka asyl ska göra det utanför EU för att sedan utplaceras i av myndighet bestämt land. För att detta ska vara lagligt krävs en revidering av FN:s flyktingkonvention, som ger varje människa rätten att söka asyl i det land denne finner lämpligt. Om en asylsökande trotsar EU:s gränser ska denne kunna deporteras till vad som brukar benämnas ”säkert land” (ett land med demokratiskt styrelseskick som inte förföljer minoriteter, som inte är i väpnad konflikt och där hot om våld eller tortyr inte förekommer), där individen ska vänta på att asylsökan prövas (483).

Dokumentet pekar på ett antal fördelar med detta system. En uppenbar sådan är att fördelningen mellan EU-länder jämnas ut och på det viset underlättar mottagandet. Dessutom menar författarna med rätta att dagens system missgynnar kvinnor och barn, som på grund av en rad olika orsaker har svårare att ta sig från till exempel Afghanistan till Europa (482). Detta är en sedan länge debatterad fråga där anhängare av mer human flyktingpolitik (oftast från vänster) argumenterat för ett system där ansökan om asyl ska vara möjligt att göra från ambassader, vilket skulle öka tillgängligheten. Att Moderaterna väljer att ta upp frågan om tillgänglighet nu (mig veterligen har den varit ganska kall tidigare), i en kontext av en mer restriktiv flyktingpolitik, det får man tro vad man vill om. Med all sannolikhet är det ett sätt att övertyga stämman i en annars kontroversiell fråga.

Asylrätten i sig vill Moderaterna inte röra. Istället är det omständigheterna kring när och var det ska vara tillåtet att söka asyl som i dokumentet står under lupp. Skillnaden mellan de båda bör varken överdrivas eller underskattas – allt beror på hur Genevekonventionen (FN:s konvention som reglerar krig och flyktingar) förändras. I sammanhanget kan dock Moderaternas förslag te sig problematiskt, inte minst därför att långt ifrån alla EU-länder idag respekterar Genevekonventionen och därför inte är lämpliga destinationsländer för flyktingar. Det är dessutom mycket svårt att se de slutgiltiga konsekvenserna av att revidera ett för de mänskliga rättigheterna så centralt dokument som FN:s flyktingkonvention. Risken är att de värden mänskligheten kom överens om skulle styra de internationella lagarna efter Andra Världskriget urvattnas och att världen återgår till ett tillstånd där nationellt beslutsfattande i allt väsentligt står över människovärde. Denna globala, moraliska kompass bör vi göra allt i vår makt för att försvara, därför att den ger lagligt stöd åt den politiska riktning som är humanismen och förkastar kränkningar av människans grundläggande fri- och rättigheter. Kanske är det värt ”uppoffringar” i form av flyktingmottagande?

Om revideringen av FN:s flyktingkonvention ses som en i tid och form ganska oklar vision är Moderaternas förslag till vad som kallas krislagstiftning något klarare. Här vill partiet se lagar som gör det möjligt att direktavvisa personer som kommer från ”säkra länder”. Det kristillstånd som här åsyftas måste ses som en tydlig referens till situationen hösten 2015, även om formuleringarna är väl tilltagna. Dokumentet säger följande:

”För ett beslut om direktavvisning ska aktualiseras ska krävas att antalet asylsökande som söker sig till Sverige samtidigt på kort tid allvarligt påverkar viktiga funktioner i samhället. […]. Direktavvisning till annat säkert land respekterar asylrätten.” (460)

Lägg märke till sista meningen. Att direktavvisning till säkert land respekterar asylrätten är enligt min lekmannakunskap om asylrätt långt ifrån säkert, och om det gjorde det vore det hur som helst inte önskvärt att tillämpa rätten på det viset. Även om Migrationsverket skulle bedöma Turkiet som ”säkert land” innebär inte det att det inte finns människor i Turkiet som förföljs för sina åsikter. Asylrätten bör, mig veterligen, tillämpas på individnivå. Att kategoriskt utvisa människor, må det vara i en för Migrationsverket ansträngd tid, bör vara otillåtet då det riskerar att sända individer tillbaka till omständigheter som verket inte är medvetna om och som kan generera mycket mänskligt lidande för den drabbade parten.

Observera dessutom ordvalet i skrivelsen. Vad som är ”allvarligt” och vad som menas med ”viktiga funktioner” lämnas åt läsaren att tolka. Inte ens hösten 2015, när antalet flyktingar som sökte asyl var som störst, var Sverige nära någon form av samhällskollaps. Vård och omsorg påverkades marginellt och de allra flesta skolorna kunde fortsätta sin verksamhet som vanligt, om än med något större utmaningar framför sig. Om denna skrivelse skulle överföras i lag öppnas helt nya dörrar för främlingsfientliga krafter att påverka hur asylpolitiken bedrivs. Då krislagstiftningen skulle fungera som ett slags undantagstillstånd skulle det finnas lagliga vägar till systematiska direktavvisningar under mer eller mindre godtyckliga lägesbedömningar, något som i mina ögon allvarligt skulle försämra det konstitutionella skyddet för mänskliga rättigheter. Undantagslagar bör i allmänhet användas mycket sparsamt och med stor försiktighet och eftertanke. Att införa samma koncept i asylpolitiken torde varken vara nödvändigt eller önskvärt, men det säger en hel del om förskjutningen som skett i både debatt och politik de senaste åren.

I övrigt är dokumentet, som tidigare antytts, en uppradning av förslag till åtstramningar och skärpningar av migrationspolitiken. Skärpta krav för att få svenskt medborgarskap samt förslag om möjlighet till återtagande av detsamma i vissa enskilda fall sticker ut, samt att partiet vill att antalet så kallade inre utlänningskontroller ska öka. Dessa har minskat sedan REVA-skandalen 2013, då det uppdagades att polis använt sig av rasistiska stereotyper i urvalet av personer för kontroll.

Sammantaget kan sägas att det dokument som den moderata stämman ska ta ställning till inte är särskilt munter läsning för en humanist. Misstänksamheten mot asylsökande är närvarande i stora delar av texten och särskilt i de avsnitt som behandlar tillfälliga uppehållstillstånd. Huruvida denna misstänksamhet är rättfärdigad eller ej ska jag låta vara osagt, men det är beklämmande att synen på människor och människors välvilja är olika beroende på om man är asylsökande eller ej, om man har jobb eller ej, och så vidare. Det är min sista önskan, i varje fall för denna gång, att världen blir en varmare plats att leva på. Och då avser jag inte klimatförändringen i atmosfären.

Lämna gärna en kommentar om ni har några specifika reaktioner eller önskar att jag ska klargöra något. Min analys är förstås färgad av mina åsikter i ämnet och mina slutsatser är inte alltid de rätta. Den som vill läsa mer direkt ur dokumentet hittar det genom länken här.

 

 

// AGCH

 

Vore jag...

Publicerad 2017-10-07 13:25:00 i Allmänt,

Om jag vore en av er
Så stolt och glad till färgen
Om jag vore en av er
Så kall, ända in i märgen
Om jag vore en av er
Skulle jag lägga mig att vila i bergen
Om jag vore en av er
 
Om jag vore en av er
Med svullna ådror jag stelna, dö
Om jag vore en av er
Förmultnar, blir ett med jordens fromma
Om jag vore en av er
Vore jag vårens kraft, grynings frö
Om jag vore en av er
Ur graven jag växa för att blomma
 
Ja, vore jag en av er
Behövde jag inte streta mer
 
 
 
 
 
// AGCH
 
 

Om reklam och "falska" behov

Publicerad 2017-09-01 19:12:00 i Allmänt,

Musik har sedan tonåren varit en för mig betydelsefull distraktion då omvärlden tränger sig alltför tätt inpå. För detta har jag främst en institution på området att tacka, nämligen Spotify. Jag ska ärligt erkänna att tjänsten breddat både smak och lyssnande och öppnat dörrar mot ljud jag aldrig annars hört. Och inte nog med det - nu har den svenska streamingtjänsten något överraskande dessutom motiverat användningen av marxistiska resonemang i analysen av samhällsekonomin.

Första kursen på Handelshögskolans ekonomprogram avhandlade marknadsföring ur managementperspektiv. Här predikas hur företag bäst når ut med sina produkter i så stort antal som möjligt till så många konsumenter som möjligt. Något pliktskyldigt förklarades att marknadsföring aldrig skapar några konsumtionsbehov utan bara lyfter undertryckta sådana i öppen dager, att allt redan fanns där och det enda marknadsföring (och än snävare, reklam) gör är att föra samman producent och konsument. Detta kan låta osannolikt, ja till och med naivt i ljuset av det bombardemang av kommersiella budskap som vi utsätts för dagligen.

I kritisk, marxistisk teori har detta uppmärksammats. Resonemanget ser på ett principiellt plan ut ungefär så här:

Kapitalet (alltså det kollektiv av individer som äger produktionsmedlen så som fabriker och land) önskar ur produktionsmedlen utvinna så mycket profit det bara går. För att tillfredsställa detta mål måste produktionen effektiviseras och skalas upp så att kostnaden per producerad enhet minskar, samtidigt som fler enheter kan sättas ut på marknaden. Men marknaden efterfrågar inte hur mycket som helst av en viss vara. När människans fundamentala konsumtionsbehov är uppfyllda torde också marknaden vara mättad och produktion upphöra, men detta kan inte accepteras av kapitalisten som ur produktionen upprätthåller både profit och maktförhållandet gentemot arbetet.

För att råda bot på detta systemhotande mättnadsbekymmer skapar kapitalisten låtsasbehov hos konsumenterna (arbetet, i stor utsträckning). Utöver mat, kläder och husrum uppmanas vi köpa lyxartiklar så som skönhetskrämer, vältra oss i nya bilar och var vi än går omgärda oss av de senast producerade tonerna ur musikens aldrig sinande industriella källa. För att säkerställa konsumenternas omättliga hunger efter nya produkter tillämpas på alla nivåer av samhället indoktrinering. Särskilt tydligt märks detta i alla de budskap med kommersiell avsändare som varje dag uppfyller våra sinnen med önskan och hopp om att vi ska lägga våra knappa slantar i fickorna på producenten. Och vi går på det – nya produkter säljer som smör, kapitalets vinster staplas på hög och maktbalansen i systemet upprätthålls.

Långt ifrån alla håller med om att denna marxistiska teoribildning alls har något konstruktivt att bidra med i förståelsen av samhället. Allra minst förvånande är kanske att professionella marknadsförare inte ser någon substans i upprätthållandet av ”falska” behov. Men den senaste tiden har reklambranschen serverat sig själv som frukost på det marxistiska idébordet. Förmodligen har ni sedan en tid tillbaka lagt märke till desperata försök från kosmetikaföretag att inte bara peka på sin produkts fina egenskaper, utan också på sina konsumenters bristfälliga utseende. Stora finnar och pormaskar på TV-skärmen skrämmer skarorna till sminkbutiker och diverse nyöppnade ”apotek” för att bota sina existentiella våndor. Dammråttor jagar oss till elhandlaren för att utbyta kosing mot dammsugare. Och så, när väggarna i rummet kryper allt närmre, flyr jag till Spotify för lite bortkopplande musik.

”Ibland måste du bara höra en viss låt. Med Spotify Premium kan du lyssna på vilken låt du vill, var du vill. Också på mobilen”. Spotify söker inte bara inspirera mig – företaget har till och med tagit sig friheten att självt definiera mina behov, och det precis i linje med deras affärsidé. Vilken slump…

Så avslutningsvis, utan att svälja det marxistiska betet med hull och hår, en ödmjuk fråga: Är kapitalet (läs storföretagen) idag så fattigt på idéer som slår brett, som löser reella problem så som de uppfattas av konsumenter, att man givit upp nytänkandet för att istället söka omdefiniera konsumentens behov i linje med det egna utbudet? Om så, är detta en konsekvens av att alltfler marknader domineras av allt större företag som i sin partiella monopolställning tappat kontakten med det som utgör efterfrågan? Jag är och lär förbli läsaren svaret skyldig, men tanken är gäckande.

 

// AGCH

 

Om människan och naturen - ett perspektiv

Publicerad 2017-08-30 11:47:01 i Allmänt,

”Naturen är god”. Så står det att läsa under locket på ett smörpaket av mycket välkänt märke. Vid en första anblick kan utlåtandet kännas ganska självklart, för visst tycker vi om naturen, det skog och mark ger oss i form av mat och upplevelser. Vid en närmare granskning framträder dock en betydligt mer komplex bild, där människans relation till naturen står i centrum.

Natur i bemärkelsen miljö är inget entydigt begrepp. I naturen ligger för de flesta något som är främmande det mänskliga livet, en kontrast till civilisationen. Gammalt är det också – ordet natur går vad jag hört att spåra tillbaka åtminstone till antiken och det är inte omöjligt att det är äldre än så.  Dess ursprung kan jag i brist på kunskap bara sia om, men min gissning blir ändå en bärande del av kommande resonemang.

Att natur inte klart kan definieras precist tror jag har en logisk förklaring. När människan levde som jägare och samlare, och därmed helt i samklang med det vi idag nog skulle kalla naturen, torde det inte funnits något värde i att definiera ett naturbegrepp. Omgivningen var som den var, fylld av skogar, berg och floder men att ge allt detta ett samlingsnamn tycks mig överflödigt (mig veterligen är språket bland de mer effektiva institutioner människan skapat – nya ord kommer och går allteftersom nya fenomen uppkommer och dör, vi förenklar skriftspråket när vi talar i form av dialekt och slang).

Detta förändrades dock dramatiskt när människan började bruka jorden och samlas i byar och städer. När mänskligt liv allt klarare definierades av hennes egna uppfinningar, byggnader och produktionssätt uppstod en spricka mellan det som uppfattats som mänskligt civiliserat och det som ligger utanför människans direkta kontroll. Denna vildmark, där övriga livsformer och dess processer ger karaktär åt miljön, var tvungen att namnges. Inte i sig själv, utan som kontrast, som motsats till civilisationen. Naturen föddes.

Vad naturen idag omfattar är egentligen av mindre betydelse. Viktigare för min betraktelse är att sätta begreppet i ett sammanhang. För att återknyta till inledningen; hur kommer det sig att naturen inte bara finns där utan också helgas, beskrivs som ”god”? Också jag inser förstås att texten på ett smörpaket i första hand är reklam och vill säga oss att innehållet är gott och kommer från naturen, men påstående hade tappat kraft och laddning om det inte låg i vår kultur att betrakta naturen just som god.

Idag lever merparten av befolkningen i städer. Vi lever i stort våra liv skilda från den jord som föder oss och den vildmark som en gång var vårt hem. I allt större omfattning så – under industrialiseringens effektivisering av produktionen och de dramatiska förändringar av vårt leverne som följde i dess spår har det som till ytan ligger utom vårt direkta inflytande nästan mystifierats. Att ta en skogspromenad är idag meditation och friluftsliv förknippas kanske i något överdriven grad som något eftersträvansvärt.

Personligen tror jag naturens dragningskraft finner sin motor inte i sig själv utan i det som en gång definierade henne, nämligen människan. Eller närmare bestämt den industrialiserade människans livsföring, som hon inte är riktigt nöjd med. Så här: Människan vill till sin natur (en annan betydelse av samma ord) vara fri i bemärkelsen att hon vill styra sitt liv och fatta egna beslut. Industrialismens produktionssätt kräver dock inställelse, punktlig närvaro och inte sällan mycket styrda arbetsuppgifter. Detta är en nödvändighet för effektiv produktion, men ramar samtidigt in det mänskliga livet i ordning och total förutsägbarhet. De flesta av oss går till jobbet efter schema. Vi äter och sover när vi kommer hem och sedan bär det vid givet klockslag av till jobb.

Frihet och självbestämmande har dessutom vunnit status som dygder i det moderna, tydligt liberalt influerade samhället. Det är fint gå sin egen väg, vara unik och fatta egna beslut. Här krockar dock våra ideal med det industrialismens liv vi ställs inför. Monotonin och förutsägbarheten tär och för att stå ut finner vi vår tillflykt i naturen. Naturen präglas ju, som människans skapade motsats till civilisationen, av allt det civilisationen inte står för. Oförutsägbarhet, kaos om än i något ordnad form. Fjärilar landar och lyfter tillsynes godtyckligt från grässtrån, humlor byter blommor i sin jakt på nektar. En hare passerar plötsligt genom skogsbrynet och en bit bort skäller en råbock. Inget av detta har människan direkt inflytande över och samtidigt har detta naturliga inget inflytande över henne. I naturen är hon fri - fri från tider att passa, arbetsmoment att utföra, plikter att uppfylla. Den skenbara oordningen lockar, ger spänning åt en i övrigt förutsägbar och tråkig tillvaro. Naturen är den materiella världens svar på fritiden, hyllad och lovordad för sin spontanitet och sina hälsofrämjande egenskaper i skarp kontrast till arbetets och civilisationens tvångströja.

Så till knäckfrågan: Gör detta naturen god? Påståendet från smörpaketets insida hävdar alltså att naturen, som måste definierats som motsats till civilisationen, innehar vissa specifika, inneboende egenskaper. Men kan något som endast är en mänsklig konstruktion verkligen sägas besitta egenskaper i sig självt? Svaret torde vara nej, eftersom endast individer med handlingsförmåga står i begrepp att utföra goda handlingar och på så vis bli ”goda”. Lägg därtill att naturen objektivt sett inte är en enhet utan ett samspel av miljoner arter och exemplar av levande växter och djur och epitetet ”godhet” blir än mer långsökt i sammanhanget.

Återigen står svaret på frågan istället att finna hos konstruktören, människan själv. Även om naturen i sig inte kan vara god, kan den uppfattas som det i kontrast till civilisationen. I min värld är detta den enda logiska förklaring till varför naturen dyrkas, så till den milda grad att ett modernt mejeriföretag lyckas ta billiga poänger med den i marknadsföringssyfte. Vi är helt enkelt inte riktigt nöjda med vår tillvaro och i vår misströstan över monotoni och förutsägbarhet flyr vi till naturen. Vad än detta innebär.

 

 

 

// AGCH

 

Kapitalet i det tjugoförsta århundradet

Publicerad 2017-08-19 12:02:00 i Allmänt,

Många är idag de debattörer, politiker och tyckare som vill lägga beslag på frågan om jämlikhet och klassklyftor. Få är det däremot som lyfter frågan från ideologisk nivå - de flesta nöjer sig med att hänvisa till marknadens effektivitet eller kapitalistens profithunger. Thomas Piketty, författare till boken vars titel står som rubrik för detta inlägg, är betydligt mer ambitiös än så.
 
Genom att kartlägga inkomstskillnader och skillnader i förmögenhet över tid, från slutet på 1700- talet till idag, lägger den franske nationalekonomen ett puzzel som kan och bör leda in debatten om skillnader i inkomst och rikedom på nya spår. Det är visserligen lätt överväldigas av datamängder och snirkliga diagram, men bilden som tonar fram är tydligare och mer mångfacetterad än någon annan i sitt slag som åtminstone jag sett. Att han dessutom kompletterar den empiriska undersökningen med ett försök till förklaring som både är logisk och fullt rimlig i verkliga världen gör inte saken sämre.
 
Vi börjar med fakta. Piketty och hans kollegor har sammanställt data över förmögenhet och inkomst för främst Europa och USA för att sedan presentera inkomstnivåerna baserat på var i inkomst-/förmögenhetshierarkin (en trappa från de lägsta till högsta inkomsterna och förmögenheterna) en viss nivå av inkomst/förmöghet befinner sig. För att förstå siffrorna måste ett par begrepp introduceras. Istället för att tala om klasser i traditionell, marxistisk bemärkelse väljer Piketty att tala om percentiler och deciler. Toppercentilen utgörs av den hundradel av befolkningen som tjänar mest respektive har störst förmögenhet, topp decilen är motsvarande tiondel. Piketty undersöker mer konkret hur stor del av nationalinkomsten, alltså summan av arbetsinkomster (lön) och kapitalinkomster (räntor på sparkapital, aktieutdelning, med mera) som tillfaller den rikaste tiondelen respektive procenten av befolkningen. Samma angreppssätt tillämpas på rikedom - alltså hur stor del av ett lands totala kapital (byggnader, mark, aktier, med mera) som ägs av den rikaste tiondelen respektive hundradelen av befolkningen.
 
Skillnaderna i inkomst har enligt Piketty, föga förvånande, varierat över tid. Den procent av befolkningen som tjänade mest i början av 1900- talet tog ungefär 20 % av hela nationalinkomsten i anspråk. Denna andel föll sedan under krigsåren för att sedan öka (kraftigt i USA och Storbritannien, marginellt på den europeiska kontinenten) med start i början av åttiotalet. I USA tjänar den rikaste procenten i relativa tal åter ungefär lika mycket idag som för 110 år sedan. Trenden ser ungefär likadan ut gällanden den rikaste tiondelen av befolkningen, men rörelserna är mindre och andelen av nationalinkomsten förstås större (även om den procent som tjänar mest håvar in en väsentlig del av den inkomststarkaste tionelens lön). Sammantaget har alltså inkomstskillnaderna gått från mycket stora i början av förra seklet till en lägstanivå på 1960- och 1970- talet, för att sedan återigen öka i de flesta länder i den rika världen.
 
Ungefär samma mönster kan urskiljas gällande rikedomen, alltså koncentrationen av kapitalägande. I början av 1900- talet ägde den rikaste tiondelen i de flesta europeiska länder så mycket som 90 % av allt kapital som fanns att äga i ett land. Detta är en extrem siffra, speciellt med tanke på att den rikaste hundradelen till exempel ägde ungefär 70 % av det totala kapitalet i Storbritannien och bara något lägre andel i Frankrike under samma tid (siffrorna går ihop eftersom den rikaste hundradelen ingår i den rikaste tiondelen). Dessa tal sjönk sedan mellan 1914 och 1970, då den rikaste tiondelen i Europa satt på 60 % av allt tillgängligt kapital och den rikaste hundradelen på 20 %. USA:s kurvor ser något annorlunda ut - där var jämlikheten större än i Europa vid seklets början mycket tack vare stora skaror nybyggare - men också där gick ägandekoncentrationen ner mellan 1914 och 1970 för att sedan öka igen. Idag äger den rikaste tiondelen ungefär 70 % av allt som finns att äga i Staterna. Samma siffra för den rikaste hundradelen är något över 30 %.
 
Hur kommer det sig då att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna gick ned under första hälften av 1900- talet för att sedan öka? Piketty söker svaren i vad han kallar krafter för divergens och konvergens, alltså krafter som ökar respektive minskar ojämlikhet i inkomst och ägande. Som ni ser ovan är koncentrationen av ägande mer betydande än den av inkomst, varför jag nu fokuserar på den (om ni vill läsa resonemang kring inkomst får ni i fortsättningen söka er till huvudkällan).
 
Enligt Piketty finns tre huvudfaktorer bakom varför ägandekoncentrationen förändras över tid, nämligen skatter, inflation och förhållandet mellan kapitalets avkastning och tillväxttakten. Föga förvånande blir de största förmögenheterna färre och mindre om tuffa kapitalskatter tillämpas. Inflationen är också den ganska rättfram i sin logik - om en tillgångs värde är bestämd som en specifik summa pengar och pengarna minskar i värde måste också tillgången minska i värde och förmögenheten sjunker. Dessa båda faktorer verkar för att minska koncentrationen av ägande.
 
Den tredje, sista och kanske viktigaste kraften är lite lurigare. Kapitalavkastningsgraden, det vill säga den andel av en tillgångs totala värde som kan tas ut i hyra, ränta eller liknande och på så vis ge inkomst till sin ägare utan att denne behöver arbeta, har historiskt sett legat runt 4 %. Om du äger en lägenhet värd en miljon kronor skulle årshyran för lägenheten motsvara 40000 (eller 3333 kronor i månaden efter avdrag för reparationer och underhåll som hyresvärden står för), ett belopp som tillfaller ägaren utan någon motprestation i form av arbete. Tillväxttakten, alltså den hastighet som produktion och därmed indirekt arbetsinkomster växer, har å andra sidan legat kring 1,5- 2 % per år i utvecklade ekonomier.
 
Med en kapitalavkastningsgrad på 4 % och tillväxttakt på 2 % inser vi att de som äger kapital kan förvänta sig högre framtida inkomster än ekonomin i övrigt. Det gör att kapital med tiden växer och koncentreras i förhållande till nationalinkomsten, som ju växer långsammare än kapitalet. Eller med Pikettys egna ord: dåtiden äter upp framtiden, de som redan har får mer medan de som enbart äger sin arbetskraft halkar efter.
 
Att kurvan för ägandekoncentration ser ut som den gör kan åtminstone delvis förklaras genom att tiden mellan 1914 och 1970 präglades både av höga skatter och inflation, som i kombination (och på grund av) kriget och dess materiella förstörelse gjorde att kapitalavkastningsgraden under den perioden var lägre än tillväxttakten. I början av 1980- talet vann inflationsbekämpandet mark som ett av centralbankernas viktigaste mål i hela den rika världen och, än viktigare, den ekonomiska politiken lades om efter nyliberala, marknadsvurmande värderingar. Med lägre skatter och inflation finns inte längre någon motvikt till förhållandet mellan kapitalavkastning och tillväxttakt och ägandekoncentrationen ökar ånyo.
 
Så till sist, vad innebär detta för samhället vi lever i? Piketty svävar lite på moln när frågan diskuteras, men ett par intressanta korn kan ändå hämtas ur boken. Viktigaste av allt är nog ekonomins förhållande till demokratin. Demokrati som vi känner den grundas på meritokratiska ideal. Med detta menas att den som är mest kompetent, har högst kvalifikationer för ett uppdrag också ska utföra det. I den offentliga politiken är väljarna domare och de partier och politiker som uppfattas som mest lämpade att styra får makten. Motsatsen till meritokratin är svågerpolitik och korruption, där makt fördelas efter vilka som är släkt med vilka eller vilka som har störst ekonomiska muskler att muta sig fram med.
 
I vår uppfattning om det meritokratiska idealet ligger att vi bör förtjäna vår inkomst, jobba för mat och uppehälle. Är man rik är det okej om det är en förmögenhet man lagt ner slit och möda på. Men alltfler förmögenheter av årgång 2017 baseras på arv, kapital som genom olikheten "kapitalavkastning > tillväxt" vuxit snabbare än ekonomin och som till slut blivit så koncentrerat att det går att leva på räntan och ändå ha medel kvar att investera. Om detta får fortgå under långa perioder utan att någonting görs riskerar inte bara klyftorna bli enormt stora, utan en av demokratins grundpelare riskerar att mineras. Varför arbeta om man kan leva på räntor? Varför vänta på sin tur om man har tillräckliga medel för att muta sig fram? Varför rösta om makten ändå inte fördelas meritokratiskt? Frågan om revolution berörs nästan inte alls av Piketty men den finns där hängandes över texten, varesig författaren vill det eller ej.
 
 
 
// AGCH
 

Tankar om löneutveckling - Fallet Sverige

Publicerad 2017-06-11 08:00:00 i Allmänt,

Sverige årgång 2017 är ett rikt land. Invånarna kan äta sig mätta ett par gånger om dagen, kör bil till jobb och fritidsaktiviteter och till och med individer med relativt låg inkomst har råd till utlandssemester någon gång om året. Men så har det inte alltid sett ut. Liksom många länder idag kämpar med låga inkomster på nationell nivå har också Sverige en gång varit ett fattigt land. Och om landet är fattigt är lönerna, alltså inkomsterna för den oftast stora andelen befolkning som saknar avkastning på ägande, antingen låga (dåligt betalda industrijobb) eller frånvarande (egenförsörjande jordbruk). Ingendera är någon särskilt rolig situation. Så, hur blev Sverige det land det är idag? Hur kom det sig att Sverige lyckades med konststycket att på under 150 år gå från fattigt jordbruksland till rik industrination, med inkomster och löner flerdubbelt högre än tidigare? Och för att följa upp temat från tidigare inlägg – vilken roll spelade fackföreningsrörelsen i detta händelseförlopp?

År 1850 dominerades svensk ekonomi av jordbruk. Drygt 70 procent av befolkningen hade matframställning som sin huvudsakliga syssla, primärt för egen konsumtion. Liksom i många andra länder idag levde svenskarna ständigt under hotet att skörden skulle slå fel, att missväxt skulle hemsöka landet och svälten skörda offer. Barn och äldre var särskilt utsatta. När så industrin på allvar började slå igenom mot slutet av 1800- talet såg många sin chans att slippa lyda under vädrets makter. Istället tog man anställning på någon av de många nyetablerade fabrikerna och bruken i de snabbt växande tätorterna, där gården byttes mot små, trånga skrymslen till lägenheter och vädret byttes mot disponent och förman. 

Det är inte svårt att kritisera de levnadsförhållanden som rådde i områden där industrialiseringen ännu var i sin linda. Ägarna till fabrikerna tog ut vinster av varierande storlek samtidigt som arbetet slet merparten av dygnet på smutsiga fabriksgolv. Bostadssituationen i Sverige var vid sekelskiftet 1800 – 1900 allt annat än god, den sanitära inte mycket bättre. Men svälten och nyckfullheten i jordbruket var värre. Människor fortsatte flytta in till städerna, där den arbetande befolkningen snabbt växte. I staden fanns närheten och så också möjligheten för arbetare att umgås med andra som satt i samma situation. Via flygblad och pamfletter spreds idéer om arbetarens rätt till lön och drägliga levnadsvillkor, något som med tiden skulle mynna ut i organiserade fackförbund. Samtidigt förbättrades produktiviteten inom industrin genom tekniska, vetenskapliga och organisatoriska landvinningar.

Redan här kan två vägar mot högre löner uttydas – omfördelning representerad av fackföreningstanken och produktionsökningar representerad av en allt effektivare och mer konkurrenskraftig industri. Men liksom detta kan ses som vägar mot högre lön kan de också ses som förklaringar till varför löner var så låga och arbetsvillkor så dåliga. Brist på rimlig fördelning och ineffektiv produktion torde vara säkra källor till låga inkomster. I analysen kommen tyngdpunkten ligga på fackets roll och vad som driver långsiktig tillväxt i en marknadsekonomi som Sverige.

Så, hur kom det sig att arbetsförhållanden under industrialiseringens unga år var så dåliga? Om staten inte lägger sig i borde väl marknaden med sin osynliga hand fördela resurserna så som effektivast är, också på arbetsmarknaden? Eller fanns det faktorer som gav arbetsgivarna makt att hålla nere lönerna, på arbetets bekostnad och för egen vinning? Eller med andra ord – fanns det fog för arbetet att etablera fackförbund, eller utgjorde pressen uppåt på lönerna enbart ett hinder för utvecklingen av svensk industri?

För att komma svaret närmre kan det löna sig att ta en titt på samma lönesättningsvillkor jag talade om i inlägget ”Facket och Socialdemokraterna”. Enligt klassisk nationalekonomisk teori kommer företag anställa arbete tills dess kostnaden för arbete (lönen) motsvarar värdet av den produktion som sista arbetade timmen tillför företaget. Att så är fallet beror på att så länge värdet (med företagets perspektiv) av en extra arbetad timme överstiger kostnaden (alltså lönen) bör företaget ta ut en arbetad timme till. Detta bör fortgå till dess kostnaden för den sista arbetade timmen är lika med dess värde. Sambandet mellan lön och produktion är generellt, men proceduren där arbetsgivare anpassar mängden arbete efter lönenivån utgår ifrån att förhållandena på arbetsmarknaden är sådana att lönen sätts på marknaden. I en sådan miljö, där arbetstagare i kraft av fria individer har möjlighet att välja (och välja bort) arbetsgivare och göra så till mycket små privata kostnader har enskilda företag mycket små möjligheter att påverka lönen. Men om kostnaden för att byta jobb är stor (tänk kostnader för byte av bostad, transportkostnader för att jobba i annan stad, sociala konsekvenser av att flytta och så vidare), då sitter arbetsgivaren i en betydligt bättre sits.

Med arbetskraft som är ovillig eller till och med saknar möjlighet att byta jobb har företaget något som på ekonomspråk kallas marknadsmakt. Begreppet åsyftar, inte helt långsökt, makt som härstammar från förhållanden på marknaden som möjliggör för aktörer att själva bestämma priset på en vara eller resurs. Typexempel är monopolet, där ett ensamt företag (säljare) på marknaden själv sätter pris och kvantitet så att profiten blir så stor som möjligt. Skälet till att det fungerar är att företaget saknar konkurrenter, varför de konsumenter som vill ta del av varan tvingas acceptera de villkor som erbjuds av det ensamma företaget. Följden blir högre pris och lägre utbud/försäljning, mer vinst för företaget men lägre samhällelig nytta. Situation är snarlik den med arbetstagare som av olika anledningar är obenägna eller oförmögna att byta jobb – knuten till en viss arbetsplats står arbetstagaren handfallen inför låga löner, som man hellre accepterar än byter jobb (i sin renaste form kallat monopson, med innebörden att företaget nu är en ensam köpare av arbetskraft).

Vilka förhållanden rådde då på svensk arbetsmarknad för sådär 120 år sedan? Med permanent bostadsbrist i städerna var det inte lätt att byta hem. Samtidigt lär pendling knappast varit att tänka på i början av 1900-talet – bilar och kollektivtrafik var för de flesta inte mer än möjligtvis en avlägsen dröm. Sammantaget innebär det att kostnaderna förknippade med att byta jobb för de flesta var relativt höga i de tidiga åren av industrialisering. Den marknadsmakt som detta med all sannolikhet medförde torde företagen inte varit sena att nyttja, med konsekvensen att lönerna sattes lägre än om konkurrensen om arbetet varit större.

På samhällelig nivå torde detta fått konsekvenser liknande monopolets, det vill säga mer vinst för företagen och lägre nytta för samhället. Att människor (och än viktigare: investeringskapital) drogs till industrin istället för till jordbruket också i de tidiga faserna av industrialiseringen pekar tydligt mot att produktiviteten och effektiviteten inom industrin var bättre och högre än inom jordbruket. Eftersom lön sätts genom ett samband av priset på det som produceras och effektiviteten inom produktionen torde högre produktivitet och relativpris på det som produceras inneburit högre lön, något som lockade människor in till städerna. Men förhållandena på arbetsmarknaden tillät företagen att pressa lönerna nedåt. Givet att människor är mer benägna att jobba inom en viss sektor om lönen där är högre än i andra sektorer kan vi anta att färre än vad som motiverats av en marknadslösning med bättre konkurrensförhållanden sökte sig till industrin, och att både produktion och samhällelig nytta därför blev lägre än vad det annars kunde varit.

Här kommer fackföreningarna in i bilden. Genom att höja lönerna och förbättra villkoren inom industrin blev det med all säkerhet mer attraktivt att söka lyckan och arbete i staden, varefter de produktiva delarna av svensk ekonomi på ett bättre sätt försörjdes med den arbetskraft den behövde. Konsekvenserna bör varit högre tillväxt, högre samhälleligt välstånd, än om fackföreningarna inte funnits där (detta är det undantag jag talade om i ett föregående inlägg; ständigt relevant på grund av de alltid existerande kostnaderna för individer att byta jobb, idag som för 120 år sedan, även om de är väsentligt mindre idag).

Men facken ensamma driver ingen lönetillväxt. Ur företagens lönesättningsvillkor har vi sett att produktivitet och marknadens pris på det som produceras utgör grunden för lönenivån. Och visst stämmer väl det, att svensk industri idag är både mer produktiv och tillverkar varor som är mer attraktiva på globala varumarknader nu än för 120 år sedan? Jämför TEKO (textil- och konfektions)-industrin på 1970-talet med företag som SKF och Volvo idag, och vi inser snart att graden av automatisering och inriktning av svensk industri genomgått enorma förändringar på mycket kort tid. Så till nästa viktiga fråga: Vilka förutsättningar hade Sverige som gjorde vår industrialisering till en framgångssaga, vad ligger bakom vår långsiktiga tillväxt och ökning av lönenivån?

En naturlig ansats till svar kan ta sig utgångspunkt i vad som ökar arbetets produktivitet. Produktivitet kan definieras som det värde som produceras i ett givet tidsintervall, säg en timme. Av det följer att produktivt arbete producerar mer per timme än mindre produktivt arbete. Orsakerna bakom att visst arbete är mer produktivt än annat kan vara flera, men jag väljer att här fokusera på utbildning och realkapital, det vill säga maskiner och andra tekniska hjälpmedel som stöttar människan i hennes arbete.

1842 genomfördes Sveriges folkskolereform, som gav alla Sveriges medborgare rätt till någon form av skolgång. Förutom de uppenbart stora och välkomna följderna för demokratiseringen av landet torde även skolsystemets genombrott inneburit bättre förutsättningar för arbetskraften att öka sin kompetens. Detta skedde förstås stegvis och under mycket lång tid, men måste ändå varit en bidragande orsak till att industrin utvecklades som den gjorde. Bland de elever som kastades in i skolsystemet gick vissa vidare till högre utbildning, några blev uppfinnare och andra tog sina kunskaper vidare till arbeten på golvet inom den tidiga industrin. Idag är svensk industri mer kunskapsintensiv än någonsin, med växande service- och tjänstesektorer helt beroende av kunnigt folk för att upprätthålla konkurrenskraften.

Men kunskap räckte inte. Den mänskliga kroppen har sina begränsningar och för att öka produktionstakten var man tvungen att använda maskiner i tillverkningsprocessen. Tidiga uppfinningar som kom väl till pass i industrin (inte bara svensk sådan) var till exempel ångmaskinen och James Hargreaves Spinning Jenny, båda exempel på tekniska landvinningar som inte bara ökade tillverkningsvolymerna utan också fick arbetets produktivitet att stiga. Faktum är att realkapital (så som maskiner) och utbildningsnivån hos arbetskraften i hög grad går hand i hand – för att hantera relativt tekniskt kvalificerade maskiner krävs relativt välutbildad arbetskraft.

Eftersom införandet av maskiner i produktionen inte bara höjde arbetets produktivitet utan också minskade kostnaderna i tillverkningsprocessen var det något kapitalister gärna investerade i. En slimmad tillverkningsprocess innebar höga vinster och för en kapitalist smakar det förstås mumma. Men investeringsmedel dyker inte upp ur tomma intet. Här har bankväsendet spelat en avgörande roll. Genom att kanalisera privatpersoners sparande till utlåning för produktiva syften har relativt billiga investeringsmedel kunnat nå industrin, samtidigt som en betydande del av industrins vinster återinvesterats i verksamheten. På så vis har arbetets produktivitet genom välriktade investeringar på sikt höjts, och med den, lönen.

En annan infallsvinkel värd att titta på är priset på de produkter ekonomin producerar. Denna utgör (bredvid produktiviteten) den andra delen i löne- och anställningssambandet och är faktiskt ibland nämnd som en av de viktigare orsakerna till varför svensk ekonomi blivit så stark. Resonemanget lyder som följer: Om lönen sätts som en kombination av arbetets produktivitet och den producerade varans pris (alltså marknadsvärde) bör det vara positivt för lönerna att verka på en marknad med höga priser. Detta säger egentligen att värdet av arbete är högre i en bransch där produktionen inbringar högt pris än i en bransch med lågt dito, varför arbetets produktivitet mätt i marknadsvärde är högre i det förstnämnda fallet.

När den svenska industrialiseringen inleddes var råvarumarknaderna viktiga. Skog var en tidig exportvara, liksom malm och papper (lätt bearbetad skogsprodukt). Dessa har traditionellt sett varit relativt billiga, något som bör fått konsekvenser för lönenivåerna inom industrin. Men allteftersom industrin blivit effektivare, mer produktiv och bemannad med mer högutbildad arbetskraft har också komplexiteten i dess produkter ökat. Genom att ligga i framkant gällande teknisk utveckling har inte minst svensk exportindustri kunnat ta del av de globalt sett mest lukrativa marknaderna, de marknader där marknadsvärdet av de produkter som säljs varit som högst. Detta har förstås smittat av sig på löneläget och är en delförklaring till varför den svenska ekonomin utvecklats så starkt. Att effektiviteten i svensk gruvnäring och skogsbruk samtidigt ökat markant gör förstås inte saken värre.

Med utgångspunkt i arbetets produktivitet och marknadsvärdet av det som produceras kan alltså en annan historia om misären i arbetarkvarteren kring sekelskiftet 1800-1900 berättas. Enligt detta perspektiv berodde de låga lönerna på att lågutbildad arbetskraft arbetade med för lite eller för dåligt realkapital, samtidigt som företagens produkter sålde för låga priser på marknaden. Verkligheten är med all säkerhet en kombination av både låg produktivitet hos arbetet och marknadsmakt hos arbetsgivarna på arbetsmarknaden.

Att komma runt fackföreningsrörelsen när svensk löneutveckling diskuteras är nästan omöjligt. Än så länge har jag dock bara diskuterat kortsiktiga effekter av facklig verksamhet, dessutom i en specifik situation på arbetsmarknaden. Men vilken roll har facket spelat på längre sikt, över år och årtionden? Frågan är intressant eftersom teknikutveckling och utbildning av arbetskraften verkar i dessa tidsrymder - de faktorer som primärt påverkar löneläget på längre sikt.

Intressant nog träter di lärde (kanske främst nationalekonomer) ännu över svaret på frågan. Å ena sidan tenderar artificiellt högre löner mynna ut i inflation, alltså prisökningar på varu- och tjänstemarknader, som äter upp löneökningarna när inkomster ska omvandlas i konsumtion. Dessutom gröper stora löneökningar ur den internationella konkurrenskraften och ger inhemska företag gott om motiv att flytta verksamheten utomlands, något som kan skapa arbetslöshet och social turbulens. Å andra sidan har vissa ekonomer fört fram argument för att press uppåt på lönerna tvingat svenska företag att effektivisera och utveckla produktion och produkter, något som gynnat svenska exportföretag på globala marknader. Att säga bu eller bä om fackförbund på läng sikt är därför vanskligt, men att stora löneökningar som inte backas upp av lika stora ökningar i produktivitet bör undvikas är inget kontroversiellt påstående.

Sammantaget kan alltså sägas att svenska löneökningar sett över decennier eller sekel drivits av produktivitetsökningar inom svensk industri (och näringsliv i allmänhet för at vara mer generell). Utbildning har spelat en allt viktigare roll allteftersom komplexiteten i produktionsprocesserna ökat, samtidigt som investeringar i realkapital så som maskiner varit nödvändiga för att upprätthålla både effektiv produktion och höga löner. På kort sikt, och främst under den svenska industrialiseringens tidigare årtionden, kan fackförbunden ha spelat en potentiellt viktig roll genom att kompensera obalanser på arbetsmarknaden som givit företagen möjlighet att hålla nere lönerna genom marknadsmakt. Alltför låga löner i produktiva sektorer medför produktionsbortfall på samhällelig nivå och skadar således både löntagarna och samhället i stort.

 

// AGCH

 

Ett sällsynt nedslag

Publicerad 2017-06-05 21:07:53 i Allmänt,

Ibland känns det som om all musik som når trumhinnorna handlar om antingen kärlek, sex eller sena kväller i sällskap av antingen goda vänner eller alkohol. Tur då att utbudet är bredare än det man hör på radion. Man behöver inte leta länge för att hitta annorlunda rytmer och mer till ämnet varierade texter än de som spottas ur Rix FM (inget ont om dem, bara en helt annan genrer). Ett band med sällsynt många sådana låtar, och inte minst texter, är Flogging Molly. Bandet torde inte behöva någon närmare presentation här på bloggen, kanske räcker det med att säga att det är ett gäng amerikaner med rötter på Irland som spelar rock tydligt influerad av irländsk folkmusik.
 
När jag för ett par månader läste Dick Harrissons trilogi om slaveriets historia fastnade jag för en bit vid namn Tobacco Island. Den handlar om de stackars irländare, skottar och engelsmän som under sista hälften av 1600-talet av olika anledningar blev förda över Atlanten på brittiska skepp för att arbeta på plantager i Västindien. Arbete är förresten ett snällt ord i sammanhanget - skuldsatta och fattiga européer hade det inte mycket bättre än deras afrikanska kollegor på sockerfälten. 
 
Ofta när det gäller skönlitterärt skrivande anpassar författaren verkligheten efter sina egna förhållande. Så också här. Men det unika med Tobacco Island är inte dess historiska korrekthet utan dess förmåga att skildra ofrihet och förtryck. Desperation, maktlöshet och ilska sprutar ur både textrader och instrument. Ljudvågorna fyller rummet med de livsöden som tillhörde och ännu tillhör alla de miljoner människor som kedjats under slaveri från forntid till idag. Den kampen är inte vunnen, historien inte glömd. 
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Facket och Socialdemokraterna

Publicerad 2017-06-02 16:00:46 i Allmänt,

Partibidrag är ett stundtals hett debatterat ämne. Socialdemokraterna beskyller alltsomoftast Moderaterna för att ta emot stora anonyma gåvor (något som för övrigt blir olagligt 2018), samtidigt som det borgerliga blocket inte är sena med att påtala Socialdemokraternas fackliga miljoner. Varje år ger LO centralt och enskilda fackförbund mellan 11 och 15 miljoner kronor till det socialdemokratiska partiet, bland annat beroende på om det är valår eller inte. Därtill organiserar LO eget kampanjarbete för att hjälpa Socialdemokraterna till framgångar i riksdagsvalen, något Landsorganisationen lägger ytterligare ett par miljoner på.

Över en mandatperiod torde detta innebära att Socialdemokraterna får i väldigt runda slängar kring 60 miljoner kronor i direkta eller indirekta bidrag från fackföreningsrörelsen. Det är betydligt mindre än de samlade statliga partistöden men ändå en ansenlig summa pengar. Hur kommer det sig då att fackförbunden, och kanske främst fackets ledningar, är så måna om att Socialdemokraterna ska må väl?

En del av förklaringen är förstås de båda rörelsernas socialistiska förflutna, där man i stort delat värderingar och verklighetsbeskrivning. Hur det står till med det idag skulle vara intressant att läsa mer om, i och med Socialdemokraternas sväng mot mitten och vilja att dra relativt välbeställda mitten/högerväljare. En annan förklaring skulle kunna stå att finna i arbetsmarknadens dynamik och statens roll i en marknadsekonomi, en relation som kommer uppta resten av denna text.

För att börja med något fundamentalt och ofta verbalt missbrukat – den Svenska modellen. I korta ordalag kan man säga att den svenska modellen går ut på att löner och arbetsvillkor bestäms mellan arbetsmarknadens parter, alltså fack och arbetsgivare, utan statens inblandning. Detta ska förhindra en politisering av villkoren på arbetsmarknaden och föra ekonomiska beslut närmare de som påverkas, nämligen arbetstagare och företag. Som bekant är facket arbetstagarnas intresseorganisation, motsvarande Svenskt näringsliv som representerar företagen (arbetsgivarna).

Socialdemokraterna är ett politiskt parti och står således utanför lönebildningen, men politiken intar också den en viktig roll i den Svenska modellen. Genom att tillhandahålla utbildning för arbetskraften och försörjning för de som står utanför kompenserar staten för de obalanser som uppkommer på arbetsmarknaden och stabiliserar levnadsförhållandena i samhället. Centralt i resonemanget är arbetslöshetens relation till lönebildningen.

För det enskilda företaget är arbete både en tillgång och en kostnad. Företaget bör, om det agerar rationellt (ett vanligt antagande inom nationalekonomi) använda så mycket arbete att värdet av den sista enheten producerad motsvaras av den lön som betalas ut för arbetet. Detta kan vara lite klurigt att få ihop – vad som egentligen sägs är att så länge värdet av en extra producerad enhet överskrider kostnaden (lön) för samma enhet bör företaget anställa en person till (eller ta ut en extra timme övertid).

Det innebär i sin tur att det existerar en relation mellan å ena sidan lönen per timme och hur mycket arbetskraft företaget är villigt att anställa. Ju högre lönen är, desto högre måste värdet av varje producerad enhet vara. Eftersom företag inte kan anstränga maskiner, lokaler och andra delar i produktionen hur mycket som helst blir tillslut kostnaden för att producera så hög, värdet av produkten så lågt, att man inte tjänar något på att anställa fler. Och ju högre lönen är, desto tidigare går den gränsen.

LO vill av naturliga skäl ha ett starkt fack. Med starka fackförbund kan lönen höjas lite mer än annars och det blir mer pengar i plånboken för arbetarna, åtminstone på kort sikt. På samma korta sikt (de långsiktiga effekterna av facklig verksamhet är mer komplexa) blir företagens produktion lite dyrare, vilket resulterar i mindre produktion och färre antal anställda (också här finns ett viktigt och spännande undantag som jag ska ta upp i ett senare inlägg). För att balansera lön och arbetslöshet måste facket alltså hålla nere sina lönekrav, något som inte torde vara så populärt i arbetarled. Lägg därtill att facket är en sammanslutning för arbetare, inte för arbetslösa, och vi anar ugglor i mossen.  Med stor sannolikhet bidrar starka fackföreningar till löneökningar så höga att arbetslösheten blir högre än den varit utan dem, samtidigt som dess medlemmar förstås får mer kosing i fickorna.

För att klyftorna mellan de som arbetar och de som är arbetslösa inte ska vidgas kraftigt under fackets påverkan måste en tredje aktör in i bilden – staten. Genom att tillhandahålla sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring samt utbildning kompenserar staten för de klyftor som bildas mellan arbetare och arbetslösa, mellan de som deltar aktivt i ekonomin och de som är i utanförskap. Detta torde vara av mycket stor betydelse för fackföreningarna och kanske framförallt LO-förbunden, vars medlemmar i branscher med förhållandevis låg lön och utbildningsnivå är extra utsatta för ekonomiska förändringar.

Att det är just Socialdemokraterna som får LO:s stöd är alltså ingen slump. Med borgerlig lågskattepolitik kan man anta att välfärdsambitionerna måste bli lägre, något som medför större klyftor mellan människor på och utanför arbetsmarknaden. Om den klyftan växer framstår i sin tur fackets lönekrav som mindre legitima, med potentiella konsekvenser för fackets förhandlingskraft i lönebildningen. Som garant för att den offentliga välfärden åtminstone bibehålls på nuvarande nivå (eller ännu hellre ökar, för ännu högre löneökningar) ska Socialdemokraterna stå, ett parti med traditionellt höga välfärdsambitioner som dessutom alltid godtagit fackets ensamrätt som motpart till arbetsgivarorganisationerna (möjligtvis med undantag för löntagarfonderna, men det är ett kapitel för sig).

Så är alltså facket beroende av Socialdemokraterna, inte bara av traditionella orsaker utan också på grund av vänsterpolitikens legitimerande kraft för fortsatta löneökningar. Det är inte underligt att LO och andra fackförbund varje år skänker miljoner i bidrag till Socialdemokraterna, som man hoppas också fortsättningsvis ska verka för en väloljad och någorlunda stor offentlig sektor, kapabel att absorbera de individer som facket lämnar efter sig. Att inte göra det vore att skjuta sig själv i foten.

 

// AGCH

Makt

Publicerad 2017-05-25 22:09:56 i Allmänt,

 
Bakom femton dubbla reglar, bakom femton dubbla lås
håller rikedomen hov i maktens salar
Här finns ingenting som hotar, här finns ingenting som stör
Här är tankarna och rummen lika svala
 
 
För det stora flertalet har Tellus aldrig varit en enkel plats att leva på. Jägare och samlare svalt om vintern, bönder har genom årtusenden tvingats ser barn och närstående gå bort i undernäring och sjukdom. I den moderna världens gryning ökades produktionen med hjälp av stordrift, men arbetskraftsbehoven tillfredställdes genom utbredd användning av slavar. Under piska och brännande sol drevs människor som boskap på Barbados gårdar och plantager. Råvaruodling på andra sidan haven försörjde industrin i 1700-talets Europa, där fattiga människor flydde svälten på landsbygden för att ta anställning i fabriker. Här väntade långa arbetspass och stenhård kontroll och inte sällan nyttjades barnens flinka fingrar flitigt.
 
1789 stormades Bastillien av rasande parisare. Samtidigt skeppades slavar till Reunion, den en gång blomstrande franska kolonin i Indiska oceanen. Revolutionen slutade i blod när Robespierre såg sin ställning hotas. Napoleons fälttåg svepte över kontinenten, men till slut satt han ensam i en cell på Sankt Helena.
 
Djupt in i Kongos djungler förs arvet efter Leopold II vidare. Över mineraler slåss rebeller med gevär och bajonett. I händerna på en tolvåring väger geväret tungt. Mineralerna behövs för att skaffa vapen, vapen behövs för att kontrollera gruvorna. Och Apple behöver mineralerna. Det sägs att Apples fabriker i Kina har grova nät uppspända i de olika våningsplanen. Det sägs också att näten fångar människor som finner mer mening i Intet än i fabriken. I elektronikbutiken väljer vi länge och väl, synar noggrant prislappen.
 
Nordstan i Göteborg hyser många klädaffärer. Kläder är billigt, så billigt att det handlas för nöjes skull. På andra sidan jorden sliter arbetare. I hopp om en inkomst som ska räcka till ett gott mål mat söker sig människor från landet sig till staden. Där finns ingen missväxt. Men många fabriker. Fabrikören måste pressa priset, annars vill Nordstans besökare inte köpa. Då byter HM leverantör och fabrikören mister sin profit. Det finns många leverantörer. På bordet står små tallrikar.
 
I stugorna oroar sig svenskarna, hur ska det gå med pensionen? AMF invensterar deras kapital så gott de kan. Avkastningen ska vara hög, det vill spararna. HM går bra, där växer pengarna.
 
Luftkonditioneringen surrar störande på Bashar al Assads arbetsrum i Damaskus. Från gatan hörs kulsprutor, skrik och rop på hjälp. Jävla fläkt...
 
Somliga saknar alternativ, andra ser möjligheter. Några går hungrig, andra behöver billig arbetskraft. Några söker desperat efter ledare, andra vill leda. Utbud möter efterfrågan. Men det finns också de som inte hade något alternativ. Plantageslaven i Västindien, demonstranterna i Damaskus och barnsoldaten i Kongo fick aldrig välja väg. De går i medeltida husslavars fotspår, de delar öde med triangelhandelns offer. Gemensamt med textilarbetaren har de att makten finns någonstans därovan, att fläktarna i maktens korridorer surrar högre än människans behov av mat, av frihet. Det är en tanke som plågar mig, mer än någon annan. Jag har både mat och frihet.
 
 
Men om dom där uppe i det blå
inte längre vill förstå
utan föraktar alla dom som ger dom mat
ska pyramiderna till sist bli deras grav
 
(Ur Keops Pyramid av Mikael Wiehe)
 
 
// AGCH
 
 

Vår i Venezuela?

Publicerad 2017-05-19 12:07:00 i Allmänt,

De senaste dagarna har oroligheterna i Venezuela eskalerat. Landet är splittrat mellan olika politiska grupperingar, där socialistregimen är en av dem. Trots landets stora oljetillgångar har ekonomin gått på knä under en längre tid och hyllorna i matbutikerna gapar ofta tomma. Igår rapporterade Ekot om butiksplundringar och upptrappat våld och regimen har vid upprepade tillfällen satt in militär mot demonstranter.
 
Osakerna bakom protesterna är med all säkerhet flera, men den dåliga ekonomin och utbredda korruptionen är garanterat viktiga faktorer. Efter 19 år vid makten har socialistpartiet både hunnit minska fattigdomen och driva upp den igen, samtidigt som korruptionen bland ledande politiker och industrimagnater sticker i ögonen. Inkomsterna från landets största industrigrenar, olja och gruvdrift, tillfaller ett fåtal privilegierade individer medan merparten av befolkningen tvingas söka sig till alternativa inkomstkällor. Dessa är emellertid ofta motarbetade av regeringen, som vid ett flertal tillfällen ingripit för att försvåra för inhemskt företagande. Ett exempel på detta är landets största bryggeri som tvingades lägga ned sin produktion 2016 eftersom regeringen inte tillät företaget växla till sig tillräckliga mängder utländsk valuta för att köpa ingredienser till sin brygd.
 
Med korrupt offentlig sektor och motarbetat privat näringsliv är det lätt att förstå att socialistregeringen inte är populär. Och Maduro, Vennezuelas nuvarande president och efterträdare till Hugo Chavez, ser inte ut att vilja avgå frivilligt. Trots bakslag i senaste parlamentsvalet 2015 där oppositionen vann en majoritet av rösterna har socialistpartiet sökt stärka sin maktposition. Ett kommande presidentval har skjutits på framtiden av regimen, som också implicit hotat med att dra tillbaka oppositionspartiernas lagliga status. Förtryck och alltmer auktoritärt styre bidrar säkerligen också till den folkliga vreden, som ser ut att öka snarare än avta.
 
För ungefär sex år sedan reste sig människor i Nordafrika och mellanöstern mot förtryck och diktatur. Konsekvenserna blev blandade, men det sände en signal till världens auktoritära ledare att befolkningen inte är beredd att acceptera vilka metoder som helst. Till skillnad från till exempel Libyen finns i Venezuela en någorlunda väl förankrad idé om vad demokrati innebär, vilket torde innebära att en övergång från auktoritärt styre till demokratiskt har betydligt bättre förutsättningar att lyckas. Att skaka av sig det tunga socialistiska ok som den venzuelanska regimen idag utgör för ekonomin och samtidigt återupprätta ett legitimt presidentstyre skulle med all sannolikhet vara en lättnad för en befolkning som i många år levt med korruption och förvärrad brist på mat i butikerna.
 
Att tala om en venezuelansk vår är i dagsläget kanske att ta i. Vi vet ännu inte hur långt Maduro är beredd att gå för att klamra sig fast vid makten, hur många människoliv han är beredd att offra. Klart är dock här finns ett frö till förändring som ingjuter hopp och tro på en ljusare morgondag, inte alltför långt ifrån varma majmorgnar och utslagna björklöv som darrar i vinden.
 
 
Omfamnad av solens strålar
Sjunken i djupaste grönt
Träden och marken det nyvakna livet målar
Vinden fylld av maskrosfrön
 
Jag far dit vinden bär
Jag är ett maskrosfrö
Men inte alla har sådan tur
 Inte alla får leva så som vinden lär
Under maktens bojor träden slits isär
Och livet blekna i sin bur
 
Med vind i flygigt hår
Bland soldränkt tusensköna
Tänk att få leva också denna vår
Så fri som maskrosfröna
 
 
 
// AGCH
 
 

En sommardag

Publicerad 2017-05-11 09:32:00 i Berättelser,

 Eftermiddagssolen gassade intensivt över den lilla uteplatsen när My spurtade in på uppfarten med cykeln. Hon stack nyckeln i ytterdörrens lås, vred om och öppnade. Skorna hamnade i en hög på golvet tillsammans med strumporna innan hon gick barfota genom hallen och höger genom bakdörren, ut på de varma plankorna. Björkens löv hade hunnit mogna från lime till djupt grönt och i trädtopparna sjöng trast och bofink. Luften var alldeles stilla. Det var svårt att riktigt förstå att allt detta var hennes eget, en plats på jorden som ingen kunde ta ifrån henne. Hon blickade ut över träden och smakade på tanken en gång till. Bäst att börja i tid, tänkte hon och styrde stegen mot köket.

     Köket var av äldre modell, litet och knappast funktionellt med den vedeldade ugnen ännu kvar längst in i högra hörnet. Om vintern hände det att My tände den för värmens skull, men för matlagningssyften använde hon en modernare, strömförsörjd variant till vänster om diskbänken. Framför diskbänken stod ett köksbord i oljad, massiv ek och därbakom skafferi och kylskåp. I kylskåpet fann hon paprika, gul lök, purjolök, tomater och en tjock vitlökssalami som hon köpt exklusivt för detta tillfälle. Hon bar grönsakerna och korven till diskbänken, plockade ner en skärbräda och började hacka löken.

     Nog var det något speciellt med att få besök av människor man tycker om. Hon mindes gymnasietidens sena nätter, när den sista inlämningen för veckan var inskickad och kropp och knopp fick slappna av. Hur Jennifer kommit hem till Mys föräldrahem en fredag när päronen var bortresta och de korkat upp en vinflaska i smyg bara för att upptäcka att vin i själva verket är fruktansvärt surt om man inte häller socker i det. Hur Mattias kommit insläntrandes genom dörren en ljum sommarkväll mellan sjätte och sjunde klass för att leka ”jage” och ”stegen” med My ända fram till mörkrets inbrott trots att de bara var två. Hur Jennifer och My…

     Hon hindrade sig i tanken och återgick till löken. Den vassa kniven skar lätt genom lagren och snart låg två fint skurna lökar på skärbrädan. Tänk att det var så lätt att drömma sig tillbaka, att lämna nuet bara för att försvinna i gamla intryck och upplevelser. Nog för att de tidiga åren var lättsamt kravlösa, men de var inte enkla. Också dem hade trots allt sina baksidor, med sneda känslor och trassel med vänner och kärlek. Men minnet rensar ut det jobbiga och fyller ut med annat. Snart har hjärnan skapat sig en solskenshistoria med nostalgiska barndomsminnen där allt är frid och fröjd och det enda som existerar är glada skatt och sena sommarkvällar. Som det där diskot i slutet av sexan… Hon nöp sig i armen en gång till - det var ju ikväll hon skulle få besök, inte för tio år sedan. Hon stjälpte ner löken i gjutjärnspannan, vred upp ugnen till 200 grader och ställde fram en medelstor glasform på köksbordet.

     Gymnasiet hade My gått tillsammans med Jennifer i staden där de växt upp. I brist på bättre planer hade de båda sökt samhällsprogrammet och de sista somrarna hade My bytt måleriet mot skrivande. På lokaltidningen hade hon vikarierat som skribent och efter studenten fick hon förlängning. När hon inte skrev blev hon allt som oftast inringd att jobba på äldreboendet i närheten och pengarna hon tjänade sparade hon. Ett par kilometer utanför staden köpte hon sig en stuga, dit hon flyttade sitt liv när föräldrarna började kännas alltför påstridiga.

     Från kylskåpets översta hylla lyfte hon ner bunken med pajdeg som förberetts dagen innan. Med fingertopparna tryckte hon ut den kyligt tröga, något klibbiga klumpen i glasformen, som precis täcktes av ett tunt lager. Hon öppnade ugnen och satte in skalet att förgräddas.

     Vad dricker man till paj..? Frågan kom från ingenstans och överrumplade henne med sin plötslighet. Mjölk hade varit hennes svar alla andra dagar, men idag kändes det inte lika självklart. Kanske ska man bjuda på något finare, eller i varje fall ovanligare? Ser det slarvigt ut att bjuda på något man har hemma varje dag? Snabbt skar hon upp paprika, purjolök, tomater och salami och väntade ut pajskalet. I en skål vispade hon upp ägg, grädde och mjölk, rörde ned salt och peppar och lade samman alla ingredienser i pajformen. När formen väl hamnat i ugnen hann My skänka brandsäkerheten en tanke innan hon lämnade pajen där den stod och kastade sig på cykeln.

     Grusväg övergick i asfalt och snart stod cykeln parkerad i solen på Stora torget. My stegade över den öppna ytan och slank in genom Systembolagets automatiska dörrar. Där inne var luften svalt konditionerad och på hyllorna stod rader av öl och vin. Hon lät blicken svepa över flaskorna för att till slut fastna på några djupt brun-röda ales som stod längst in i hörnet. Två räcker, tänkte My men kom snart fram till att alla (av Bolagets utbud att döma) inte hade samma smak som hon själv, varför hon plockade på sig en vardera av lager och stout innan hon gick till kassan för att betala. ”Och hur gammal är du lille vän?” skrockade damen i kassan när My räckte fram sitt körkort. ”Ha det så kul!”. Hon trivdes med att visa ID, det var ett kvitto och bevis på att man passerat barndomen och börjat ta vuxenpoäng. Eller borde passerat var kanske en mer träffsäker utsaga, något som tankarna vid matlagningen med all önskvärd tydlighet visat. Ibland är det skönt att låtsas.

     Plastkassen på styret klirrade oroväckande högt när hon studsade fram över gruset i den varma, tidiga kvällsluften. Skulle man våga öppna flaskorna på annan plats än över diskbänken…

     Väl framme vid stugan klev hon försiktigt av cykeln, tog av sig skorna innanför dörren och ställde flaskorna i kylskåpet. I ugnen puttrade nu pajen förfullt och stugan doftade intensivt av salami, tomat och kokande grädde. My slängde en blick in genom ugnsluckan och konstaterade för sig själv att rätten behövde ha några minuter till för att få fin färg. I väntan på pajen tog hon från översta hyllan i köksskåpet ner två av de finaste tallrikarna och bar ut på uteplatsen. Trots att klockan nu passerat sex brände plankorna ännu mot huden när hon gick ut över däcket - solen skulle stanna ovan horisonten ett tag till. Utan att ha dukat färdigt sjönk hon ner i en av de flätade plaststolarna och andades ut. Att laga mat tär på krafterna, tänkte hon. My hade alltid beundrat mamma för hennes tålmodighet vid grytorna, som hon oftast fick hantera även om pappa inte sällan erbjöd sig hjälpa till. Det var alltid mammas ansvar i grunden, och nu visste hon hur det kändes.

     Långsamt reste sig My upp ur stolen och gick ut i köket för att hämta det sista av servisen. Med sig ut fick hon också en av de nyinköpta ölflaskorna, som hon tyckte sig förtjänat ett smakprov av. Varsamt öppnade hon flaskan, vars pysande övergick i ett tydligt ”plopp” innan kapsylen lossnade och med ett klingande ljud landade på bordsskivan i glas. Hon lät det brunröda innehållet fylla glaset till hälften, med andra hälften täckt av ett lätt, gulvitt skum.

     När My åter lutat sig tillbaka i stolen kände hon nervositeten komma krypande. Eller nervositet var fel ord, spänning var nog en bättre beskrivning. Ovanligt var det i varje fall – hon som alltid känt sig så säker på sig själv och sällan ryggat inför nya utmaningar och möten. Ändå kunde hon känna igen den där gäckande känslan i kroppen, en känsla av att inom en snar framtid bli bedömd och dömd av en annan människa. I skolan hade hon lyckats hålla isär betyg och person, men värre var det i sociala relationer. Nyfödda och döende vänskaper plågades av den här sortens spänningar, liksom parförhållanden i sina stunder. Hur kom det sig att just den typen av relation är så krävande, undrade hon för sig själv och satte ölglaset till munnen. Kolsyran kittlade till på överläppen innan drycken avslöjade sin pikanta, bittersöta smak på tungan. Kanske berodde det på att parrelationer så uttalat kräver båda parters medgivande och att hela relationen brister om medgivandet sviktar. Liksom omogna och övermogna vänskaper innebär parrelationer höga insatser, något som ofrånkomligen vållar en del spänning. För att inte säga ångest. Kallt konstaterade My att hon återigen överanalyserat något som i själva verket kanske var oändligt mycket enklare, och som dessutom kanske mått bättre av att förbli oanalyserat. Tanken dröjde sig ändå kvar ett par sekunder innan hon vände blicken mot skogen.

     Gran, tall och björk målade en mångskiftande tavla av varierande, gröna nyanser. Stammarna kunde här och var anas där marken var nära, annars skymdes sikten helt av löv och barr. Solen fick de klorofyllstinna löven att lysa i dess jakt på dagens sista strålar och på himlen hade ett ensamt stackmoln vid horisonten börjat färgas rosa. My reste sig långsamt upp ur sin stol, andades lungorna fulla av den friska kvällsluften och begav sig in i köket för att hämta pajen. Hon placerade den mitt på bordet, mellan de båda tallrikarna. Så hörde hon det karaktäristiska ljudet av däck mot grus på uppfarten. Hon tog ölglaset i handen och gick för att hälsa ljudet välkommet.

 

 

 

En soldränkt Första maj

Publicerad 2017-05-01 21:32:05 i Allmänt,

På olika håll runt om i världen har idag arbetarrörelsen (och en del andra rörelser som också vill ha uppmärksamhet) traditionsenligt hållit möten och manifestationer. I Sverige har det talats om sex timmars arbetsdag hos Vänsterpartiet, om miljardinvesteringar i välfärden från LO och om brottsligheten från Socialdemokraterna. Förrutom brott och straff, som oftast inte tas upp i samband med Första maj men som tidstypiskt nog ändå fick mycket utrymme av Stefan Löfven, var ämnena de gamla vanliga vänsterfrågorna. 
 
Arbetarrörelsen är av tradition mycket stark i Sverige men har på senare tid tappat mark. Allt fler väljer av olika anledningar att stå utanför facket, något som säkerligen oroar LO och dess systerorganisation Socialdemokraterna. En viktig sådan till att människor i högre utsträckning idag än tidigare väljer att inte gå med i facket är säkerligen en känsla av att facket inte gör någon skillnad på arbetsplatsen. 90-talisterna som nu går in på arbetsmarknaden har inte upplevt spänningarna på 20- och 30- talen och historiemedvetenheten idag tycks inte vara särskilt stor. En bidragande faktor till att människor till viss del uppfattar facket som överflödigt är säkerligen också förändringar på arbetsmarknaden, där de många företagen i stora städer och möjligheten att pendla med bil och kollektivtrafik gjort att den enskildes möjligheter att påverka sitt yrkesliv torde vara större än någonsin. I vissa branschher, men långt ifrån alla, behövs det traditionella fackförbundet knappast längre. Ekonomer kan till exempel fritt välja mellan privata och offentliga arbetsgivare på olika nivåer och har således relativt bra förhandlingsposition som det är, medan exempelvis vårdpersonal (som endast kan vända sig till offentligt finansierad verksamhet för att hitta jobb) är betydligt mer utsatta för lönepress nedåt.
 
Facket är alltså olika viktigt beroende på vilken sektor man är verksam inom. Men även om alltså facken tycks spelat ut sin roll i vissa sektorer finns fortfarande viktiga roller som facken skulle kunna inte när lönefrågan blir alltmer överspelad. Ökande sjuktal på grund av psykisk ohälsa och stress är ett bekymmer inom ett brett spektrum av yrkes och arbetsmiljöfrågor är fortfarande högaktuella också inom industrin. Människor ska kunna arbeta aktivt fram till åtminstone 65 års ålder om pensionen ska bli värdig, något som blir än tydligare då man betänker det faktum att de tyngsta jobben ofta är de sämst betalda (undersköterska med flera). Här bör facket på ett tydligare sätt kunna trycka på betydelsen av löntagarkollektiv, om inte annat för att bibehålla anslutningsfrekvensen på relativt höga nivåer för att kunna möta framtida utmaningar.
 
Frågor som så vitt jag hört lyst med sin frånvaro är de internationella. Ekonomin är idag mer sammankopplad med omvärlden än någonsin tidigare och det får konsekvenser. I avtalsrörelsen är det industriförhandlingen som bildar så kallat "märke", det vill säga sätter en högsta nivå för löneökningar i andra förhandlingar. Systemet finns till för att Sveriges konkurrenskraft inte ska urholkas genom löneökningar i breda löntagarled. Att just industrin bildar märke beror på att industrin är den mest internationellt konkurrensutsatta sektorn i svensk ekonomi och på så vis också är mest känslig för löneökningar. Att svensk ekonomi påverkas av internationell konkurrens råder det inga tvivel om - ungefär 50 procent av BNP går på export.
 
För svenska löntagare innebär den globala konkurrensen att risken för till exempel flytt av verksamhet till låglöneländer är ständigt närvarande. Huruvida facken är rätt part att göra någonting åt detta faktum kan förstås diskuteras, men visst borde man ha en roll att spela? Många fackförbund har viss internationell verksamhet men att stödja löntagare i länder med riktigt låga löner och svaga sociala strukturer på arbetsmarknaden borde i en global ekonomi vara kärnverksamhet. Genom att bidra till löneökningar i utlandet skulle man dels kunna se till att alla arbeten genererar en lön det går att leva på, samtidigt som det åtminstone på pappret blir mindre attraktivt för svenska företag att förlägga verksamhet utomlands. Hur detta ska gå till är dock mycket svårt att sia om, eftersom många tillverkningsbranscher idag domineras av stora uppköpare som sällan är jättesugna på att betala mer för sina varor och därför spelar ut olika fabrikörer mot varandra för att pressa priser (och därmed löner). Det innebär dock inte att frågan ska ges upp och visst torde fackföreningarna ha en roll att spela här, inte minst på längre sikt.
 
För min del har Första maj inneburit mer vistelse i solen än skanderande av slagord. Vårkänslorna svämmade bitvis över i barfotavistelser på gräsmattan och studier av diverse insekter som besökte blommorna i jakt på nektar. De små liven har alltid varit högt upp på min lista över "saker" jag beundrar - inte minst humlorna med sina fluffigt håriga kroppar och underbara, brummande ljud. Här är lite bildbevis för dagens strapatser på marknivå.
 
 
 
Hoppas ni haft en lika fin dag som jag, fylld av sol och värme. På återseende!
 
 
// AGCH
 

Långpromenad

Publicerad 2017-04-26 16:31:59 i Allmänt,

 
 
 
Här dansar sol och skuttar vatten
Snart brister alla knoppar
Och allt som lever här i trakten
För våren så glatt hoppar
 
 
// AGCH
 

Dilemmat med gränser

Publicerad 2017-04-22 11:15:35 i Allmänt,

Vi människor är experter på att dela in folk i grupper, sortera individer i fack och sätta stämplar på människor vi aldrig ens träffat. I vissa fall, som till exempel i viss samhällsvetenskaplig forskning, kan det vara en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna dra några slutsatser om sakernas tillstånd, men oftast ligger betydligt mer primitiva drivkrafter bakom. Trygghet i grupptillhörighet och en känsla av gemenskap är starka motiv för att sortera och förenkla bland intryck och människor - en förenkling som inte sällan leder till rena felslut.

Ett sedan länge populärt sätt att kategorisera människor är efter nationalitet. Åtminstone sedan människan blev bofast har geografisk tillhörighet och härkomst varit av stor vikt, både av säkerhetsskäl (vi måste försvara ägorna mot inkräktare) och av administrativa orsaker (det här är ditt ansvarsområde, detta är mitt). Av praktiska skäl torde detta sällan ställt till problem längre tillbaka i tiden då de människor som påverkade våra liv var färre och lättare att identifiera, men i dagens globala informationssamhälle ställer det till bekymmer. För att upprätthålla ordning i en stat med välfärdsambitioner måste det finnas gränser som definierar vilka människor som ska åtnjuta de rättigheter och skyldigheter som staten erbjuder respektive kräver. Samtidigt riskerar kategoriserandet av människor vi inte känner och kanske aldrig ens kommer prata med att etablera skadliga uppdelningar och bilder av medmänniskor, bilder som i sin tur tar sig uttryck i diskriminering och rasism. I centrum av frågan står gränsen, såväl fysisk som mental och rättslig.

Fysiska gränser har sedan Sverige 2001 blev en del av Schengenområdet (EU:s passfrihetsområde) varit ett perifert fenomen som återaktualiserades i och med de stora flyktingströmmarna 2015. Gränskontrollerna som infördes för att minska invandringen till landet gjorde att människor utan svenskt pass eller inresetillstånd tvingades vända vid Öresundsbron och finna (o)lyckan på annat håll. Mentala nationsgränser kan å sin sida kopplas till de fysiska men är kanske än mer intimt förknippade med nationalismen, som försöker tilldela människor av viss härkomst en uppsättning (positiva) egenskaper som särskiljer detta folk från övriga. Rättsliga gränser skulle till sist kunna definieras som statsmaktens indelning av människor utifrån vilka individer som lyder under det system av rättigheter och skyldigheter som den offentliga sektorn erbjuder och kräver. Också dessa sammanfaller ibland med de fysiska gränserna meningen att du till exempel är skyldig att följa svensk lag om du befinner dig på svenskt territorium.

Vad finns det då för skäl att upprätthålla kontra bryta ned de nationella gränser som återfinns på så många nivåer i samhället och går det att hitta en kompromiss, en gyllene medelväg där nytta maximeras och skador minimeras?

Som jag varit inne på i tidigare texter på temat har nationsgränser sedan 1800- talet haft en betydligt djupare mening än enbart som administrativ uppdelning mellan länder. Genom nationalromantikens hyllande av vad som ses som nationsspecifika värderingar har gränser byggts upp mellan människor som anses tillhöra respektive inte tillhöra nationen i fråga. Traditionellt har dessa värderingar inte sällan baserats på yttre attribut så som hudfärg, men också mjukare företeelser som språk och det mycket vaga och missbrukade kulturbegreppet har fungerat som markörer för nationalitet.

I särskiljandet mellan landsmän och främlingar byggs en mycket retoriskt behändig konflikt, där motparten döms som annorlunda på oftast helt godtyckliga grunder. Hudfärg, språk och kultur kan, i den mest välvilliga av tolkningar, som bäst beskriva några huvuddrag hos en befolkning, men till att döma huruvida en människa kan vara del i ett samhälleligt kollektiv baserat på humana värderingar och mänskliga rättigheter duger de inte. Här fungerar gränser, speciellt de mentala, som katalysator för uppdelningen mellan ett ”Vi” och ett ”De”, där ”De” alltid är underförstått underställda ”Vi”.

Av alla de nationalistiskt klingande politiska yttringar vi i tider som dessa möter nästan dagligen torde vissa vara mer skadliga än andra. I tal och text där en mycket oklart definierad svenskhet ställs mot islam (tydligt ”ickesvenskt”) finns grogrund för både högerextremt och islamistiskt våld - två fenomen som triggar varandra och som, åtminstone för den högerextrema miljön, är en nödvändighet för att legitimera och upprätthålla dess världsbild. Samtidigt finner nationalismen stöd hos mer slätstrukna politiska hyllningar av den svenska flaggan och andra symboler som den senaste tiden lyfts fram inte minst av Kristdemokraternas och Moderaternas ledningar. Busch Thors tal i Almedalen förra året, som präglades av en känslosam beskrivning av Fosterlandet, innehöll visserligen inga konkreta uppdelningar ”Vi” och ”De” men kan ändå fungera som legitimerande kraft åt grupper med betydligt mer konfliktinriktad retorik och handlande. Det är således svårt att säga vilken effekt olika politiskt nationalistiska yttringar har. Breivik fann stöd hos Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna även om ingendera de närmsta åren innan hans fruktansvärda terrordåd offentligt uttryckt konkreta önskemål att med våld bekämpa för honom främmande människor.

Det finns således starka motiv bakom att minska betydelsen av gränser och då främst mentala sådana, som slår kilar mellan människor som egentligen inte borde skiljas åt. Minst sagt onödiga konflikter och otäcka åsikter finner grogrund i nationalistiska resonemang, där både fysiska och mentala gränser absolut har en roll att spela. Men gränser fyller också en annan, mer praktisk funktion som måste finnas för att ett välfärdssamhälle ska fungera i en globaliserad värld.

För att få en bild av vilken roll gränser spelar i en välfärdsstat anno 2017 kan det vara behjälpligt att ta en titt på en av de mer brännande samhällsfrågorna för tillfället, nämligen asylrätten. Asylrätten finner sin grund i varje människas rätt till ett hem och dräglig tillvaro, så som formulerat i FN:s skrivelser och konventioner som berör ämnet. Denna rätt är universell, men innebär inte att man har rätt att bosätta sig var man vill. Varje människa föds numera på statskontrollerat land, vilket i princip medför någon form av medborgarskap. Detta medborgarskap skulle kunna formuleras som ett samhällskontrakt där individen binds att fullgöra vissa åtaganden (följa lagen, betala skatt och så vidare) i utbyte mot att staten i bästa fall erbjuder militärt och socialt skydd. I denna värld finns det dock stater som inte fullgör sina plikter gentemot befolkningen utan istället förtrycker, förföljer eller på annat sätt bryter mot vad som FN:s konvention om mänskliga rättigheter stadgar. Dessa individer kan inte anses ha en trygg hemvist i sitt hemland och har därmed rätt att söka nytt hem i främmande land.

De människor som av olika anledningar inte kan leva kvar i det land de frånbörjan var knutna till ligger helt i händerna på omvärldens syn på gränser. För att söka asyl behöver man inte sällan söka sig till myndigheter i det andra landet, vilket gör att man måste passera nationsgränsen. När det väl skett är detta landets lagar tillämpliga på individen, och efter ett beslut om uppehållstillstånd gäller skattskyldighet och personen har full tillgång till den offentliga välfärd som staten tillhandahåller. Men för att myndigheterna ska kunna fullfölja sitt åtagande måste de ha kontroll över vilka som befinner sig i landet. På detta lite snåriga vis blir välfärden för människor (mest konkret för asylsökande) beroende av att staten tydligt kan definiera vilka individer som faller under statsmaktens paraply av rättigheter och skyldigheter, och detta låter sig inte göras utan gränser.

I statens verktygslåda för att hålla koll på vilka individer man har ansvar för återfinner vi fysiska gränser, för att hålla reda på vilka individer som befinner sig i landet, och juridiska, som på ett mer detaljerat sätt reglerar individens förhållande till staten. Om staten ska kunna fullgöra sina välfärdsåtaganden gentemot medborgarna skulle den alltså, i den bästa av världar, ha full koll på vilka individer som befinner sig i landet och vilken relation dessa har till staten. Detta torde dock vara förenat med rigorösa gränskontroller, ett medel som också dels används för att inskränka asylrätten i tider av överbelastade myndigheter och dels traditionellt varit ett nationalisternas vapen för att stänga ute människor som inte anses passa in i deras bild av Nationen (eller både och). På så vis kan en stat göda nationalism och bygga mentala murar mellan människor genom att öka kontrollen över de fysiska gränserna, ett samband som delvis förklarar varför gränskontroller är en så het politisk potatis.

Brännande i sammanhanget är alltså det faktum att staten har begränsade resurser och således också måste begränsa sitt ansvar till ett åtagande som dessa resurser räcker till. För att ett land inte självt ska behöva tillhandahålla ett alldeles för stort antal människors välfärd måste gränser finnas, inte för att stänga ute människor utan för att se till att varje stat har möjlighet att fullgöra sitt ansvar gentemot sina medborgare.

Ur dessa resonemang kan vi dra ett antal slutsatser. För det första borde konflikten mellan gränsernas olika ändamål inte behöva vara så stor som den är idag. Om det inte vore för vårt nationalromantiska arv hade vi kanske kunnat hålla isär fysiska och mentala gränser och på så vis kombinerat välfärdsstatens åtaganden med tolerant syn på främlingar. För det andra kan konstateras att både välfärdsstatens åtaganden och asylrätten bygger på systemet med gränser och att vi utan gränserna knappast kunnat upprätthålla välfärdsstaten så som vi idag känner den. I teorin skulle det kanske gå att utforma ett system där helt fri rörlighet och välfärd helt går hand i hand, men det skulle bygga på att de individer som rör sig över gränserna har ungefär samma behov av (och möjlighet att bidra till) den välfärd som tillhandahålls. Så som världen ser ut idag, med ett flertal våldsamma och blodiga konflikter i fattiga och jämfört med Väst underutvecklade samhällen, är det naturligt att många som söker sig hit inte uppfyller det kravet.

Det innebär emellertid inte att det från Västs håll är okej att stänga gränserna. För det första är invandring på lång sikt en nödvändighet för att våra åldrande samhällen ska ha tillräckliga resurser i form av arbete för att kunna upprätthålla en vettig levnadsstandard också för våra gamla i framtiden. De kortsiktiga kostnader som finns för asylinvandring bör således betala sig på längre sikt, varför det kan vara motiverat att ta den kostnaden idag. Lägg därtill att rätten till asyl är universell, vilket innebär att den varken får eller bör kompromissas bort ens av ekonomiska anledningar. Att stänga gränserna för asylinvandring är således ett mycket starkt beslut som inte bör fattas utan djup eftertanke och mycket starka skäl. Sist men inte minst måste vi alltid ha gränsernas mjuka värden i bakhuvudet, eftersom användningen av gränser länge varit och är ett verktyg för nationalistiska och rasistiska krafter. Om vi vill värna ett samhälle där hudfärg och härkomst inte står i vägen för kompetens och samarbete mellan individer bör vi inte göra en för stor sak av våra gränser.

Var finner vi då balansen, den som på ett sunt sätt avgränsar vilka individer staten har ansvar för samtidigt som skadorna av nationalism och främlingsfientlighet hålls nere? Rimligen återfinns den någonstans mittemellan de båda motpolerna av helt stängda och helt öppna gränser, men var exakt är omöjligt att avgöra. Asylrätten sätter åtminstone i teorin en bortre gräns för hur stängt ett land som följer internationell lag kan vara, men de senaste åren har tydligt visat att internationell rätt är en alltför svag kraft i världen idag. För mig personligen fäller till slut de i pengar omätbara kostnaderna av diskriminering och illa behandling på grund av rasism och extrem nationalism avgörandet – ett samhälle byggt på lika och mänskliga rättigheter kan inte vara slutet mot omvärlden.

 

När nationalismens politiska inflytande ökar kan det ibland vara skönt att ställa sig rakt motsatt sida och sjunga ut sin ståndpunkt i en låt. Här en alldeles ypperlig sådan - Nationalist av Mimikry.

 

 
 
 
// AGCH
 

Vårt öppna samhälle

Publicerad 2017-04-11 14:57:53 i Allmänt,

 
Efter fredagens terrorattack har budskap av olika innehåll och karaktär översvämmat cyberrymden. De allra flesta för med sig en positiv uppmaning om att ta hand om varandra, att förenas mot våldet och stå upp för humana och demokratiska värderingar. Så långt allt väl. Men en liten del av det som sprids tar sikte mot ett annat mål.
 
Stiftelsen Expo skriver idag om hur den islamofobiska, högerextrema miljön ropar på striktare gränskontroller, Fortress Europe och deportering av muslimer. 'Våld bör med våld bekämpas' lyder budskapet och som så många gånger förr generaliseras och likställs alla muslimer med det lilla fåtal våldsbejakande extremister som sprider skräck runt om i världen. Man ropar på mer kontroll, mer diskriminering och mer stigmatisering av grupper som redan för en tuffare tillvaro än det stora flertalet andra svenskar. 
 
Inte nog med detta förhållningssätt är djupt människofientligt, det är också högst motsägelsefullt. Den konflikt som de högerextrema rörelserna säger sig vilja lösa (och hämtar kraft ur) bygger på att ett liberalt Europa sägs stå under attack från den islamiska världen. Terrordåden i Nice, Köln och Stockholm används som förevändning för att kollektivt skuldbelägga hela den muslimska befolkning som lever här. Och ju mer förtryckt den muslimska befolkningen är, desto mer vinner islamistiska rörelser i rekryter och legitimitet. Från högerextremt och islamistiskt håll kastas ved på den eld där både islamister och högerextremer finner sin livskraft.
 
Vi ska inte kasta ved på brasan, vi ska kväva den. Genom att göra så som det stora flertalet, sprida budskap om öppenhet, tolerans och humanism, kan vi möta både våldsbejakande islamism och högerextremism. Genom att visa att vi är starkast tillsammans, oavsett religion eller nationell identitet, kan vi bygga ett samhälle där alla kan känna sig trygga och leva fredligt sida vid sida. Lösningen kan aldrig vara mer våld.
 
 
// AGCH
 
 

Blommor när de som bäst behövs

Publicerad 2017-04-10 13:48:58 i Allmänt,

 
 
 
Människans relation till naturen har alltid varit komplicerad. Jorden ger oss förutsättningar till liv men kan också, om slumpen slår fel, innebära tragik och lidande. Till skillnad från människan är naturen dock befriad från moral - det som händer i naturen är varken rätt eller fel, det bara är.
 
När så nyhetsrapporteringen domineras av svarta rubriker, av våld och död, då finner jag en fristad bland blommor och blad. Här finns varken skuld eller ansvar. Här finns liv och död, men ingen kompromiss dem emellan. Det är denna egenskap, den oskuldsfulla beständighet som mänskligt liv aldrig kommer komma i närheten av, som lockar. Vad kan vara vackrare än en vårblomma som lyser upp sin omgivning efter vinderns tunga mörker?
 
 
// AGCH
 
 

Islamofobi i en fransk småstad

Publicerad 2017-03-19 21:42:00 i Allmänt,

Islamofobi, alltså hat mot och rädsla för muslimer, är inget nytt. I högerextrema och fascistiska kretsar har idéströmningar med Islam som Västs fiende existerat under mycket lång tid, också i Sverige. Resonemanget tar sin utgångspunkt i att muslimska individer, oftast flyktingar som kommit till Europa efter att ha flytt krig och våld i sina hemländer i Nordafrika och Mellanöstern, egentligen är här på erövringståg. Genom något som ofta beskrivs som demografisk krigföring utmålas muslimska mödrar som dödliga krigare och männen som brutala våldsverkare och inte sällan våldtäktsmän. Retoriken byggs upp kring en tänkt konflikt där beslöjade kvinnor och män med svart skägg är onda och oskuldsfulla västerlänningar är goda. Med sin dramatik och konfliktdynamik är den obehagligt effektiv. 
 
På diskreta forum på nätet har den här typen av tankegångar länge varit accepterade, men de har sällan sett dagens ljus i den offentliga debatten. På senare år har dock ett antal partier etablerat sig runt om i Europa som helt eller delvis bygger sin politik runt den så kallade Eurabiska konspirationen. Sverigedemokraterna i Sverige har ett tunnt skal som då och då spricker och blottar islamofobins fula ansikte. Sympatisörer till Front National i Frankrike medverkar dagligen till hets mot muslimer och i Nederländerna vill Gert Wilders förbjuda koranen och byggandet av moskéer. Ideologin sprider sig till allt bredare folklager och i Frankrike väntas Front Nationals ledare Marine LePen vinna första valomgången i det kommande presidentvalet.
 
I förmiddags sändes på Godmorgon Världen i P1 ett reportage från just Frankrike, där invånare i en liten fransk stad vid namn Frejus vittnade om hur skepticismen mot muslimer ökat markant sedan Front National vunnit styret i kommunen i det senaste kommunalvalet. Ett porträtt av misstänksamhet och hat som slår kilar i lokalsamhället, bygger mentala murar och skapar spänningar. Inte bara mellan idéer eller sätt att leva utan mellan människor, mellan grannar.
 
Jag tycker inte om att slå på stora trummor, men ibland går det inte att undvika. De spänningar som islamofobin tycktes skapat i den lilla staden har historien dömt som allt annat än ofarliga. Nu måste förstås inte alla etniska motsättningar sluta i folkmord men i mången folkmord genom historien har retoriken, uppdelningen i Vi och De och utmålandet av De som fundamentalt annorlunda, farliga och omänskliga varit en viktig ingrediens. Vid folkmordet i Rwanda 1994 sändes propaganda på radion där tutsier beskrevs som kackerlackor. I krigets Balkan blev nationalitet och religion motiv för mord.
 
Även om det är högst osannolikt att en liten fransk stad förvandlas till ett Europeiskt Kigali är det illa nog att samhället på strukturnivå alltmer genomsyras av islamofobins förenklade och dömande världsbild. Den samhälleliga kostnaden för att muslimer i Väst stigmatiseras och degraderas till fientliga krigare på väg att störta vår stolta civilisation bärs av oss alla. Arbetsmarknaden behöver alla ingenjörer, matematiker, ekonomer den kan få och att banktjänstemän från Syrien kör taxi i Sverige är inget annat än djupt resursslöseri. Och de som idag inte har den kompetens som eftersträvas på arbetsmarknaden ska få en ärlig chans att genom skolan skaffa sig det och sedan bemötas som vilken annan arbetssökande som helst. Integration är utmanande och kostar förstås samhället resurser på kort sikt, men med tiden betalar det av sig och på vägen vinner man ett öppet samhälle där alla individer ges möjlighet att bidra. Med arbete och tänkande efter bästa förmåga.
 
Med glasögon hos en nationalekonom är rasism, som islamofobin måste sägas vara, inte bara en ideologi med potential att skapa mänskligt lidande och delade samhällen. Det är systematisk ineffektivitet som inte bara går ut över individen utan över hela samhället. Så måste vi se på de idéer som idag samlar så mycket stöd i parlament runt om i Europa - som något som på ett eller annat sätt drabbar oss alla. Om det inte räcker med att en enskild grupp på godtycklig grund utmålas som Västs kollektiva fiende borde samhällets och ekonomins funktionssätt vara argument nog.
 
Självklart är inte all arbetslöshet bland invandrade svenskar orsakad av islamofobi, det är inte det jag säger. Det är en ingrediens som tillsammans med bostadssegregation, språkhinder med mera skapar både sociala och ekonomiska kostnader för samhället. Och det måste vi ta i om vi vill bevara öppenhet, humanism och materiellt välstånd i breda befolkningsgrupper i framtiden. 
 
Nu till något helt annat. Sällsynta är korta, pricksäkra skildringar av vänskaper som bryts upp. Av kampen som pågår inombords, av längtan och saknad. Av den vackra stund då man inser att man kommit över allt och att detsamma gäller motparten. En sådan hittade jag idag. Skör och känslig punk när den är som bäst - här är ett par rader ur Mimikrys låt Alderland.
 
Och jag vill inte skaffa nya vänner
Men du har hittat nya rum och liv att leva med
Jag hatar att jag känner det jag känner
Men jag vill inte va här utan er
 
 
 
 
Hoppas ni haft en fin helg. Ta hand om er!
 
 
 
// AGCH
 
 

Skratta och vara glad

Publicerad 2017-03-16 15:42:00 i Allmänt,

Ibland går saker snett. Av någon outgrundlig anledning brukar det alltid i mitt fall vara något som arbetar med ettor och nollor som ställer till det. Som nu, när jag bestämt vet att jag anmält mig till tentan i makroekonomi men likväl inte gjort det. Bortblandad av Ladok (universitetets anmälningsplatform) och lämnad åt ödet i frågan om jag får skriva tenta eller inte nästa vecka finns inte mycket annat att göra än att från ovan se ned på sig själv och förundras över hur dum man kan vara. Varför inte dubbelkolla allt en extra gång när man får ett mail som påminner om att anmäla sig till tentan, och så vidare.
 
Men tentor är världsliga ting och de ska inte tynga sinnet i onödan. I härlig självömkan och milt bubblande ilska över mitt handlande knåpades följande korta rader ihop, som terapi och reflektion över hur tragikomiskt livet stundom kan vara. Läs och njut, inget är mer upplyftande än att älta sin egen olycka! ; )
 
 
Livet är en komedi
En tragisk fars att leva i
Inget veta, inget kunna
Är allt det mig förunna
 
Men då och då tänds ett ljus
En lykta mitt i svarta natten
Men ack, det var blott ett bus
Grannens barn som jaga' katten
 
Tänk att ingen vill en väl
Och allt ska bara falla
Tusen val i varje vägskäl
Varav ett är gott att kalla
 
Men se så, inte ska du väl gråta
"Försök, ta i och allt går bra"
Alla flitiga ska gud förlåta
Och alla andra i smutsen dra
 
Blod och svett, men ingen tur
Bakom varje hörn ligger de på lur
Murphys advokater med ödet som svärd
Ingen fattig kommer undan denna värld
 
Så äntligen stundar vår och allt blir grönt
Och nog är det väl ändå ganska skönt
Att stanna upp och åt sig själv få skratta
"Vilken idiot, din jävla kratta!"
 
 
// AGCH
 

Vårsol

Publicerad 2017-03-11 18:33:26 i Allmänt,

Vintern har varit lång, alltför lång. När man gått till skolan vid åtta på morgonen är det mörkt och när man åter släpps ut från byggnaden vid fyra har inte mycket till dagsljus nått ögonen. Men liksom alla andra år har den mörka tiden ett slut. Idag har solen strålat intensivt från en klar himmel och jag har tagit mig tid att vara ute. Lite småfix här och där, men mest har ansiktet fått lapa sol.
 
Lite underligt är det, att mörkret påverkar en så mycket. Varje vinter känner jag av samma fenomen; dag in och dag ut lite trött och nedstämd, lite som att vara i dvala men ändå vaken, på halvfart. Med dagsljuset kommer energin och lusten att göra tillbaka, då kommer det driv jag saknat under vintern. Tyvärr är våren också den allra vackraste årstiden, den tid då naturen vaknar till liv och blommor och insekter tävlar om vem som först kan fasa ut vintern. Det är ingen lätt uppgift att sätta sig ned vid skrivbordet och plugga när snödroppar och årets första humla väntar på att bli upptäckta utanför fönstret...
 
Som tur är står mig jobbet inte över öronen för tillfället, varför jag idag kunnat ta in varje knutta vår som presenterats mig. Slappt sittandes mot en stenmur med solen i ansiktet, tungt liggandes på mage i gräset för att känna doften av vårlig jord, hoppandes på stenar nere i hagen, och så vidare. Som det ska vara. Inte särskilt produktivt på det sätt samhället vill, men lycka för mig själv. Våren kan ingen ta ifrån mig.
 
Än är det bara mitten av mars. Det hinner komma och gå många dagar som denna innan vår övergår i sommar, och den är ju inte så dum den heller. Huvudsaken är vintern nu är på väg bort och framför mig ligger den härligaste tiden på året. Nu finns mening inte bara i det man gör, utan också runt omkring i det man ser, känner och hör. Vintern ska genomlevas, våren levas, och det ser jag fram emot.
 
Även om mina kinder är varma och kroppen mör av utevistelsen är det en belåten trötthet. När man går och lägger sig efter en dag ute i friska luften är det med en skön och komplett känsla i kroppen som övertrumfar nästan varje dag av plugg eller andra göromål, oavsett prestation. Personligen tror jag det är lite som att hitta hem efter en lång vistelse på annan ort - allt faller på plats, lägger sig tillrätta i sina fack och man känner trygghet och lugn komma åter. Det är hos våren jag hör hemma.
 
Hoppas ni haft en skön dag idag och att livet rullar på i lagom fart. Och ta hand om er!
 
 
// AGCH
 
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - allt ifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela