Om den politiska vänsterns relation till konsumtion

Publicerad 2018-06-11 10:37:00 i Allmänt,

Konsumtion är både ett centralt och kontroversiellt ämne inom samhällsvetenskaperna. Inom sociologin tar man fasta på hur konsumtionen påverkar och bygger mänskliga relationer i det moderna samhället. Här berörs konsumtion som statusmarkör, där hög konsumtion relativt omvärlden markerar hög status och där drivkraften att ständigt hålla jämna steg med omvärldens status tvingar oss att konsumera i allt högre takt. Begrepp som till exempel objektifiering beskriver hur vi människor för in oss själva i affärsrelationer och agerar som om både vi och andra vore konsumerbara ting. Det ”personliga varumärket” är på många sätt slutstationen på denna linje. Olika människor tillskrivs olika värde beroende på hur väl man lyckas marknadsföra sig själv samtidigt som den som saluförs ständigt måste umgås med tanken på att vara ett objekt i andras ögon. Någonting som konsumeras.

Inom nationalekonomin ser man på konsumtion som ett mer grundläggande koncept. Människan konsumerar först därför att hon måste. Mat, kläder och tak över huvudet är konsumtion hon alltid strävat efter och alltid kommer ägna sig åt. När denna konsumtion uppnåtts konsumerar människan därför att hon vill. Om jag får välja på att äta korngröt varje dag eller korngröt varannan dag och potatismos varannan dag väljer jag förstås det senare alternativet. Om jag därefter kan välja på att dessutom dricka varm choklad till frukost tackar jag förstås inte heller nej till det. Så fortsätter det – ju högre konsumtion vi kan upprätthålla, desto högre är vår levnadsstandard. En för fortsättningen viktig insikt från nationalekonomisk teori är dessutom att konsumtionen är en central drivkraft för hela vår ekonomi. De flesta går med på att vi behöver inkomst för att konsumera. Vad som kan vara lite svårare att greppa är att större delen av vår inkomst kommer ur andras konsumtion. Nivån på konsumtionen bestämmer alltså till stor del hur mycket inkomster samhället har och därför också hur mycket skatteintäkter staten kommer kunna uppbringa för skola, vård och omsorg.

Så långt en mycket kort redogörelse över perspektiv på konsumtion från akademin. När dessa tankar om konsumtion ska leta sig in i verkligheten gör de så via politiken. Här finner vi att anhängare av liberalismen i mångt och mycket abdikerat från kritiska analyser av konsumtion, förmodligen eftersom de ser konsumtion som en individuell angelägenhet som inte bör ifrågasättas politiskt. För personer och politiska strömningar som på ett eller annat sätt knyter sig till någon form av socialism är frågan om konsumtion betydligt mer delikat. Statusjakt och konsumtionshets ses som närande en omänsklig kapitalism, samtidigt som staten är beroende av skatteintäkter för att kunna ta hand om de individer marknaden lämnar på efterkälken.

Jag skulle vilja hävda att frågan om konsumtionen klyver den politiska vänstern i två huvudkategorier: den ena radikal, den andra pragmatisk. Den radikala vänstern ser konsumtionen som en bärande del av kapitalismen. Eftersom konsumtion i den kapitalistiska ekonomin sker på individuell basis kommer konsumtion att användas som statusmarkör för individen. Konsumtionen blir således ett verktyg för de rika att visa på skillnaden mellan rika och fattiga. Inte nog med det – konsumtionen blir dessutom ett medel för upprätthållandet av relationen mellan rika och fattiga. Eftersom rika med ekonomiska medel kan köpa tjänster av mindre bemedlade människor etableras en hierarki där fattiga servar rika. Eller för att ställa saken på sin spets: de som arbetar servar de som äger produktionsmedlen. De rikas konsumtion av (de fattigas) tjänster synliggör och därmed förstärker klasshierarkin och den kapitalistiska ordningen upprätthålls.

För att bryta denna ordning (där konsumtionen tvingar in människor i omänskliga beteenden och omänskliga relationer) måste konsumtionen ifrågasättas. Konsumtionskritik blir således ett led i kritiken mot kapitalismen. Att köpa second hand blir utöver ett sätt att värna miljön en politisk yttring; att avstå från konsumtion blir en politisk handling.

I dagens politiska landskap är denna gren av radikal vänster relativt osynlig. Inspirerad som den är av sociologiska teorier tycks den först och främst existera i anknytning till universitetsstäder (i varje fall Göteborg), där den utövar visst inflytande över modet i akademiska kretsar. Tyvärr är det ganska svårt att visa vad man avstått från att köpa, varför modet istället inriktar sig mot att se ut som second hand. Huruvida dessa handlingar blir systemomkastande eller ej ska jag låta vara osagt. Säkert är dock att det finns grupper som också i dagens Sverige inte har råd att avstå konsumtion och det är bland annat till dessa som den pragmatiska vänstern vänder sig till.

Den radikala och pragmatiska vänstern delar i mångt och mycket problemformulering. Kapitalismen skapar strukturer av ojämlikhet som inte är människan till nytta. Ojämlika relationer riskerar att leda till förtryck och utnyttjande, något som samhället måste motverka. Här upphör dock likheterna. Istället för att som den radikala vänstern kritisera konsumtionen som bärande del i det kapitalistiska systemet har den pragmatiska vänstern valt att anamma konsumtionen som en möjlig lösning på problemet.

När industrialiseringen kom igång på allvar i mitten av 1800-talet var fortfarande stora delar av Sveriges befolkning fattig, i absolut bemärkelse. Med ny teknik, specialisering och arbetsdelning ökade dock produktionskapaciteten i ekonomin väsentligt. Denna till viss del marknadsdrivna process skapade stora möjligheter till förbättrad levnadsstandard, men långt ifrån alla kunde ta del av den. Dåliga förhandlingspositioner för arbetare höll nere lönerna samtidigt som sjukdom, olycksfall i arbetet och så vidare ständigt hotade den fattigare delen av befolkningens välmåga. För att råda bot på problemen och jämna ut skillnaderna mellan människor tog staten över alltfler av samhällets viktiga funktioner. Offentligt organiserad skola skulle se till att alla individer gavs möjlighet att skapa en egen framtid, något som på sikt skulle utjämna både materiella klyftor och förhandlingspositioner mellan arbetstagare och arbetsgivare. Vård och omsorg skulle bedrivas i offentlig regi för att samtliga medborgare skulle få tillgång till det välstånd som industrialiseringen skapade oavsett var på inkomststegen man befann sig. Allt detta var man tvungen att finansiera genom skatter.

Eftersom skattesystemet är så viktigt för den pragmatiska vänstern är också den bas som skatten tas ifrån central. Ju rikare samhället blir, desto större möjligheter har staten att hjälpa de som har det svårast. Tillväxt, det vill säga ökande inkomster och ökande konsumtion, ökar statens förmåga att jämna ut skillnader mellan fattiga och rika.

Den pragmatiska vänstern ser därför inte något direkt bekymmer med konsumtionen. I enlighet med nationalekonomisk teori bedrivs pragmatisk, socialdemokratisk näringslivspolitik med målet att öka samhällets totala materiella resurser, som staten sedan kan beskatta och använda för att utjämna makt- och klasskillnader. I detta sammanhang blir konsumtionskritik istället kontraproduktivt – när den ene skär ned på sin konsumtion minskar den andres inkomster, och med den statens möjlihet att ta upp skatt. Och när statens möjlighet att ta upp skatt minskar, då minskar också statens möjlighet att finansiera det vi kallar välfärden.

Mot bakgrund av detta tycks det inte vara någon slump att det är den pragmatiska vänstern som vuxit sig stark historiskt. Socialdemokratin som idé har under långa tider dominerat svensk politik medan olika former av radikal vänster (inte bara konsumtionskritisk) alltid fört en marginaliserad tillvaro utan bredare väljarstöd.

Avslutningsvis skulle jag vilja göra ett hopp in i den svenska dagspolitiken och knyta frågan om konsumtionen till den kris som partiet Socialdemokraterna idag genomlider. Som jag visade ovan är inkomstnivån avgörande för hur mycket skatt staten kan få in, och vill man ha höga inkomster är det dumt att begränsa konsumtionen. Det senare är dock något Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet ägnar en hel del tid åt att argumentera för, om än på andra grunder än jag gjort ovan. För att Socialdemokraterna inte skall tappa trovärdighet i sin ekonomiska politik gäller det att presentera politiska förslag på miljöområdet som inte minskar den materiella levnadsstandarden. Bensinskatt, flygskatt med mera behövs för att möta klimatförändringarna men måste kompletteras med investeringar i teknologi och infrastruktur för de som berörs av skatterna. Om inga alternativa drivmedel och transportsätt tillhandahålls blir de samhällsekonomiska kostnaderna stora och det går ut över skola, vård och omsorg. Dessutom innebär det ett brott mot tillväxtpolitiken, som traditionellt gått ut på att de flesta ska få det bättre också privatekonomiskt. Med andra ord: Socialdemokratin går inte särskilt bra ihop med konsumtionskritik, och Socialdemokratierna riskerar därför att inte gå så bra ihop med Miljöpartiet.  

 

 

// AGCH

 

I snigelfart mot nya äventyr

Publicerad 2018-06-02 10:39:00 i Allmänt,

Snart är termin nummer sex på ekonomprogrammet till ända. Om kandidatuppsatsen, som ska vara inlämnad på torsdag nästa vecka, blir godkänd innebär det ett ganska stort steg för mig. En milstolpe i livet. De tre åren på Handelshögskolan har gått väldigt långsamt men nu kan jag snart lyfta blicken. Ungefär som den här snigeln.
 
 
 
 
// AGCH
 
 

En omtumlad slända

Publicerad 2018-05-27 13:26:40 i Allmänt,

Tydligen är sländor vårens fototema. Under helgen har jag hittat flera stycken väldigt fina sländor med olika former och färger. En av dessa fanns på vägen till bussen, förmodligen påkörd av en bil. När jag närmade mig sländan på asfalten reagerade den inte, utan klättrade snällt upp på mitt finger. Hoppas den klarar sig. 
 
 
 
 
 
// AGCH
 

En slända

Publicerad 2018-05-24 10:06:32 i Allmänt,

I det lilla skogsområdet utanför lägenhetshuset finns förvånansvärt mycket liv att fotografera. Här är en liten serie bilder på en slända jag stötte på när jag var ute med kameran i morse. På nära håll ser den nästan lite otäck ut med sina stora ögon och tillsynes vassa klor (de som håller hela sländan på plats fastän vinden drar i lövet).
 
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Kapitalskatt, men vem betalar?

Publicerad 2018-05-15 07:23:53 i Allmänt,

Igår intervjuades finansminister Magdalena Andersson i Studio Ett om Socialdemokraternas ekonomiska politik. Lite i förbigående togs partiets inställning till kapitalskatt upp. Ämnet är känsligt för Socialdemokraterna, som trots uttalade ambitioner om jämlikhet hållit fast vid den förra Alliansregeringens beslut att ta bort både arvsskatt och fastighetsskatt. Under förevändning att fastighetsskatten var så impopulär att den riskerar legitimiteten för hela skattesystemet vill Andersson inte heller i framtiden ta i den. 
 
Men kapitalskatt är fortfarande ett intressant verktyg enligt finansministern. Hon exemplifierar med regeringens höjning av skatten på investeringssparkonto samt den föreslagna ändringen av 3:12-reglerna som styr beskattning av småföretag.
 
Ett av de viktigaste argumenten för att tillämpa kapitalskatt är att skatt på kapital i varje fall i teorin har mycket fördelaktiga fördelningseffekter. I en värld där de allra rikaste får merparten av sin inkomst från avkastning på kapital (det vill säga vinst) blir skatt på arbetsinkomst ett trubbigt fördelningspolitiskt verktyg. Problemet med kapitalskatt är istället att det kan vara svårt att få de rikaste att betala den. I en globaliserad värld med internationellt finansiellt system och kapitalstarka, multinationella bolag är möjligheterna till skatteplanering mycket goda. Detta medför stora svårigheter för staten att få in önskad mängd skattemedel från de rikaste.
 
Om man har höga ambitioner för välfärden får detta dilemma oväntade konsekvenser på fördelningspolitiken. För att få in tillräckligt med skattemedel tvingas Magdalena Andersson höja kapitalskatten för "vanliga" privatpersoner och småföretag, som jämfört med de allra rikaste och storföretag har mycket små möjligheter att unvika beskattning genom att placera pengarna i skatteparadis. På samma sätt flyttas tyngden i skattesystemet från kapitalskatt till skatt på arbetsinkomst eftersom det är i princip omöjligt att dölja för Skatteverket var man jobbar.
 
Sammantaget växer ett skattesystem fram där den arbetande medelklassen bär upp en allt större del av välfärden. Detta är inte enbart ett problem ur fördelningssynpunkt. Ur konkurrenshänseende blir den skeva beskattningen av storföretag och dess ägare ett bekymmer, eftersom större företag enbart genom att vara större har möjlighet att betala mindre i skatt och därmed göra mer vinst. Detta riskerar att slå ut mindre företag i samma bransch som inte kan komkurrera på samma villkor. Att höja skatten på småföretagande (det vill säga ändringen av 3:12-reglerna) kommer öka skatteklyftan mellan små och stora företag och ytterligare försämra förutsättningarna för rättvis konkurrens.
 
Bättre hade då varit att ta tjuren vid hornen och göra allt man kan för att tillämpa mer generell kapitalbeskattning och bekämpa skatteparadis. Att kompensera svårigheten att beskatta de rikaste med att höja skatten på småföretagande är definitivt ingen optimal lösning.
 
 
 
// AGCH
 
 
 

Vårlighet

Publicerad 2018-05-10 21:56:11 i Allmänt,

Sol, fågelsång och t-shirt till skolan. Jackan lämnas i garderoben och med den vinterns bördor. Vintern var lång i år.
 
Kanske låter det klyschigt. Våren har alltid varit en befrielse för mig, både kropsligt och själsligt. Den tid på året då allting bryter sig loss ur vinterns hårda nypor. Knoppar på träden brister och blir till löv i alla olika nyanser av frodigt grönt. Gräset växer sig fylligt och myror och andra små liv återupptar sitt dagliga slit. Huruvida det är en befrielse för myrorna ska vara osagt, men för människan är det skönt att känna att hon inte är ensam.
 
Myror är synnerligen flitiga varelser. Vid en jämförelse med människor framstår de som närmast obehagliga - outtröttligen arbetande, ständigt med något att göra. Och alla gör samma sak. Ett helt samhälle i rörelse mot ett och samma mål. Men vilket?
 
Om en myra hade stannat upp i sitt arbete för att fundera över tillvaron inbillar jag mig att den skulle känna sig ganska nöjd. Ett större syfte, ett konkret mål att jobba mot. Tyvärr lutar det mesta åt att myror sällan stannar upp och detsamma tycks gälla människor. Däri ligger vårens finaste egenskap - det tvingar oss människor att lyfta blicken från marken och se oss om. I ljuset av myrornas, humlornas och trädens vårbestyr tycks människans förehavanden mindre slitsamma. Ja, nästan lite vårliga.
 
 
 
 
 
 
// AGCH
 
 
 

Om skolsystemet, Skolinspektionen och läraryrkets status

Publicerad 2018-04-23 08:28:00 i Allmänt,

I söndags sändes ett mycket intressant reportageGodmorgon, Världen! om hur man höjer ett yrkes status. Där berördes bland annat lärarkåren. Som faktorer som påverkar yrkets status nämndes lönenivån, men också de yrkesverksammas kontroll över sin arbetssituation och graden av självständighet i yrkesutövningen.

Att läraryrkets status gått ner de senaste 25-30 åren torde det inte råda några tvivel om. Från att ha varit en auktoritet både för barn och lokalsamhälle har lärarna idag en betydligt svagare position. Skolan brottas dagligen med disciplinbekymmer hos både elever och föräldrar, något som knappast beror på att lärare skulle vara mindre kompetenta idag än tidigare. Förklaringen finns snarare att söka i skolsystemets utformning och lärarens plats i detsamma.

Gemensamt för de flesta yrken med högt anseende är att graden av självständighet i yrkesutövningen är stor samt att individuella insatser anses göra skillnad. Läkare, ingenjörer och den luddiga grupp som brukar kallas entreprenörer kan samtliga förknippas med dessa båda kriterier. Branscherna där dessa yrkeskategorier är verksamma litar till att individerna gör ett gott jobb och löser de problem och utmaningar de är satta att lösa.

Så inbillar jag mig att det också var i skolan, även om skolan förstås också på 70- och 80-talen drogs med problem. När dessa problem (främst stigande kostnader och en alltför stelbent byråkrati) skulle lösas i början på 1990-talet valde den S-ledda regeringen att kommunalisera skolan. Kommunalisering valdes dels eftersom att man ansåg att kommunerna visste bättre än staten hur utbildning skulle bedrivas lokalt, dels eftersom man ansåg att den centrala Skolöverstyrelsen blivit alltför mäktig och svårstyrd. När så regeringen Bildt tillträdde 1991 drevs ännu en reform igenom, nämligen uppöppnandet för statligt subventionerade friskolor. Systemet var tänkt att öka valfriheten för elever och föräldrar samtidigt som konkurrens mellan kommunala skolor och friskolor skulle pressa allmännyttan till att öka kvaliteten och sänka kostnaderna.

Följden av denna sista reform, som behållits av samtliga regeringar med mindre justeringar, är att Sverige har ett av de mest liberala utbildningssystemen i världen. I princip vem som helst kan starta skola så länge man har lärare och elever. Här finns dessutom möjlighet för fristående aktörer att göra vinst – om man pressar kostnaderna tillräckligt mycket tillfaller mellanskillnaden av total tilldelad skolpeng och skolans kostnader ägaren. Detta har gjort att det finns drivkrafter i systemet som inte nödvändigtvis premierar kvalitet; istället blir till exempel betygsinflation (det är lättare att locka elever om de om går på skolan får bra betyg) ett stort problem.

För att göra någonting åt detta inrättades Skolinspektionen, som ytterst skulle se till att lärarna i detta nya utbildningslandskap gjorde sitt jobb. Att det behövs en statlig myndighet för att kontrollera en profession som utbildats åtminstone fyra år på universitet kan tyckas märkligt, men beror ytterst på att lärarna idag sitter inklämda mellan skollagen (och den myndighetsutövning som betygssättning innebär) och varje skolas behov av att se bra ut utåt. Eller för att uttrycka det annorlunda: Det finns idag så starka drivkrafter mot vinst och elevfrieri att trycket på lärarna uppifrån att tumma på kvalitet och rättssäkerhet gör att Skolinspektionen har skäl att misstro den individuella lärarens bedömning. Ytterst är detta en lojalitetskonflikt – läraren ska vara lojal dels mot arbetsgivaren, dels mot läroplan och skollag men då dessa båda parter kan ha olika intressen slits läraren mellan de båda.

Detta är en rävsax för lärarkåren. Intressekonflikten mellan vinstintressen (i praktiken konkurrens mellan skolor) och myndighetsutövning gör att lärarkårens självständighet måste beskäras, med följden att lärarens yrkesutövning blir styrd och kontrollerad. Och om staten själv inte kan lita på att lärarkåren gör ett gott jobb, varför ska då elever och föräldrar göra det?

Personligen tror jag att detta är mycket viktig orsak bakom läraryrkets tapp i prestige och jag skulle väldigt gärna lyssna till hur politiker till både höger och vänster ser på saken. Jan Björklunds förhoppning om att högre löner och större löneskillnader ska lyfta läraryrkets status verkar i mina ögon väl naiv – bekymren är mer komplicerade än så.

 

// AGCH

 

Repet

Publicerad 2018-04-16 19:32:00 i Allmänt,

Att älska

Är att vara

Beroende

 

Bunden fast vid livet

Hängandes över avgrunden

Snälla, släpp inte repet

Snälla släpp mig inte

 

Av rädsla att bli

Konsumerad

Du släppte

och jag föll

 

Mjuk var botten

När du släppte repet

och jag var fri

 

Du såg mig i ögonen

Med repet i hand

Är beroende misstänkt

Likt att älska

 

 

// AGCH

 

Gates, Jobs och Sinbad Sjöfararen - Berättelser om rikedom

Publicerad 2018-04-15 12:38:12 i Allmänt,

I sagoboken Tusen och en natt finns en mycket besynnerlig historia om Sinbad Sjöfararen, en (fiktiv) mycket rik affärsman och handelsresande från Baghdad. Berättelsen börjar med att Sinbad Bäraren, namne med Sjöfararen men av betydligt enklare härkomst och yrke, utmattad sätter sig att vila utanför Sinbad Sjöfararens palats. Via sina undersåtar får den rike affärsmannen reda på att det sitter en bärare utanför hans murar som klagar över livets lott, varpå den fromme handelsresanden bjuder in Bäraren att deltaga i Sjöfararens måltid. Bäraren, som förundras över denna väldiga ansamling rikedom, berömmer Sjöfararen för överflödet och generositeten. Sjöfararen låter därefter Bäraren veta att han alls inte skäms över sin rikedom och lovar att under tre middagar på lika många dagar berätta hur han tillskansat sig alla dessa ägodelar.

Så får vi följa med Sinbad Sjöfararen på tre fantastiska resor, där mannen överlever diverse skeppsbrott, bemästrar människor i sin omvärld och överlistar odjur. Mot alla odds kommer han levande hem från alla handelsfärder, och varje gång med nya skatter och med förnyad tro på att Gud står vid hans sida. Bäraren lyssnar, äter och fascineras över sin värds väldiga bravader som gjort honom till den bemedlade herre han nu var.

När Sjöfararen färdigställt sina tre berättelser och den tredje måltiden avslutats vänder sig Bäraren till Sjöfararen med vördnad i tonen och medger att han sannerligen är värd all den rikedom som finnes i dennes besittning. Och inte heller kunde han tänka sig att för sin egen del göra anspråk på mer än han själv ägde, ty mot bakgrund av de väldiga strapatser som Sjöfararen genomlevt var hans eget dagliga slit inte mycket för världen. Bäraren tackade djupt för berättelsen och Sjöfararens generositet, varpå Sjöfararen lovade att Bäraren skulle ha en plats vid hans bord om han någon gång behövde. De skiljdes åt på god hand.

Sensmoralen vi tar med oss från Sinbad Sjöfararen är således att varje människa har sin plats på samhällsstegen och att den hierarki som för tillfället existerar är rättmätig. Den rike är inte rik av en slump utan har slitit ont för varje krona, dinar eller dollar som finnes i dennes besittning och den fattige behöver inte ställa några frågor.

Trots att sagan är mycket gammal kan vi konstatera att genren, berättelser som hyllar och beundrar välbärgade individers livsgärning, är minst sagt modern. Ta bara den uppsjö dokumentärer som gjorts om Steve Jobs, som i mångt och mycket kretsar kring kopplingen mellan individens handlingar och affärsmässig framgång. Tonen är inte sällan mycket dramatisk och dramaturgin genomtänkt, precis som hos Sinbad Sjöfararen.

Med detta vill jag inte säga att Steve Jobs inte tillfört samhället något värde, för det har han säkerligen gjort. Dessutom hade han säkerligen slitet häcken av sig för att komma dit han kom. Poängen här är istället att han knappast var ensam om det – ingenjörer, datatekniker och grundforskare inom IT har med all sannolikhet lika stor del i den förmögenhet Jobs innehade men lär knappast blivit kompenserade i samma omfattning. Självklart gäller detsamma i princip alla stora förmögenheter, inte minst Jobs konkurrent Bill Gates som förmodligen i än högre omfattning lever på andras gärning.

Från ekonomhåll är här en vanlig invändning att den fördelning av resurser som uppstår på marknaden är effektiv, det vill säga maximerar samhällets nytta. Argumentet, som i många avseenden är starkt och har mycket att tillföra samhällsdebatten, lider dock av det är mycket svårt att testa om det är sant. I praktiken motiverar på sätt och vis marknaden sig själv – om marknaden är effektiv bör vi införa marknad, och när vi infört marknad blir fördelningen effektiv. Detta är föga övertygande, speciellt eftersom det dels kan ifrågasättas huruvida marknadsutfallet i alla avseenden verkligen är önskvärt (ur till exempel rättvise- eller demokratiperspektiv), dels eftersom marknaden i praktiken sällan helt efterliknar det vi avser med marknad.

Jag skulle vilja påstå att gemensamt för de flesta stora förmögenheter är, förutom grundforskares och ingenjörers bristande förmåga att ta betalt, att grundarna på ett skickligt sätt lyckats styra sina företag till marknadspositioner som präglas av allt annat än det som gör marknaden så eftersträvsvärd: konkurrens. Enligt klassisk nationalekonomisk teori är det samspelet mellan utbud och efterfrågan som genom den konkurrensutsatta marknaden skapar gynnsamma förutsättningar för produktion av livets goda – varor och tjänster. Utan konkurrens besitter enskilda aktörer på marknaden något som kallas marknadsmakt.

Makt är som bekant mycket användbart. På den typiska marknaden används makt till att göra vinst – den som kan undvika konkurrens kan höja eller sänka priset lite efter eget behag för att maximera profiten. Det som gjorde Jobs, Gates, eller för den delen Mark Zuckerberg till miljardärer var alltså knappast att de uppfunnit något nytt (i den mån de verkligen gjort det), utan att de genom smart agerande på marknaden lyckats sätta sig i gynnsamma positioner för maktutövande. Det är mycket svårt att koppla en Appletelefon till en Windowsdator, varför Iphoneägare måste köpa Macbook och vise versa. Detta begränsar effektivt konsumenternas valmöjligheter – om du valde telefonen Iphone kommer det finnas kostnader förknippade med andra val av dator än Macbook. Apple kan höja priset på datorn med motsvarande denna kostnad och mellanskillnaden hamnar i aktieägarnas plånböcker. Jobs ägde många aktier. Smart, men knappast särskilt hjältemodigt. I samma anda vill Zuckerberg se Facebook som den globala aktören för demokrati och mellanmänsklig kommunikation och får på köpet ensamrätt till en enorm plattform för marknadsföring och säljbar kundinformation. En bra affärsidé för Zuckerberg, men inte nödvändigtvis den bästa för samhället.  

Vid en närmare granskning finns det med andra ord starka skäl att ifrågasätta det legitima bakom mycket stora förmögenheter. Detta visste Sinbad Sjöfararen, som genom sin fantastiska historia kväste de eventuella tankar på orättvisa och eventuellt motstånd som Bäraren bar på. Samma roll spelar de dramatiska berättelser om nutida företagsledare som med jämna mellanrum når bred publik. Huruvida detta är filmernas och böckernas syfte ska jag låta vara osagt (en bra historia är ju en bra historia oavsett vem som betalar för att få den publicerad), men att de legitimerar en åtminstone delvis illegitim fördelning av materiella medel råder det inga tvivel om.

Om vi vill göra idén om ett mer jämlikt samhälle folklig måste vi spräcka myten om rikedomen. Vi får inte blint tro på Sjöfararens berättelser.

 

 

// AGCH

 

Jorden och Människan

Publicerad 2018-03-24 06:49:43 i Allmänt,

Tänk att jorden kretsar kring mig
Tänk, om den faktiskt gör det
Du sa, "Du är den finaste i världen"
Jag sa, "Jag vet"
 
Tänk om jorden kretsar kring mig
Förlåt min älskling, den gör inte det
Du sa, "Min tid är din att nyttja"
Jag tog din hand, drog och slet
 
Tänk att jorden kretsar kring mig
Nej, den kan inte göra det
Jag ska dö, förmultna, glömmas bort
Men träden stå i evighet
 
 
// AGCH
 

För och emot frihandel

Publicerad 2018-03-09 10:18:00 i Allmänt,

Så här i tulltider är frihandel ett mycket aktuellt ämne. Igårkväll meddelade Donald Trump (alltså USA:s president) att USA ämnar inför tullar på stål och aluminium som sannolikt också kommer gälla Europeiska unionen. Sverige, som är medlem i EU, har självt en relativt stor stålsektor som eventuellt kan råka illa ut om USA:s importtullar genomförs. Men varför vill Trump införa tullarna från första början och vad finns egentligen att vinna på frihandel? Och finns det andra bieffekter av frihandel som måste vägas in i bedömningen? Här kommer ett par argument för och emot frihandel.
 
För att illustrera poängen med frihandel tycker jag det är bästa att använda sig av exempel från vardagslivet och sedan skala upp dessa till samhällsnivå. Tänk dig att du ärver en gitarr - en riktigt fin en, något sliten men mer än duglig. Men du har aldrig spelat gitarr. Visst hade det varit roligt att lära sig, men det tar ju tid och tid finns inte i överflöd. Du ställer därför undan gitarren i ditt förråd och tänker inte mer på saken. Någon vecka senare ser du en annons (på blocket, i lokaltidningen - det spelar ingen roll) där föräldrarna till ett barn som just ska börja på musikskola söker en fin, begagnad gitarr till sin unge. Du bestämmer dig för att höra av dig, ni kommer överens om ett pris och genomför affären. 
 
Nyttan i transaktionen, där gitarren byttes mot pengar och vise versa, ligger i att båda parter blev lite rikare när den utfördes. Själva anledningen till att bytet kunde genomföras (så länge frivillighet råder) är att du såg mer värde i pengarna än gitarren och du blev mellanskillnaden rikare vid bytestillfället. Detsamma gäller föräldrarna som köpte gitarren - de såg mer värde i gitarren än i penningsumman och blev mellanskillnaden rikare när transaktionen kunde genomföras. Skälet är när allt kommer omkring att saker och ting inte har ett exakt, inneboende värde utan att värdet (eller om vi så vill nyttan) av ett föremål varierar beroende på vem som håller det i sin hand.
 
Resonemanget är direkt överförbart till samhällsnivå, med den skillnaden att vi måste bredda vår syn på aktörer. Individer kan visserligen också handla över gränser men den största delen av världshandeln består av handel inom och mellan företag. Här drar näringslivet nytta av det faktum att olika länder har olika produktionsförhållanden - Italien lämpar sig särdeles bra för vinframställning medan Sverige har en mycket innovativ och duglig IT-sektor. Därför importerar vi italienskt vin, samtidigt som det kan tänkas att Italien importerar IT-lösningar från Sverige (det vet jag inget om, så det tjänar endast som exempel). Win-winförhållandet finns faktiskt kvar även om Italien skulle varit bättre både på att tillverka vin och utveckla IT-lösningar eftersom frihandeln skapar utrymme för italienarna att ägna sig mer åt den syssla de gör bäst inom landet. Genom handeln kommer italienarnas fantastiska vinmakeri övriga världen till godo och eftersom italienarna tjänar så bra på vinet (som de gör bättre än IT) blir det ekonomiskt effektivt att importera IT-lösningar av något högre kostnad från låt säga Sverige. Klassisk handelsteori säger alltså att oavsett vilka olika produktionsförhållanden som råder i olika länder är frihandel effektivt, eftersom den gör att alla ekonomier kan ägna sig åt den ekonomiska verksamhet de själva är bäst på. Med en hypermodern term skulle man kunna säga att alla länder tillåts förverkliga sin potential.
 
Detta låter ju fantastiskt - alla vinner och blir lite rikare. Så varför skulle man vilja gå ifrån frihandel och till exempel införa tullar? Ur välfärdsekonomisk synvinkel är det ganska svårt att argumentera för tullar. En situation där tullar faktiskt kan vara effektivt är när ett land som håller på att industrialiseras ska öppna upp sig för handel och därmed konkurrensutsätter sin industri. Här kan man anta att landets industri, som ju är under utveckling, inte riktigt kan konkurrera med den utländska. När landet öppnar för handel övergår köpare från att köpa inhemskt till att importera, eftersom den utvecklade, utländska industrin är lite effektivare och därmed lite billigare. Detta skulle slå ut inhemsk industri och landets investeringar vore av ingen nytta, om det inte vore för tullarna. Genom att införa importtullar på de varor som produceras av den inhemska industrin höjs priset på den utländska produktionen och den inhemska industrin blir skenbart konkurrenskraftig. Tullen bibehålls under ett par år av hårda utvecklingssatsningar och avvecklas när inhemsk industri bär sig själv i den internationella konkurrensen. När tullarna avvecklas sporras inhemsk industri till fortsatt utveckling genom den internationella konkurrensen, samtidigt som den de facto välståndsminskning som tullen innebar för inhemska konsumenter tas bort. Landet har under ett par år köpt sig en plats i världshandeln till priset av minskat konsumentvälstånd, något som kan gynna konsumenterna under lång tid (de jobbar ju också i industrin). 
 
Men skyddstullar för begynnande industri ligger långt ifrån det Trump nu gör. Stål- och aluminiumindustrin i USA är snarast döende. Den bristande konkurrensförmågan beror inte omogenhet utan ineffektivitet - USA gör andra saker bättre än stålproduktion och bör ur handelsperspektiv därför syssla med just annat. Importtullar på stål håller visserligen stålindustrin under armarna, men priset blir högt för övriga ekonomin. När andra amerikanska producenter, låt säga bilindustrin, möter högre priser på sina insatsfaktorer (i detta fall priset på råvaran till karosser med mera) minskar deras lönsamhet samtidigt som de amerikanska bilköparna kan räkna med högre priser. För att återknyta till gitarrexemplet - när Trump genom tullen gör att gitarren blir lite dyrare minskar värdet av transaktionen för köparen, i vårt fall föräldrarna till en blivande musikskoleelev. I vissa fall kanske transaktionerna inte alls blir av (de höjda priserna överskuggar nyttan av det som skulle köpas in) och då hotas också arbetstillfällen inom landet som använder sig av tullen. Det har inte Trump sagt. Inte heller har han sagt att vanliga konsumenter kan räkna med att bli lite fattigare i genomsnitt (i varje fall de som tänker sig att köpa något som innehåller stål). 
 
Skyddstullar för varor och tjänster som produceras av ineffektiv, döende industri verkar alltså inte vara någon bra idé. Här är frihandel bäst. Men det finns andra perspektiv på frihandel som komplicerar bilden. Vissa länder är bäst på ekonomiska aktiviteter som på kort sikt kan vara mycket vinstgivande men som på sikt blir en last för landet. Typexemplet är de länder i Afrika som är mycket rika på råvaror och då främst olja och mineraler. Av rationella handelsskäl specialiserar sig dessa länder på råvaruproduktion, råvaror som behövs i de rika industriländernas fabriker. Men även om lönsamheten idag är bättre inom råvaruutvinning än industri i fattiga utvecklingsländer vet vi av erfarenhet att förädling är mer lönsamt i längden. De rika länderna blev inte rika på skogsbruk utan på industriproduktion. När de rika länderna importerar råvaror från fattigare utvecklingsländer blir dessa länder beroende av sin råvaruproduktion, som om inte alternativa investeringar görs riskerar att låsas fast i på lång sikt mindre lönsam ekonomisk aktivitet.
 
Till detta ska läggas något som ekonomer brukar kalla "råvaruförbannelsen". I länder som specialiserar sig på råvaruutvinning blir denna gren av ekonomin oftast mycket dominerande. Kontrollen över råvarusektorn blir därför mycket värdefull på ett nationellt plan - den som har kontroll över råvaruproduktionen kan räkna med att bli mycket rik. Opportunistiska politiker och skruppelfria affärsmän mer eller mindre drivs in korruption, något som snart kommer att prägla både stat och näringsliv. Följden blir svaga samhälleliga institutioner. Brister i eller avsaknad av rättsväsende, ineffektiv offentlig sektor och lågt samhälleligt och mellanmänskligt förtroende lägger grunden till många års fattigdom och potentiella väpnade konflikter. Situationen i Kongo talar för sig själv - det är inte självklart att Apples uppköp av mineraler till sina produkter är av godo på lång sikt, även om transaktionen kan tänkas vara av frivillig natur idag (vi vet dock att mycket i just den produktionskedjan är långt ifrån frivilligt).
 
Vi ser att det finns både för- och nackdelar med frihandel. Vi har dock ett argument kvar, ett argument som kanske är starkare än något annat lite beroende på var och hur det tillämpas. Detta argument tar sin utgångspunkt i det beroende som skapas i handelssituationer. Parterna blir genom att byta varor och tjänster knutna till varandra för att varje enkild parts verksamhet ska kunna fortskrida. Internationell handel blir därför ytterst en garant för internationell fred - varför slåss mot sin granne när detta enbart innebär förluster för en själv? Graden av beroende mellan länder brukar med ett fint ord kallas integration; ju högre integration desto lägre risk för konflikter, och handel är en viktig del av integrationen. Det är av denna anledning EU tilldelades fredspriset och det är av denna anledning EU som projekt är så väldigt angeläget att upprätthålla. Väst- och Centraleuropa har inte sett organiserad blodsspillan på 78 år, något som i modern tid torde vara europarekord. Frihandeln kan alltså tänkas ha räddat mången bror och syster, barn och förälder som sluppit kallas ut i fält och dö för oftast mycket tveksamma syften. Ett argument som kanske i sig räcker för att motivera handel (och utbyte i allmänhet) över gränser.
 
 
 
 
 
 
 
// AGCH
 

På gränsen

Publicerad 2018-03-06 09:02:00 i Allmänt,

Den text jag lade ut på bloggen för snart två veckor sedan, "Om förakt för svaghet", är kontroversiell. Att så som jag gjorde där beskriva samhällskroppen som en modell som styrs av vissa mer eller mindre inneboende egenskaper har sina för- och nackdelar. Fördelen är att man kan isolera orsak och verkan i händelseförlopp och förändringar, något som utan förenklingar och generaliseringar kan vara mycket svårt. På så vis ger det en tydligare bild av vad som händer och kan också skapa viss förståelse kring vilken typ av politik som är rimlig att tillämpa om man vill göra något åt sakernas tillstånd. Nackdelen med modelltänkandet är att förenklingar och generaliseringar kan ta modellen så långt bort från verkligheten att den blir i bästa fall ointressant och i värsta fall helt missvisande.
 
"Om förakt för svaghet" är ingen verklighetsbeskrivning. Det är ett tänkt, möjligt framtidsscenario som kan bli verklighet om ett antal olika aspekter av det politiska och ekonomiska livet förändras på ett visst sätt. I sak är textens poäng att om våra liv alltmer präglas av klassiskt ekonomiskt, rationellt handlande kan värden som vi på samhällelig nivå uppskattar i framtiden vara hotade. Omsorgen om samhällets mest utsatta individer kräver ett gemensamt ställningstagande, något som också kräver samhälleligt förtroende och samarbetsvilja hos alla samhällets medborgare, inte enbart hos de som kan tänkas behöva stöd. Men om beslutsfattande alltmer sker på individnivå och detta beslutsfattande tar sin utgångspunkt i individens egna, personliga intressen, då riskerar både mellanmänskligt förtroende och samarbetsvilja minska. Och om vi saknar samarbetsvilja och förtroende för varandra och för det allmänna (statliga, regionala och kommunala myndigheter och organ), då finns en väsentlig risk att vi minskar våra åtaganden gentemot varandra.
 
Konsekvensen blir ett samhälle där var och en tar hand om sig, något som kanske inte låter så dumt. Problemet är bara att människovärde i ett sådant samhälle saknar tyngd som begrepp. När en allt större del av livet ägnas åt marknadsaktivitet och människor i allt större utsträckning tar fullt ansvar för sig själv och sin livssituation, då förskjuts det begrepp om människovärde som återfinns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna till att alltmer likna marknadsvärde. Och när en människas värde definieras som marknadsvärde och denna människa är mycket fattig, då finns en uppenbar risk att respekten för denna människas liv och värdighet brister. Därav 1930-talsanspelningen.
 
Också jag tycker att titeln och diskussionen kring förakt för svaghet är lite väl överdriven. Den kommer ur att vi tenderar att se mänsklig intention och vilja i de flesta aspekter av livet. Nu är vi alla inte små barn, men det är talande att barn inte sällan besvarar frågor i stil med "Varför nös hon?" med uttalanden liknande "För att hon tycker om det". Om människor ser fattigdom som ett val och dessutom uppfattar att den fattiga gruppen kan ha politiska krav på kollektivt organiserad välfärd är det inte omöjligt att andra befolkningsgrupper ser dessa fattiga individer som parasiter på samhällskroppen. Och vad känner man inför parasiter om inte förakt?
 
Jag vet, resonemanget är i dagsläget långt ifrån förhållandena i verkligheten men den förtjänar trots det att föras. Mycket av det som hyllas som svenska eller västerlänska värderingar (och då först och främst de mänskliga rättigheterna) är beroende av att vi ytterst bryr oss om varandra och finns det tendenser som hotar detta faktum är de värda att diskuteras. Nästa fråga blir i vilka ord så ska ske och där kan också jag trampa snett ibland. Hoppas i varje fall att budskapet något så när gick fram. Vissa saker, speciellt sådant som väcker starka känslor, kräver extra eftertanke för att hålla sig inom anständighetens och saklighetens gränser.
 
 
 
 
// AGCH
 
 
 

En studieresa

Publicerad 2018-03-01 07:32:00 i Berättelser,

I drygt två år hade de gått i samma klass och nu satt han på raden framför henne i en buss på väg mot Göteborg. Lova såg förstrött ut genom fönstret. Gran och tall flög förbi i en väldig hastighet och då och då passerades byggnader. Ännu var det långt kvar till resans mål (vad var det förresten de skulle göra..?) men det var inte det som i första hand upptog hennes tankar. Som i en immig spegel anades i fönstret framför henne en axellång, gyllenbrun kalufs.

Noa hade aldrig gjort så mycket väsen av sig. Från det att de började sjuan hade han alltid suttit i mitten av klassrummet, varken längst bak eller längst fram. Han blev aldrig hjälte i någon fotbollsmatch på idrotten, men inte för att han var dålig på fotboll. Ensam var han sällan men han umgicks med många och kunde därför tyckas sakna nära vänner. Åtminstone var det så Lova såg det. Och eftersom Noa inte hade så många nära vänner såg sig Lova som en av hans bättre.

De lärde känna varandra tidigt. Redan andra dagen på högstadiet lyckades de hamna bredvid varandra i matsalen. Lova intresserades av det faktum att Noa använde eye-liner, något inte helt nytt men ändå lite exotiskt. De hade pratat om sommarlovet, om bad och sol och sedan övergått till att kommentera den nya klassen. Spännande att börja ny skola, men nervöst.

I bussen var ljudnivån hög. Längst bak satt klassens mer populära tjejer och förde ett väldigt liv. Lova kunde urskilja ord som tydde på att det diskuterades bilder, möjligen snapchat. Lite framför dem höll ett opportunistiskt gäng killar till och gjorde sitt bästa för att få vara med i tjejernas samtal. Längre fram i bussen satt de mer sansade eleverna samt lärarna, som då och då gjorde utflykter bakåt i mer eller mindre fruktbara försök att stävja oron i bussens akter.

Tiden gick långsamt. Noa småpratade med en annan av klassens killar som råkat hamna bredvid honom. Lova lyssnade men låtsades inte om någonting – tjuvlyssna var ju inget som uppskattades. Inte för att det gjorde någonting, alla kunde ju höra och inget farligt sades, men ändå. Allteftersom tiden gick och hennes sätesgranne sjunkit in i sin mobil kände hon ett växande behov att bryta in i samtalet, men att bara sådär skjuta in något är inte särskilt lätt. I en plötslig akt av mod lutade hon sig framåt, sträckte fram handen och drog lite lätt i en gyllenbrun hårtuffs.

Lova hade aldrig varit rädd för att sticka ut. Ända sedan barnsben hade hon ridit och hjälpt till så gott det gick i familjens lilla stall och kroppsstyrka hade hon fått därefter. Hon visste att hon var en av klassens bästa på de flesta sporter, något som också uppskattades av eventuella lagkamrater på raster och idrottslektioner. Fast nuförtiden blev det inte så mycket idrott på rasterna – man fick vara glad om man lyckades få med några annars mobilglada ögon på en omgång rundpingis. Då brukade det å andra sidan gå desto bättre; roligast var det om man kunde tvåla till någon stöddig kille i parallellklassen.

Även om Lova förstås tyckte det var roligt att göra mål och vinna var hon inte den som inte passade sina lagkompisar. Det hände till exempel en gång när klassen spelade handboll att hon fick friläge, men istället för att själv sätta bollen i nät passade till Noa som kom springandes några meter till höger. Han hade gjort mål och hela laget jublade och gjorde ”high five”. Att det var just Noa som gjorde mål den gången var mer av en lycklig olyckshändelse, men det var nog därför hon kom ihåg det så väl. När Lova inte fick utmärka sig i idrott var hon en klassens bättre på matte men hade aldrig riktigt förstått sig på ämnen som hade med andra språk att göra. Det hindrade henne dock inte från att då och då lyfta handen i klassrummet.

Noa kände för en sekund hur håret på hans vänstra sida om huvudet blev tyngre. Bakom honom granskade Lova reaktionerna. Samtalet upphörde för en kort stund och det blev tyst men Noa låtsades inte om någonting. En snabb, lite lurig blick bakåt riskerade att avslöja honom men han trodde inte Lova lagt märke till detta misstag. Ett par sekunder senare hörde han dock en trallande röst bakom sig: ”Jag såg dig allt! Vad pratar ni om egentligen där framme..?”.

Det tog ett par minuter för Lova att sätta sig in i den värld som Star Wars utgör, men förvånansvärt fort var hon inne i samtalet. Inte för att hon tillförde så mycket rent innehållsligt men frågvis som hon var fick Noa i varje fall chansen att glänsa lite. Och Noa gillade Lovas lättsamma sätt – då gjorde det inget att hon inte sällat sig till skaran som sträcktittat alla de sex första filmerna i berättelsens kronologiska ordning. Söta och pälsiga björnliknande varelser blandades med stora, bokstavligen och bildligen äckliga, larvliknande skapelser samt en hel uppsjö olika laservapen och plötsligt gick bussresan betydligt snabbare.

När de gick av bussen vid Korsvägen kunde Noa ännu känna tyngden i håret på sin vänstra sida om huvudet. Inte för att håret höll på att lossna; nej, det var en annan känsla. En misstänkt varm känsla av att bli sedd, uppmärksammad av någon man inte riktigt väntat sig skulle uppmärksamma en men som man verkligen inte tackar nej till. Han brydde sig egentligen inte om huruvida Lova hade någon baktanke med handlingen eller inte – förmodligen var hennes granne helt enkelt lite för tråkig – men känslan fanns där ändå. En nyligen anslagen gitarrsträng i ett glatt ackord, liksom vibrerandes i magen.

Under det timslånga besöket på Världskulturmuseet höll sig Lova så gott hon kunde i närheten av Noa. Detta var till en början ett ganska krävande uppdrag varför hon fick anstränga sig för att hänga med i guidens redogörelser, men allteftersom tiden gick lade hon märke till att hennes mål aldrig tycktes vara särskilt långt borta. Delvis befriad från sin uppgift blev det lättare att försöka se det guiden pekade på. Utställningen bestod av en stor samling föremål från olika delar av världen symboliserandes kulturers och människors möten och skulle bidra till kunskap inom både historia och religion, något hon ju faktiskt behövde bli bättre på. Fascinerad vandrade hon runt bland lerkrukor från Mesopotamien och hattar från Sydostasien. Om sanningen ska fram var hon kanske ännu mer fascinerad över sin fascination för de långväga ditflugna sakerna och misstänkte att det hela berodde på att hon dragit Noa i håret någon timme tidigare. Nog för att hon inte brukade vara blyg, men det där var nästan utöver det vanliga.

Solen hade redan påbörjat sin vandring ned mot horisonten när klassen kom ut från museet. Orange-röda strålar av ljus studsade mot Gothia Towers blanka glas på andra sidan gatan och var nära att blända Lova när hon steg ut i friska luften. Hon gick längst fram med Noa och hans starwarskumpan tätt efter sig. Bussen skulle inte vara hemma förrän om ett par timmar, men Lova längtade inte hem…

 

 

My ögnade igenom texten en gång till och stängde sedan ned datorn. Kärlek var sannerligen inte lätt att skriva om, i synnerhet inte ungdomlig sådan. Kanske berodde det på att det nu för tiden var ett par år sedan hon var där själv. Eller kanske var det likadant då; kanske var ung kärlek ungefär så förvirrad i sig själv som den var svår att skriva om. Ja, nog var det svårt också då.

Kanske var det därför ämnet var så fascinerande. Förvirringen, funderade My, kom nog ur den brist på erfarenhet som man ofrånkomligen står inför när man möter känslor för kanske första gången. Men bristen på erfarenhet var också en stor tillgång. Kanske var det oskuldsfullheten, barnsligheten och leken som gav den unga kärleken sin gloria. Den relativa avsaknaden av kön och sex som maktmedel och den otvivelaktigt jämlika relationens fantastiska sociala samspel. Eller också var det hon själv som hade en glorifierad bild av sin ungdom. Nog präglas man av sina upplevelser, vare sig man vill det eller ej.

 

 

 
 
 

Om förakt för svaghet

Publicerad 2018-02-22 07:15:00 i Allmänt,

Här är en uppdaterad version av en text jag skrev för ett par månader sedan. Den är delvis skriven i affekt efter en höst fylld av bland annat debatt om tiggeriförbud, något som rör upp heta känslor hos mig. Att det dessutom finns ett par exempel på andra områden som pekar i samma riktning gör förstås inte saken bättre. Senast igår diskuterade Sara (min partner och sambo) och jag de val föräldrar kan göra i samband med fosterdiagnostik och vilka signaler det sänder till människor som redan fötts utanför vår klart definierade och kanske krympande sfär av normalitet. Här tar jag visserligen ut svängarna, kanske något i överkant, men det finns ett värde i det. Värdet ligger i att vi sällan lyfter blicken, sällan synar oss själva och på allvar sätter oss i perspektiv till omvärlden och historien. Att provocera väcker tankar och när vi tänker kan vi få syn på oss själva. Läs, ifrågasätt och begrunda.
 
 
 
// AGCH
 

Borås resecentrum, fredag kväll. Insjunken i egna tankar står jag lutad mot en vägg med ansiktet vänt ut mot bussarna. De anländer, släpper av människor och åker iväg i lagom lugnt tempo; det märks att rusningstrafiken lagt sig och att också chaufförerna i den mån de kan börjat ta helg. Från höger några meter ifrån mig närmar sig stapplandes en man i övre medelåldern. Han stödjer sig på en krycka och gången är ansträngd. Han stannar till vid en papperskorg, lyfter på locket och synar dess innehåll. Besviken lyfter han blicken, stänger försiktigt locket och vandrar vidare.

Trots att avståndet mellan mig och mannen inte är längre än kanske tre meter inser jag att vi egentligen aldrig ens mötts. Jag har mycket svårt att sätta mig in mannens situation, svårt att se mig själv i dennes kläder. Jag känner främlingskap trots att jag vet att vi båda är människor av kött och blod.

Fattigdom är ingen enkel sak att ta på i ett rikt samhälle. De som har synliggör allt som oftast detta genom de saker de har råd att köpa – bilar, kläder, hörlurar – det märks och ska märkas att du inte är fattig. Så har det alltid varit. Under 16- och 1700-talen skulle rika män vara feta för att visa upp sin omåttliga tillgång på mat. Kvinnor skulle ha kritvit hy, inte för att ras spelade extra stor roll utan för att bevisa att de hade tillräckligt med undersåtar för att själva slippa arbeta i solen. Idag förlitar vi oss inte längre på tjänare, i varje fall inte i ordets bokstavliga betydelse och fetma är ett tecken på bristande självkontroll, men status följer fortsatt med möjligheten att upprätthålla en viss nivå av konsumtion. Att inte lyckas upprätthålla denna nivå innebär en social risk, risk för sneda blickar, risk för isolation och utestängning. Speciellt så när en stor majoritet av samhällets invånare lyckas leva upp till normen.

Denna tendens underblåses och tydliggörs i högre grad än på länge i den offentliga politiska debatten. Välfärdssamhället, där staten genom bidragssystemet skulle se till att fattigdomen hölls stången, är om inte på tillbakagång så i varje fall något ansträngt. Bidragssystemen och faktiskt själva idén om en välfärdsstat bygger på ett solidariskt ställningstagande – att vi alla genom att bidra efter förmåga kan skapa någonting som är större och bättre än summan av våra individuella handlingar och till nytta både för samhället och för de individer som av olika anledningar har det sämre ställt. Men alltsedan 1970-talets ekonomiska kriser har individen på gott och ont tvingats ta allt större ansvar för sina ekonomiska handlingar och samhällsekonomin har delvis gått ifrån att vara en allmän till en privat angelägenhet. Tydligast blir detta i argumentation från borgerligt håll, där tal om ”ekonomiska incitament”, alltså ekonomiska drivkrafter till att handla på ett vissa sätt, numera dominerar som lösning på ett antal svåra statsfinansiella frågor.

Paradexemplet är sjukförsäkringen. Om för många är sjukskrivna måste lösningen på detta bekymmer vara att sänka sjukpenningen så att individerna ”vill” vara sjuka lite mindre och därmed ”vill” jobba lite mer. Genom detta lösningsförslag antar man, även om man inte säger det högt, att sjukskrivning är ett val som individen gör, ett val som individen förstås därmed också måste ta ansvar för. Ansvaret för de höga kostnaderna för sjukskrivningar har genom detta retoriska och praktiska grepp alltså flyttats från samhället till individen. Orsakerna till sjukskrivning beskrivs från liberalt håll sällan i termer av arbetsmiljö, stress eller förtryckande könsmaktsordning (en analys på samhällsnivå) utan i termer av individuella handlingar och val.

Att ansvaret förskjuts från samhället till individen får ett antal långtgående konsekvenser. Positiva så till vida att människor blir mindre benägna att för egen vinning utnyttja mer eller mindre generösa bidragssystem när de ekonomiska konsekvenserna blir större, men negativa så till vida att de som faktiskt måste nyttja bidragssystem misstänkliggörs som parasiter på samhällskroppen, som individer som mot bättre vetande valt att leva på av samhället insamlade dyrbara resurser. Den första av dessa aspekter lyfts ofta fram i debatten, det ska minsann inte löna sig att leva på bidrag, men den andra är det ganska tyst om.

Jag kände det själv där på busstationen – avståndet, främlingskapet och därmed också ett visst mått av misstänksamhet mot den man som inte lyckats inordna sig i leden och leva på det sätt man bör. Hade han valt att leta skräp i sopkorgar i hopp om att finna en pantburk eller en någorlunda fräsch smörgås; var detta en handling personen kan hållas ansvarig för? Eller är det i själva verket jag och alla andra som stod där inne och tittade snett (eller undvek att alls titta) på honom som bär skulden, om än via egenansvaret förskjuten till honom själv? En sak är säker: skuldfrågan i fallet fattigdom är i en annan aktuell samhällsfråga obehagligt nära ett mycket olyckligt avgörande.

Under hösten har det då och då debatterats tiggeriförbud. Till en början var det enbart Sverigedemokraterna som var för. Men efter ett par år av mycket synligt romskt tigger i Sverige, en mycket underligt vinklad film från SVT:s Uppdrag Granskning och ett par andra händelser har Moderaterna stämt in i SD:s kör. Dessutom anser Kristdemokraterna att enskilda kommuner själva ska få införa förbud mot tiggeri, även om ett nationellt förbud anses vara ”fel väg att gå”. Socialdemokraterna är splittrade. Att förvaltningsrätten gick på länsstyrelsens linje och förbjöd Vällinge att på kommunnivå införa ett förbud var ett stoppat steg i fel riktning, men var frågan landar om ett par år får vi se. Men vad innebär ett tiggeriförbud egentligen och vilka signaler sänder det?

Tiggeri är ett av de mest extrema uttrycken för fattigdom. För att börja tigga (eller för den delen leta burkar, som i vissa situationer redan är förbjudet genom äganderättsliga principer kring avfall) krävs att man går emot det västerländska samhällets normer rörande både arbete och konsumtion. För de flesta ska de mycket till innan man gör det. Att bli utsatt för de blickar som möter en som tigger eller en som letar burkar kan inte vara lätt; jag inbillar mig att man för att göra det först måste svälja all stolthet och gå med på att man nu ligger på samhällets botten. Detta är en mycket utsatt position, lätt att utnyttja för människor som kan tänka sig att tjäna stora pengar helt på andras bekostnad. Vi ser det i människosmuggling, trafficking och sexhandel och det förekommer dagligen. Detta är också ett av de argument som anförs av förespråkarna för ett tiggeriförbud – om vi förbjuder tiggeri förvinner de svaga från gatan och då slipper de bli utsatta för både sneda blickar och sexhandel.

Men förbudet innebär också ytterligare stigmatisering. I vanliga fall förbjuds företeelser som samhället uppfattar som oförsvarbara – mord, våldtäkt, stöld – företeelser som vi inte uppskattar och som vi vill ska försvinna. Det personliga ansvaret för fattigdomen blir här både en förutsättning för att tiggeri ska kunna betraktas som brått i lagens mening (enbart individer kan straffas, inte företeelser) och ett sätt att flytta skulden för fattigdomen från samhället till individen. Inte nog med det; förbudet säger rakt ut att tiggare och i viss mån därmed fattiga personer inte är välkomna i vårt samhälle!

Lite nyansering kan nu vara på sin plats. Att förbjuda tiggeri är i lagens mening förstås inte detsamma som att förbjuda fattigdom. Men att förbjuda tiggeri, en handling symboliserandes extrem fattigdom, sänder ändå signaler att fattigdom i allmänhet är något förkastligt.

Jag ska nu väva ihop mina två exempel, det vill säga sjukförsäkringsdebatten och tiggerifrågan. Gemensamt för de båda grupper som står i skottgluggen, alltså tiggare och personer som går på sjukpenning, är att ingendera klarar av att leva upp till samhällets normer i termer av försörjning respektive konsumtion. Detta får förstås konsekvenser för de enskilda individerna. Utsatta för allmänhetens sneda blickar och för väljarnas och försäkringskassans misstro skjuts båda grupperna allt längre från samhällets kärna (som utgörs av alla de dugliga individer som både försörjer sig själva och har råd till mat, kläder, husrum och gärna lite därtill). De som mottager dessa sneda blickar, de som utsätts för Kassans misstro, det är de människor som är känsligast, mest sårbara i vårt samhälle. De yttringar som av misstro eller till och med förakt (som i fallet tiggeriförbud) som jag beskrivit blir därmed utan särskilt grova omtolkningar till en tendens mot förakt för svaghet.

Vi känner igen detta förakt från historien, som en bärande del av en ideologi som var medskyldig till de fruktansvärda brått mot mänskligheten som begicks under Andra Världskriget. Fascismen betraktade svaghet som något förkastligt, något som förpestade samhället och som måste utrotas för att samhället ska anta önskvärda former. Även om skillnaderna mellan 1930-talet och 2010-talet är enorma bör vi ändå titta i historiens backspegel med ödmjukhet. Vi är samma människor då som nu, vi har till sätt och temperament knappast förändrats alls. Och det finns åtminstone en trend i dagens samhälle som inte fanns då som pekar mot att förakt för svaghet ska finna god jord att gro i också idag.

Denna trend är den utbredda tilltron till att marknader ska lösa alla våra världsliga problem. Marknader är bra till mycket – fördelning av resurser så att de mest produktiva aktörerna får tillgång till de resurser som behövs, tillverkning av varor och tjänster av varierat utbud så att mänskliga viljor i stor utsträckning kan tillmötesgås – men på marknaden gäller djungelns lag. Äta eller ätas. Detta är faktiskt själva vitsen med att ha en marknad. Om inte de företag som producerar dåliga produkter går i konkurs skulle vi inte se någon välståndsökning på samhällelig nivå. Men även om vi kan låta företag gå omkull kan vi inte betrakta människor på samma sätt. Här finns en risk att när marknadslösningar präglar allt fler aspekter av våra liv överförs vår syn på marknadsaktörer till att också bli vår människosyn. Företag måste ha incitament att investera, människor måste ha incitament att arbeta. De som inte lyckas går omkull, till allas stora glädje eftersom samhället ju nu kan effektiviseras och bli än bättre. Eller...? Mannen på busstationen är det konkursmässiga företaget personifierad och ingen bryr sig.

Om snävt, utbrett marknadstänkande på detta sätt skulle kunna utgöra en grogrund för en (visserligen i jämförelse mild) form av fascism råder motsatt förhållande till 1930-talets två andra antidemokratiska idéströmningar, nazismen och rasismen. Att diskriminera på basis av hudfärg eller religion är på marknaden ologiskt och ineffektivt; här är det kunnande och effektivitet som premieras och de som trots det gör annorlunda konkurreras snart ut. Mot bakgrund av detta ska jag nu avsluta denna text med en blick in i spåkulan.

Om det är så att marknader spelar allt större roll i våra liv, något inte alla men de flesta samhällsvetare är överens om, är det inte främst hos rasismen eller nazismen vi ska söka morgondagens hot mot det humana samhället. Vi bör istället rikta blicken mot idéströmningar som ser ned på samhällets svaga och vars frön idag sås i sneda blickar på busstationer, i misstro mot sjukförsäkringstagare och i öppet (och kanske inom ett par år lagstiftat och därmed statlig sanktionerat) förakt för tiggeri. Vi måste inte hamna där. Vi kan förankra vår människosyn i humana värderingar och vår praktik i gemensamma ansträngningar för de minst bemedlades bästa. Alla behöver vi hjälp någon gång.

Survival of the fittest passar visserligen utmärkt i konkurrens mellan företag, men i mänskligt sammanhang blir det snart obehagligt. Vi får inte sparka på de som redan ligger.

 

 

Säg mig...

Publicerad 2018-02-15 05:06:00 i Allmänt,

 

Säg mig

Vem är jag

Säg mig

För jag har glömt

 

Säg mig

Var har jag varit

Säg mig

För jag tror att jag har drömt

 

Peka inte, nej, peta!

Med fingret på min mage

Så jag slipper se mig om över axeln

Slipper leta

 

Säg mig

Vem är jag

Är jag den du talar till

Säg mig

Vad skulle jag annars heta?

 

 

Plugget, självkänslan och det livslånga lärandet

Publicerad 2018-02-14 08:50:00 i Allmänt,

I eftermiddag är det tenta. En sex timmar lång historia där mina kunskaper i statistiska samband och kringelikrokiga grekiska tecken ska testas. Hur väl förberedd jag är får vi se efteråt, men lite nervös är jag allt. Plugget har inte fungerat som jag vill den sista tiden och det hade nog gått an om det gällt ett ämne där man kan argumentera för sin sak. Så är dock inte fallet här. Här finns ett rätt svar och det ska man kunna.
 
Nu har det hittills gått väl för mig på tentorna, men det är förstås ingen självklarhet. Även om man lagt ner mycket tid och verkligen försökt kan en dålig dag ställa till det. Inträffar det, ja då blir man underkänd.
 
Om vi ska vara korrekta är det kanske provet som blir underkänt men känslan är en annan. Jag (och jag är inte ensam) tendrar att ta misslyckanden personligt vilket innebär att självkänslan riskerar att få sig en ordentlig törn för något som egentligen inte borde vara en så stor grej. Pressen att gå igenom systemet som en godkänd individ är dock inte enbart närvarande i tentatider utan kan ligga och gnaga under huden mest hela tiden.
 
Vi går i skolan för att lära oss. Oftast är detta en ynnest, något att vara glad och stolt över. Att lära om omvärlden är att orientera sig i sin omgivning, något som förhoppningsvis på lite sikt kan göra världen till en bättre plats att leva på. Men lärandet (och mer specifikt pressen på individen att lära) säger oss också något mer. Det faktum att jag idag ska bevisa för min lärare att jag är tillräckligt bra på ekonometri innebär också att jag antas inte veta tillräckligt. Sunt tänkande ur utbildningssynpunkt på så vis att man driver elever till plugg, men på ett mer personligt plan är detta faktum också en källa till ångest. Vi går genom hela utbildningssystemet av den enkla anledningen att vi har otillräckliga kunskaper och påminns därför konstant om vår otillräcklighet.
 
Känslan av otillräcklighet är för min del inte konstant. Den gör sig påmind under dagar när modet sviker, när det börjar närma sig tenta eller andra mindre lyckade dagar. Jag har ibland sökt tröst i det faktum att skolan också för mig har ett slut, att också jag en dag ska vara färdigutbildad, klar och duglig. Tyvärr ser det ut som att vi gemensamt kan komma att i evighet skjuta upp denna dag.
 
Ni har kanske hört talas om "livslångt lärande". Fenomenet har en mycket positiv klang. Det står för personlig utveckling och samhälleliga framsteg, för en (i varje fall materiellt) bättre framtid. Fler öl i Systemets sortiment är ju inte helt fel och visst känner man sig rikare när man får stå och välja på tio plus en variant av tandkräm? Baksidan är att jag aldrig på allvar kan tillåta mig att andas ut. Livslångt lärande lovar skola genom hela livet och man gör bäst i att bli godkänd. Vad som annars händer är inte riktigt definierat men arbetslöshet låter som ett rimligt alternativ. Och vem har på allvar nytta av en arbetslös person..? Halvt skämt åsido - livslångt lärande lovar i varje fall inte mer vila.
 
Jag tror att alla människor lär sig genom hela livet och att det redan varit så under mycket lång tid. Bevis finns det också - äldre, yrkeskunniga personer har högre lön för att de gör större nytta på jobbet än sina yngre kollegor. De har lärt sig genom livet. Hur det kommer sig att "livslångt lärande" blivit en grej kan jag alltså inte svara på. Klart är dock att det lägger lite ytterligare press på oss att inte stå still, inte vara nöjda och ständigt jaga mot högre höjder. Och det är väl inte så fruktansvärt egentligen, men jag gör det gärna utan blåslampa i baken.
 
 
 
// AGCH
 

Tystnaden

Publicerad 2018-02-01 15:00:19 i Berättelser,

"Var har du varit medan jag satt hemma med ett glas öl och grät mig till sömns till Tracy Chapman?"

Vi hade precis satt oss ner vid bordet i hennes lägenhet när hon slängde frågan rakt ut i luften. Efter ett par sekunder landade den mjukt hos mig. Orden var ingen dom, inga klippta band och obehagliga tystnader. Hon lät mig fundera. Jag hade inte varit hos henne, min syster. Du förstår, systrar emellan hade vi alltid varit överens om att inte prata för mycket, inte låta språket komma för nära inpå våra liv. Inte heller hade vi besökt varann särskilt ofta. Födelsedagar, julaftnar och kanske någon annan gemensam högtidsdag, annars höll vi oss på varsitt håll.

Jag tror det började för ungefär ett år sedan. Nina, som min syster heter, skulle flytta ihop med sin partner i den lägenhet vi satt i den kvällen. De hade hållit ihop länge, mer än fyra år när kärleken eller vad det nu var började ebba ut. Som sagt, vi har aldrig riktigt pratat om det privata så jag kan inte säkert säga men vad jag vet bodde de inte länge tillsammans. Han blev konstig, talade på ett annat sätt med henne och hon tröttnade. Om man får tro henne, och det gör jag. Hon sparkade ut honom och stannade ensam kvar i lägenheten, två rum och kök med stor balkong i väster.

Ensamheten måste gnagt på henne, slukat henne bit för bit och ätit upp henne inifrån, för en dag orkade hon inte upp ur sängen. Nina låg där under täcket, skyddad och gömd från denna världs alla faror och otäckheter. Undanskuffad och omöjlig att hitta för telefonförsäljare och nyhetsankare, för ruset i centrum och för bruset på radion. Min syster var uppe några minuter på eftermiddagen och tog ett glas fil, varefter hon kisade ut genom fönstret och gick och lade sig igen.

Det började på fredagen, har Nina berättat. Att tiden gick fruktansvärt långsamt men att den ändå hann ifatt henne och att det blev måndag. Men hon kunde inte gå till jobbet. Alldeles för många var det där ute, alldeles för mycket att hålla reda på och hon kunde fortfarande inte sortera de få tankar som fanns i huvudet. Det är vad jag tror i alla fall. Följaktligen låg hon kvar i sängen, tog sig upp för ett glas fil och gick och lade sig igen. När filen tog slut tog hon sig för första gången på fyra dagar utanför huset. Med blicken fäst i backen gick hon de 200 metrarna åt sydost till den plats ICA har sin butik. Hon fyllde en kasse med frysta pizzor, betalade och gick hemåt. På vägen passerade hon Systemet, där några öl gjorde pizzorna sällskap.

Nina satte mobilen på ljudlöst. Hon har sagt att det var skönt, att hon inte mådde bra av alla krav som människor runt omkring henne representerade. Jag tror henne men vet också att hon har fel, men det har jag inte sagt. Hur som helst skärmade hon av sig, tappade sakta men säkert kontakt med världen. Det var så jag fick reda på det till slut, när hennes arbetsgivare ringde mig och undrade om jag något visste. Det gjorde jag inte, sa att hon förmodligen bara var sjuk. De sa att hon inte svarat i telefon på en vecka och att hon alltid brukade sjukanmäla sig om det var något. Jag förundrades över att de inte polisanmält men tänkte att det var nog inget.

Som förtroende systrar emellan har jag haft hennes extranyckel. Efter det där samtalet gick jag följaktligen hem till min syster, vred om låset och hittade henne i sängen. Blek, kall och tyst låg hon där i så nära fosterställning som går. Hon sa att hon var sjuk, att det snart skulle gå över och att allt skulle bli bra. Vi utbytte några fraser och sedan var jag på väg hem igen. Tänkte att det var lite olikt henne att inte ringa jobbet men sköt tanken ifrån mig.

Du förstår, vi har aldrig pratat särskilt mycket, min syster och jag. Tiden gick och gick, dagar blev veckor som blev månader. Så hittade jag henne där, en dag då jag tänkte jag skulle överraska med ett besök. Nina hade pyjamasen på sig fastän det var kväll. Hon låg fläkt över den enda fåtöljen som fanns kvar i vardagsrummet efter separationen, med huvudet hängandes över ena armstödet. Håret var ovårdat men ändå tjockt och vällde ner som ett enormt vattenfall mot golvet. Det enda som bröt tystnaden var Tracy Chapmans lena röst från CD-spelaren i hörnet.

Jag ringde 112. De två ambulanssjuksköterskorna var trevliga men samlade och allt gick väldigt fort. De sa att allt skulle bli bra, att Nina skulle klara sig och att jag skulle få komma och hälsa på så fort det gick. En vecka senare tog jag bilen in till lasarettet där en ung receptionist tog emot. De sa att Nina låg intagen på psyket, att jag kanske skulle förbereda mig på att hon inte riktigt var som vanligt. Jag kom på mig själv med att inte veta hur Nina brukade vara men bestämde mig för att det inte var någon stor grej. Jag satt hos henne i säkert två timmar, hon såg mig i ögonen nästan hela tiden. Men hon var tyst.

Det har aldrig kommit till min vetskap om Nina vid tidpunkten för mitt besök ville fly denna värld för evigt, eller om det var ett tillstånd hon var i vare kväll. Vi pratar inte så mycket om det privata, min syster och jag, och detta får nog räknas som privat. Två veckor senare låg det i vilket fall som helst ett brev i postfacket med min adress i Ninas handstil. Det tog någon timme innan jag öppnade, var inte säker på om jag ville veta vad som stod där. Min syster hade aldrig skrivit brev, vad jag vet. Men det var glada nyheter. Hon skrev att hon skulle få komma hem mot att hon kom in på återbesök en gång i månaden, men att jag var tvungen att besöka henne inom en något snarare framtid.

Dagen efter hade hon kommit hem, berättade min syster första gången vi sågs igen efter den där kvällen i hennes lägenhet. Hon talade tyst och höll blicken ständigt nedsänkt, som om hon skämdes över något men inte kunde med att säga det. Hon sa inte mer än vad hon behövde; det hade vi förresten aldrig någonsin gjort.

Så här i efterhand vet jag att vi aldrig sa tillräckligt. Därför var det extra svårt när hon ställde frågan. Var hade jag varit? Jag visste att jag måste berätta, att tystnaden gör det åt mig under tiden jag tvekar. Att varje sekund är ett bevis på min brist på omdöme, min oförmåga att ta hand om de jag älskar. Samtidigt visste jag att hennes fråga inte var ställd på det sättet. Hon lade ingen skuld på mig, det fanns ingen ilska i de stavelser som lämnade hennes mun. Min syster ville veta hur jag haft det under den tiden hon var frånvarande. Lika frånvarande som jag. Jag fick inte fram några ord, inga förklaringar eller redogörelser över tiden som gått. Istället kände jag hur musklerna i ansiktet drog ihop sig, hur tusentals känslor vällde över mitt huvud och letade sig ut som tårar i mina ögon. Jag lyfte min nedsänkta blick och såg på min syster som satt mittemot mig på andra sidan bordet. Hon såg att jag grät och jag såg att hon räckte mig handen. Jag kände hur mina fingrar tog den, som ett spädbarn krampaktigt håller i en moders lillfinger. Aldrig, aldrig mer, tänkte jag och lät min blick dränkas i Ninas. Tystnaden hade inte vunnit.

 

 

En spårvagnsfärd

Publicerad 2018-01-30 20:00:00 i Allmänt,

Det var redan ganska mycket folk på spårvagnen när jag vid Hagakyrkan gick på 11:an mot Bergsjön. Jag såg mig om efter en plats och fann en några stolsrader framåt. Med en svepande rörelse tog jag av mig ryggsäcken och satte mig ned bredvid en kvinna i femtioårsåldern. Hon var ganska stor och inte särskilt lång. Hennes kropp var något framåtlutad och blicken riktad ut mot gatan.

Färden till Kviberg tar tjugo minuter men det innebär inte att den alltid är smärtfri. I rusningstider hinner många gå på vagnen. Efter stopp vid Brunnsparken och Centralstationen var gången till bredden och längden fylld med andandes och svettandes människor. Vid Gamlestaden kändes det som om luften höll på att ta slut (nåja, riktigt så allvarligt var det kanske inte men behagligt var det inte). Till vänster om mig började min "bänkgranne" dra djupa, ansträngda andetag.

Som en medlidande gest vände jag mig mot henne och sade något i stil med ”Det blir tungt att andas när de packar så här mycket folk på samma plats”. Hon lyfte blicken mot mig och log ett frågande leende: ”Arabic?”. Jag skakade på huvudet och föreslog engelska. ”A little”. Jag försökte säga samma sak på engelska, men det frågande uttrycket satt kvar på hennes ansikte. När vi var framme i Kviberg hade jag fortfarande inte fått fram mitt budskap.

Stoppknappen var redan intryckt, så jag greppade min väska och gjorde mig redo att gå av. För att runda av det som åtminstone liknade ett samtal vände jag mig till min granne, log och önskade henne en god dag. Då tog hon upp sin handväska, rotade febrilt med händerna i ett par sekunder och fick upp en liten hjärtansformad chokladpralin inslagen i blått hölje. Hon tryckte den lilla godisbiten i handen på mig och såg mig i ögonen. ”Ha det bra!”, nästan viskade hon på stapplande svenska och med darr på rösten. Jag nickade, log dubbelt så brett och kände hur känslorna började bubbla inom mig. Och så vände jag mig om och steg ut i den kalla luften på Kvibergs spårvagnshållplats.

 

 
 
 
// AGCH
 

 

Mot det kontantlösa samhället - nätverk och dödsbringande urvalsspiraler

Publicerad 2018-01-29 14:33:00 i Allmänt,

I P1-programmet Godmorgon, Världen! sändes igår ett intressant reportage om hur kontantanvändningen stadigt går ned i Sverige. Enligt en intervjuad docent i industriell ekonomi vid KTH kan kontanthantering i genomsnitt vara olönsamt för butiker redan 2023 om utvecklingen fortsätter i samma takt som nu. Tekniknyfikenhet nämns som en delförklaring i programmet (vi är ju väldigt duktiga swischare), liksom stöldrisken som kontanthantering innebär. Baksidan är att digitala pengar är beroende av ett fungerande IT-system och därmed känsligt för till exempel IT-terrorism eller något så banalt som strömavbrott. Dessutom riskerar de digitala pengarna att utesluta vissa grupper av konsumenter (före detta fångar, skuldsatta eller i övrigt mindre bemedlade grupper som inte har råd att betala bankernas kortavgifter, och så vidare) från viktiga konsumentmarknader, varför själva pengaanvändningen kan vara på väg att bli en klassfråga. Men vilka drivkrafter finns egentligen bakom utvecklingen mot ett kontantlöst samhälle och hur kommer det sig att opinionen mot kontanterna ändå är ganska stark?

För att komma närmare ett svar på den frågan kan vi vända oss till två teorier förankrade inom nationalekonomin, nämligen de om nätverk och snedvridet urval (vanligaste översättningen av engelskans ”adverse selection”). Tanken är att jag ska börja med en kort förklaring av varje teori och därefter tillämpa dem på frågan om kontanthantering och -användning i ekonomin. Redan nu ska också betonas att jag inte läst någon forskning på ämnet, så tillämpningen som komma skall är helt grundad på mina egna tankar och funderingar. Ni får helt enkelt granska argumenten kritiskt och dra de slutsatser och lärdomar ni finner lämpliga.

Vi börjar med nätverksteori. Tanken bakom nätverksteorin är att nyttan av vissa produkter eller tjänster inte enbart är beroende av dess egna kvaliteter eller egenskaper utan också av storleken på kretsen av dess användare. Detta låter kanske krångligare än vad det behöver vara, men tanken är egentligen ganska enkel. Vi vänder oss därför till paradexemplet på teorin, nämligen telefonen.

Telefonen måste sägas vara en fantastisk uppfinning. Med den kan man idag inte bara ringa nästan vem man vill utan också dela bilder fritt till miljoner människor på nätet och (av speciell betydelse i detta sammanhang) skicka pengar till den man känner för. Men alla de fina egenskaper telefonen idag har hade inte varit något värda om antalet användare varit begränsat. Instagram med tre användare hade aldrig blivit vad det är idag, inte för att Instagram hade varit sämre som app utan eftersom nyttan av den är beroende av hur många som använder den. Samma resonemang kan tillämpas på telefonens kärnfunktion, nämligen möjligheten att ringa. Om antalet personer du kan ringa är väldigt få är själva tjänsten ganska värdelös, men allteftersom antalet möjliga kontakter ökar blir också nyttan av att köpa telefon större.

Kontanter, för att återvända till vår frågeställning, har ungefär samma egenskaper som telefoner. Nyttan av kontanter (och faktiskt pengar i allmänhet, men det får vi diskutera någon annan gång) är helt beroende av att de är allmänt accepterade som betalningsmedel. För att illustrera kan vi se framför oss ett mycket realistiskt scenario där andelen kontantanvändare minskar. Varje gång ett företag upphör med att hantera kontanter blir antalet möjliga användningsområden för existerande fysiska pengar mindre, och därför bör också värdet av existerande kontanter minska något. Detta gör att en liten grupp konsumenter överger de fysiska pengarna för digitala. Nu hanterar färre konsumenter kontanter än tidigare, varför nyttan för kvarvarande kontanthanterande företag att ta emot kontanter sjunker något. Några fler näringsidkare övergår därför till kontantlösa utbyten, med direkt följd att kvarvarande kontanter får färre användningsområden och därmed lägre värde.

Kontentan av kontanterna är att när tillräckligt få individer ägnar sig åt betalning med papperspengar har värdet av dem på samhällelig nivå blivit så litet att varken företag eller myndigheter har någon vinning av att hantera kontanter. I en ekonomi där arbete är dyrt och teknik billigt blir förstås praktiskt penninghantering i längden ineffektivt och nätverksegenskaperna förutspår dess undergång.

En möjlig drivkraft bakom processen mot det kontantlösa samhället finner vi alltså i exemplet ovan. Vi ska nu titta närmare på en annan process som också den kan resultera i någon form av systemkollaps. Snedvridet urval kan mynna ut i de mönster vi redan beskrivit men drivs av något annat: det är inte slumpen som avgör vilka individer som lämnar ett system på nedgång.

Det klassiska exemplet från ekonomutbildningen på snedvridet urval är försäkringsbolaget ur bolagsperspektiv. Vi tänker oss här att ett försäkringsbolags intäkter (i form av försäkringspremier) och utgifter (i form av skadeersättning) i utgångsläget är i balans, det vill säga lika stora. Företaget går varken med vinst eller förlust. Nu höjer bolaget av någon anledning premierna. Detta får som följd att de kunder som är minst benägna att betala för försäkringen, alltså de som löper minst skaderisk, lämnar försäkringsbolaget för andra försäkringslösningar. Kvar hos försäkringsbolaget finns de kunder som kostar företaget mest i skadeersättning, samtidigt som kundflykten gör att bolagets intäkter (med stor sannolikhet) minskar istället för ökar i och med premieökningen. Företaget går nu med förlust och måste återigen höja premierna, något som sätter igång ännu en runda snedvridet urval. Slutet av processen är inte ljus; försäkringsbolaget måste gå med vinst men eftersom de mest gynnsamma kunderna ur bolagsperspektiv hela tiden är de första som lämnar riskerar vi att hamna i en sits där ingen erbjuds försäkring. Processen brukar på engelska kallas ”adverse selection death spiral” och kan om den gäller till exempel sjukförsäkring vara oroväckande bokstavlig.

Nu behöver man ju inte köpa kontanter (även om inflationen gör det kostsamt att hålla dem), men resonemanget kan i mina ögon ändå tillämpas på frågan om kontanthantering. Frågan vi måste ställa oss är: När vi använder allt färre kontanter för att utföra ekonomiska transaktioner, vilka är då de första att gå över till alternativa pengar och vilka håller fast vid kontanthantering?

Magdalena Andersson, Sveriges finansminister, satte i reportaget jag länkade till i inledningen fingret på svaret. Hon säger här att alla tjänar på att kontanthanteringen minskar eftersom kontanthantering inbjuder till penningtvätt och skatteflykt. Det har det förstås alltid gjort, utan att svenskar för den delen tvättat pengar mer än något annat folk. Men inställningen får ändå viktiga konsekvenser. Allteftersom färre och färre använder kontanter blir andelen filurer och fuskare av de som fortfarande gör så större och större. Misstron mot kontantväsendet, som ju nu blivit en alternativ valuta för de som vill kringgå lagens långa arm, breder ut sig. Ur detta föds på gott och ont (se inledningen) opinion mot kontantväsendet och processen mot det kontantlösa samhället snurrar vidare med allt högre hastighet.

Nu har vi behandlat två processer som båda tydligt pekar åt samma håll – dödsdomen över kontanterna verkar vara klubbad. Men denna dödsdom är fastställd utan domstolsförhandling. Kanske beror det på att finansministeriet och Skatteverket är skeptiska mot betalningar som inte lämnar spår, kanske beror det på att folk i allmänhet inte skulle sörja om kontanterna försvann, men faktum kvarstår: vi håller på att avskaffa ett av de mest traditionstyngda fundamenten för den moderna ekonomin, och det i princip helt utan politisk debatt. I ett samhälle som kanske redan är alltför känsligt mot digitala störningar och med klassperspektivet i bakhuvudet – vilka konsekvenser får egentligen övergången till kontantlöshet? Är vi medvetna om vad som sker eller är det något som bara händer framför våra ögon? Frågorna bör diskuteras nu; 2023 kan vi ha tippat över kanten.

 

 

// AGCH

 

Skogen, överflödet och nöden

Publicerad 2018-01-27 13:38:00 i Allmänt,

När staden kryper mig alltför tätt inpå skinnet, när bilar, avgaser och det ourskiljbara sorlet av människoröster från gatan tränger alltför långt in i mitt sinne, då tar jag min tillflykt till ett skogsområde i närheten av vår lägenhet. Här finner mina fötter ro mot det ocivilicerat ojämna underlaget och mina ögon får vila mot trädens oregelbunda skrovlighet, långt från husens och gatornas skarpa linjer. Men jag är inte ensam om min fristad i det lilla skogsområdet strax norr om Kviberg.
 
Så fort terrängen går från oläglig till något mera tillgänglig träder tecknen fram. Förkolnat trä med inslag av halvt nedsmälta Cola-flaskor och rostig ståltråd. En blå plastsäck, illa åtgången av väder och vind, slarvigt lämnad invid foten av en enbuske. Små, halvmeterhöga stubbar - återstoden av de med yxa huggna träd som blivit ved till de små eldarna. En grönblå binda, uppsvullen av vätska, på en bädd av mossa under en tall. Här har bott människor.
 
Jag förstår mig inte riktigt på de här människorna. Inte för att vi inte är av samma art, utan för att våra livs stigar aldrig korsats. Jag ser dem varje dag sittandes utanför affärer med en kopp i handen. Jag handlar, de hoppas. Jag går ut i skogen när jag är jag är trött, trött på tempo, förväntningar och blickar. De är i skogen för att det inte finns plats för dem någon annanstans.
 
Skogen utanför Kviberg kan knappast räknas som natur i dess rätta bemärkelse. Snarare är det ett vildmarkens rop på hjälp, ett sista flämtande andetag innan industrialismens strypgrepp slutgiltigt tystar trädens och mossans röster. Jag går till denna ö för att komma undan den mänskliga monotonin, dess stela och spelade form av liv. Träd sträcker sig mot solen men bryr sig inte om hur de ser ut. Jag beundrar planlösheten, dess (i detta fall tillsynes) orörda, oskuldsfulla men ändå så funktionella ordning. Här försöker ingen manipulera spelets regler. Ingen vinner, ingen förlorar. Här finns bara liv och död, sida vid sida och i ständigt samspel.
 
Jag vet. Min syn på naturen är gravt romantiserad och tungt präglad av ett modernt liv i överflöd. I "samklang med naturen" har vi aldrig levt - vi har alltid levt av den. Nu som då, speciellt nu. Att gå till skogen är ytterst en form av verklighetsflykt, ett sällan skådat och allmänt accepterat hyckleri. Vi tillber det vi kallar Naturen samtidigt som vi långsamt kväver den till döds. Den kan inget göra.
 
Det går ingen nöd på oss, inte än i varje fall. Men det gör det för dem. De som lämnar plastpåsar under enbuskar och hugger ned träd för att elda, de som förpestar den orördhet jag söker mig till, de känner inte naturen så som jag gör. För dem är den ett verktyg, en resurs som inte har annat syfte än att nyttjas. Här, gissar jag, finns ingen skönhet och ingen ro. Här finns bara nöden, kall och rå. Vem är jag att döma?
 
 
 
// AGCH
 

Staten i rättighetsperspektivet

Publicerad 2018-01-13 12:00:00 i Allmänt,

Om man funderar lite kring var staten finner sin plats i en värld med så starkt motiverade rättigheter kring ägande inser man snart att den platsen är mycket svår att hitta. Staten finner sin finansiering i skatter (eller tvångsarbete, men det lämnar jag därhän). Skatt är både när det gäller skatter på kapital eller arbete att frångå de principer jag diskuterade i mitt förra inlägg. Staten tar ut skatt i förskott och har inte lagt ned varken arbete eller maskintid för att ha rätt till de medel som tas upp i skatt. Så hur kommer det då sig att skatten som företeelse har så starkt stöd, och vilken roll har den i konflikten mellan arbete och kapital?

Svaret på frågan står på åtminstone tre ben. Det första och kanske mest uppenbara är statens överlägsna förmåga att finansiera mycket stora projekt av samhällelig betydelse, där ansamlandet av stora resurser genom skatteväsendet är enda rimliga finansieringsmöjligheten. Det andra benet är att det måste finnas någon part som håller reda på alla människors rättigheter, eftersom det oundvikligen uppkommer konflikter av olika karaktär när människor samspelar i ett samhälle. Staten agerar rättskipare för att se till att rätten till liv, frihet och ägande upprätthålls. Sist men inte minst finner vi ett tredje ben utgörandes av statens roll som arena för kompromiss mellan arbete och kapital, eftersom parterna som vi ska se inte nödvändigtvis finner en godtagbar lösning på det fördelningsproblem jag beskrev i föregående inlägg. Gemensamt för alla tre benen och därför på sätt och vis ”pallens” sits, är att samtliga samhällsmedborgare i bildandet av den demokratiska staten gått med på att ge upp en viss del av de resurser de har rätt till för att på ett eller annat sätt förbättra sina egna eller samhällets livsförutsättningar.

De första två benen utgör den klassiska liberala motiveringen till varför staten behövs. Staten tillhandahåller befolkningen sådana tjänster så som skola, vård, och infrastruktur som enskilda kapitalägare eller till och med hela företag av olika anledningar (avsaknad av stordriftsfördelar, oacceptabel ojämlikhet och så vidare) inte klarar av. Dessutom måste det i ett civiliserat samhälle finnas någon som löser konflikter (genom ett rättsväsende) och som skyddar medborgarnas rättigheter vid militära angrepp (genom bildandet av militär). Dessa två ben tycks mig ganska oproblematiska och om inte ointressanta så i varje fall mindre eggande än det tredje, speciellt i detta sammanhang. Därför tänker jag i resten av texten behandla det tredje benet: staten som arena för kompromiss mellan arbete och kapital.

För att kratta manegen för kommande resonemang vill jag först påminna om vad jag skrev i föregående inlägg. Kom ihåg att både arbete och kapital har skäl för att kräva sin rätt till de resurser som skapas i företaget. Ingen av parterna vill i onödan kompromissa bort rätten till arbetets frukt eller rätten till ägandets avkastning. Detta ger upphov till en konflikt, där ingen av parterna nödvändigtvis måste vara nöjd med någon given fördelning. För att komma vidare från denna punkt måste vi föra in ett nytt begrepp i resonemanget, nämligen makt. Den fördelning som blir slutresultatet av en förhandling mellan arbete och kapital i företaget kommer oundvikligen vara beroende av maktförhållandena i företaget. Om kapitalet har övertag över arbetet kommer oproportionerligt stor andel av företagets mervärde gå till kapitalet och vise versa.

Vad bestämmer då maktförhållanden i företaget? Faktorerna skulle för enkelhetens skull kunna delas upp i två kategorier, nämligen interna företagsförhållanden och externa förhållanden i omvärlden. Vi börjar med de förstnämnda.

I företaget spelar något som skulle kunna kallas ”rättigheternas ordning” stor betydelse. Som vi konstaterat tidigare är äganderätten mycket viktig för att skydda rätten till liv och frihet. Det är ingen rättighet som (här kan diskuteras på vilka grunder) lättvindigt överlåts till någon annan. I företaget övergår inga äganderätter, men arbetet tillåts, ja till och beordras nyttja företagsägarens lokaler och material för att producera varor och tjänster. Eller med andra ord: företagsägaren låter arbetarna nyttja dennes personliga ägodelar, något som inte är en självklarhet - äganderätten går i beslutsväg före andra rättigheter i företaget. Även om det finns en konflikt om mervärdet i företaget har alltså kapitalägaren en ständig hållhake på arbetet – kapitalägaren kan när som helst med hänvisning till äganderätten frånta arbetaren dennes arbetsuppgifter (och därmed inkomstkälla). Beroende på hur de yttre, externa förhållandena ser ut kan detta vara överkomligt eller förödande för arbetaren; skulle den givna kapitalägaren vara enda arbetsgivare i området medför de interna förhållandena i företaget förstås mycket stor makt i händerna på kapitalägaren.

De externa förutsättningarna utgörs således av arbetsgivare och arbetstagare i företagets närhet. I de interna förhandlingarna mellan arbete och kapital är arbetet, för att väga upp ovanstående ojämlikhet, tvungen till att hota med att lämna företaget om de inte får tillräcklig del av företagets ekonomiska kaka. Om det finns gott om arbetstillfällen i omgivningen kommer företagsledningen tvingas gå med på långtgående eftergifter för att behålla kompetent arbetskraft och därmed konkurrenskraft (givet att målet med företaget är att gå med så mycket vinst som möjligt). Om så inte är fallet, eller om det redan står en lång kö av arbetslösa utanför företagets portar som väntar på att få ta anställning, då vet företaget om att arbetet antingen kommer stanna eller omedelbart ersättas av nytt varför ersättningsnivåerna till arbetet kan hållas nere.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas om maktförhållandena i ett kapitalistiskt företag att kapitalet genom äganderätten har ett klart övertag över arbetet inom företaget, men att detta övertag mer eller mindre kan vägas upp av yttre förutsättningar (jag bortser här från fackets roll). Under den period som den moderna demokratiska staten utvecklades, låt säga ungefär 1800-1950, var emellertid arbetare förhållandevis knutna till den arbetsgivare de befann sig hos. Kollektivtrafik fanns enbart i större städer och bilen var ännu en lyx som relativt få (om någon, beroende på tid) kunde unna sig. I det tidigindustriella samhället var det dessutom inte ovanligt att arbetsgivare tillhandhöll bostäder åt arbetarna, något som ytterligare band arbetaren till sin nuvarande arbetsgivare. Detta torde givit kapitalet ett övertag gentemot arbetet i termer av förhandlingsmakt, något som förstås också kom till uttryck i fördelningen av företagets ekonomiska kaka. Arbetet fick inte den del som ansågs rättmätig.

När någon blir orättfärdigt behandlad i en förhandling kan denne välja att antingen lämna förhandlingsbordet eller ta till ännu starkare maktmedel för att ändra maktbalansen. Om valet ”lämna” medför svält återstår att ta till starkare maktmedel. Det starkaste maktmedel en människa kan uppbåda är våld – i vårt sammanhang hotar våldet den viktigaste av alla rättigheter, nämligen rätten till liv. På systemnivå hanteras den orättfärdiga fördelningen mellan parterna på så sätt att arbetet hotar med revolution, och kapitalägarna vill ha sina ägodelar (och livet) i behåll.

För att lösa konflikten träder så staten in i rummet. Mot upptagande av skatt som omfördelar resurser från de bemedlade till det allmänna, från kapitalägare till arbetet, går staten med på att i lag skydda företagets interna maktbalans och se till att genom rättsväsendet och statens våldsmonopol upprätthålla det system av rättigheter som redan etablerats. På så vis förhandlar både arbetet och kapitalet bort en del av sina rättigheter i form av ägande och arbetets frukt i utbyte mot funktioner och tjänster båda anser mer värda än de resurser de givit upp. Detta utgör pallens tredje ben.

Härifrån kan ett antal mycket intressanta diskussioner ta vid. Har förändringar i de externa förutsättningarna, det som de facto utgör arbetsmarknaden, genom till exempel bilens och kollektivtrafikens genombrott påverkat vilken roll staten bör inta i samhället? Har staten genom att skydda den så starkt befästa äganderätten valt sida i konflikten mellan arbete och kapital, eller är den en neutral enhet som balanserar systemet? Här är nog enbart en sak säker: statens roll är utan tvekan systemupprätthållande och förhindrar effektivt samhällsomvälvande förändringar av produktionsförhållanden och relationer mellan ägande och arbete. Kanske än viktigare – så länge staten är demokratisk och makten över den är baserad på principen en person, en röst har du och jag möjlighet att påverka detta förhållande. Nämnde jag förresten att det är val i år..?

 

// AGCH

 

Rättigheter som utgångspunkt för konflikten mellan arbete och kapital

Publicerad 2018-01-10 21:33:00 i Allmänt,

När jag lyssnat på föreläsare och läst böcker i nationalekonomi tycks det ibland som om det inte finns någon konflikt mellan kapitalägare och arbetare. För en person med bakgrund i bredare samhällsvetenskaper kan detta vara lite svårt att förstå – det kan tyckas självklart att konflikten existerar och att fördelningen mellan lön och vinster inte kan tas för given. Inställningen finner sin grund i att den fördelning som kommer ur marknadsförhållandena är sådan att de tillgängliga resurserna i form av kapital och arbete nyttjas på effektivast möjliga sätt, med minsta möjliga resursslöseri. Men, och detta är ett viktigt men, detta innebär varken att produktion sker efter allmängiltiga moraliska principer eller att grupper av individer inte kunde haft det bättre under andra förhållanden. Här kommer därför ett alternativt sätt att se på den interna konflikten om fördelningen av de resurser som produceras i ett företag, den centrala enheten för produktion i ett kapitalistiskt samhälle.

En av de viktigaste insikterna filosofin och samhällsvetenskaperna har givit oss är att varje människa har (eller i varje fall borde ha) ett inneboende, okränkbart värde. Detta värde finns stadgat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som ska garantera alla individers rätt till kropp, liv och frihet och som måste efterlevas av alla FN:s medlemsstater. Men rättighetsperspektivet är inte enbart en grundpelare för den moderna rättsstaten, det är också ett användbart verktyg för att förstå konflikten mellan arbete och kapital kring företagets produktion.

Vi tar avstamp i grunden för de mänskliga rättigheternas existens. Alla människor föds nakna, hjälplösa, beroende av sin omgivning. När ett barn föds finns ingenting som på markant sätt skulle skilja ut detta från andra barn ur rättighetsperspektiv – det har inte förtjänat något mer än andra, har inte gjort sig skyldig till någon form av brott. Därför måste alla individer i grunden ha samma rätt, och rätten till liv (hur denna än motiveras: genom gud, genom humanism eller på något helt annat sätt) måste därmed vara generell, gälla alla.

Med rätten till liv bör följa rätt till din egen kropp. Utan rätt till din egen kropp kan livet lätt berövas dig, genom misshandel eller annan form av fysiska övergrepp. Rätten till din kropp säkerställer att du har ett liv att leva och fastställer din status som individ, självständig i både kropp och själ. Detta torde vara en av de främsta anledningarna till varför upplysningsfilosofin med tiden fick så stort inflytande på inställningen till slaveri; slavstatus överför rätten till din kropp från individen själv till slavägaren och är därför oförenlig med tanken på alla människors lika värde och rätt till liv.

En anledning av flera till att slaveri överhuvudtaget existerar är att människor är kapabla att utföra arbete. Arbete är tätt sammanlänkat med den mänskliga kroppen. När man tänker efter är de båda företeelserna till och med oskiljbara – fysiskt, traditionellt arbete måste per definition ske på den plats där kroppen befinner sig. Därför kräver nyttjandet av slavarbetskraft också kontroll över slavarnas kroppar; rätt till kroppen ger rätt till frukten av dess arbete.

Detta måste förstås också gälla fria människor. Om rätten till kropp ska vara meningsfull måste individen inneha rätten till sitt arbete, för att klara försörjning i form av mat och husrum och för att förverkliga den frihet som kommer med att vara människa. Av detta följer i modern kontext varje individs rätt till företagande, rätt till att driva näringsverksamhet syftandes till att trygga den egna försörjningen och, återigen, förverkliga den frihet som följer med att vara människa. Men individens rätt till frukten av sitt arbete och rätt till företagande vore inget värd utan en medföljande rätt till ägande.

Rätten till ägande är således en nödvändig förlängning av rätten till liv, kropp och arbete och säkerställer att individen kan infria de friheter som garanterats henne. Den mat hon odlar, de ting hon producerar för att säkerställa sin försörjning, ska inte lättvindigt kunna tas ifrån henne eftersom detta skulle äventyra både hennes liv och ställning som fri individ. Men bilden kompliceras betydligt när vi flyttar in resonemanget i ett modernt företag av kapitalistiskt snitt.

Om rätten till arbetets frukt följer med rätten till kropp, måste rätten till det en maskin tillverkar följa med ägandet av den maskinen. Men rätten till arbetets frukt och rätten till det som spottas ur maskiner krockar i det kapitalistiska företaget. Eftersom arbete och kapital blandas i produktionsprocessen (maskinerna går inte av sig själva utan bemannas av arbetande, fysiska personer) uppstår tvivel kring hur stor del av det mervärde som produceras inom ramen för företaget som ska tillfalla arbetet (för att tillfredsställa rätten till arbetets frukt) respektive ägandet (för att ytterst tillfredsställa äganderätten).

För att vara mer allmängiltig uppstår konflikten i samma stund som en individ sätts att arbeta med redskap som i sin tur är frukten av någon annans arbete, varför äganderätten till detta redskap ligger i någon annans händer. Detta blir en konflikt eftersom både den som innehar rätten till frukten av sitt arbete och den som innehar äganderätten rimligen anser att deras rätt är okränkbar och därför anser att de åtminstone borde tilldelas en ansenlig del av det värde som skapas. Och eftersom inga generella moraliska principer eller liknande finns för att bestämma denna fördelning blir den en dragkamp mellan två skilda intressen, båda uppbackade av samma resonemang grundat i alla människors lika rätt till liv, frihet, kropp, arbetets frukt och ägande. 

Om nu både kapitalägare och arbetare har rätt till företagets mervärde, hur kan vi avgöra om en viss, given fördelning är rättfärdigad, eller skälig? Svaret på frågan är, som så ofta när det handlar om politik, helt beroende av vilka perspektiv man anlägger. Om du är utilitaristiskt lagd och främst bryr dig om samhällets totala produktion eller välstånd kommer du förmodligen föreslå en marknadslösning, där kapital och arbete delar på kakan efter det på marknaden bestämda priset på arbetskraft (kapitalägarna får sin del genom vinsten, som är det som blir över när kostnader för kapital, det vill säga maskinhyra eller -inköp, och arbetskraft dragits från de totala intäkterna). Är du istället egalitärt lagd och därmed främst bryr dig om fördelningen av samhällets resurser, exempelvis som en följd av att alla människors lika värde skulle kunna innebära att alla människor har rätt till en viss levnadsstandard, då kan helt andra principer vara aktuella.

Kontentan av hela resonemanget är egentligen att det inte finns något färdigt svar på frågan om mervärdets fördelning i ett företag. Det finns principer som utgör förslag till fördelning, så som marknadslösningen, men huruvida dessa ska tillämpas och i så fall i vilken omfattning är ytterst en politisk fråga. Detta är viktigt att komma ihåg, speciellt så när man läser en utbildning som specialiserar dig på att analysera produktions- och fördelningsproblem under specifika förhållanden, nämligen de som råder på marknaden. Dessutom bör vi avslutningsvis ta med oss att rättigheter i ett modernt samhälle sällan existerar sida vid sida, och att rättigheter som står i konflikt med varandra i förlängningen kan skapa mycket kollektiv huvudbry. För att plantera ett litet frö: Vad händer om de mänskliga rättigheterna i form av olika dimensioner av materiell och mental levnadsstandard (tänk rätt till utbildning, rätt till föräldraskap, helikopter till jobbet och så vidare) utvidgats så långt att det för att infria alla dessa rättigheter krävs arbete av andra? Med rättigheter följer skyldigheter, inte sant?

 

// AGCH

 

Nyårets framtidsutsikter

Publicerad 2017-12-31 11:56:00 i Allmänt,

Vi människor tenderar att fira det mesta som firas kan - födelsedagar, mer eller mindre religiösa högtider av alla de slag, framgångar i sport och så vidare. Men varför firar vi nyår? Detta är ingens födelsedag, här finns inga helgon inblandade och ingen historisk händelse att höja till skyarna men ändå sitter vi där mitt i natten och skålar i någon form av bubblig vätska. Så hur kommer det sig då att den sista dagen på året ska firas?
 
I vårt moderna samhälle är kontinuitet ingenting som lyfts fram som eftersträvansvärt. Vi ska framåt, inte stå och stampa. Vi ska göra karriär (det vill säga byta jobb eller bostad), vi ska vara uppdaterade både vad gäller nyheter och stil (i varje fall om vi ska tro reklamen) och följaktligen måste vi ständigt se mer och köpa nytt. Gårdagen är passé och morgondagen står för nya möjligheter, nya tillfällen att förbättra vår operfekta personlighet och nya chanser att fullborda vår outnyttjade potential. På gott och ont - genom att bli "bättre" människor kan vi nyttja vår tid och våra resurser effektivare (höjd levnadsstandard eller minskad klimatpåverkan, båda är möjliga), men pressen på individen att fullborda sig själv kan samtidigt vara en källa till stress. Bra eller dåligt är dock i sammanhanget av mindre betydelse. Huvudsaken är istället att detta fokus på utveckling, på steg framåt, kräver en uppdelning av tiden i "före" och "efter"; enbart så kan vi se och dokumentera vår utveckling och bevisa för oss själva att vi inte står still.
 
Ny dag, ny vecka, nytt år. Nyår är ett perfekt tillfälle för uppdelning av tid. Vi sammanfattar det som gått och tar avstamp för något nytt. Inte bara nytt år utan också nya vanor, nya mål och nya utmaningar. Nyår får därför stå som monument för ett samhälle i utveckling - om vi inte väntat oss eller hoppats på att nästa år ska bli annorlunda och bättre än det förra hade vi rimligen inte firat nyår, i varje fall inte på det ibland ganska utsvävande sätt som ju är ganska vanligt.
 
Om man tänker efter är det med det i bakhuvudet inte så konstigt att vi firar nyår. Den ekonomiska tillväxten de senaste hundra åren  har varit enorm, något som givit människor i vår del av världen anledning att hoppas på och till och med förvänta sig en bättre morgondag. Att fira tidens framåtskridande kan tyckas besynnerligt, men när levnadsvillkoren förbättras med tiden blir det helt plötsligt betydligt mer logiskt. Hur ser då utsikten för framtida nyårsfirande ut, eller med andra ord, kan vi vänta oss tillväxt också i framtiden?
 
En sådan fråga är som ni kanske redan gissat omöjlig att svara på, men man kan alltid föra mer eller mindre rimliga resonemang kring den. Mycket tyder på att ekonomin också i framtiden kommer växa, men inte lika snabbt som tidigare. Välutvecklade ekonomier, det vill säga sådana som i produktionen använder den senaste tekniken och all tillgänglig kunskap, har historiskt vuxit med ungefär 2% per år givet att inga militära konflikter eller naturkatastrofer kraftigt stört produktionen av varor och tjänster. Om så varit fallet kan man vänta sig högre tillväxt under ett antal år, tills den krigshärjade ekonomin kommit ikapp omvärlden. Detta är förstås ett teoretiskt resonemang och det finns mängder av variabler som kan tänkas störa, men utgångspunkten är ändå intressant. Osedvanligt hög tillväxt, det vill säga kanske 3 % och uppåt per år, tenderar att uppkomma antingen i länder och regioner som tidigare härjats av krig (som exemplet Europa 1950-1970, de så kallade guldåren) eller i länder som produktionstekniskt sett legat långt efter omvärlden (exempelvis Kina 1980 fram till idag). För länder som redan ligger i framkant, så som Sverige idag, kan vi inte vänta oss särskilt höga tillväxttal i framtiden även om det inte innebär att tillväxten är låg - 2 procents tillväxt över 50 år ger en mycket stor förbättring av materiell levnadsstandard.
 
Men tillväxt mätt som BNP ger oss ingen kunskap om fördelningen av välstånd. En viktig insikt jag fått med mig från 2017 är att en ekonomi baserad på marknadskrafter tenderar att öka snarare än minska inkomstklyftorna, även om tillväxten i de flesta fall kommer alla tillgodo i olika omfattning. Oroande för nyåret, i varje fall ur klassynpunkt, är att de som idag tjänar minst också har sämst löneutveckling. Detta innebär att även om tillväxten i framtiden skulle vara 2 procent i hela landet kan de som tjänar minst stå kvar och stampa på stället (ingen tillväxt alls) medan de som tjänar mest kan fira ljusa framtidsutsikter och välståndsökningar med kanske 4 eller 5 procent per år. Kanske blir nyår i framtiden en klassmarkör, där de som idag har höga inkomster, statustunga positioner eller mycket aktier i portföljen kan fortsätta dricka bubbel i förhoppning om en bättre värld medan de längst ned på inkomststegen firar nyår som ännu ett tillfälle att dränka hopplöshet i alkohol. Detta ska förstås inte ses som mer än spekulation, främst med tanke på att det kan finnas andra anledningar att fira nyår än enbart förhoppningar om bättre tider samt det faktum att hoppet brukar leva även om utsikterna är dåliga, men det tåls att tänka på. Särskilt så i tider som dessa - nyår ska ju vara ett tillfälle för reflektion och eftertanke.
 
Så. Med hopp om att vi alla också i fortsättningen ska få fira nyår med hopp om en bättre framtid - Gott Nytt År! = )
 
 
// AGCH
 

Badrumsväggen

Publicerad 2017-12-05 14:21:00 i Allmänt,

Jag ser in i badrumsväggen. Det blanka kaklet skiner, ja nästan bländar mina ögon, som när en lampa tänds rakt i ansiktet. Jag ryggar tillbaka, tänker på kraften hos lampans ljus. Det som både upplyser och förblindar, förklarar och fördunklar. Tänker på den makt lampan besitter, på den maktlöshet som återfinns endast hos dem där inget ljus finns. På de som år in och år ut brukade vår jord för att överleva, som betalade skatt till kungen för att kungen satt på en tron av Guds nåde. På de som i fabriker arbetar dag in och dag ut utan att veta om att de göder mången chef längre upp i näringskedjan. Barnarbete existerar än idag. Jag tänker på de som jobbar i fabrik dag ut och dag in trots vetskapen om att frukten av deras arbete delvis inte är deras egen. Blir det bättre eller sämre av att veta? Jag tänker på alla de pensionärer idag och i framtiden som direkt eller på omvägar har sina pensionspengar investerade i de företag som nyttjar barnarbete. Blir det bättre av att veta..?
 
Jag tänker på de förmän som driver dessa barn till att arbeta snabbare, på de ord som yttras och som tas emot och processas av ännu inte färdigutvecklade hjärnor. Jag tänker på mig själv, som med stor sannolikhet betalat i första hand förmannens lön i jakten på billiga underkläder. Jag tänker på hierarkier, på makt och på över- och underordning. Jag är överordnad, barnet i fabriken underordnat. Men den lilla lön som barnet tjänar tas med hem till pappa och mamma, som på de grönsaker lönen räcker till kan koka en värmande soppa. På sikt kanske de knappa penningarna räcker till en grundskoleutbildning för syskonen. Kanske kan de klättra på stegen, jobba med utvecklingsarbete och få statlig lön eller sitta på kontor och pilla med siffror och få lite högre lön, och de kan gå till marknaden och köpa billiga kläder som något annat barn har sytt och... Och... Och... Tänka sig, att en badrumsvägg kunde få en att tänka allt det här.
 
 
 
// AGCH
 
 

Kärlekens dilemma

Publicerad 2017-11-23 17:14:00 i Allmänt,

Det finns klyschiga sånger om kärlek, och det finns Honung. Annika Norlin (Säkert!) skrev enligt egen utsago låten som en reaktion på och beskrivning av olycklig, undantryckt kärlek till en människa som var omedveten om de känslor hon hyste. Men texten säger mer än så. Hennes ord sätter fokus på något mycket mer allmängiltigt hos kärlekens natur - det faktum att vi i kärleken till en annan människa aldrig kan, eller i varje fall aldrig bör, ta den andra parten för given och att det ytterst är den andra partens inställning till ens egna känslor som avgör vår relation.

 

Jag är ledsen att jag talar så här

Men när jag ser på dig Höga Visa

Du är skön alltigenom min älskade

På dig finns alla fläckar

Och det här det enda som plågar mig

Helt och fullt kan du aldrig bli min

För aldrig kan jag och aldrig ska jag

Träda in i ditt skin

Och det här är vad som äter mig

Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop

Och det här är vad som äter mig

Att din hud är doppad i honung

 

Text: Annika Norlin

 

Kärleken är individuell, så till vida att det är hos oss själva vi känner den. Den finns inom oss och knager, tär och glädjer. Men den riktas utåt på så vis att (om vi inte enbart hyser kärlek till oss själva) målet för kärleken alltid är skiljt från kärlekens källa, alltid finns utanför den kropp som hyser känslorna. Så är fallet i mellanmänsklig kärlek; när en individ hyser kärlek för en annan är kärlekens källa med nödvändighet skiljt från dess mål. Om objektet för vår kärlek i sig saknar känslor torde detta vara oproblematiskt. Ta till exempel ett barn som visar starka känslor för en nalle - nallen kan kramas hur hårt som helst utan konsekvenser för relationen mellan kärlekens källa och mål (förutom möjligtvis om nallen går sönder, en väl så traumatisk episod kan tänkas). Men i mellanmänsklig kärlek ställer detta till mycket komplicerade bekymmer, speciellt om kärleken ses som exkluderande och därmed begränsad som i till exempel parförhållanden.

I relationen mellan två fria individer uppstår nödvändigtvis spänningar, speciellt så när det kommer till kärlek. Kanske ska vi här ta ett steg till och göra skillnad på kärlek och kärlek, som ju förekommer i så många olika former. Vänskap, en mild form av kärlek, förekommer någorlunda fritt utan att begränsas av den exklusivitet som råder i parförhållanden. Den typ av kärlek som lägger grunden för de flesta parförhållanden, å sin sida, är mer intensiv och kanske bättre beskrivs med ordet åtrå.

Åtrå, denna starka dragning till en annan människa, skiljer sig från det vidare kärleksbegreppet så till vida att åtrån, om den yttras på något sätt, måste vara ömsesidig för att bli allmänt accepterad. Den lockar ur människor de bästa och sämsta sidorna – långtgående givmildhet, svartsjuka, ja till och med våld. För den enskilde genomsyrar åtrån tillvaron och målet för åtrån, den Andre, kommer av naturliga skäl stå i centrum. Denne Andres dom över den som åtrår är just en dom – ett avvisande av dennes känslor blir genom åtrån ett avvisande av personen i sin helhet.

Yttrad åtrå ställer varje relation på sin spets. Den kommer i form av ett ultimatum: Du får mig, fånga mig och bli ett med mig, eller låt mig falla.

Men som Norlin så träffsäkert noterar (efter en lätt omtolkning) är resultatet också av ett jakande svar på ultimatumet en chimär, en bild framkallad av fantasin och upprätthållen av drömmen om evig, ömsesidig kärlek. Inte för att ömsesidig kärlek inte finns, utan för att individerna vare sig de vill det eller inte måste fortsätta leva som två fristående människor. Detta torde vara ett krav för att åtrån, kanske till och med kärleken som sådan, ska kunna frodas och överleva. Om vi, så som Norlin skriver, ”smälter ihop” finns där inte längre någon att älska, vårt mål för kärlek har försvunnit och lämnar efter sig inget utom tomrum.

Det är min personliga uppfattning och erfarenhet att det man lägger märke till hos människor är sådant man inte hittade hos sig själv. En person som svarar annorlunda på frågor, bidrar med tankar man aldrig tänkt förr och kanske också ser annorlunda ut tenderar att sätta sig djupare och mer fast i minnet och göra starkare intryck. Det är ur dessa intryck åtrå stammar – märk väl, inte kärlek som sådan utan åtrå, begär, en stark drivkraft att få vara fysiskt nära och psykiskt närvarande i denne Andres omvärld. Att bli ett med någon torde i en sådan situation döda åtrån (kanske inte nödvändigtvis kärleken, dock), släcka det som utgör gnistan, det som bränner och skrapar i hjärtat.

Trots det finns den alltid där i bakgrunden, önskan att få ha någon helt för sig själv, denna själviska och farligt nyckfulla känsla som lämnad otillfredsställd framkallar känslor av ovisshet, osäkerhet, kanske till och med obehag. Rädslan att det kontrakt som ingicks ska brytas, att man åter ska lämnas fallande, ensam i avvisandet. Häri ligger den intensiva kärlekens paradox; bibehållandet av parternas individuella status möjliggör ett bevarande av åtrån, men lämnar varje annan part öppen att i sin tur rikta åtrå åt andra håll. Den ovisshet som till viss del kommer prägla ett sådant förhållande torde vara en ständig källa till ångest, en ångest som endast kan dämpas genom att starka band av förtroende håller parterna samman. Min upplevelse är att detta ömsesidiga förtroende kan vara mycket starkt och inte nödvändigtvis måste tränga undan heller de starkare formerna av kärlek.

Denna lösning på dilemmat, byggandet av starka band i form av tillit och förtroende till motparten i relationen, kräver något som jag hört kallas relationsarbete. I motsats till hur intensiv kärlek beskrivs i mycken populärkultur (där den ofta lyfts fram som eldig och spontan) är detta arbete något som måste ske i vardagen. Det är ingenting som kommer av sig självt och måste, utan att ”smälta ihop” individerna alltför mycket, ske enträget och regelbundet. Som tur är finns det också mycket att vinna på det – spännande samtal över en måltid, lättande samtal inför nattsömnen, sammanfattande samtal efter en arbetsdag.

Allt detta gäller dock bara de lyckliga få som blivit godkända, de som en gång fångades upp av målet för sin åtrå för att inleda den balansgång en kärleksrelation är. Att leva med vetskapen att den man älskar riktar sin åtrå åt annat håll är förjävligt svårt och den situationen har jag ingen bra lösning på. Dock kvarstår faktum – åtrå har potential att både spränga existerande relationer och lura fram oaktsamt agerande hos alla parter, varför intensiv kärlek bör hanteras mycket varsamt. Vi människor lägger stor vikt vid våra relationer och när de skakar, då skakar också vi. Eller med andra ord: kär lek är svår lek.

 
 
Allt Gott,
 
AGCH
Jag är ledsen att jag talar så här Men när jag ser på dig: Höga Visan Du är skön alltigenom, min älskade På dig finns alla fläckar Och det här är det enda som plågar mig: Helt och fullt kan du aldrig bli min För aldrig kan jag, och aldrig ska jag Träda in i ditt skinn Och det här är vad som äter mig: Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop Och det här är vad som äter mig: Att din hud är doppad i honung

https://www.letssingit.com/s%C3%A4kert-lyrics-honung-72l91kj
LetsSingIt - The Internet Lyrics Database
Jag är ledsen att jag talar så här Men när jag ser på dig: Höga Visan Du är skön alltigenom, min älskade På dig finns alla fläckar Och det här är det enda som plågar mig: Helt och fullt kan du aldrig bli min För aldrig kan jag, och aldrig ska jag Träda in i ditt skinn Och det här är vad som äter mig: Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop Och det här är vad som äter mig: Att din hud är doppad i honung

https://www.letssingit.com/s%C3%A4kert-lyrics-honung-72l91kj
LetsSingIt - The Internet Lyrics Database
Jag är ledsen att jag talar så här Men när jag ser på dig: Höga Visan Du är skön alltigenom, min älskade På dig finns alla fläckar Och det här är det enda som plågar mig: Helt och fullt kan du aldrig bli min För aldrig kan jag, och aldrig ska jag Träda in i ditt skinn Och det här är vad som äter mig: Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop Och det här är vad som äter mig: Att din hud är doppad i honung

https://www.letssingit.com/s%C3%A4kert-lyrics-honung-72l91kj
LetsSingIt - The Internet Lyrics Database

När fortet faller

Publicerad 2017-11-22 10:11:00 i Allmänt,

Idag kan vi på Ekots hemsida läsa om hur 3D-skrivare nu för tiden kan användas för att tillverka vapen av plast. Dessa ska enligt Nationellt forensiskt centrum vara fullt kapabla att avfyra skarpladdad ammunition och utgör därmed ett reellt hot mot säkerheten, precis som vilket annat vapen som helst. Skillnaden är att plastvapen är mycket svåra att upptäcka; ingen matelldetektor i världen klarar av naturliga skäl av att identifiera dem.
 
Detta sätter viss press på allas vår beskyddare, Storebror Staten. Tullverket står handfallna och Europol gnuggar geniknölarna och undrar hur de i framtiden ska hantera osynlig terrorism. Frågan är dock, har vi någonsin varit säkra och hur kommer det sig att en sådan här nyhet skrivs om på ett så omvälvande sätt? Är det verkligen något som hänt?
 
Staten har aldrig haft varken resurser eller möjligheter att kontrollera allt i ett samhälle. Tvärt om - genom historien har stater oftast endast utövat riktigt stort inflytande antingen indirekt genom lagstiftning eller direkt genom polisväsende och militär närvaro. Med tanke på de experiment som gjorts med säkerhet (läs övervakning) i större skala ska vi nog vara glada att det är på det viset; vi vet hur saker och ting gick till i Östtyskland och hur det tillämpas i än högre grad i till exempel Nordkorea.
 
Den direkta kopplingen till vapensmugling kan tyckas något luddig. Självklart ska Tullverket stoppa illegala vapen som tas in över gränsen, det ligger i deras demokratiskt reglerade uppgift. Men det faktum att vi faktiskt blir rädda när detta verk inte kan fullfölja sin uppgift är ändå uppseendeväckande. Det innebär att vi idag helt litar till de statliga myndigheterna att skydda oss från allt våld och när det läggs svart på vitt att så inte är fallet - så har aldrig varit fallet - inträffar någon slags samhällelig identitetskris. Denna kris, eller uppvaknande kanske vi ska kalla det, måste komma som en konsekvens av att ett centralt antagande i vår tillvaro ifrågasätts. Detta centrala antagande, att staten ser till så att du och jag inte blir skjutna, är centralt därför att vi saknar andra perspektiv, andra sätt att se på världen.
 
Ytterst tror jag att det handlar om individualiseringen, som pågår i princip överallt i samhället. Idrottande i fotbolls- och innebandylag byts mot gymkort, partipolitik och demonstrationståg byts mot lobbygrupper och klickaktivism (och bloggande), musicerande kring lägerelden byts mot Spotify, och så vidare. I en individualiserad värld står vi alla ensamma inför hoten, och ensamma inför hoten måste staten inta en så mycket mer central roll. Så central att det blir en stor nyhet av att Tullverket upptäckt en ny typ av skjutvapen som inte går att identifiera med detektor. En nyhet som faktiskt berör och skakar om, så också hos mig. För visst känns det lite obehagligt när staten erkänner att man saknar medel för att bekämpa buset?
 
En gammal vän skrev någon gång ungefär så här: "Den som inte står för något, riskerar att falla för minsta lilla". Det måste sägas också gälla här. Om vi inte har alternativa skydds- och trygghetssystem i form av sociala nätverk och relationer är våra öden alltför nära sammalänkade med, ja till och med beroende av, staten. Och så vill vi inte ha det.
 
 
// AGCH
 

Privatisering

Publicerad 2017-11-18 22:08:32 i Allmänt,

Alltsedan Thatchers och Reagans 1980- tal har privatisering av offentlig verksamhet och egendom varit mer regel än undantag i Väst. Nyliberalismens, och med den privatiseringarnas, genombrott kom som ett svar på de frågor sjuttiotalets keynesianism inte lyckades besvara, främst skenande inflationen kombinerat med den arbetslöshet som följde på oljekriserna 1973 och 1978 (keynesiansitisk stabiliseringspolitik är utformad primärt för efterfrågeshocker och inte för oljekrisernas utbudsshocker, men det är överkurs. Ibland måste man få briljera lite! ;) ).
 
Genom att utvidga marknadens räckvidd till tidigare socialiserade institutioner (syftandes på offentligt ägda, socialiserade därför att staten per definition tillhör alla medborgare i ett demokratiskt samhälle) hoppades tidens politiker kunna effektivisera både tillhandahållandet av välfärd och ekonomins hela funktionssätt. Detta har på sina håll, främst i USA och Storbritannien, fått relativt långtgående konsekvenser och blivit kraftigt debatterat i både ekonomiska och sociologiska kretsar.
 
Här finns både fördelar och nackdelar, vinnare och förlorare. Jag ska börja med att kort beskriva själva fenomenet privatisering och därefter diskutera vilka intressen som gynnas respektive missgynnas och utifrån vilka premisser detta sker.
 
För att något ska privatiseras krävs att resursen eller processen från början är under det offentligas kontroll. Något som är i offentlig ägo ska tjäna det allmänna, egentligen på samma sätt som varje företag ska tjäna sina ägare. Skillnaden mellan ett privat och ett offentligt företag, som förmodligen är den enklaste jämförelsen, är att ett offentligt ägt företag ägs av samtliga medborgare i ett land, medan ett privat enbart ägs av de som äger aktier i företaget. Till skillnad från ett privat, där mängden ägande per ägare styrs av hur många aktier varje delägare inhandlat, är dessutom ägandet i ett offentligt bolag per definition jämt fördelat över medborgarna.
 
Detta ger den offentligt ägda verksamheten ett antal mycket speciellt egenskaper. Dess vinster (om det är ett vinstdrivande företag) tillfaller staten och därmed dess medborgare med jämn fördelning. En person, en röst. Ofta (men inte alltid) är också offentliga verksamheter undantagna konkurrens, på det sätt att de är den enda tillhandahållaren av en resurs eller tjänst. Så har under andra hälften av 1900- talet (i varje fall fram till 80- talet) varit fallet med vattenledningar, elnät, stora infrastrukturprojekt och andra för samhället bärande beståndsdelar, med syfte att alla medborgare ska ha samma tillgång till dessa resurser och genom det demokratiska systemet absolut kontroll över dess funktionssätt.
 
Om solidaritet och jämlikhet är det offentliga ägandets paradgrenar är effektivitet dess stora nackdel. Klassisk nationalekonomisk teori säger att icke konkurrensutsatta, offentliga verksamheter långsamt förslappas för att sluka mer och mer av samhällets resurser utan att prestera bättre. Att marknadsmekanismen, som styr resursallokeringen i en konkurrensutsatt marknadsekonomi, dessutom saknas gör inte domen över offentliga monopol mildare. Det är med detta argument - att marknaden är bättre rustad inte enbart för tillhandahållande av inte bara korv och mos utan också av skola, vård och vatten - som Thatcher drev igenom stora delar av sin politik.
 
Resultatet av den privatiseringspolitik som förts mest intensivt i USA och Storbritannien har inte varit odelat positiv som konservativer och liberaler hade önskat. Inget av länderna har mig veterligen sett högre tillväxt än andra, mer privatiseringsmässigt avhållsamma länder. En anledning till detta kan vara de förenklingar som görs i klassisk ekonomisk teori. Dels drivs individer inte enbart av ekonomiska motiv, varför en mot medborgarna trogen offentlig byråkrati kan ha minst lika starka skäl att prestera väl, dels är det långt ifrån säkert att en "friare" marknad leder till effektivare produktion. Om de val marknadens aktörer ställs inför är svåra och komplicerade och tillgången till information begränsad kan marknadsutfallet bli sämre än ett som är koordinerat av staten. Dessutom finns inom vissa branscher mycket långtgående stordriftsfördelar, något som kan göra förekomsten av icke konkurrensutsatta monopol ekonomiskt effektivt. Båda dessa faktum, nationaleknomins potentiella underskattning av andra former av produktion samt marknadens tillkortakommanden, lär ha bidragit till att privatiseringen av offentlig verksamhet inte bidragit i någon högre utsträckning till effektivare produktion, i varje fall inte vid en första anblick. Att fälla en slutgiltig dom är dock mycket svårt eftersom vi aldrig kommer se hur det skulle gått om privatiseringarna aldrig ägt rum - det skulle kunna vara så att kostnaderna för offentlig välfärd i dessa länder skulle skenat på ett sådant sätt att reformerna ändå varit befogade (även om utvecklingen i andra länder tyder på motsatsen).
 
Om det är svårt att direkt uttyda några positiva konsekvenser är det på det teoretiska planet lättare att identifiera nackdelar. Ur demokratiskt perspektiv kan privatiseringen ses som problematisk, eftersom det flyttar inflytande över centrala funktioner i samhället (så som vatten och el) från demokratiskt valda församlingar till anonyma marknader styrda på helt andra premisser än den offentliga förvaltningen. Från en "röst, en person" till den privata sektorns "röster efter ägande"-princip. Högre effektivitet i privat sektor skulle kunna kompensera för detta genom att spara skattemedel som i sin tur fördelas av folkvalda, men om detta inte är fallet återstår enbart omfördelningen av inflytande. Drabbas gör de minst bemedlade, de som i störst utsträckning är beroende av de demokratiska församlingarna för att göra sina röster hörda.
 
Eftersom fördelningen av den ekonomiska kakan i mångt och mycket är en maktfråga (detta lyftes i slutat av 1800- talet fram av Max Weber och nyligen bland annat av Thomas Piketty) torde de privatiseringar som skett sedan 1980- talet också haft effekter på jämlikheten. Klart är att de ekonomiska klyftorna ökat sedan Thatchers dagar och att detta är en ren tillfällighet tycks mot bakrund av föregående resonemang mycket osannolikt. När en allt större del av samhällets produktion förläggs till marknaden ökar inflytandet och därmed inkomster och ägande för de aktörer som dominerar på marknaden, det vill säga de som redan äger mest. Eller med andra ord: i en marknadsekonomi tenderar ägandet att koncentreras över tid, i linje med Pikettys argumentation i hans Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (för sammanfattning se hit).
 
Mot denna bakgrund, varför inte förlägga all produktion i offentlig regi? Svaret på den frågan tar sin utgångspunkt i dels demokratins begränsningar, dels i marknadens förtjänster där marknader fungerar väl. Även om ett land styrs helt enligt principerna för representativ demokrati kan ingen folkvald församling spegla smak och uppfattning hos en hel befolkning beståendes av tusentals, ja miljoner individer. En i sin helhet förstatligad produktion av varor och tjänster är därför dömd att i bästa fall anta formen av en "majoritetens diktatur", där enbart ett fåtal variationer av varor och tjänster existerar och som tillfredställer enbart i bästa fall majoriteten av befolkningen. Lägg därtill att även om demokratiska församlingar väljs med principen "en röst, en person" lär makten i en så stor statsapparat som krävs för att förse en hel befolkning med varor och tjänster knappast spegla detta helt - det demokratiska idealet blir svårt att upprätthålla. Avsaknaden av marknad blir tydlig i ett antal sektorer (mat, mindre kapitalintensiv persontransport så som cykel och bil, IT, kläder, med flera), där avsaknaden av prismekanism lär innebära i längden ohållbart höga kostnader för planering om befolkningens önskningar ska uppfyllas.
 
Lösningen måste därför vara den typiskt svenska medelvägen. Lagom är bäst också i detta fallet. Båda ytterligheterna, helt socialiserad respektive privat ekonomi, torde innebära någon form av auktoritärt styrelseskick där de breda massorna har alltför lite inflytande över frågor som står mycket nära själva livet. Med dagens kunskap om organisation och ekonomi gör vi därför bäst i att inte testa någondera. Om det i framtiden utvecklas alternativa och bättre sätt att organisera samhällen så att effektivitet och demokrati går bättre tillsammans får vi se, men tills dess är det upp till oss och våra politiker att gå den svåra balansgången mellan offentligt och privat ägande. Och i det sammanhanget är det värt att notera: om målet med ett samhällsbygge är att alla dess medlemmar ska må bra och ha en viss grad av inflytande över sina liv och att detta inflytande inte bör skilja sig åt alltför mycket från individ till individ, då är ytterligare privatiseringar inte nödvändigtvis av godo. Tvärt om.
 
 
// AGCH
 
 

Om maktfördelningen mellan kön

Publicerad 2017-11-10 15:38:11 i Allmänt,

Vid födseln är vi alla likar. Inget nyfött barn kan klara sig själv. Beroende av den omvärld som först och främst utgörs av föräldrar och nära släktingar växer barnet upp: det lär sig tala föräldrarnas språk, lär sig härma deras beteenden, lär sig tyda de sociala koder som finns i dess omgivning. Beroendeställningen är dock densamma, oavsett levnadsstandard, sammansättning eller härkomst hos familjen barnet föds in i. Genom hela den nyfödda individens liv ska det omgivande samhället forma och omforma det som utgör dess person. Den så kallade socialiseringsprocessen är långtgående och får avgörande konsekvenser för vilken plats i samhället barnet senare ska ta, vilka beslut det ska fatta och vilka intressen det ska försvara. Men vid födseln fanns inga sådana intressen – då var vi alla likar.

Makt kan till sin natur endast utövas där ojämlikhet härskar. Genom socialiseringsprocessen får individen mål och medel att navigera i en sådan omgivning. Vi lär oss vår plats i samhället, anpassar oss till de förhållanden som råder runt omkring. På så vis förs normer och värderingar över generationsgränser och befäster de roller som redan finns. Men processen är inte av Gud given.

Genom historien har makt tagit många uttryck: i slaveri, i tvångsarbete, i ståndssamhälle och klassamhälle. Och, inte minst, i relationen (eller relationerna) mellan könen.

Relationen mellan kvinna och man har under de senaste 3000 åren aldrig varit problemfri. Redan de gamla men ack så inflytelserika grekerna cementerade mannens överhöghet och förbjöd kvinnan från maktens kanske viktigaste arena – utövandet av politik i en stat med våldsmonopol. Den västerländska staten och dess angelägenheter har sedan dess av tradition och hävd varit de med penis utsmyckades ensak; enbart korta inspel i form av exceptionellt mäktiga drottningar och kvinnor ur samhällets toppskikt har historiskt brutit mönstret. Detta har dock inte inneburit att makten som sådan aldrig ifrågasatts. När Jean Jaques Rousseau under andra hälften av 1700- talet bröt med traditionen och ifrågasatte om ojämlikhet var av naturen given kritiserade han samtidigt makten. I Franska revolutionen 1789 tvangs en monark av guds nåde ned från tronen och gjorde plats för parlament och i sinom tid något som liknar folkstyre.

I den liberala demokratin uppnåddes maktdelning mellan olika politiska intressen. Men eftersom kvinnor, frånsett de senaste 100 åren, i princip helt saknat tillträde till de politiska institutionerna har frågan om ojämlikhet mellan kvinnor och män hamnat i skymundan i de politiska rummen. I parlamenten har diskuterats maktfrågor mellan socioekonomiska grupper – klasskamp och liberalism – men sällan ojämlikhet mellan könen. Underliggande maktstrukturer, inklusive den mellan kvinnor och män, har under lång tid lämnats oberörda, förgivettagna, av naturen givna. Lägg därtill att demokratins institutioner (parlament och rättsväsende) enbart förmår påverka sociala maktstrukturer i begränsad omfattning och vi måste inse att det som varit och är kvinnliga intressen länge fått stå tillbaka för mannen.

I frågans kärna står våldet. Kampen om staten och den maktdelning i form av demokrati som den medfört är ytterst en fråga om vem som ska kontrollera statens våldsmonopol. Men våld är, som historien med brutal tydlighet visar, en ingrediens i alla ojämlika maktförhållanden. Våldet både upprätthåller och manifesterar makt. Ojämlikheten mellan män och kvinnor och den makt som män i denna relation uppburit har ofta medfört bruk av våld. Sexuellt våld är vardag för kvinnor i krigshärjade områden, där det fungerar som ett vapen för att pacificera civilbefolkningen och befästa och visa maktens överhöghet. Men våld och trakasserier av sexuell karaktär förekommer, som tydliggjorts inte minst under Me Too-kampanjen, också i det sedan Andra Världskriget från krig förskonade Väst. Här visar sig ojämlikheten i tafsande, ovälkomna och opassande inbjudningar och ibland i rena övergrepp. Det stora flertalet våldshandlingar av detta slag begås av män, mot kvinnor.

Ur Upplysningens tankegods om jämlikhet har begreppet om alla människors lika värde sprungit. Detta finns manifesterat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som 1947 skrevs under av en mycket stor del av världens stater. Efterlevnaden av dessa rättigheter, där rätten till kropp och sexualitet är av allra största vikt, har alltid varit bristfällig. För att bryta detta förhållande måste ojämlikheten och den makt som alltid kommer därur ifrågasättas och motas. Normer måste belysas, socialiseringsprocesser anpassas. Frågan om mäns våld mot kvinnor är och förblir en fråga om jämlikhet, där maktdelning, precis som i övriga samhället, måste vara det yttersta målet. Utan jämlikhet mellan könen kommer vi aldrig lösa frågan om mäns våld mot kvinnor.

Rousseau med flera gav oss demokrati och mänskliga rättigheter. Nu är det verkligen dags att därtill lägga jämlikhet mellan könen. Vid födseln är vi alla likar.

 

// AGCH

 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela