Drömmiskor

Publicerad 2018-12-31 15:09:00 i Berättelser,

Det brukar sägas att man blir klokare med åren. Idag firas nyår och med det följer rimligen en gnutta reflektion. Har 2018 gjort mig till en bättre människa? Det är nog omöjligt att avgöra. Jag tycker jag blir vuxnare med tiden; konstigt vore väl annat. Den lilla insikt jag i fiktiv form tänkte dela med mig av här har kommit krypande under lång tid men det är inte förrän nu jag tagit mig tid att skriva ned den. Jag vet inte om berättelsen ger något, men lite spännande kan den kanske vara att finula på. Gott Nytt 2019! 
 

Du gick emot mig på stigen ned mot sjön. Du höll ett fiskenät i handen. Nätet svängde fram och tillbaka i takt med studsiga steg. När du var tio meter bort såg du mig. Jag sken upp, och du också. Solen skulle snart stå mitt på himlen och från marken dunstade ännu nattens dagg till vattenånga i solgasset. När du kom närmare hindrade du dina steg, och jag också. Vi utbytte artighetsfraser och du gav mig en lätt kram. Du gick vidare åt ditt håll, och jag åt mitt.  

Täcket låg tungt över kroppen när jag slog upp ögonen. Morgonljuset hade precis börjat leta sig in genom fönstret. Det knistrade och gnistrade i snökristallerna där ute – vackert, även om det vittnade om att jag sovit länge.

Jag är sällan ensam där under täcket. När väggarna flyttat sig bort från synfältet och ersatts av mörker dyker de upp – drömmiskorna. De hittar mig om natten, när jag lagt mig att vila. Dagens press och stress har lagt sig. Alla förväntningar, alla förhoppningar och alla göromål är långt borta och mitt sinne får vandra fritt. Navigerandes mellan fiktion och verklighet möts vi – människor jag känt mycket länge, eller inte känner alls.

En smörgås. Idag fick det bli enkel frukost. Inte för att jag hade så mycket att göra; det var trots allt lördag och något arbete fanns inte att ta tag i. Åtminstone inget som brådskade. Smör och leverpastej. Lite smörgåsgurka på och bredvid en apelsin. Ett glas vatten att skölja ned med. Ännu en dag hemma verkar det som. Jag var dålig på att träffa folk, i varje fall utanför jobbet.

Jag vände mig om. Du hade precis försvunnit ned bakom kullens krön och stod inte att finna någonstans. Men vad gjorde det.  

Vad skulle man göra en lördag som denna? Jag borstade tänderna och tvättade öronen. Bomullsstickorna kliar så skönt i ytterörat. Dagen gick långsamt. Gårdagens disk försvann under diskborsten, ackompanjerad med radions brus. En maskin tvätt och lite vila. Var det något roligt på TV:n idag?

Vissa av dem var det åratal sedan jag känt i verkligheten. För det mesta hade kontakten upphört någon gång under skoltiden, oftast mellanstadiet. Vissa av dem umgicks jag fortfarande med, men de var inte samma människor. Människor förändras. Tiden vandrar sin gilla gång och vi sveps med, vare sig vi vill eller inte. Vi skiljs åt och förs sällan samman och när så sker har tiden stöpt om oss. De personer jag en gång kände har fått nya erfarenheter och andra egenskaper för mig att lära känna. Dagar, månader, år.

Men det är inte bara tiden som formar mina medmänniskor i deras frånvaro. På ett barskt, ja nästan brutalt sätt tar jag tag i dem, drar och sliter. Jag minns, glömmer och fyller i. Minns, glömmer och fyller i. Minns, glömmer och fyller i – tills mycket av det jag tror mig minnas är uppdiktat av mig själv och påtvingat de människor som vandrar runt i mina drömmar.

På TV:n tog engelska antikrundan slut. Nyheterna var ett långt, fragmenterat lidande. Jag bestämde mig för att följa dina steg ned mot sjön. Solen var på väg ned bakom horisonten när jag nådde toppen på kullen och såg ut över det blanka vattnet. Trädens reflektioner dansade i ytan, liksom dränkta i det sista rödrosa ljus som krampaktigt höll fast i dagen. Femtio meter utanför land satt du i ekan med ett fiskenät bredvid dig. Jag kastade en blick mot dig och du fångade den. Och så vände du bort huvudet, för jag visste ju att du egentligen inte finns. Och det gör inget.

 

 

// AGCH

 

Kömiljarder

Publicerad 2018-12-20 17:44:00 i Allmänt,

I den budget som härom veckan gick igenom riksdagen finns pengar anslagna till en så kallad ”kömiljard”.  Den här gången (det har testats förr) är det inte en utan två miljarder kronor som ska satsas men tanken är densamma: Pengarna används som morot för att få landstingen att jobba hårdare med att korta vårdköerna. De som lyckas korta köerna får del av potten som belöning medan de som inte lyckas lämnas utan pengar.

Den här typen av prestationsbaserad ersättning inom vården har genom åren fått utstå en hel del kritik. Två argument brukar föras fram. För det första skapar tillvägagångssättet skeva ekonomiska drivkrafter i sjukvårdssystemet. Om man för att få del av pengarna måste minska köerna ligger det nära till hands för enskilda aktörer att lägga större vikt vid patientgrupper som går snabbt och billigt att behandla. Lätta, rutinartade undersökningar prioriteras före komplicerade och tidskrävande eftersom fler patienter då lämnar kön. Hos den som betalar ut pengarna ser det ut som om köerna kortats (vilket de ju på sätt och vis har) men i själva verket har bara patientsamansättningen i kön ändrats. De patienter som behöver mest hjälp riskerar att få betydligt längre väntetider, något som förstås inte är någon positiv effekt.

För det andra riskerar den här typen av ersättning att skapa regionala skillnader mellan landstingen. Om orsaken till köerna i första hand inte är effektivitetsgrundad utan beror på skillnader i finansieringsmöjligheter (det vill säga skatteintäkter och kostnadsstruktur, till exempel vårdens avstånd till patienter eller möjlighet till stordriftsfördelar) finns en överhängande risk att de med minst resurser inte lyckas korta köerna enbart med ekonomiska incitament. Om de med bäst finansieringsmöjligheter är de som bäst lyckas korta köerna omfördelas resurser inom sjukvården så att resursstarka landsting eller sjukhus får mer pengar medan resurssvaga diton med naturligt högre kostnader får mindre. På sikt kan det leda till att sjukhus som från början hade svårt med finansieringen tvingas dra ned på personal eller till och med lägga ned. Den här sortens prestationsbaserad ersättning kan alltså driva regional ojämlikhet i tillgången till sjukvård som inte baseras på annat än att olika landsting från början hade olika möjligheter att finansiera satsningar på att minska köerna. Knappast önskvärt, även om riskerna förhoppningsvis är relativt små eftersom två miljarder bara är en bråkdel av sjukvårdens totala kostnader.

Om man nu ändå ska införa den här typen av styrmedel, finns det då något man kan göra för att minska de eventuella bieffekterna? Så här på rak arm kan jag komma på en konkret åtgärd som skulle kunna minska risken för att systemet utnyttjas genom att patientsammansättningen i kön ändras utan att köerna egentligen blir kortare. Idén baseras på något som brukar kallas ”viktning”, det vill säga att olika företeelser ges olika betydelse beroende på vilken sorts företeelse det rör sig om. I kösammanhang skulle det innebära att patienter med svårare sjukdomar och mer komplicerade diagnoser ges fler platser i kön än mer lätthanterliga sådana. Om mängden kö som försvinner med en cancerpatient relativt en patient som ska genomgå ögonoperation precis motsvarar relativkostnaden eller relativansträngningen för behandlingarna kommer landstingen inte tjäna någonting på att diskriminera mellan grupper och kömiljarden skulle kunna gynna alla, också de grupper som är riktigt svåra att behandla. En nackdel med viktningen är att det kan uppstå press på läkare att ställa på marginalen mer omfattande diagnoser, som allt annat lika skulle korta kön mer eftersom de får större vikt. Mer omfattande diagnoser torde också leda till mer omfattande behandling och i längden dyrare sjukvård.

Kontentan måste vara att man ska vara mycket noggrann när man nyttjar ekonomiska styrmedel i sjukvården. Kan man inte lita på att undersköterskor, sjuksköterskor och läkare skulle sköta sitt jobb effektivt ändå? Finns det andra incitament än ekonomiska som skulle kunna vara lättare att jobba med? Yrkesstolthet och engagemang för de människor som offentlig sektor är satt att stötta är två möjliga faktorer som lämnas ute när debatten fokuseras kring ekonomiska drivkrafter. Dessa är värda mer utrymme.

 

 

// AGCH

 

Ärr

Publicerad 2018-12-11 05:34:00 i Allmänt,

Tiden går
om du släpper taget
och låter allting landa mjukt
I läkta sår
 
finns ingen ångest kvar
Den har försonats, gått upp
i kroppen, i ärr som sinnet vila
Inget bli som det en gång var
 
Glädjen kommer åter
efter tårar, som ett svar
på livets gåtor, och
ärren de är kvar
 
 
// AGCH
 
 

Om att värdera framtida generationers välstånd

Publicerad 2018-12-07 12:21:00 i Allmänt,

Mycket har sagt och skrivits om klimatfrågan den senaste tiden. Tongångarna börjar bli riktigt gälla – nu känns det som om frågan faktiskt finns på riktigt. Konsekvenserna av klimatförändringarna inträffar gradvis och även om tecken på nutida skador finns är det framtida generationer som kommer ta den tyngsta smällen. Frågan om hur samhället bör möta klimathotet, hur mycket resurser som ska satsas och så vidare, är i hög grad beroende av hur vi värderar framtiden. Och det är inte helt enkelt, speciellt inte i så långsiktiga frågor som klimatfrågan.

Några av er har kanske hört talas om det så kallade ”marshmallow-experimentet”. Det går ut på att man placerar ett barn framför en tallrik med en marshmallow på och ställer barnet inför ett val. Antingen äter barnet upp godisen direkt, eller också väntar hon X antal minuter för att sedan få tugga i sig två marshmallows. Det visar sig att barn inte sällan har ganska dåligt tålamod; för många räcker inte den dubbla belöningen för att avhålla sig från konsumtion i nuet.

Vuxna människor torde ha bättre tålamod än barn, men vad jag vet finns mycket lite som tyder på att vuxna skulle ha perfekt tålamod. Ingen vettig människa hade druckit alkohol, i varje fall inte större mängder, om exempelvis livskvalitén dagen efter eller den långsiktiga effekten av träning på allvar tagits med i beräkningen. Vi är helt enkelt ganska kortsiktiga. Eller med andra ord: värdet av nuet - nutida konsumtion och nutida upplevelser - värderas högre än framtida konsumtion och framtida upplevelser.

För att tillämpa samma resonemang på klimatfrågan måste vi göra en kullerbytta till. Eftersom klimatförändringen orsakar kostnader för samhället går det att visualisera som utebliven konsumtion eller levnadsstandard. Detsamma gäller investeringar i utsläppsminskande teknik eller produktionssätt – här flyttas resurser från aktiviteter som skapar nytta för människor idag till lösningar för att möjliggöra högre konsumtion i morgon. Vi kan alltså tänka på problemet på exakt samma sätt som i marshmallowexperimentet, men istället för att jämföra nivåer av konsumtion idag med nivåer av konsumtion i framtiden jämförs här nivåer av utebliven konsumtion.

Om vi vill beakta detta när vi räknar på investeringar i utsläppsreducerande åtgärder behöver vi en siffra som beskriver värdet av framtida konsumtion jämfört med konsumtion idag. Denna siffra brukar kallas diskonteringsränta och säger oss hur mycket av konsumtionens värde som ska räknas bort i takt med att konsumtionen kommer längre och längre in i framtiden. Om denna ränta hänförs ur marshmallow-experimentet skulle den förmodligen bli ganska hög; en individ som väljer att äta en marshmallow nu istället för två om en timme har i den situationen en diskonteringsränta på åminstone 50 % i timmen givet att individen måste sitta tiden ut. Mer representativ forskning tyder dock på att den ligger någonstans mellan 0,5 och 3 procent per år (ett väldigt brett spann), åtminstone i seriösare sammanhang än godis- eller alkoholkonsumtion.

Valet av diskonteringsränta får stora effekter på hur vi uppfattar eller värderar de skadeverkningar som klimatförändringarna medför. Ett litet exempel kan här vara på sin plats. Låt oss anta att klimatförändringar orsakar kostnader för ett kustnära samhälle om 10 000 kronor år 2118. När vi idag tar ställning till dessa kostnader och använder en diskonteringsränta om 0,5 procent uppfattas den framtida kostnaden idag som 6058 kronor ( 10 000 * 0,995^100 ). Om diskonteringsräntan istället sätts till 3 % uppfattas den framtida kostnaden endast som 476 kronor ( 10 000 * 0,97^100 )!

Om vi tar ställning till vår otålighet medför detta med andra ord att vi värderar framtida kostnader (och därmed framtida generationers välstånd) betydligt lägre än kostnader som uppkommer idag. I många fall är det sunt, inte minst på ett personligt plan eftersom vi inte lever i all oändlighet. Men är detta tillvägagångssätt godtagbart i klimatfrågan?

I den så kallade Brundtlandrapporten från 1987 definieras hållbar utveckling på följande vis: ”Hållbar utveckling möjliggör för nuvarande generationer att möta sina behov, utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov” (fritt översatt från engelska, Our common future, kap 1 § 49). Om vi tar fasta på sista delen av meningen och tar den på allvar är det svårt att på ett moraliskt plan hålla fast vid höga diskonteringsräntor – våra av otålighet frammanade värderingar av framtiden tycks inte rymmas inom begreppet hållbar utveckling. Om alla generationer ges samma betydelse, som antyds i formuleringen ovan, kan vi inte längre hänvisa till vår otålighet utan måste erkänna framtida generationers konsumtion (eller kostnader för klimatanpassning) som betydelsefull. En konsekvens av detta måste i så fall också vara att diskonteringsräntan som används vid utvärderingen av vilka investeringar som ska göras för att minska utsläppen bör vara 0; om så inte är fallet kommer vi systematiskt undervärdera framtida generationer och tillåta oss att göra intrång i deras möjligheter att leva ett gott liv. Om vi tar hänsyn till vår otålighet undervärderar vi framtida nytta av utsläppsreducering, åtminstone ur hållbarhetssynpunkt.

 

För den som är mer intresserad av det här ämnet kan jag varmt rekommendera kapitel 13 ur en text från OECD med titeln Cost-Benefit Analysis and the Environment – Recent Developments. Den är inte så ”färsk” längre (utkommen 2004) men den ger en god och efter omständigheterna pedagogisk ingång i frågor av den här karaktären. Att skriva sakligt om miljöfrågor i allmänhet och klimatet i synnerhet är utmanande och inspirerande eftersom den är en mix av naturvetenskaplig forskning, ekonomi och etik. Hoppas att jag inte enbart rör till det utan också bidrar med någon tidigare otänkt tanke eller spännande perspektiv!

 

 

// AGCH

 

Om mänskliga höns

Publicerad 2018-11-14 10:18:00 i Allmänt,

Vi gillar ägg och höns är dumma. Det låter som en bra kombination för utnyttjande av hönans arbetskraft. På senare tid tycks det dock som om vår syn på höns har förändrats. Äggindustrin har förstås insett detta, varför lägre ”exploateringsgrad” av höns nu för tiden är ett försäljningsargument. Betrakta följande skrivelse, hämtad från ett äggpaket av känt ekologiskt märke:

”Smakrika ägg från svenska, KRAV-certifierade gårdar. Värpta av frigående höns med plats att vara sig själva.”

Det ligger något mycket vackert och tillfredsställande i den formuleringen. Här går det att känna igen sig – i en stressig vardag där mängder av sysslor och hållpunkter trycker ihop dagen; i klassrum och kontorslandskap där allas blickar kontrollerar alla och ingen riktigt kan vara sig själv. Vi behöver utrymme, både tidsmässigt, rumsligt och socialt för att på riktigt kunna vara oss själva.

Idén om att ”vara sig själv” kommer oundvikligen med frågor om vad som egentligen inryms i jaget. Hur skapar vi vår identitet och vad utgörs den av? Hur upprätthåller vi den kontra omvärlden för att inte smälta in i massan? Det här är svåra existentiella frågor som vi människor brottas med dagligen, medvetet eller omedvetet.

Frågan är dock om höns gör det.

Mot bakgrund av senare studier av vissa fåglars mentala förmåga[1] gör vi kanske klokt i att inte döma hönsen på förhand. Korpar, som tycks vara bland de smartaste av våra befjädrade vänner, är dock inte höns. Även om höns må se dummare ut än de är får man nog ställa sig tveksam inför huruvida de verkligen besitter tillräckligt med kognitiv kapacitet för att upprätthålla en medveten självbild. Med det sagt tror också jag att höns mår bra av stora ytor att röra sig på och att trängsel verkar stressande. Men inte på grund av att de saknar plats att ”vara sig själva”.

Vad säger oss då skriften på äggkartongen? För det första är det ett osedvanligt levande exempel på hur vi människor projicerar oss själva, det vill säga våra föreställningar om livet och de vardagsproblem som kommer med denna, på andra levande (och ibland döda) ting i vår omgivning. Denna högst mänskliga egenskap får hunden att framstå som en lite bättre vän och katten att verka lite smartare. Fullt så trovärdigt är det dock inte att bestycka hönor med identitet. Det är en varningssignal. Äggfabrikörens försök att överföra mänskliga egenskaper till höns bör tas med en nypa salt. Eftersom försäljningsargumentet ”vi är goda eftersom vi ger hönsen mänskliga arbetsförhållanden” blir bättre ju mänskligare hönsen framställs blir inte hönsfabrikören den mest trovärdiga källan för att lyfta frågan om höns har självbild. För det andra säger texten alltså något om den som utformat förpackningen – de vill sälja ägg, och gärna med goda marginaler.

Tills forskare studerat frågan om höns självmedvetenhet noggrannare får texten på äggpaketet leva med att vara monument över människans tendens att överföra sin egen värld och sina problem på andra. Och ska man nu göra det är höns ett av de mest innovativa och talande mål jag sett på länge. Heja!

 

 
 

// AGCH



[1] Se till exempel Emery, N.J. & Clayton, N.S. (2004) om korpars välutvecklade hjärnor.

Ett argument för omfördelning

Publicerad 2018-11-02 07:01:00 i Allmänt,

Jämlikhet är svårdiskuterat i dagens politiska landskap. Under medial tidsbrist misslyckas vänstern med att demonstrera hur orättvisor och ojämlika maktförhållanden på arbetsmarknaden kan leda till löneskillnader. Arbetarrörelsen brottas med att konkurrensen mellan arbetsgivare lär ha hårdnat markant sedan fackföreningarnas guldålder, något som åtminstone i teorin skulle göra vänsterns klassiska medicin mot ojämlik inkomstfördelning verkningslös eller till och med kontraproduktiv. Därtill har högerpartierna, senast Liberalerna i årets valrörelse, börjat göra anspråk på jämlikhetbegreppet. Genom att på ett något svepande sätt hänvisa till ”jämlika möjligheter” klarar sig borgerligheten undan hård inkomstfördelning samtidigt som man kan njuta av den aura jämlikhet ännu sänder ut i svensk politisk debatt.

Det här inlägget är inte till för att nysta i den förvirrade debatt om jämlikhet som pågår inom politiken (i den mån någon debatt överhuvudtaget existerar i förvridna tider av "regeringsbildning" som dessa). Istället tänkte jag diskutera ett sätt att motivera jämlikhet, eller mer konkret en människosyn som inte kan leda till att alltför stor ojämlikhet i inkomst kan tolereras. Perspektivet tar sin utgångspunkt i mikroekonomiska resonemang om individens nytta av inkomst.

Enligt kursböcker i mikroekonomi (och sunt förnuft) är vi människor ekonomiskt aktiva för att vi hämtar nytta ur den inkomst som aktiviteten genererar. Inkomster av arbete och avkastning på kapital används av individen som betalningsmedel för att möjliggöra konsumtion, som är det yttersta målet med ekonomisk aktivitet. Människan behöver äta mat, klä sig för vinter, skydda sig mot regn – allt för att leva ett så drägligt liv som möjligt. Vidare hävdar textböcker (och sunt förnuft) att nyttan av konsumtion inte är konstant över alla nivåer av konsumtion. Den som saknar bil har väldigt stor nytta av den första bilen, som underlättar transport av både varor och personer när bussar inte går, och så vidare. Den andra bilen underlättar om mycket ska transporteras på samma gång eller om personen vill låna ut bil nummer ett till en vän, men i det stora hela torde den andra bilen bidra med betydligt mindre nytta eller livskvalitet än den första. Så minskar också nyttan av den tredje, fjärde och femte bilen så att nyttan av en extra bil är försumlig för nyttjaren.

En individs samlade konsumtion motsvaras på lång sikt av individens totala inkomster minus sparande. Eftersom all konsumtion kommer ur individens inkomster kan nyttan av individens samlade konsumtion beskrivas som en viktig del av individens nytta av inkomst. Den del som är kvar, det vill säga individens nytta av sparande, ska vi för stunden bortse från och anta att individens nytta av konsumtion är lika med individens nytta av inkomst.

Här dyker en första svår fråga upp. Kan vi generalisera bilexemplet, som lär oss att nyttan av konsumtion av en extra enhet av en viss produkt är avtagande med mängden konsumtion, till att gälla individens samlade inkomst? I teorin skulle en individ kunna konsumera ett oändligt antal olika produkter, något som skulle medföra att nyttan av konsumtion aldrig behöver avta (eftersom individen konsumerar så lite av varje vara). I praktiken är detta knappast möjligt. För det första skulle det vara väldigt dyrt i termer av tid och tankekraft att ständigt hitta nya saker eller tjänster att konsumera. För det andra är vi vanevarelser – vi lägger värde i rutiner och håller oss till sysslor vi tycker om. Få av oss har mer än en riktig hobby och skulle vi ha det hade dygnets 24 timmar begränsat vår förmåga att njuta nyttan av den konsumtion som inryms i dessa sysslor. Genom att bredda konsumtionen kan vi således minska hastigheten som nyttan av konsumtion avtar med, men knappast bryta detta mönster. I rika samhällen som det svenska torde därför nyttan av individens sist intjänade krona vara avtagande med inkomstens storlek.

Här är en grafisk framställning av förhållandet mellan en individs inkomst och den nivå av materiell livskvalitet som den inkomsten motsvaras av. Vi har ingen nytta av inga inkomster, en stor nyttoökning vi låga inkomstnivåer (skillnaden mellan svält och mat för dagen) samt minskande nytta av en extra enhet inkomst ju högre de samlade inkomsterna blir (nyttan av den fjärde bilen i ett ”normalt” hushåll).

 

Men för att bygga en teori med anspråk på att säga något om samhället kan vi inte stanna vid hur nyttan ser ut för individen. Nästa luriga fråga vi måste ställa oss är således om alla individer har samma nytta av inkomst, eller om nyttan av inkomst skiljer sig åt mellan individer. Mer specifikt kan vi konstatera att resonemanget ovan belägger att alla individer torde ha avtagande marginalnytta av inkomst, men det säger ingenting om i vilken takt nyttan av en extra enhet inkomst avtar med inkomsten. Så avtar nyttan av en extra enhet inkomst likadant för alla individer?

Svaret på den frågan är ”nej”. Vid en första anblick kan det väcka lite anstöt – varför skulle någon individ ha mer nytta av inkomst än någon annan? Om vi hade haft en ängel på någon av våra axlar hade denne förmodligen vänt sig mot detta sätt att tala. Men ängeln bygger sitt resonemang på magkänsla. I verkligenheten vet vi till exempel att individer med samma timlön och arbetsförhållanden faktiskt kan ha olika önskemål om arbetstid. Detta kan ha åtminstone två anledningar. Antingen ser individer olika inneboende värde i arbetet (den ene hade till viss del arbetat också utan ersättning) eller också har individerna olika önskemål om hur mycket inkomst de vill leva på. Personligen ser jag arbete mer som ett medel än som ett mål i sig och till viss del tror jag det går att generalisera till flera individer. Det skulle innebära att skillnader i önskad arbetstid reflekterar skillnader i nytta av inkomst. En individ som vill arbeta mindre lägger inte så stor vikt vid materiell konsumtion utan finner mer värde i fritidens själsliga vård, och vise versa.

En andra uppenbar anledning till att människor har olika nytta av inkomst (och som stöttas av ängeln på axeln) är att vi har olika behov av inkomst för att komma upp i en skälig levnadsnivå. En person som lider av kronisk värk har ungefär samma nytta som alla andra av inkomster som täcker mat och tak över huvudet. Utöver det torde denna person ha väldigt stor nytta av extra inkomst täckande medicin för värken. Resonemanget bör kunna generaliseras till att gälla alla som på ett eller annat sätt har behov som kräver extra resurser för att tillgodose.

Om vi tillåter oss att bortse från grundläggande skillnader i behov (varför återkommer jag till snart) kan skillnaderna mellan individer i hur snabbt nyttan av en extra intjänad krona avtar inte vara hur stora som helst. Jag har mycket svårt att tro att de som lever i överflöd och lyx njuter så väldigt mycket mer än individer som bara har råd med det allra viktigaste och lite till. Det är dessutom svårt att argumentera för detta ur moraliskt perspektiv. Varför skulle det finnas inneboende skillnader mellan människor så att de som tjänar mest också är de som bäst omvandlar stora inkomster i njutning? Eller med andra ord: om vi bytte plats på en mycket rik individ och en mycket fattig, varför skulle den fattiga njuta betydligt mindre av den rikes inkomst än den rike? Några sådana stora inneboende skillnader har jag svårt att tänka mig att det finns. Därför måste också skillnaderna mellan individer i hur snabbt nyttan av en extra enhet inkomst avtar vara begränsade.

Den sista och avgörande frågan vi nu ska ställa oss är vilka konsekvenser detta får för vilken inkomstfördelning som skapar största möjliga nytta på samhällsnivå. För att närma oss ett svar på detta måste vi jämföra olika individers nyttonivåer vid olika inkomster och fundera på om omfördelningar ökar eller minskar individernas samlade nytta av inkomst. I teorin leder det till beslutsregler som kan formuleras ungefär så här:

Omfördelning av resurser ska genomföras, så länge inkomstminskningen hos den beskattade genererar ett lägre tapp i nytta än vad de omfördelade resurserna genererar ökning i nytta hos den som tar del av de omfördelade resurserna.

I praktiken motiverar detta mycket stora materiella omfördelningar, speciellt i form av beskattning av de med allra störst inkomster som torde ha mycket liten nytta av de sist tjänade kronorna. Om nyttan av inkomst inte skiljer sig åt dramatiskt mellan individer blir den optimala inkomstpyramiden faktiskt i princip platt. Argumentet kan renodlas grafiskt genom ett exempel innefattande två individer med identisk nytta av inkomst:

 

 

Individ A representeras av orangea linjer och har i utgångsscenariot lägre inkomster än individ B, som representeras av svarta linjer. Den blå, punktade linjen markerar som innan den funktion som bestämmer individernas nytta av inkomst. Tankeexperimentet går ut på att vi flyttar en enhet inkomst från B till A och avläser vad detta får för konsekvenser i termer av nytta. Observera hur ökningen av nytta hos individ A kraftigt överskrider minskningen av nytta som skett hos individ B, varför den samlade nyttan av båda individers inkomster är större efter omfördelningen. Detta mönster kommer finnas kvar, men i mindre och mindre omfattning, till dess individerna har exakt samma inkomst.

Inkomstskillnader motiveras endast i den mån individers nytta av inkomst skiljer sig åt, och utöver att vissa individer kan ha omfattande behov av inkomst för att leva ett drägligt liv har jag svårt att se dessa skillnader motivera riktigt stor materiell ojämlikhet. Om vi istället lägger mycket stor vikt vid att olika individer har olika fysiska och psykiska livsförutsättningar och därmed nytta av inkomst landar vi i en inkomstfördelning där de med störst behov kommer ha betydligt högre inkomster än andra, något som skulle kräva än mer långtgående omfördelning. I praktiken existerar redan den här typen av mer långtgående omfördelning. I Sverige står det offentliga för de flesta utgifter för sjukvård som medborgarna är i behov av. Detta uppfattas inte som inkomst för individen eftersom individen inte själv kan bestämma vad inkomsten ska läggas på men den praktiska konsekvensen blir snarlik – eftersom de flesta prioriterar liv och hälsa är hoppet inte långt mellan subventionerad sjukvård och mer konkret omfördelning av inkomst.

Skälet till att lägga fokus på att nyttan av en extra enhet inkomst inte kan skilja sig dramatiskt åt mellan individer (snarare än att trycka på individers olika grundläggande behov) är att detta argument är betydligt mindre beaktat idag. De individer som tjänar allra mest har för stunden mycket låg marginalskatt (!) eftersom kapitalskatten är bestämd som en fast procentsats samt att dessa individer har stora möjligheter att via skatteplanering och skatteparadis runda skattesystemet. Trots att dessa individers nytta av inkomst rimligen inte kan skilja sig så mycket åt jämfört med andra mindre bemedlade tillåts de alltså upprätthålla en betydligt högre materiell levnadsstandard. Här finns med andra ord stora möjligheter att öka den samhälleliga nytta som genereras av produktion i främst privat sektor.

En fråga som på ett effektivt sätt sammanfattar följderna av det resonemang jag just fört är vilket skattesystem som är bäst lämpat för att på ett rimligt sätt maximera nyttan av samhällets inkomster. Så som jag ser på saken finns för en gång skull ett ganska enkelt svar: den slutgiltiga fördelningen av inkomster mellan individer får inte vara extrem. Vi kan inte tillåta alltför stor ojämlikhet i inkomst eftersom detta knappast reflekterar skillnader i nytta av extra inkomst. Utjämning av extrema inkomstskillnader genererar därför högre samhällelig nytta än om ingen omfördelning skett. Vi ska heller inte få för oss att absolut materiell jämlikhet är något att sträva mot eftersom människor vid mindre extrema inkomstnivåer (och därmed lägre absoluta inkomstskillnader) faktiskt har olika preferenser med avseende på materiell levnadsstandard. Lägg därtill att en helt platt inkomstfördelning skulle kräva en mycket kostsam och starkt kontrollerande centralmakt och alternativet förefaller vara helt världsfrånvänt.

Konkret medför detta ett skattesystem där marginalskatten, det vill säga skatten på den sist intjänade kronan, är låg vid låga nivåer av inkomst och därefter stegrande. Hur snabbt marginalskatten ska stiga med inkomstnivån är förstås en fråga för politiska konflikter, men att marginalskatten ska vara närmare 100 procent för det fåtal individer med högst inkomst torde det med handen på hjärtat inte råda några tvivel om. I varje fall inte om vi tror på den människosyn som presenterats här.

 

 

// AGCH

 

 

Spårvagnssignaler

Publicerad 2018-10-31 15:15:00 i Allmänt,

Vi lever i en hörlursförsedd tid. Detta märks först och främst på spårvagnarna, där detta hinder för mellanmänsklig, muntlig kommunikation håller på att förändra de sociala koder som styr hur vi beter oss. Ett roligt exempel på detta observerade jag idag på väg hem från ett seminarium på universitetet.
 
Situationen såg ut som följer. Jag åkte baklänges på en plats där två par säten står vända mot varandra. Mittemot mig och följaktligen åkandes framåt (vilket i sammanhanget är helt irrelevant) satt en yngre man och en tjej, gissningsvis i gymnasieålder. Mannen, som hade hörlurar intryckta i öronen och mobilen i handen, satt innerst. När vi passerade hållplatsen SKF lade mannen ned mobilen i jackfickan och började greja med en väska som han hade med sig. Tjejen som satt bredvid honom (utan proppar i öronen) började genast rätta till sin väska och förbereda sig på att släppa ut mannen, varpå mannen faktiskt öppnade munnen och sade att han inte alls skulle av än och att hon därför kunde sätta sig ned i lugn och ro.
 
Varför detta agerande? Jo, eftersom muntlig kommunikation är så svårt när en eller flera parter lyssnar på annat i hörlurar har interaktionen på spårvagnen bytt form. Istället för att kommunicera med ord kommunicerar vi med signaler. Dessa signaler, exempelvis "nu lägger jag ner mobilen så nu ska jag gå av vid nästa hållplats", är förstås väldigt behjälpliga till vardags. Vi vill ju inte orsaka onödiga störningsmoment eller hindra någon från att gå av bara för att vi lyssnar på musik på vägen hem, eller hur? Underhållande blir det först när signalerna, som i princip tycks inbegripa alla handlingar som avviker från att snällt sitta still på sin plats, tolkas fel. Då tvingas vi tillbaka till gammalt, hederligt samtal för att räta ut de frågetecken som det subtila signalerandet orsakat. För en person som visserligen tycker det är njutbart att lyssna på musik på vägen hem men som också tycker det skulle vara sorgligt om det offentliga samtalet bokstavligen dog ut är detta väldigt skönt. Det är en garant för att hörlursanvändningen aldrig kommer leda till total, lokal isolering. Allt gott så!
 
 
 
// AGCH
 

Samtidslyrik

Publicerad 2018-10-23 08:33:08 i Allmänt,

Samtidskonst

Är den moderna människan

och hennes förtvivlade försök

Att skapa konstgjord mening

i meningsfattig samtid
 
 
Eller..?
 
 
 
 
// AGCH
 

Alla goda ting är tre

Publicerad 2018-10-18 18:36:00 i Allmänt,

Språket vi använder oss av för att kommunicera med varandra kommer aldrig helt kunna efterlikna eller avbilda verkligheten. Hur vi än vänder och vrider på ord kommer du och jag aldrig ha exakt samma uppfattning om vad en bil är, exakt vilken färg grön är, och så vidare. Att kommunicera genom språk blir därför något av en utmaning, speciellt då innehållet i det som kommuniceras är beroende av språkliga nyanser eller detaljer för att fylla sitt syfte. Ett sådant fall är vetenskap. För att en text ska vara vetenskapligt funktionsduglig måste dess innehåll eller budskap kommuniceras eller förpackas på ett sådant sätt att läsaren förstår vad forskaren säger. Men språket är inget neutralt medium för informationsöverföring. Också i händerna på forskare blir språket ett instrument för tyst övertalning; ett verktyg som på samma gång förmedlar budskap och gör mottagaren mer vänligt inställd till innehållet. Ett ibland övertydligt exempel på detta är den utbredda användningen av trefalder inom akademin.
 
Jag vet inte hur många gånger jag under de senaste två månaderna stött på utsagor i stil med "våra bidrag till fältet är tre", "vi ger tre exempel på..." eller "dessa tre kategorier förhåller sig till...". Den uppmärksamma läsaren lägger här märke till att också jag ger tre exempel, något som går igen i litteraturen. Speciellt i sektioner som är lite extra komplicerade tycks det som om författarna gärna staplar (tre) bestämmande ord eller exempel på varandra för att åskådliggöra det fenomen som undersöks på bästa möjliga sätt. Ett extremt exempel hittar vi här:
 
"This is a plot that does not fit well with the effective-education story, in which validation is seen as a tool for identifying, documenting, and formalising knowledge, skills, and knowledge in a manner that connects to the standards, norms, and criteria used within the public education system."
 
Källa: Diedrich, A., Walter, L., & Czarniawska, B. (2011). Boundary Stories. Constructing the validation centre in West Sweden. Scandinavian Journal of Public Administration, 15(1), 3–20. Se sidan 15 för sammanhang.
 
Jag har all förståelse för att bestämning eller beskrivning av ett fenomen kan kräva fler än ett ord. I fall som dessa börjar man dock undra om inte de tre exemplen är med enbart av skälet att man önskar tre exempel. Tre på varandra följande ord låter häftigt. Det blir en skön rytm i texten som gör läsaren mer mottaglig för innehållet oavsett vad innehållet är. Denna misstanke blir extra stor när en av trefalderna faktiskt bara innehåller två ord: "knowledge, skills and knowledge". Kanske var kunskapen extra viktig just i detta sammanhang. Mer troligt är dock att författarna, förmodligen omedvetet, helt enkelt staplade tre ord på varandra för att uppnå önskad språklig effekt.
 
En akut fråga som uppkommer när vi nu gjort denna betraktelse är hur många andra trefalder som lika gärna kunde varit två eller kanske ett ord. Detta är ingen lätt fråga. Som skribent har man alltid möjligheten att skriva "runt" det man berättar om, berätta ur olika perspektiv och med olika ton. Hur många nyanser som krävs för att beskriva ett fenomen är inte skrivet i sten. Det kan vara ett ord, två, tre eller tio. Om skribenten väljer ett ord riskerar man att missa möjlighet till rytmskapande och dynamik i texten. Nyanser kan förloras men i gengäld belönas läsaren med tydlighet och säkerhet i det ord som författaren lägger sin tillit till. När antalet bestämmande ord växer ökar nyanserna men också antalet möjliga tolkningar och därmed osäkerhet och otydlighet för läsaren. Att antalet exempel eller bestämningar påfallande ofta landar i just tre styrs inte av någon magisk naturlag utan är snarare ett berättartekniskt grepp vars användning är godtycklig. Det kan vara berättigat men måste verkligen inte vara det.
 
Hur mycket saklighet, eller kanske snarare precision, försvinner i jakten på det retoriskt tilltalande språket? Det är förstås omöjligt att säga, men blotta misstanken att retorik kan gå före den vetenskapliga uppgiften att så effektivt och precist som möjligt förmedla innehåll gör frågan relevant. Även om användandet av trefalder inte måste maskera brist på substans finns en viss risk att vår strävan efter språklig attraktivitet får kompensera för något vi mindre gärna vill se: innehållslig enfald.
 
 
 
// AGCH
 
 
 

Konstighet

Publicerad 2018-10-03 00:15:00 i Allmänt,

Jag håller på att förlora min konstighet. Dagar kommer och dagar går. Jag går, i cirklar. Gör som jag alltid gjort, gör det jag ska. Inte mindre, inte mer. Håller mig till familjen, de bekanta medan världen sluter sig omkring min kropp och skärmar av min blick. På bussen sitter de tysta. I kafeterian sitter de tysta. I klassrummet sitter de tysta. Jag är en av dem. Jag känner blickar i nacken. Jag ser dem, bödlarna, även om de inte finns. Jag är rädd, rädd att inte få plats. Och rädd, rädd, rädd att förlora min konstighet. Däri ligger mitt liv.
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Tänk... (2)

Publicerad 2018-09-19 21:13:43 i Allmänt,

Tänk. Tänk alla människor. Alla som vi känt, mött. Vänner, bekanta, främlingar, medmänniskor. Tänk vad fint det kan vara, att få dela bara en kväll, en dag, ett liv med någon. Att få glädjas tillsammans, över ett mål mat, ett stop öl, en omgång Bluff, eller bara ett samtal på en spårvagn halvvägs till Bergsjön. Tänk alla dessa stunder, som vi minns och drömmer oss tillbaka till natten är som mörkast. Om så bara för en kväll. Tänk...
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Tänk...

Publicerad 2018-09-19 16:51:11 i Allmänt,

Tänk. Tänk alla människor. Alla som vi mött, känt. Alla vi känt vid namn, vid familj, intressen, husdjur. Tänk vad flyktigt allting är, alla människor man känt men inte längre känner. Som gått vidare, i ilska, i tysthet, i kärlek, blyghet, sorg, drömmar, i glädje på varsitt håll. Tänk alla upplevelser som aldrig blir, aldrig skulle bli, ens för en dag. Nog är vi för många för en dag var, men ändå. Tänk, alla vi som gått vidare. Tänk...
 
Så, en lite skum video men väldigt bra låt!
 
 
 
 
 
// AGCH
 
 

Om löner och arbetsmarknadsmekanismer

Publicerad 2018-09-01 16:53:00 i Allmänt,

Så här i valtider hör vi nästan varje dag politiker till både höger och vänster som kommenterar andras arbetsmarknadspolitik. Från vänsterhåll höjs röster om hur högern vill sänka lönerna och bryta upp den så kallade ”svenska modellen”. Från höger antingen förnekas detta eller motiveras med att fler måste in på arbetsmarknaden. Alla tycks dock i debatten vara överens om att lönerna i grund och botten ska sättas på arbetsmarknaden efter förhandling mellan fackförbund och arbetsgivare. Hur kommer det sig i så fall att lönefrågan är en så het politisk potatis och vilka mekanismer är det egentligen politiker hänvisar till när löner debatteras? Hur påverkar politikerna svenska löner? Här kommer en kort sammanfattning av grundläggande nationalekonomisk arbetsmarknadsteori kopplat till vardagens politiska utspel och kommentarer.

För att förstå hur arbetsmarknaden fungerar, i varje fall i teorin, måste vi först ägna en tanke åt vad en marknad är. En marknad är en arena, platsbunden eller inte, där köpare och säljare möts för att utbyta varor och tjänster. På arbetsmarknaden är arbetsgivarna, det vill säga företagen, köpare av arbetskraft. Säljarna, det vill säga arbetstagarna, bjuder ut sitt arbete till företagen mot ersättning i form av lön. Lönen är priset på arbete och därmed också priset på arbetsmarknaden. Hur priset på arbete sätts framgår mycket förenklat av nedanstående diagram, där löntagarnas arbetsutbud motsvaras av grön kurva och arbetsgivarnas arbetsefterfrågan markeras i rött.

 

De tänkta mekanismerna är som följer:

- Arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft beror negativt av priset, eftersom företagen köper arbetskraft till dess priset per arbetad timme överstiger värdet av det som produceras. Speciellt då marginalprodukten av i princip allt arbete är avtagande, det vill säga den sist arbetade timmen är något mindre produktiv än den näst sista och så vidare, tillåter en sänkning av priset på arbete företaget att anställa fler jämfört med situationen innan sänkningen. En förenkling (och delvis förvanskning) av resonemanget kan vara att ju billigare arbetskraften är, desto fler kan företaget anställa givet företagets inkomster.

- Arbetstagarnas arbetskraftsutbud beror positivt av priset eftersom vi tänker oss att vi blir mer motiverade att arbeta ju högre lönen är. Detta är förstås en förenkling. Själv hade jag kunnat tänka mig att gå ned i tid om jag fick en tillräckligt bra lön, något som skulle resultera i en utbudskurva med motsatt lutning. Ekonomer brukar dock motivera lutningen med att en löneökning också lockar människor i andra sektorer att byta jobb, varför utbudet i varje sektor på arbetsmarknaden torde vara postivt relaterat till lönen. Ju högre lön vi får, desto mer arbetar vi.

- Priset, eller lönen, sätts på marknaden så att arbetsgivare och arbetstagare inte kan göra fler frivilliga utbyten av pengar mot arbete. Tänk så här: Om lönen varit lägre än det så kallade jämviktslönen hade fler företag velat anställa, men färre arbetstagare hade stått vid grindarna och önskat jobba. För att locka fler att jobba höjer företagen lönen till dess företagen anställt arbete så att värdet av det som produceras den sista arbetade timmen motsvarar lönen. Alternativt är lönen högre än jämviktslönen. Utanför grindarna står mängder av arbetsvilliga människor, men företagen har inte råd att anställa så många till det priset. I konkurrens om de få arbeten som finns anställer företagen de individer som erbjuder sig att arbeta till lägst lön och löneläget pressas ned.

 

Tillbaka till de politiska utspelen. När partier till vänster anklagar partier till höger för att vilja sänka lönerna beror det på en av två saker: antingen vill högern sänka bidrag och A-kassa till människor som idag inte arbetar, eller också vill högern införa nya anställningsformer med lagstadgad lägre lön än rådande lön på arbetsmarknaden. Detta ser vänstern som ett hot mot hela löneläget, det vill säga alla löner kommer pressas ned om dessa reformer genomförs. Finns det skäl för oron?

I det första fallet Ja, givet vårt sätt att tänka på arbetskraftsutbudet. Om högern sänker bidragen kommer ett antal människor som tidigare försörjde sig på bidrag tvingas (eller frivilligt välja) att söka arbete. Dessa extra människor ökar det samlade utbudet av arbetskraft, vilket motsvaras av ett skifte åt höger av arbetstagarnas utbudskurva:

 

Som vi ser har utbudsökningen ökat antalet arbetade timmar i ekonomin, men givet företagens efterfrågan på arbetskraft har också lönen sänkts. När antalet arbetssökande ökar, minskar den enskildes förhandlingskraft och företagen väljer att anställa de som erbjuder lägst lön. Löneläget sjunker. Arbetet får, jämfört med situationen innan sänkningen av bidragen, mindre att leva för per timme men fler arbetar.

Här stannar vi till en stund och funderar. På vilka grunder drar vi dessa slutsatser? När är de giltiga? Jo, de är giltiga enbart om människor som lever på bidrag reagerar på en sänkning genom att bjuda ut sitt arbete på arbetsmarknaden. Detta förutsätter 1. att de kan arbeta överhuvudtaget, 2. att det just är den relativa inkomstökningen för arbete relativt bidrag som triggar människor att gå ut på arbetsmarknaden. Huruvida man tror att det ska fungera så eller inte beror delvis på vilken människosyn man har. Om man å ena sidan ser människan som individuell nyttomaximerare, en som ser om sitt eget hus före andras, då är det fullt rimligt att anta att resonemanget stämmer. Vissa bidragstagare som tidigare stod och vägde mellan bidrag och arbete väljer nu arbete före bidrag och arbetskraftsutbudet ökar. Om man å andra sidan ser människan som en kollektiv varelse, som ser till gruppen framför sig själv, då är slutsatsen inte längre given. För samhället är det förstås bra om så många som möjligt arbetar, eftersom det då blir så mycket som möjligt kvar till de med störst behov. Om varje individ redan tänker på det viset finns mycket litet utrymme för mekanismer som dessa. Mycket få individer som faktiskt kan arbeta väljer bort arbete, trots att bidragsnivåerna är i paritet med lönen. Vi kan därför i detta fallet anta ingen eller mycket liten effekt på lönenivåerna vid sänkta bidrag.

Att liberaler och konservativa tror att argumentet håller är inte så konstigt. Liberalismen har individen som centrum för samhällsanalysen och nationalekonomin antar oftast individens egenintresse som störst. Att vänstern skriker sig hes om lönesänkningar när högern vill sänka bidragen är dock lite motsägelsefullt. Eftersom hela vänsterns samhällsprojekt bygger på solidaritet (en för alla, alla för en) klingar det illa när de köper hela högerflygelns människosyn. Om människan vore solidarisk och bryende för sina medmänniskor skulle ju en bidragssänkning inte leda till lägre löner. Den enda slutsatsen jag kan dra är att vänstern väldigt gärna vill att människor ska vara solidariska, men i själva verket ser individen som självisk nyttomaximerare. Om man ska vara cyniker kan vi vända på resonemanget och komma fram till samma sak: Facken, som enbart företräder (arbetande) medlemmar, stöttar av tradition Socialdemokraterna. Om facken anammar den liberala människosynen är det mycket troligt att de vill se Socialdemokraterna försvara höga bidragsnivåer i sjukförsäkring och A-kassa eftersom detta flyttar människor från arbetsmarknaden till bidragssystemen. Detta minskar arbetskraftsutbudet (en förskjutning till vänster av den gröna kurvan i diagrammet) och ökar lönen för de som är kvar på arbetsmarknaden. Som ju av en händelse är fackens medlemmar.

Vilken sida man bör står på i lönediskussionen lämnar jag åt läsaren att avgöra själv. Personligen tror jag att ett samhälle av egenintresserade nyttomaximerare riskerar att bli både fattigt och kallt, varför hjärtat hoppas att bidragssänkningar inte ska få så stor effekt (här är jag uppenbarligen varken höger eller vänster). Dessutom tror jag att människor påverkas av förd politik. Om politik konstrueras efter att människor enbart agerar i egenintresse, då minskar individens incitament att agera i det kollektivas bästa ("misstror du mig så misstror jag dig"). Att anta egenintresse i alla situationer tror jag därför är att skjuta sig i foten, i varje fall om man värnar det kollektiva. Men jag är ju idealist.

Tanken var att jag skulle försöka föra en diskussion om det andra fallet, det vill säga sänkta löner genom nya anställningsformer med lagstadgad lägre lön, och sedan knyta båda exemplen till en diskussion om politikens roll i den svenska modellen. Tyvärr är jag, och kanske du också, så trött i huvudet efter allt resonerande att vi sparar det till ett framtida tillfälle. Kanske kan jag kort säga att politiken uppenbarligen redan har många verktyg att påverka lönebildningen och att dessa redan används av såväl höger- som vänsterpartier. Med tanke på fackens allt svårare tillvaro med sjunkande medlemstal och medlemmarnas ovilja att rösta socialdemokratiskt är det ändå intressant att fundera på ett scenario där politiken tar större plats på arbetsmarknaden. Hur kan det komma sig, och vilka blir konsekvenserna för ekonomin i allmänhet och lönebildningen i synnerhet? Spännande frågor, eller hur?  

 

// AGCH

 

Vässa argumenten, EU-vänner!

Publicerad 2018-08-28 15:30:00 i Allmänt,

Liberalerna vill göra EU-frågan till valfråga. Som ivriga förespråkare av EU med dess fria rörlighet och inre marknad ser partiet med oro hur EU-kritiska partier växer i opinionen. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är båda i olika utsträckning skeptiska till EU, om än på delvis olika grund. Liberalerna är dock inte ensamma i sin EU-vurm. Idag är i princip hela det politiska etablissemanget positivt inställda till både globalisering och EU.

När man lyssnar på liberaler om EU tycks slutsatserna vara väldigt enkla att dra. EU:s inre marknad skapar konkurrens som pressar företag i unionen till att bli bättre på vad de gör. Samtidigt ökar antalet möjliga ekonomiska utbyten mellan länder, varför de ekonomiska vinsterna av handel ökar. Globalisering i allmänhet och EU i synnerhet ökar det materiella välståndet och låter oss leva ett bättre liv. Att EU dessutom spelar en mycket viktig roll i miljö- och klimatpolitiken, som ju måste samordnas över landsgränser, är heller inget nytt.

Vad man mer och mer sällan hör är att det faktiskt finns en baksida av den ekonomiska globaliseringen och därför också av EU. Man behöver inte vara populist eller nationalist för att på rationella bevekelsegrunder kritisera EU-projektet. Tänk igenom följande:

EU:s inre marknad syftar till att skapa lika villkor för handel inom hela frihandelsområdet. För att så ska ske måste all reglering som styr ekonomisk verksamhet samordnas inom EU. Vinsterna av detta är, precis som liberaler och andra säger, att handeln ökar. Detta får till följd att resursallokeringen i Europas ekonomi blir mer effektiv och vi får mer att leva av. Vår materiella levnadsstandard ökar. Baksidan av myntet är att vi samtidigt som vi likriktar den ekonomiska regleringen av marknaden förskjuter beslutsfattandet i ekonomiska frågor från lokal till internationell nivå. Frågor som vi är vana vid att (den lokala) politiken har ansvar för, låt säga lokala förutsättningar för företagande, finns inte längre kvar på deras bord. Det välstånd som kommer ur den inre marknaden måste alltså vägas mot förlusten av möjligheten till lokalt beslutsfattande i ekonomiska frågor för att vi ska kunna dra några slutsatser om huruvida internationell frihandel är bra eller dåligt.

Svaret är inte självklart. Om man är väldigt mån om det lokala, om man vill att politiken ska ha mandat att fatta beslut om ekonomisk reglering och vill kunna utkräva ansvar av politiker i ekonomiska frågor, då är det långt ifrån självklart att man ska vara positivt inställd till ekonomisk globalisering (och EU:s inre marknad). Lägg märke till att utgångspunkten för detta argument är att lokalt beslutsfattande har ett värde i sig, att det är något man kan vara villig att avsäga sig inkomst för att uppnå. Med tanke på att de flesta liberala argument i ekonomiska frågor utgår från klassisk nationalekonomi som i sig utgår från att beslut fattas primärt med syfte att maximera det ekonomiska välståndet, är det inte underligt att liberaler har svårt att greppa varför man kan vara kritisk till EU.

Jag tror att EU också i fortsättningen kommer spela en viktig roll för Europa. För det första ska man inte ta för givet att att människor när frågan ställs på sin spets är beredda att ge upp inkomst för lokalt självbestämmande. I den mån vi är villiga att ge upp självbestämmande för inkomst har den inre marknaden en viktig roll att spela för att säkerställa ekonomiskt välstånd och välfärd både i Sverige och övriga EU. Att frihandeln dessutom är ett centralt instrument för att på lång sikt bevara freden på den europeiska kontinenten går heller inte att förbise. För det andra spelar EU en viktig roll som samordnare i andra frågor än ekonomiska. Klimatet, fiskeripolitik, utrikespolitik: alla är beroende av regional och global samordning och här vore Europa definitivt en sämre plats att leva på utan EU. Faktum kvarstår dock – EU:s förespråkare i Sverige och andra länder tycks ha seriöst svårt för att förstå varför det finns opinion mot EU och så länge de inte förstår det kommer de inte kunna argumentera trovärdigt för fortsatt europeiskt samarbete. Att denna opinion ska tas på allvar borde vara en självklarhet, speciellt som det i bakgrunden finns seriösa invändningar mot hur EU och den inre marknaden påverkar förutsättningarna för lokalt beslutsfattande och ansvarsutkrävande.

 

 

 

// AGCH

 

Borde politikerna lyssna mer på folket?

Publicerad 2018-07-20 19:38:00 i Allmänt,

Sveriges television tycker att tittarna under hashtagen ”Din röst” ska dela med sig av sin viktigaste valfråga. I det lilla inslaget visas hur människor tycker olika i olika frågor. Någon tycker att skolan är bra eftersom den är jämlik. En annan tycker att den är alltför ojämlik, och så vidare. I slutet av filmen hör vi en oemotsagd person som hävdar att politiker borde lyssna mer på folket.

Vid ett första ögonkast låter detta förstås fantastiskt. Att människor som fattar beslut med konsekvenser för det stora flertalet också ska lyssna på de som berörs tycks basalt. Men låt oss inte luras. Innan vi avgör huruvida politiker bör lyssna mer på folket eller inte måste vi tänka efter, både en och två gånger.

Här finns åtminstone två hakar som grundar sig på okunskap om det politiska systemet, ordets makt och kanske en gnutta lathet. Vi börjar med den första.

I liberala demokratier som Sverige åtnjuter folket ett antal friheter. Bland dessa finns politiska friheter – mötesfrihet, organisationsfrihet och åsiktsfrihet. Med dessa friheter bildar folket själva politiska partier som deltar i parlamentariska val och styr landet. Det finns med andra ord ingen lagstadgad ärftlighet i utövandet av politisk makt. Om folket tycker att politikerna missköter sitt uppdrag utkrävs ansvar i regelbundet återkommande val. Om det inte finns några vettiga politiker att välja på står det medborgaren fritt att själv bli politiker. Detta är en av den representativa demokratins största fördelar – effektivt beslutsfattande genom de valda representanterna kombineras med inbyggda spärrar som ser till att politiker som går emot folkviljan inte släpps fram till makten. Det finns med andra ord mycket stora möjligheter för missnöjda människor att göra skillnad, under förutsättning att man enbart når makten om man är tillräckligt bra på att argumentera för sina åsikter.

Om man trots det tycker att politikerna borde lyssna mer på folket borde man antingen läsa på mer om det politiska systemet eller fundera på att själv bli politiker. Och om man tycker sig ha för lite tid till att engagera sig politiskt (ett fullt rimligt argument för många, inte minst föräldrar) borde man åtminstone fundera på att propagera för sex timmars arbetsdag.

Den andra haken som vi bör tänka på innan vi basunerar ut att politikerna lyssnar för lite på folket är vilka konsekvenser uttalanden som dessa kan tänkas få för demokratin. Om politikerna som väljs ska representera folket måste ju också folket bli politiker. Det innebär också att spärrarna för att engagera sig politiskt bör vara så små som möjligt för att demokratin ska fungera så bra det bara går.

Att indirekt beskylla politikerna för att inte tillräckligt lyssna på folket är i detta sammanhang galet på två sätt. För det första antyder uttalandet att gruppen ”politiker” är skild från gruppen ”folket”, när politikerna i ett demokratiskt system likt det svenska i själva verket hämtas direkt från folket. För det andra är denna typ av misstänkliggörande av politiker dömt att vara kontraproduktivt, eftersom dåligt rykte för politiskt aktiva avskräcker andra från att engagera sig politiskt. Ju större del av befolkningen som hyser någon form av politikerförakt, desto färre kommer bli politiker och desto sämre fungerar demokratin. Det politiska systemet blir sämre på att lyssna på folket när folket hyser misstro mot politiker.

Sammanfattningsvis bör vi alltså tänka efter både en och två gånger innan vi anklagar politiker för att inte lyssna på folket. Vi har lagstadgade möjligheter att själva påverka det politiska livet och någon gräns mellan politiker och folk måste därför inte alls finnas. Om politiken trots det inte lyckas spegla befolkningens åsikter blir det enbart värre av att misstron mot politiker späds på av yttranden som det jag nu berört.

Istället för att sitta hemma och klaga på våra politiska representanter borde vi själva ta tag i saken. Ju mer misstro vi hyser, desto viktigare är det att nyttja de lagstadgade politiska rättigheter vi tillkämpat oss under de senaste århundradena. Gör vi inte det kanske vi får skäl för vår misstro.

 

// AGCH

 

Om den politiska vänsterns relation till konsumtion

Publicerad 2018-06-11 10:37:00 i Allmänt,

Konsumtion är både ett centralt och kontroversiellt ämne inom samhällsvetenskaperna. Inom sociologin tar man fasta på hur konsumtionen påverkar och bygger mänskliga relationer i det moderna samhället. Här berörs konsumtion som statusmarkör, där hög konsumtion relativt omvärlden markerar hög status och där drivkraften att ständigt hålla jämna steg med omvärldens status tvingar oss att konsumera i allt högre takt. Begrepp som till exempel objektifiering beskriver hur vi människor för in oss själva i affärsrelationer och agerar som om både vi och andra vore konsumerbara ting. Det ”personliga varumärket” är på många sätt slutstationen på denna linje. Olika människor tillskrivs olika värde beroende på hur väl man lyckas marknadsföra sig själv samtidigt som den som saluförs ständigt måste umgås med tanken på att vara ett objekt i andras ögon. Någonting som konsumeras.

Inom nationalekonomin ser man på konsumtion som ett mer grundläggande koncept. Människan konsumerar först därför att hon måste. Mat, kläder och tak över huvudet är konsumtion hon alltid strävat efter och alltid kommer ägna sig åt. När denna konsumtion uppnåtts konsumerar människan därför att hon vill. Om jag får välja på att äta korngröt varje dag eller korngröt varannan dag och potatismos varannan dag väljer jag förstås det senare alternativet. Om jag därefter kan välja på att dessutom dricka varm choklad till frukost tackar jag förstås inte heller nej till det. Så fortsätter det – ju högre konsumtion vi kan upprätthålla, desto högre är vår levnadsstandard. En för fortsättningen viktig insikt från nationalekonomisk teori är dessutom att konsumtionen är en central drivkraft för hela vår ekonomi. De flesta går med på att vi behöver inkomst för att konsumera. Vad som kan vara lite svårare att greppa är att större delen av vår inkomst kommer ur andras konsumtion. Nivån på konsumtionen bestämmer alltså till stor del hur mycket inkomster samhället har och därför också hur mycket skatteintäkter staten kommer kunna uppbringa för skola, vård och omsorg.

Så långt en mycket kort redogörelse över perspektiv på konsumtion från akademin. När dessa tankar om konsumtion ska leta sig in i verkligheten gör de så via politiken. Här finner vi att anhängare av liberalismen i mångt och mycket abdikerat från kritiska analyser av konsumtion, förmodligen eftersom de ser konsumtion som en individuell angelägenhet som inte bör ifrågasättas politiskt. För personer och politiska strömningar som på ett eller annat sätt knyter sig till någon form av socialism är frågan om konsumtion betydligt mer delikat. Statusjakt och konsumtionshets ses som närande en omänsklig kapitalism, samtidigt som staten är beroende av skatteintäkter för att kunna ta hand om de individer marknaden lämnar på efterkälken.

Jag skulle vilja hävda att frågan om konsumtionen klyver den politiska vänstern i två huvudkategorier: den ena radikal, den andra pragmatisk. Den radikala vänstern ser konsumtionen som en bärande del av kapitalismen. Eftersom konsumtion i den kapitalistiska ekonomin sker på individuell basis kommer konsumtion att användas som statusmarkör för individen. Konsumtionen blir således ett verktyg för de rika att visa på skillnaden mellan rika och fattiga. Inte nog med det – konsumtionen blir dessutom ett medel för upprätthållandet av relationen mellan rika och fattiga. Eftersom rika med ekonomiska medel kan köpa tjänster av mindre bemedlade människor etableras en hierarki där fattiga servar rika. Eller för att ställa saken på sin spets: de som arbetar servar de som äger produktionsmedlen. De rikas konsumtion av (de fattigas) tjänster synliggör och därmed förstärker klasshierarkin och den kapitalistiska ordningen upprätthålls.

För att bryta denna ordning (där konsumtionen tvingar in människor i omänskliga beteenden och omänskliga relationer) måste konsumtionen ifrågasättas. Konsumtionskritik blir således ett led i kritiken mot kapitalismen. Att köpa second hand blir utöver ett sätt att värna miljön en politisk yttring; att avstå från konsumtion blir en politisk handling.

I dagens politiska landskap är denna gren av radikal vänster relativt osynlig. Inspirerad som den är av sociologiska teorier tycks den först och främst existera i anknytning till universitetsstäder (i varje fall Göteborg), där den utövar visst inflytande över modet i akademiska kretsar. Tyvärr är det ganska svårt att visa vad man avstått från att köpa, varför modet istället inriktar sig mot att se ut som second hand. Huruvida dessa handlingar blir systemomkastande eller ej ska jag låta vara osagt. Säkert är dock att det finns grupper som också i dagens Sverige inte har råd att avstå konsumtion och det är bland annat till dessa som den pragmatiska vänstern vänder sig till.

Den radikala och pragmatiska vänstern delar i mångt och mycket problemformulering. Kapitalismen skapar strukturer av ojämlikhet som inte är människan till nytta. Ojämlika relationer riskerar att leda till förtryck och utnyttjande, något som samhället måste motverka. Här upphör dock likheterna. Istället för att som den radikala vänstern kritisera konsumtionen som bärande del i det kapitalistiska systemet har den pragmatiska vänstern valt att anamma konsumtionen som en möjlig lösning på problemet.

När industrialiseringen kom igång på allvar i mitten av 1800-talet var fortfarande stora delar av Sveriges befolkning fattig, i absolut bemärkelse. Med ny teknik, specialisering och arbetsdelning ökade dock produktionskapaciteten i ekonomin väsentligt. Denna till viss del marknadsdrivna process skapade stora möjligheter till förbättrad levnadsstandard, men långt ifrån alla kunde ta del av den. Dåliga förhandlingspositioner för arbetare höll nere lönerna samtidigt som sjukdom, olycksfall i arbetet och så vidare ständigt hotade den fattigare delen av befolkningens välmåga. För att råda bot på problemen och jämna ut skillnaderna mellan människor tog staten över alltfler av samhällets viktiga funktioner. Offentligt organiserad skola skulle se till att alla individer gavs möjlighet att skapa en egen framtid, något som på sikt skulle utjämna både materiella klyftor och förhandlingspositioner mellan arbetstagare och arbetsgivare. Vård och omsorg skulle bedrivas i offentlig regi för att samtliga medborgare skulle få tillgång till det välstånd som industrialiseringen skapade oavsett var på inkomststegen man befann sig. Allt detta var man tvungen att finansiera genom skatter.

Eftersom skattesystemet är så viktigt för den pragmatiska vänstern är också den bas som skatten tas ifrån central. Ju rikare samhället blir, desto större möjligheter har staten att hjälpa de som har det svårast. Tillväxt, det vill säga ökande inkomster och ökande konsumtion, ökar statens förmåga att jämna ut skillnader mellan fattiga och rika.

Den pragmatiska vänstern ser därför inte något direkt bekymmer med konsumtionen. I enlighet med nationalekonomisk teori bedrivs pragmatisk, socialdemokratisk näringslivspolitik med målet att öka samhällets totala materiella resurser, som staten sedan kan beskatta och använda för att utjämna makt- och klasskillnader. I detta sammanhang blir konsumtionskritik istället kontraproduktivt – när den ene skär ned på sin konsumtion minskar den andres inkomster, och med den statens möjlihet att ta upp skatt. Och när statens möjlighet att ta upp skatt minskar, då minskar också statens möjlighet att finansiera det vi kallar välfärden.

Mot bakgrund av detta tycks det inte vara någon slump att det är den pragmatiska vänstern som vuxit sig stark historiskt. Socialdemokratin som idé har under långa tider dominerat svensk politik medan olika former av radikal vänster (inte bara konsumtionskritisk) alltid fört en marginaliserad tillvaro utan bredare väljarstöd.

Avslutningsvis skulle jag vilja göra ett hopp in i den svenska dagspolitiken och knyta frågan om konsumtionen till den kris som partiet Socialdemokraterna idag genomlider. Som jag visade ovan är inkomstnivån avgörande för hur mycket skatt staten kan få in, och vill man ha höga inkomster är det dumt att begränsa konsumtionen. Det senare är dock något Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet ägnar en hel del tid åt att argumentera för, om än på andra grunder än jag gjort ovan. För att Socialdemokraterna inte skall tappa trovärdighet i sin ekonomiska politik gäller det att presentera politiska förslag på miljöområdet som inte minskar den materiella levnadsstandarden. Bensinskatt, flygskatt med mera behövs för att möta klimatförändringarna men måste kompletteras med investeringar i teknologi och infrastruktur för de som berörs av skatterna. Om inga alternativa drivmedel och transportsätt tillhandahålls blir de samhällsekonomiska kostnaderna stora och det går ut över skola, vård och omsorg. Dessutom innebär det ett brott mot tillväxtpolitiken, som traditionellt gått ut på att de flesta ska få det bättre också privatekonomiskt. Med andra ord: Socialdemokratin går inte särskilt bra ihop med konsumtionskritik, och Socialdemokratierna riskerar därför att inte gå så bra ihop med Miljöpartiet.  

 

 

// AGCH

 

I snigelfart mot nya äventyr

Publicerad 2018-06-02 10:39:00 i Allmänt,

Snart är termin nummer sex på ekonomprogrammet till ända. Om kandidatuppsatsen, som ska vara inlämnad på torsdag nästa vecka, blir godkänd innebär det ett ganska stort steg för mig. En milstolpe i livet. De tre åren på Handelshögskolan har gått väldigt långsamt men nu kan jag snart lyfta blicken. Ungefär som den här snigeln.
 
 
 
 
// AGCH
 
 

En omtumlad slända

Publicerad 2018-05-27 13:26:40 i Allmänt,

Tydligen är sländor vårens fototema. Under helgen har jag hittat flera stycken väldigt fina sländor med olika former och färger. En av dessa fanns på vägen till bussen, förmodligen påkörd av en bil. När jag närmade mig sländan på asfalten reagerade den inte, utan klättrade snällt upp på mitt finger. Hoppas den klarar sig. 
 
 
 
 
 
// AGCH
 

En slända

Publicerad 2018-05-24 10:06:32 i Allmänt,

I det lilla skogsområdet utanför lägenhetshuset finns förvånansvärt mycket liv att fotografera. Här är en liten serie bilder på en slända jag stötte på när jag var ute med kameran i morse. På nära håll ser den nästan lite otäck ut med sina stora ögon och tillsynes vassa klor (de som håller hela sländan på plats fastän vinden drar i lövet).
 
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Kapitalskatt, men vem betalar?

Publicerad 2018-05-15 07:23:53 i Allmänt,

Igår intervjuades finansminister Magdalena Andersson i Studio Ett om Socialdemokraternas ekonomiska politik. Lite i förbigående togs partiets inställning till kapitalskatt upp. Ämnet är känsligt för Socialdemokraterna, som trots uttalade ambitioner om jämlikhet hållit fast vid den förra Alliansregeringens beslut att ta bort både arvsskatt och fastighetsskatt. Under förevändning att fastighetsskatten var så impopulär att den riskerar legitimiteten för hela skattesystemet vill Andersson inte heller i framtiden ta i den. 
 
Men kapitalskatt är fortfarande ett intressant verktyg enligt finansministern. Hon exemplifierar med regeringens höjning av skatten på investeringssparkonto samt den föreslagna ändringen av 3:12-reglerna som styr beskattning av småföretag.
 
Ett av de viktigaste argumenten för att tillämpa kapitalskatt är att skatt på kapital i varje fall i teorin har mycket fördelaktiga fördelningseffekter. I en värld där de allra rikaste får merparten av sin inkomst från avkastning på kapital (det vill säga vinst) blir skatt på arbetsinkomst ett trubbigt fördelningspolitiskt verktyg. Problemet med kapitalskatt är istället att det kan vara svårt att få de rikaste att betala den. I en globaliserad värld med internationellt finansiellt system och kapitalstarka, multinationella bolag är möjligheterna till skatteplanering mycket goda. Detta medför stora svårigheter för staten att få in önskad mängd skattemedel från de rikaste.
 
Om man har höga ambitioner för välfärden får detta dilemma oväntade konsekvenser på fördelningspolitiken. För att få in tillräckligt med skattemedel tvingas Magdalena Andersson höja kapitalskatten för "vanliga" privatpersoner och småföretag, som jämfört med de allra rikaste och storföretag har mycket små möjligheter att unvika beskattning genom att placera pengarna i skatteparadis. På samma sätt flyttas tyngden i skattesystemet från kapitalskatt till skatt på arbetsinkomst eftersom det är i princip omöjligt att dölja för Skatteverket var man jobbar.
 
Sammantaget växer ett skattesystem fram där den arbetande medelklassen bär upp en allt större del av välfärden. Detta är inte enbart ett problem ur fördelningssynpunkt. Ur konkurrenshänseende blir den skeva beskattningen av storföretag och dess ägare ett bekymmer, eftersom större företag enbart genom att vara större har möjlighet att betala mindre i skatt och därmed göra mer vinst. Detta riskerar att slå ut mindre företag i samma bransch som inte kan komkurrera på samma villkor. Att höja skatten på småföretagande (det vill säga ändringen av 3:12-reglerna) kommer öka skatteklyftan mellan små och stora företag och ytterligare försämra förutsättningarna för rättvis konkurrens.
 
Bättre hade då varit att ta tjuren vid hornen och göra allt man kan för att tillämpa mer generell kapitalbeskattning och bekämpa skatteparadis. Att kompensera svårigheten att beskatta de rikaste med att höja skatten på småföretagande är definitivt ingen optimal lösning.
 
 
 
// AGCH
 
 
 

Vårlighet

Publicerad 2018-05-10 21:56:11 i Allmänt,

Sol, fågelsång och t-shirt till skolan. Jackan lämnas i garderoben och med den vinterns bördor. Vintern var lång i år.
 
Kanske låter det klyschigt. Våren har alltid varit en befrielse för mig, både kropsligt och själsligt. Den tid på året då allting bryter sig loss ur vinterns hårda nypor. Knoppar på träden brister och blir till löv i alla olika nyanser av frodigt grönt. Gräset växer sig fylligt och myror och andra små liv återupptar sitt dagliga slit. Huruvida det är en befrielse för myrorna ska vara osagt, men för människan är det skönt att känna att hon inte är ensam.
 
Myror är synnerligen flitiga varelser. Vid en jämförelse med människor framstår de som närmast obehagliga - outtröttligen arbetande, ständigt med något att göra. Och alla gör samma sak. Ett helt samhälle i rörelse mot ett och samma mål. Men vilket?
 
Om en myra hade stannat upp i sitt arbete för att fundera över tillvaron inbillar jag mig att den skulle känna sig ganska nöjd. Ett större syfte, ett konkret mål att jobba mot. Tyvärr lutar det mesta åt att myror sällan stannar upp och detsamma tycks gälla människor. Däri ligger vårens finaste egenskap - det tvingar oss människor att lyfta blicken från marken och se oss om. I ljuset av myrornas, humlornas och trädens vårbestyr tycks människans förehavanden mindre slitsamma. Ja, nästan lite vårliga.
 
 
 
 
 
 
// AGCH
 
 
 

Om skolsystemet, Skolinspektionen och läraryrkets status

Publicerad 2018-04-23 08:28:00 i Allmänt,

I söndags sändes ett mycket intressant reportageGodmorgon, Världen! om hur man höjer ett yrkes status. Där berördes bland annat lärarkåren. Som faktorer som påverkar yrkets status nämndes lönenivån, men också de yrkesverksammas kontroll över sin arbetssituation och graden av självständighet i yrkesutövningen.

Att läraryrkets status gått ner de senaste 25-30 åren torde det inte råda några tvivel om. Från att ha varit en auktoritet både för barn och lokalsamhälle har lärarna idag en betydligt svagare position. Skolan brottas dagligen med disciplinbekymmer hos både elever och föräldrar, något som knappast beror på att lärare skulle vara mindre kompetenta idag än tidigare. Förklaringen finns snarare att söka i skolsystemets utformning och lärarens plats i detsamma.

Gemensamt för de flesta yrken med högt anseende är att graden av självständighet i yrkesutövningen är stor samt att individuella insatser anses göra skillnad. Läkare, ingenjörer och den luddiga grupp som brukar kallas entreprenörer kan samtliga förknippas med dessa båda kriterier. Branscherna där dessa yrkeskategorier är verksamma litar till att individerna gör ett gott jobb och löser de problem och utmaningar de är satta att lösa.

Så inbillar jag mig att det också var i skolan, även om skolan förstås också på 70- och 80-talen drogs med problem. När dessa problem (främst stigande kostnader och en alltför stelbent byråkrati) skulle lösas i början på 1990-talet valde den S-ledda regeringen att kommunalisera skolan. Kommunalisering valdes dels eftersom att man ansåg att kommunerna visste bättre än staten hur utbildning skulle bedrivas lokalt, dels eftersom man ansåg att den centrala Skolöverstyrelsen blivit alltför mäktig och svårstyrd. När så regeringen Bildt tillträdde 1991 drevs ännu en reform igenom, nämligen uppöppnandet för statligt subventionerade friskolor. Systemet var tänkt att öka valfriheten för elever och föräldrar samtidigt som konkurrens mellan kommunala skolor och friskolor skulle pressa allmännyttan till att öka kvaliteten och sänka kostnaderna.

Följden av denna sista reform, som behållits av samtliga regeringar med mindre justeringar, är att Sverige har ett av de mest liberala utbildningssystemen i världen. I princip vem som helst kan starta skola så länge man har lärare och elever. Här finns dessutom möjlighet för fristående aktörer att göra vinst – om man pressar kostnaderna tillräckligt mycket tillfaller mellanskillnaden av total tilldelad skolpeng och skolans kostnader ägaren. Detta har gjort att det finns drivkrafter i systemet som inte nödvändigtvis premierar kvalitet; istället blir till exempel betygsinflation (det är lättare att locka elever om de om går på skolan får bra betyg) ett stort problem.

För att göra någonting åt detta inrättades Skolinspektionen, som ytterst skulle se till att lärarna i detta nya utbildningslandskap gjorde sitt jobb. Att det behövs en statlig myndighet för att kontrollera en profession som utbildats åtminstone fyra år på universitet kan tyckas märkligt, men beror ytterst på att lärarna idag sitter inklämda mellan skollagen (och den myndighetsutövning som betygssättning innebär) och varje skolas behov av att se bra ut utåt. Eller för att uttrycka det annorlunda: Det finns idag så starka drivkrafter mot vinst och elevfrieri att trycket på lärarna uppifrån att tumma på kvalitet och rättssäkerhet gör att Skolinspektionen har skäl att misstro den individuella lärarens bedömning. Ytterst är detta en lojalitetskonflikt – läraren ska vara lojal dels mot arbetsgivaren, dels mot läroplan och skollag men då dessa båda parter kan ha olika intressen slits läraren mellan de båda.

Detta är en rävsax för lärarkåren. Intressekonflikten mellan vinstintressen (i praktiken konkurrens mellan skolor) och myndighetsutövning gör att lärarkårens självständighet måste beskäras, med följden att lärarens yrkesutövning blir styrd och kontrollerad. Och om staten själv inte kan lita på att lärarkåren gör ett gott jobb, varför ska då elever och föräldrar göra det?

Personligen tror jag att detta är mycket viktig orsak bakom läraryrkets tapp i prestige och jag skulle väldigt gärna lyssna till hur politiker till både höger och vänster ser på saken. Jan Björklunds förhoppning om att högre löner och större löneskillnader ska lyfta läraryrkets status verkar i mina ögon väl naiv – bekymren är mer komplicerade än så.

 

// AGCH

 

Repet

Publicerad 2018-04-16 19:32:00 i Allmänt,

Att älska

Är att vara

Beroende

 

Bunden fast vid livet

Hängandes över avgrunden

Snälla, släpp inte repet

Snälla släpp mig inte

 

Av rädsla att bli

Konsumerad

Du släppte

och jag föll

 

Mjuk var botten

När du släppte repet

och jag var fri

 

Du såg mig i ögonen

Med repet i hand

Är beroende misstänkt

Likt att älska

 

 

// AGCH

 

Gates, Jobs och Sinbad Sjöfararen - Berättelser om rikedom

Publicerad 2018-04-15 12:38:12 i Allmänt,

I sagoboken Tusen och en natt finns en mycket besynnerlig historia om Sinbad Sjöfararen, en (fiktiv) mycket rik affärsman och handelsresande från Baghdad. Berättelsen börjar med att Sinbad Bäraren, namne med Sjöfararen men av betydligt enklare härkomst och yrke, utmattad sätter sig att vila utanför Sinbad Sjöfararens palats. Via sina undersåtar får den rike affärsmannen reda på att det sitter en bärare utanför hans murar som klagar över livets lott, varpå den fromme handelsresanden bjuder in Bäraren att deltaga i Sjöfararens måltid. Bäraren, som förundras över denna väldiga ansamling rikedom, berömmer Sjöfararen för överflödet och generositeten. Sjöfararen låter därefter Bäraren veta att han alls inte skäms över sin rikedom och lovar att under tre middagar på lika många dagar berätta hur han tillskansat sig alla dessa ägodelar.

Så får vi följa med Sinbad Sjöfararen på tre fantastiska resor, där mannen överlever diverse skeppsbrott, bemästrar människor i sin omvärld och överlistar odjur. Mot alla odds kommer han levande hem från alla handelsfärder, och varje gång med nya skatter och med förnyad tro på att Gud står vid hans sida. Bäraren lyssnar, äter och fascineras över sin värds väldiga bravader som gjort honom till den bemedlade herre han nu var.

När Sjöfararen färdigställt sina tre berättelser och den tredje måltiden avslutats vänder sig Bäraren till Sjöfararen med vördnad i tonen och medger att han sannerligen är värd all den rikedom som finnes i dennes besittning. Och inte heller kunde han tänka sig att för sin egen del göra anspråk på mer än han själv ägde, ty mot bakgrund av de väldiga strapatser som Sjöfararen genomlevt var hans eget dagliga slit inte mycket för världen. Bäraren tackade djupt för berättelsen och Sjöfararens generositet, varpå Sjöfararen lovade att Bäraren skulle ha en plats vid hans bord om han någon gång behövde. De skiljdes åt på god hand.

Sensmoralen vi tar med oss från Sinbad Sjöfararen är således att varje människa har sin plats på samhällsstegen och att den hierarki som för tillfället existerar är rättmätig. Den rike är inte rik av en slump utan har slitit ont för varje krona, dinar eller dollar som finnes i dennes besittning och den fattige behöver inte ställa några frågor.

Trots att sagan är mycket gammal kan vi konstatera att genren, berättelser som hyllar och beundrar välbärgade individers livsgärning, är minst sagt modern. Ta bara den uppsjö dokumentärer som gjorts om Steve Jobs, som i mångt och mycket kretsar kring kopplingen mellan individens handlingar och affärsmässig framgång. Tonen är inte sällan mycket dramatisk och dramaturgin genomtänkt, precis som hos Sinbad Sjöfararen.

Med detta vill jag inte säga att Steve Jobs inte tillfört samhället något värde, för det har han säkerligen gjort. Dessutom hade han säkerligen slitet häcken av sig för att komma dit han kom. Poängen här är istället att han knappast var ensam om det – ingenjörer, datatekniker och grundforskare inom IT har med all sannolikhet lika stor del i den förmögenhet Jobs innehade men lär knappast blivit kompenserade i samma omfattning. Självklart gäller detsamma i princip alla stora förmögenheter, inte minst Jobs konkurrent Bill Gates som förmodligen i än högre omfattning lever på andras gärning.

Från ekonomhåll är här en vanlig invändning att den fördelning av resurser som uppstår på marknaden är effektiv, det vill säga maximerar samhällets nytta. Argumentet, som i många avseenden är starkt och har mycket att tillföra samhällsdebatten, lider dock av det är mycket svårt att testa om det är sant. I praktiken motiverar på sätt och vis marknaden sig själv – om marknaden är effektiv bör vi införa marknad, och när vi infört marknad blir fördelningen effektiv. Detta är föga övertygande, speciellt eftersom det dels kan ifrågasättas huruvida marknadsutfallet i alla avseenden verkligen är önskvärt (ur till exempel rättvise- eller demokratiperspektiv), dels eftersom marknaden i praktiken sällan helt efterliknar det vi avser med marknad.

Jag skulle vilja påstå att gemensamt för de flesta stora förmögenheter är, förutom grundforskares och ingenjörers bristande förmåga att ta betalt, att grundarna på ett skickligt sätt lyckats styra sina företag till marknadspositioner som präglas av allt annat än det som gör marknaden så eftersträvsvärd: konkurrens. Enligt klassisk nationalekonomisk teori är det samspelet mellan utbud och efterfrågan som genom den konkurrensutsatta marknaden skapar gynnsamma förutsättningar för produktion av livets goda – varor och tjänster. Utan konkurrens besitter enskilda aktörer på marknaden något som kallas marknadsmakt.

Makt är som bekant mycket användbart. På den typiska marknaden används makt till att göra vinst – den som kan undvika konkurrens kan höja eller sänka priset lite efter eget behag för att maximera profiten. Det som gjorde Jobs, Gates, eller för den delen Mark Zuckerberg till miljardärer var alltså knappast att de uppfunnit något nytt (i den mån de verkligen gjort det), utan att de genom smart agerande på marknaden lyckats sätta sig i gynnsamma positioner för maktutövande. Det är mycket svårt att koppla en Appletelefon till en Windowsdator, varför Iphoneägare måste köpa Macbook och vise versa. Detta begränsar effektivt konsumenternas valmöjligheter – om du valde telefonen Iphone kommer det finnas kostnader förknippade med andra val av dator än Macbook. Apple kan höja priset på datorn med motsvarande denna kostnad och mellanskillnaden hamnar i aktieägarnas plånböcker. Jobs ägde många aktier. Smart, men knappast särskilt hjältemodigt. I samma anda vill Zuckerberg se Facebook som den globala aktören för demokrati och mellanmänsklig kommunikation och får på köpet ensamrätt till en enorm plattform för marknadsföring och säljbar kundinformation. En bra affärsidé för Zuckerberg, men inte nödvändigtvis den bästa för samhället.  

Vid en närmare granskning finns det med andra ord starka skäl att ifrågasätta det legitima bakom mycket stora förmögenheter. Detta visste Sinbad Sjöfararen, som genom sin fantastiska historia kväste de eventuella tankar på orättvisa och eventuellt motstånd som Bäraren bar på. Samma roll spelar de dramatiska berättelser om nutida företagsledare som med jämna mellanrum når bred publik. Huruvida detta är filmernas och böckernas syfte ska jag låta vara osagt (en bra historia är ju en bra historia oavsett vem som betalar för att få den publicerad), men att de legitimerar en åtminstone delvis illegitim fördelning av materiella medel råder det inga tvivel om.

Om vi vill göra idén om ett mer jämlikt samhälle folklig måste vi spräcka myten om rikedomen. Vi får inte blint tro på Sjöfararens berättelser.

 

 

// AGCH

 

Jorden och Människan

Publicerad 2018-03-24 06:49:43 i Allmänt,

Tänk att jorden kretsar kring mig
Tänk, om den faktiskt gör det
Du sa, "Du är den finaste i världen"
Jag sa, "Jag vet"
 
Tänk om jorden kretsar kring mig
Förlåt min älskling, den gör inte det
Du sa, "Min tid är din att nyttja"
Jag tog din hand, drog och slet
 
Tänk att jorden kretsar kring mig
Nej, den kan inte göra det
Jag ska dö, förmultna, glömmas bort
Men träden stå i evighet
 
 
// AGCH
 

För och emot frihandel

Publicerad 2018-03-09 10:18:00 i Allmänt,

Så här i tulltider är frihandel ett mycket aktuellt ämne. Igårkväll meddelade Donald Trump (alltså USA:s president) att USA ämnar inför tullar på stål och aluminium som sannolikt också kommer gälla Europeiska unionen. Sverige, som är medlem i EU, har självt en relativt stor stålsektor som eventuellt kan råka illa ut om USA:s importtullar genomförs. Men varför vill Trump införa tullarna från första början och vad finns egentligen att vinna på frihandel? Och finns det andra bieffekter av frihandel som måste vägas in i bedömningen? Här kommer ett par argument för och emot frihandel.
 
För att illustrera poängen med frihandel tycker jag det är bästa att använda sig av exempel från vardagslivet och sedan skala upp dessa till samhällsnivå. Tänk dig att du ärver en gitarr - en riktigt fin en, något sliten men mer än duglig. Men du har aldrig spelat gitarr. Visst hade det varit roligt att lära sig, men det tar ju tid och tid finns inte i överflöd. Du ställer därför undan gitarren i ditt förråd och tänker inte mer på saken. Någon vecka senare ser du en annons (på blocket, i lokaltidningen - det spelar ingen roll) där föräldrarna till ett barn som just ska börja på musikskola söker en fin, begagnad gitarr till sin unge. Du bestämmer dig för att höra av dig, ni kommer överens om ett pris och genomför affären. 
 
Nyttan i transaktionen, där gitarren byttes mot pengar och vise versa, ligger i att båda parter blev lite rikare när den utfördes. Själva anledningen till att bytet kunde genomföras (så länge frivillighet råder) är att du såg mer värde i pengarna än gitarren och du blev mellanskillnaden rikare vid bytestillfället. Detsamma gäller föräldrarna som köpte gitarren - de såg mer värde i gitarren än i penningsumman och blev mellanskillnaden rikare när transaktionen kunde genomföras. Skälet är när allt kommer omkring att saker och ting inte har ett exakt, inneboende värde utan att värdet (eller om vi så vill nyttan) av ett föremål varierar beroende på vem som håller det i sin hand.
 
Resonemanget är direkt överförbart till samhällsnivå, med den skillnaden att vi måste bredda vår syn på aktörer. Individer kan visserligen också handla över gränser men den största delen av världshandeln består av handel inom och mellan företag. Här drar näringslivet nytta av det faktum att olika länder har olika produktionsförhållanden - Italien lämpar sig särdeles bra för vinframställning medan Sverige har en mycket innovativ och duglig IT-sektor. Därför importerar vi italienskt vin, samtidigt som det kan tänkas att Italien importerar IT-lösningar från Sverige (det vet jag inget om, så det tjänar endast som exempel). Win-winförhållandet finns faktiskt kvar även om Italien skulle varit bättre både på att tillverka vin och utveckla IT-lösningar eftersom frihandeln skapar utrymme för italienarna att ägna sig mer åt den syssla de gör bäst inom landet. Genom handeln kommer italienarnas fantastiska vinmakeri övriga världen till godo och eftersom italienarna tjänar så bra på vinet (som de gör bättre än IT) blir det ekonomiskt effektivt att importera IT-lösningar av något högre kostnad från låt säga Sverige. Klassisk handelsteori säger alltså att oavsett vilka olika produktionsförhållanden som råder i olika länder är frihandel effektivt, eftersom den gör att alla ekonomier kan ägna sig åt den ekonomiska verksamhet de själva är bäst på. Med en hypermodern term skulle man kunna säga att alla länder tillåts förverkliga sin potential.
 
Detta låter ju fantastiskt - alla vinner och blir lite rikare. Så varför skulle man vilja gå ifrån frihandel och till exempel införa tullar? Ur välfärdsekonomisk synvinkel är det ganska svårt att argumentera för tullar. En situation där tullar faktiskt kan vara effektivt är när ett land som håller på att industrialiseras ska öppna upp sig för handel och därmed konkurrensutsätter sin industri. Här kan man anta att landets industri, som ju är under utveckling, inte riktigt kan konkurrera med den utländska. När landet öppnar för handel övergår köpare från att köpa inhemskt till att importera, eftersom den utvecklade, utländska industrin är lite effektivare och därmed lite billigare. Detta skulle slå ut inhemsk industri och landets investeringar vore av ingen nytta, om det inte vore för tullarna. Genom att införa importtullar på de varor som produceras av den inhemska industrin höjs priset på den utländska produktionen och den inhemska industrin blir skenbart konkurrenskraftig. Tullen bibehålls under ett par år av hårda utvecklingssatsningar och avvecklas när inhemsk industri bär sig själv i den internationella konkurrensen. När tullarna avvecklas sporras inhemsk industri till fortsatt utveckling genom den internationella konkurrensen, samtidigt som den de facto välståndsminskning som tullen innebar för inhemska konsumenter tas bort. Landet har under ett par år köpt sig en plats i världshandeln till priset av minskat konsumentvälstånd, något som kan gynna konsumenterna under lång tid (de jobbar ju också i industrin). 
 
Men skyddstullar för begynnande industri ligger långt ifrån det Trump nu gör. Stål- och aluminiumindustrin i USA är snarast döende. Den bristande konkurrensförmågan beror inte omogenhet utan ineffektivitet - USA gör andra saker bättre än stålproduktion och bör ur handelsperspektiv därför syssla med just annat. Importtullar på stål håller visserligen stålindustrin under armarna, men priset blir högt för övriga ekonomin. När andra amerikanska producenter, låt säga bilindustrin, möter högre priser på sina insatsfaktorer (i detta fall priset på råvaran till karosser med mera) minskar deras lönsamhet samtidigt som de amerikanska bilköparna kan räkna med högre priser. För att återknyta till gitarrexemplet - när Trump genom tullen gör att gitarren blir lite dyrare minskar värdet av transaktionen för köparen, i vårt fall föräldrarna till en blivande musikskoleelev. I vissa fall kanske transaktionerna inte alls blir av (de höjda priserna överskuggar nyttan av det som skulle köpas in) och då hotas också arbetstillfällen inom landet som använder sig av tullen. Det har inte Trump sagt. Inte heller har han sagt att vanliga konsumenter kan räkna med att bli lite fattigare i genomsnitt (i varje fall de som tänker sig att köpa något som innehåller stål). 
 
Skyddstullar för varor och tjänster som produceras av ineffektiv, döende industri verkar alltså inte vara någon bra idé. Här är frihandel bäst. Men det finns andra perspektiv på frihandel som komplicerar bilden. Vissa länder är bäst på ekonomiska aktiviteter som på kort sikt kan vara mycket vinstgivande men som på sikt blir en last för landet. Typexemplet är de länder i Afrika som är mycket rika på råvaror och då främst olja och mineraler. Av rationella handelsskäl specialiserar sig dessa länder på råvaruproduktion, råvaror som behövs i de rika industriländernas fabriker. Men även om lönsamheten idag är bättre inom råvaruutvinning än industri i fattiga utvecklingsländer vet vi av erfarenhet att förädling är mer lönsamt i längden. De rika länderna blev inte rika på skogsbruk utan på industriproduktion. När de rika länderna importerar råvaror från fattigare utvecklingsländer blir dessa länder beroende av sin råvaruproduktion, som om inte alternativa investeringar görs riskerar att låsas fast i på lång sikt mindre lönsam ekonomisk aktivitet.
 
Till detta ska läggas något som ekonomer brukar kalla "råvaruförbannelsen". I länder som specialiserar sig på råvaruutvinning blir denna gren av ekonomin oftast mycket dominerande. Kontrollen över råvarusektorn blir därför mycket värdefull på ett nationellt plan - den som har kontroll över råvaruproduktionen kan räkna med att bli mycket rik. Opportunistiska politiker och skruppelfria affärsmän mer eller mindre drivs in korruption, något som snart kommer att prägla både stat och näringsliv. Följden blir svaga samhälleliga institutioner. Brister i eller avsaknad av rättsväsende, ineffektiv offentlig sektor och lågt samhälleligt och mellanmänskligt förtroende lägger grunden till många års fattigdom och potentiella väpnade konflikter. Situationen i Kongo talar för sig själv - det är inte självklart att Apples uppköp av mineraler till sina produkter är av godo på lång sikt, även om transaktionen kan tänkas vara av frivillig natur idag (vi vet dock att mycket i just den produktionskedjan är långt ifrån frivilligt).
 
Vi ser att det finns både för- och nackdelar med frihandel. Vi har dock ett argument kvar, ett argument som kanske är starkare än något annat lite beroende på var och hur det tillämpas. Detta argument tar sin utgångspunkt i det beroende som skapas i handelssituationer. Parterna blir genom att byta varor och tjänster knutna till varandra för att varje enkild parts verksamhet ska kunna fortskrida. Internationell handel blir därför ytterst en garant för internationell fred - varför slåss mot sin granne när detta enbart innebär förluster för en själv? Graden av beroende mellan länder brukar med ett fint ord kallas integration; ju högre integration desto lägre risk för konflikter, och handel är en viktig del av integrationen. Det är av denna anledning EU tilldelades fredspriset och det är av denna anledning EU som projekt är så väldigt angeläget att upprätthålla. Väst- och Centraleuropa har inte sett organiserad blodsspillan på 78 år, något som i modern tid torde vara europarekord. Frihandeln kan alltså tänkas ha räddat mången bror och syster, barn och förälder som sluppit kallas ut i fält och dö för oftast mycket tveksamma syften. Ett argument som kanske i sig räcker för att motivera handel (och utbyte i allmänhet) över gränser.
 
 
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela